Time frågar sig om man inte kan stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen genom diplomati, precis som man fick Nordkorea att stoppa sitt kärnvapenprogram:

In a deal welcomed by President Bush on Wednesday, North Korea has agreed to the internationally supervised dismantling of its nuclear program. It’s certainly a foreign policy triumph for the Administration, and a remarkable turnabout of a situation in which the hope for denuclearization appeared forlorn only a year ago, when North Korea tested a nuclear weapon. The latest deal, however, required a change of heart not only on the part of North Korea, but also by the Bush Administration. Persuading North Korea to put down its nukes required reversing the position Washington has adopted since the advent of the current Bush Administration, of refusing to countenance security guarantees for a regime famously ”loathed” by President Bush, and insisting that Pyongyang not be rewarded for behaving badly.

In the deal, brokered by China, the price for North Korea’s denuclearization is the U.S. taking regime change off the table and offering security guarantees and the phased normalization of economic and political relations with a regime currently on the U.S. list of nations sponsoring terrorism. Kim Jong Il’s odious regime will thus survive (unless or until it collapses under its own weight) as the price for making the region considerably safer. A compromise, then, but as many diplomatic observers had long warned, the only deal possible to avoid confrontation.

The obvious next question is this: If Washington was prepared to compromise to achieve a deal on North Korea, then why not on Iran?

Visserligen ser Time en massa hinder för att nå en liknande lösning med Iran, men de ställer sig ändå sympatiskt inställda till själva idén att genom diplomati få Iran att ändra sig.

Eftersom man genom diplomatiska påtryckningar och förhandlingar till slut fick Nordkorea att stoppa sitt kärnkraftsprogram har många tagit detta som en stor seger för diplomatins förmåga att avvärja konflikter. Men detta är inte sant. Den senaste ”segern” är i själva verket inget annat än ännu ett nederlag för USA och ännu en seger för Nordkorea. Denna diplomatiska ”lösning” kommer endast att uppmuntra Nordkorea och andra regimer att fortsätta hota och trotsa sin omvärld.

Det är värt att notera att i stora drag finns det inga skillnader på denna uppgörelse och den som Clintonadministrationen åstadkom med Nordkorea 1994. Och vi vet ju alla hur effektiv den var. Då som nu kommer USA att belöna Nordkorea för att de hotar och trotsar dem. De kommer att förse landet med 950 000 ton olja. Man funderar även på att ta bort landet från listan över länder som sponsrar internationell terrorism. Vad får då USA tillbaka? Ingenting. (Att minska ett hot är ingen ”vinst”; det är bara minimerandet av en faktisk eller potentiell förlust.)

Så trots att USA tidigare har sagt att de inte tänker belöna regimen är detta precis vad de nu gör. Så hur kan detta, hur man än ser på det, betraktas som en seger? Det är ingen seger för USA. Det är bara en diplomatisk seger för Nordkorea. Det är också en ekonomisk, och än värre, moralisk seger. När USA gör upp med regimer på detta sätt hanterar man dem med en respekt som endast civiliserade nationer förtjänar. Därmed förser man regimen i Nordkorea med en oförtjänt sanktion. Vad värre är att Bushadministrationen själv är villiga att ge Iran – USA:s enskilt främsta fiende – samma sanktion. New York Times:

…the Bush administration has been eager to show diplomatic progress, and President Bush suggested that the deal should serve as an example to Iran, which has refused to suspend its uranium enrichment program. During a town hall meeting on Wednesday in Lancaster, Pa., Mr. Bush told a questioner that he might hold direct talks with Iran if it first froze enrichment of uranium.

“If your question is, ‘Will you ever sit down with them,’ we’ve proven we would with North Korea, and the answer is, ‘Yeah, just so long as we can achieve something, so long as we are able to get our objective,’” Mr. Bush said.

Ja, president George Bush är verkligen inget annat än ett skämt. Men inte alls av de skäl som många i Europa tror.