POS har genomfört uppdateringar på sin hemsida. Det handlar om ett par PS (som det här). Men även en helt ny artikel om immaterialrätten. Som vanligt är det mycket läsvärt.

Jag har även ändrat lite på min blogg. Jag har bland annat gjort några av mina egna favoritessäer tillgängliga här till höger.

Mina kompisar Robert och Fredrik har startat en ny blogg: Random Walk. Jag har inte haft tid att lusläsa deras inlägg, men då jag känner dessa människorna är jag säker på att alla deras inlägg kommer att besitta något underhållningsvärde. Men för att ge er en känsla av vad ni kan förvänta er från dessa herrar, läs detta, detta och detta. Ah va fan, läs HELA bloggen! Det är värt det. :)

PS: Till de som undrar varför jag inte är på ICQ/MSN är svaret enkelt. Jag har varit så upptagen på sistone att jag ändå inte har haft ork eller tid för att prata, och då känns det bara dumt att ge det intrycket genom att vara ”online”. Jag återkommer när jag har mer tid. Skicka email (eller ring) om ni ”måste” prata med mig, så svarar jag så snabbt jag kan.

Idag kom, till slut, min insändare om global uppvärmning in i HD. Enjoy!

Roland P Martinsson skrev nyligen en kolumn i SvD. Jag hade aldrig fått veta det om det inte vore för att en nihilist på en konservativ blogg gjorde reklam för den. Och som den nihilisten är han gjorde det endast för att ”reta gallfeber” hos objektivister och alla andra som kunde tänkas uppskatta Ayn Rand. Jag måste tyvärr meddela att han lyckades reta gallfeber hos denna objektivist varför jag nu skriver detta.

RPM får ibland till det, men denna gång fick han inte till det alls. Vilka förskönande ord och undanflykter han än slänger sig med, så handlar denna kolumn om hans hat för välstånd, förmåga, framgång och rättvisa. Han kallar detta hat för ”olust inför ohämmat överflöd”. Men detta är, som sagt, bara en förskönande beskrivning av hans hat.

RPM beskriver i sin kolumn sitt möte med basket i USA. Sedan skriver han

Jag gör ett överslag. Antagligen kostar vårt nöje lika mycket som en av de supportrarna tjänar på en månad. Några kilometer från arenan ligger stadens fattigkvarter. Där skulle vårt matchbesök räcka för att försörja en familj lika länge. Är inte det orättvist? Varje gång spelet tappar tempo återvänder jag till frågan och når samma svar: jo. Frågan är vad man ska dra för slutsats.

RPM vet inte vad slutsatsen är. Kanske vill han inte göra sig medveten om implikationerna av det han säger? För vad är implikationerna? Eftersom det, i verkligheten, är som så att dessa basketspelare och alla andra involverade i basketindustrin, förtjänar sitt välstånd i kraft av sin produktiva förmåga, betyder RPM påstående om att detta skulle vara ”orättvist” att han i själva verket tycker det är orättvist att folk får vad de förtjänar. Vilket betyder att han, vilka sofismer han hädanefter vill slänga sig med, är emot rättvisa.

En ytterligare implikation av allt detta är att RPM vill att folk som är förmögna, som lever i ett överflöd, ett ”ohämmat överflöd”, har den moraliska skyldigheten att bli slavar för de fattiga. Han går, naturligtvis, inte in på några detaljer i sin kolumn; han vågar ju inte ens explicit förklara vad det han säger betyder. Men han vågar konstatera att han har ett ”personligt ansvar” och ”att dygd kräver ett mått av återhållsamhet”. ”Återhållsamhet” inför vad? ”Ohämmat överflöd”. Dvs rättvisa.

Med undantag från de som har blivit fattiga till följd av alla skadliga statliga interventioner i ekonomin, så är de fattiga nästan uteslutande människor som har valt att jobba lite eller inte alls, som valde att missbruka droger eller alkohol, som kanske valde att skaffa sig ett kriminellt förflutet vilket har gjort dem mindre attraktiva för arbetsköpare, som skaffade sig barn utan att tänka sig för, som avstod från att skaffa sig en utbildning. Dessa människor förtjänar att vara fattiga och miserabla. Detta är rättvisa. En del av dem har det förmodligen bättre än vad de förtjänar, eftersom de lever på bidrag eller på kriminalitet – eller både och.

Det är dessa människor som väcker till liv RPM:s känsla för att offra sig. Han anser, som sagt, att han har en skyldighet att ta ”personligt ansvar” inför dessa människor. Men inte via välfärdsstaten. RPM skriver: ”Jag tror inte att jag tar mitt personliga ansvar för världens orättvisor genom att göda staten”. Vilket betyder att han och andra som är lika ”oförtjänt” rika ska frivilligen förvandla sig till försörjare av dessa människor. (Därmed inte uteslutet att RPM inte förtjänar den levnadsstandard han åtnjuter, men det är inget som jag kan bevisa.) Detta är, säger RPM, via implikation vad rättvisan kräver. I själva verket är ju detta inget annat än en enorm perversion av rättvisan.

Men som om allt detta, taget för sig själv, inte var illa nog kunde RPM inte låta bli att dra in Ayn Rand i sin vedervärdiga kolumn.

Filosofen Ayn Rand sjöng själviskhetens lov. Hennes motvilja mot socialism kom att implicera också motvilja till altruism. Hon skulle ha skrattat bort min uppfattning.

Men det finns inget antikapitalistiskt i att känna olust inför ohämmat överflöd. Jag tror inte att jag tar mitt personliga ansvar för världens orättvisor genom att göda staten. Men jag tror att det är min skyldighet att ta personligt ansvar. Och att dygd kräver ett mått av återhållsamhet.

Ayn Rand blandade samman politik med privatliv genom att kräva ett teoretiskt grundat känslomässigt genomslag hos sina följeslagare för en ekonomisk världsbild – precis som Lenin. Därför brinner randianer och kommunister på samma sätt för sin ideologi, okunniga om den moraliska sfär som är större än politik och ekonomi.

Ja, det är sant. Ayn Rand skulle förmodligen ha skrattat åt RPM; inte över hans uppfattning utan över hans överskatta uppfattning om sin egen betydelse.

Det är härvidlag helt uppenbart att RPM inte har den blekaste aning om vad det är han talar om. Faktum är att han ger ett så okunnigt intryck av sig att man nästan skulle kunna tro att han gör det med flit. Han ger därför även ett väldigt oärligt intryck. Han försöker nämligen prata om Ayn Rand, under premissen att han faktiskt vet vad han talar om, när han i själva verket inte alls vet vad det är han talar om. Det är en form av bedrägeri. Vem det är han försöker lura? Sig själv eller sina läsare? Eller både och? Mig lurar han i varje fall inte. Han är intellektuellt sett en bedragare; det han gör är ekvivalent med att jag skulle hålla ett föredrag om fysik, allt enligt premissen att jag vet något om fysik, vilket jag inte gör. Det vill säga jag utger mig för att vara någon annan än vad jag är.

Låt mig kort och koncist gå igenom allt som är felaktigt med det RPM säger. Och jag gör inte detta för att RPM förtjänar det, utan för att visa att även om påståendena är helt godtyckliga och grundlösa, så går det objektivt att bekräfta att så är fallet.

För det första så är det tecken på total okunskap från Martinssons sida när han säger att Ayn Rands ”motvilja mot socialism kom att implicera också motvilja till altruism”. Förhållandet är både i termer av fakta och logik det rakt motsatta. Det var för att hon motsatte sig altruism, som hon rätteligen förklarade som dödens moral och därför som en omoralisk morallära, som hon fördömde socialismen som ett omoraliskt system.

För det andra är det naturligtvis antikapitalistiskt att hata välstånd, att hata strävan efter värden, att hata skapandet av värden, att hata rättvisa, att hata produktiv förmåga. Det är just precis detta som han hatar när han hatar ”ohämmat överflöd”. Om detta ”ohämmade överflöd” är ett logiskt resultat av ett fritt och kapitalistiskt samhälle, vilket det i allra högsta grad är, då måste han fördöma detta system i enlighet med de premisser han bär på. Det är vad logiken kräver av honom, men logiken tycks han inte vara särskilt intresserad av. Vad hans lust- och olustkänslor säger, tycks istället vara avgörande.

För det tredje är RPM:s prat om att dygden kräver ”återhållsamhet”. Utöver det jag redan har sagt om detta, vill jag bara poängtera en annan aspekt av detta resonemang, nämligen just kravet på ”återhållsamhet”. Eftersom ”dygden” kräver detta, får man ju förmoda att dygden, dvs moralen, inte kräver att man ska ta bort det onda helt och hållet, bara minska dess omfattning till en nivå som RPM kan tolerera. Så moralen kräver av folk att de ska vara hycklare och inkonsekventa. Det verkar med andra ord som att RPM inte ens tar sin egen moral på något större allvar och inte förväntar sig att någon annan ska göra det heller.

För det fjärde säger RPM att: ”Ayn Rand blandade politik med privatliv genom att kräva ett teoretiskt grundat känslomässigt genomslag hos sina följeslagare för en ekonomisk världsbild”. Den välvilligaste tolkningen av detta märkliga stycke är att Ayn Rand kräver av de som utger sig för att vara anhängare av hennes filosofi, objektivismen, ska dela hennes känslor om kapitalismen. Dvs om man är objektivist skulle det alltså vara ett krav från Ayn Rand att man också älskar kapitalismen. Alldeles bortsett från det faktum att Ayn Rand inte kommenderade sina anhängare att älska kapitalismen, och att hon aldrig hade behövt göra det eftersom det faller sig helt naturligt för objektivister att älska kapitalismen, hade ett sådant besynnerligt krav knappast varit alldeles orimligt. Det vore nämligen en motsägelse att å ena sidan dela alla hennes filosofiska principer, och att å andra sidan reagera med avsky inför tanken på ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. En sådan avsky är inte förenlig med objektivismen. Ty en sådan avsky vore ju ett hat inför det goda för att det är gott.

Men detta är den välvilligaste av tolkningar. Det är när allt kommer omkring en så pass välvillig tolkning, att det nästan är en akt av välgörenhet, och någon sådan förtjänar inte RPM. För om man sedan fulländar detta citat med meningen ”- precis som Lenin”, blir det uppenbart för alla varför. Här försöker alltså RPM likställa Ayn Rands ”krav” på att älska kapitalismen med kommunistdiktatorn Lenins ”krav” på lydnad från sina anhängare och undersåtar. Detta är otroligt smaklöst och lågt av RPM.

Detta är dock inte allt som är underligt med denna mening. Vad betyder det att ”blanda” politik med privatliv? Betyder det att man inte anser att ens syn på politik inte har några som helst implikationer för hur vårt privatliv ser ut? Eller menar RPM att folk som inte ”blandar” dessa anser att de privat kan vara för socialism men offentligt kan de samtidigt stå för kapitalism? Om detta är vad han menar, varför då ta upp Ayn Rand och Lenin? De lär ju knappast ha varit de enda som insåg att politik har en direkt betydelse för vårt privatliv. De lär inte heller ha varit de enda som föraktade hycklare som säger en sak inför allmänheten, men tycker något helt annat privat.

För det femte. RPM säger att objektivister som brinner för sin filosofi är ”okunniga om den moraliska sfär som är större än politik och ekonomi”. Detta är så fel att jag inte ens vet var man ska börja. Detta är ytterligare ett bevis för att RPM inte har en blekaste aning om vad det är han pratar om. Faktum är att detta är så fel att jag inte ens tänker kommentera det ytterligare. Jag utgår nämligen ifrån att alla som är läskunniga och som har läst sin Ayn Rand, vet att och varför detta inte stämmer. Om detta betyder att RPM inte vet vad han pratar om, eller om han ”bara” inte är läskunnig, är en öppen fråga. Men att inte vara läskunnig är ingen ursäkt för att slänga sig med osanningar på detta sätt.

Så nu har jag förmodligen redan gett RPM mer utrymme och uppmärksamhet än vad han förtjänar. Men jag kunde bara inte låta bli att kommentera detta. Med detta som bakgrund har jag också bestämt mig för att sluta länka till en viss konservativ blogg. Inte för att jag tror att många besöker den bloggen genom mig, utan för att jag inte på något sätt vill sprida kännedom om den. Det finns faktiskt gränser för hur mycket oanständighet jag tål.

Nog sagt om detta.

Det finns irrationella människor, som motsätter sig klonandet av människor och embryon, detta för att kunna bedriva livsbefrämjande stamcellsforskning med hjälp av de stamceller som de kan producera av detta.

Varför? Därför att, säger de, detta visar på en bristande ”respekt för liv”. Man respekterar alltså inte livet om man går med på att ”skapa liv för att förstöra det”.

Jag hade kanske haft minimalt mer sympati för denna position om de som talade på detta sätt hade tänkt efter ett ögonblick och därför, i konsekvensens namn, varit emot all form av exploaterandet av liv. Men det är de, såvitt jag vet, inte.

De har exempelvis inget emot slaktandet av djur för mänskliga behov. De har inget emot djurförsök för att framställa läkemedel. De har inget emot jakt och fiske. De har inget emot att använda djur för kläder. De har inget emot exploaterandet av växter för mänskliga syften. Trots att allt detta ju är liv.

Nu kanske de vill säga att detta inte är människor och att det är detta som är den avgörande skillnaden. Problemet med det resonemanget är ju att ett embryo inte heller är en människa. De har potentialen att en gång bli en människa – om det stannar kvar i mammans mage tillräckligt länge. Men det är innan dess ingen människa.

Och att bara säga att det minsann är liv räcker inte. Alla levande varelser, som sådana, har inte samma värde, inte samma status, och framför allt inte samma rättigheter.

Detta vet även George Bush som å ena sidan säger att det är fel att ”döda somliga människor” för att rädda andra (via embryonal stamcellsforskning), men som å andra sidan tycker att det är helt i sin ordning att offra amerikanska medborgare, för att rädda irakierna från sig själva allt under rationaliseringen att detta på något sätt ska skydda Amerika.

Så vad dessa människor talar om, när de talar om en påstådd ”respekt för liv”, är inget annat än en ren och skär bluff. De vill förbjuda och straffa kloning, för att kunna stoppa livsbefrämjande forskning. Så de är i själva verket inte pro-liv, utan anti-liv.

Vad man än tycker om Michael Richards, han som spelade Cosmo Kramer i den populära tvserien Seinfeld, efter det att han i fredags hade ett utbrott mot några häcklare, kan vi bara konstatera att han nu håller på att bli offer för en orättvisa.

I detta utbrott, för de som inte har sett det, svarade han med en massa retorik till sina svarta häcklare, retorik som inte hör hemma på en komediklubb, utan snarare på ett KKK-möte. I måndags bad han om ursäkt på nationell tv i USA, men det räcker visst inte. Så nu ska han stämmas av hans häcklare för brott mot USA:s ”hate speech”-lagstiftning. De vill ha pengar.

Vad man än tycker om det kan man inte bara försvara somliga människors yttrandefrihet. Alla, även vresiga komiker, har yttrandefrihet. Men det är just precis yttrandefriheten man söker kränka. Michael Richards yttrandefrihet. Varför göra en ännu större tragedi av detta?

Då jag inte tänker försvara hans specifika rasistiska uttalanden, vill jag ändå försvara hans vredesutbrott, inför den mediala attack han har fått utstå sedan dess. Varför? Av det enkla skäl att det inte finns mycket rim och reson i mediernas behandling av honom. Visst det ska ju medges att det han sade var, för att uttrycka det milt, ganska stötande. För att inte säga oväntat.

Men det kan inte uteslutas att detta bara var ett elakt skämt, som han försökte göra på sina häcklares bekostnad, allt i syfte att såra dem. Men sedan gick det inte så bra, och han kunde inte prata sig ur det. Sådant händer.

Även om det inte var ett sådant dåligt och elaktartat skämt, behöver det inte betyda att Michael Richards är en rasist som bör fördömas som en sådan. Många av oss, kanske alla, har säkert någon gång sagt något i ett vredesutbrott, saker som vi egentligen inte menade, som vi i efterhand kanske ångrade, saker som vi bara sade för att såra motparten. Jag själv har gjort det. Och jag känner andra som har gjort det.

Det finns absolut ingen anledning att utesluta att detta är allt vi har sett från Michael Richards sida. Men i medierna försöker man istället framställa det som att Richards utan tvekan är rasist. Det är detta som jag stör mig på. Vad jag vet har ingen av Richards vänner och bekanta försvarat vad han gjorde, men de har försvarat honom inför anklagelsen av att han skulle vara rasist. En av dem är exempelvis Jerry Seinfeld som har känt Richards i minst 15 år. Varför skulle Seinfeld försvara en rasist bara för att de är kompisar?

Detta är förresten inte första gången som en stand-up komiker svarar på en häcklare på ett sätt som kan beskrivas som smaklöst och/eller helt oproportionerligt. Vem kan glömma bort Bill Hicks utbrott mot sina häcklare? Visserligen lyckades han ”prata sig ur” sina utbrott, men vem kan påstå att det var ”snyggt”? Eller vad sägs om den här komikern som åker på stryk från en av sina häcklare, efter det att han förolämpade henne? Och vem kan, avslutningsvis, inte se den hemska ironin i denna komikers öde?

Uppdatering I: Stefan Karlsson uppmärksammade mig på en sak, nämligen att USA faktiskt inte har någon ”hate speech”-lagstiftning. Men han ska inte desto mindre stämmas av hans häcklare, som vill ha pengar. De vill alltså fortfarande straffa honom ekonomiskt för det han gjorde, vilket i princip är detsamma som att de vill straffa honom ekonomiskt för att han utnyttjade sin yttrandefrihet. Så ”hate speech” eller inte – Richards ska, enligt häcklarnas advokat, ändå straffas för vad han sade; även om det han sade i lagens mening inte är ett brott.

Denna bok är, enligt Diamond, en sammanfattning av människans historia under de senaste 13 000 åren. Den börjar med att Yalis, en kamrat till honom från Nya Guinea, ställer en fråga till honom. Frågan är: Hur kommer det sig att de vita för med sig så mycket ”cargos” till Nya Guinea? Med ”cargos” avses allt sådant som kläder, läsk, paraplyer, tändstickor, mediciner, etc. Diamond kunde inte tillfredställande svara på frågan då. Att besvara denna fråga är syftet med denna bok.

Diamond börjar med att avfärda alla rasbiologiska förklaringar till hur det kommer sig att världen ser ut som det gör. Tydligen är det en väldigt vanlig teori till hur det kommer sig att världen ser ut som den. Diamond tycker inte bara ett sådant resonemang är felaktigt utan även motbjudande. Diamond söker därför genom att hämta exempel från historien, visa att det inte är något fel på Yalis folk, eller på något annat folk, att de är fattiga, eller att de inte har bidragit med några större uppfinningar, eller att deras nationer inte är stormakter. Det beror inte på deras gener, deras ras eller deras intelligens.

Diamond menar att om man bara tittar på närliggande faktorer såsom att t ex de vita européerna hade gevär, red på hästar, kunde läsa- och skriva, stora arméer, och mycket annat som gjorde att de lätt kunde underkuva, plundra och förslava vissa folk, så skulle man lätt kunna falla för den rasbiologiska förklaringen. Men man måste skilja på vad han kallar för närliggande faktorer som de jag nyss nämnde, och vad han kallar för de yttersta faktorerna. Man måste ställa sig frågan: Hur kommer det sig att t ex de vita européerna hade dessa vapen, hästar, arméer? Att de kunde läsa och skriva? Och annat som hjälpte dem på vägen? Svaret står, enligt Diamond, att finna i miljön.

Den avgörande faktorn här är förmågan att producera mat. Matproduktion är nämligen en grundläggande förutsättning för mycket som kommas skall. Men vad krävs det då för att man ska kunna producera mat? I korthet krävs det att det finns många växter och djur som är lämpliga för domesticering. Jag har inte för avsikt att gå in på några detaljer här, men bara för att indikera vad det kan handla om, så räcker det inte med att det finns djur som går att äta. Om djuren i fråga inte t ex kräver väldigt mycket mat, då finns det inget värde i att föda upp dem för matproduktion.

Vad har matproduktionen för konsekvenser utöver det att man kan producera mer mat per areal? Jo, det medför ofta att man kan försörja en större och bofast befolkning. Men det innebär, enligt Diamond, också att man lägger grunden för mer komplicerade samhällen, med arbetsfördelnings och specialisering. Idén här är ganska enkel. Om människor är fullt upptagna med att skaffa mat för dagen, då kommer de inte att ha särskilt mycket tid eller energi över till att grubbla över livets storia mysterium eller uppfinna saker och ting som gör våra liv enklare. En större befolkning, med specialisering, gör inte bara att många uppfinnare, tänkare, skapare dyker upp och skapar sådant som gör livet bättre och enklare, såsom hjulet, läs- och skrivkonst, oceangående fartyg, och geväret.

Och man kan inte bara försörja en större befolkning, man kan även börja försörja en kleptokrati som kan och vill bygga upp en armé, byråkrater, intellektuella, uppfinnare och religiösa företrädare. Armén gör det möjligt att härska över andra och att skydda sig mot hot. En form av polis är också nödvändig för att upprätthålla ordningen inom den allt större befolkningen. Religionens män förser den rådande ordningen med sin moraliska sanktion.

Domesticeringen av djur hade även andra effekter. En sådan var att många sjukdomar gick från djur till människa. Detta i kombination med att den gjorde det möjligt att försörja större befolkningar och därmed skapa samhällen med större befolkningstäthet, gjorde att sjukdomar spred sig till många väldigt snabbt. Många dog till följd av det. De som överlevde var de som blev immuna mot sjukdomarna i fråga. Men folk som inte hade börjat matproducera eller som började väldigt sent, fick en stor nackdel här, för de dog snabbt av de sjukdomar som de matproducerande folken förde med sig. Ett sådant exempel här är de amerikanska indianerna.

Andra saker som påverkade mänsklighetens historia var kontinenternas orientering och form. Kontinenter som framför allt var utspridda i en östvästlig riktning gjorde det lättare för växter och djur att sprida sig. Det var i regel också lättare för uppfinningar, kunskap och människor att sprida sig. Detta ska t ex förklara varför Afrika och Syd- och Nordamerika blev eftersatta medan Eurasien hade många framgångar i detta avseende.

Att sprida sig från nord till syd och vice versa är oftast svårare just eftersom de geografiska och klimatmässiga skillnaderna är för stora. En del grödor är t ex anpassade för att växa under vissa cykler som inte alls passar andra klimat, och som därför inte med lätthet kan spridas vidare upp eller ned. Och var det inte skillnader i t ex klimat och väderförhållanden, så kunde det vara andra geografiska barriärer som stod i vägen som svåra som terränger som berg, öknar, skogar och djungler.

Genom att tillskriva levnadsmiljön denna avgörande roll för historiens utveckling, försöker Diamond alltså visa att det inte är fel på folken. I många kontinenter fanns det helt enkelt inte mycket djur eller växter att domesticera. Och var det inte fråga om frånvaron av växter och djur att domesticera, så var det andra geografiska svårigheter som ofta resulterade i att de blev isolerade från omvärlden. Denna isolering resulterade i att de inte kunde få tag på andra grödor som de kunde använda sig av men som fanns på andra håll. I många fall kom inte dessa grödor och domesticerbara djur förrän européerna kom. Men eftersom de inte hade haft en chans att på egen hand bli matproducenter, med allt vad det innebär, var de ofta helt chanslösa inför de europeiska kolonisatörerna som, när de inte i syfte att rädda barbarernas själar såg till att mörda folk i drivor, så spred de ovetande av sig sjukdomar omkring sig som dödade merparten av dem.

Det är helt uppenbart att Diamond vill ge matproduktionen en avgörande betydelse. Men det är viktigt att göra en distinktion mellan nödvändiga och tillräckliga villkor. Det verkar fullt rimligt att säga att matproduktion är nödvändigt, men det verkar inte ett dugg rimligt att säga att det är tillräckligt. På grund av detta är hans teori också kraftigt överförenklad. För att vara mer precis menar jag att han gör ett stort och allvarligt misstag i att antyda att vad han kallar för de yttersta faktorerna är fullt tillräckliga. Jag håller med om att sådant som matproduktion är en nödvändig förutsättning för t ex arbetsfördelning, specialisering, och allt som det i sin tur kan tänkas medföra. Men att gå därifrån till att om och om igen antyda att matproduktionen i sig själv nästan automatiskt medför att alla människor, över hela världen, kommer ”automatiskt” att utvecklas i stort sett mot samma mål, ger jag inte mycket för.

Jag är medveten om att han om och om igen stoppar in olika reservationer här och där, för att avfärda kritikernas ”anklagelser” om miljödeterminism. Men jag tycker inte att hans reservationer låter särskilt trovärdiga. Detta av åtminstone två skäl. För det första är det ju helt uppenbart som så att han anser att levnadsmiljön är helt avgörande. Annars hade han inte lagt så mycket krut på att med hänvisning till just levnadsmiljön försökt förklara precis allt som t ex rasbiologerna kan tänkas slänga i hans riktning. Faktum är att det ofta går så långt i hans resonerande att jag ibland får intrycket av att han tror att hans teori kan förklara praktiskt taget allting (vilket i så fall är ett litet problem för sig). Men även om man tog hans reservationer om t ex kulturens inverkan på allvar, gör han sedan allt han kan för att minimera dess betydelse. Exempelvis skriver han så här i ett ställe: ”Vilken betydelse de [kulturella faktorerna] har haft är en stor och obesvarad fråga. Den närmar vi oss bäst genom att koncentrera oss på sådana historiska mönster som förbryllar oss också efter det att vi beaktat verkningarna av de stora miljöfaktorerna” (437).

I sin strävan att försöka tillskriva miljön den avgörande betydelsen för mänsklighetens historia är han som alla determinister före honom, mer än villig att fullständigt nedvärdera förnuft, intelligens, kreativitet, uppfinningsrikedom såväl som de enskilda genier till individer som ligger bakom vårt välstånd, vår vetenskapliga och teknologiska utveckling.

Diamond skriver: ”Ett alternativt synsätt utgår ifrån teorin att uppfinningarnas historia är hjältarnas. De tekniska framstegen tycks i oproportionerlig hög grad härröras från enstaka genier som Johann Gutenberg, James Watt, Thomas Edison och bröderna Wright” (s 241). Och: ”Utgångspunkten i vårt resonemang är den gängse uppfattningen som uttrycks i ordspråket ‘Nöden är uppfinningarnas moder'” (s 242). Vad är då det första han tänker på som exempel? Jo, det är förstås ett vapen! ”År 1942, mitt under brinnande krig, inledde USA:s regering Manhattanprojektet med det uttryckliga syftet att uppfinna den teknik som krävdes för att konstruera en atombomb före Nazityskland” (s 243). Det som är anmärkningsvärt med detta är att han genom hela boken har gett uttryck för en nollsummesyn på tillvaron. I den mån människor blir rika beror det endast på att har exploaterat, underkuvat, förtryckt andra människor – eller också naturen. Implikationen av detta är att människor i första hand inte överlever genom att tänka och skapa, utan genom att plundra och förtrycka.

Sedan anger han även andra uppfinningar som Eli Whitneys bomullsrensare eller James Watts ångmaskin bara för att genast göra allt han kan för att nedvärdera dessa hjältar och deras bedrifter. ”Detta är välkända exempel som förleder oss att tro att andra betydande uppfinningar också gjordes för att fylla kartlagda behov. Men i själva verket har många eller flertalet uppfinningar gjorts av människor som drivs av nyfikenhet eller experimentlusta . . . Kanske förvånar det somliga att de flesta stora tekniska genombrott i vår tid varit sådana ändamålslösa uppfinningar, från flygplanet till automobilen, från förbränningsmotorn och glödlampan till fonografen och transistorn” (ibid, mina kursiveringar). Lägg märke till med vilket förakt han ser på tänkarna, skaparna och uppfinnarnas egna behov av att tillfredställa sin nyfikenhet och experimentlusta, som om det inte vore ett genuint behov. Som om deras verksamhet bara var en meningslös lek för rika vuxna män med alldeles för mycket fritid på deras händer.

Efter han sedan har gått igenom en lång rad av andra exempel på vad han betraktar som ”ändamålslösa” uppfinningar skriver han: ”Uppfinnarna måste ofta envisas och knåpa vidare länge medan intresset för deras uppfinningar är svalt, eftersom de fungerar för dåligt för att vara användbara . . . I USA utfärdas årligen omkring 70 000 patent, av vilka bara ett fåtal någonsin sätts in i produktion” (s 244). Det är ingen som vill förneka att många uppfinnare gjorde dåliga uppfinningar och att de ofta får sätta sig vid ritbordet igen. Men det är helt irrelevant i denna kontext. Det är nämligen helt uppenbart att Diamonds avsikt är uteslutande att försöka nedvärdera uppfinnarna, tänkarna, skaparna, genierna. Han vill ta ifrån dem deras hjältegloria, vår höga aktning för dem, genom att kalla deras uppfinningar ”ändamålslösa” och sedan beskriva uppfinnare som grupp som stora förlorare som inte gör någonting av nytta.

”Vi har nu sett att sunda förnuftets syn på uppfinningarna, som var vår utgångspunkt, vänder på det förhållande som vanligen råder mellan behov och uppfinning. Den överbetonar också betydelsen av enstaka uppfinnargenier som Watt och Edison” (s 245). Hur kan man överbetona betydelsen av dessa uppfinnargenier? Det är en sak om man överskattar en uppfinnare i relation till en annan, men i egenskap av vara en Thomas Edison, ett sant uppfinnargeni, kan man omöjligen ”överbetona” deras betydelse. Ska man anta att Diamond med ”överbetona” menar ”uppskatta”? Låt oss se vad som händer efter detta.

Diamond betonar att alla dessa genier har tagit hjälp av föregångare. Följaktligen är deras bedrifter inte så speciellt imponerande. Så bara om man på egen hand och från början upptäcker och validerar all kunskap inom vetenskap, ingenjörskonst, och så vidare, och sedan steg för steg uppfinner alla saker som måste uppfinnas för att man sedan ska kunna uppfinna sin egen uppfinning, är man berättigad att ses som en sann hjälte. Men det finns ju praktiskt taget ingen som kan leva upp till denna måttstock. Följaktligen är dessa uppfinnargenier inte mycket att hurra över. Detta är emellertid en falsk dikotomi: man måste inte vara först med allting för att med rätta kunna ta äran för det man själv har åstadkommit. Diamond instämmer inte i detta: ”[D]en fråga som är relevant för oss är huruvida historiens övergripande mönster skulle ha blivit annorlunda, om inte en viss uppfinnare hade fötts på en viss plats vid en viss tidpunkt. Och svaret är entydigt: någon sådan person har aldrig funnits. Alla erkända berömda uppfinnare har haft dugliga föregångare och efterföljare och gjort sina förbättringar i ett skede då samhället varit redo att tillämpa deras produkt” (s 246). Så om någon, tack vare sina föregångares hjälp, lyckades åstadkomma något som visade sig vara av något värde, då är det ändå inte, ytterst, den enskilde uppfinnarens förtjänst. Nej, då är det snarare samhällets förtjänst!

Diamond gör alltså sitt allra yttersta för att nedvärdera intelligens, förnuft, kreativitet, skapande, etc. Han vill hela tiden minimera eller förneka betydelsen av dessa enskilda hjältar till genier. Och detta, vidhåller jag, är det allra värsta med denna bok.

Kan jag rekommendera någon att läsa denna bok? Inte direkt. Kan inte riktigt påstå att den gav någonting. Själv läste jag den bara för den ingick i kurslitteraturen i ekonomisk historia. Men trots sina enorma brister, vill jag ändå säga att det är bra av Diamond att vilja bemöta rasbiologernas förklaring till sakernas tillstånd. Tyvärr tycker jag nog att bristerna är så pass stora att det inte räcker hela vägen fram. Men detta är något som jag mer än gärna är villig att ge Jared Diamond äran för.

CNN:

Air pollution may be just the thing to fight global warming, some scientists say.

Prominent scientists, among them a Nobel laureate, said a layer of pollution deliberately spewed into the atmosphere could act as a ”shade” from the sun’s rays and help cool the planet.

…

The Dutch climatologist, awarded a 1995 Nobel in chemistry for his work uncovering the threat to Earth’s atmospheric ozone layer, suggested that balloons bearing heavy guns be used to carry sulfates high aloft and fire them into the stratosphere.

While carbon dioxide keeps heat from escaping Earth, substances such as sulfur dioxide, a common air pollutant, reflect solar radiation, helping cool the planet.

Tom Wigley, a senior U.S. government climatologist, followed Crutzen’s article with a paper of his own October 20 in the leading U.S. journal Science. Like Crutzen, Wigley cited the precedent of the huge volcanic eruption of Mount Pinatubo in the Philippines in 1991.

Pinatubo poured so much sulfurous debris into the stratosphere that it is believed it cooled the Earth by 0.5 degrees Celsius (0.9 degrees Fahrenheit) for about a year.

Wigley ran scenarios of stratospheric sulfate injection — on the scale of Pinatubo’s estimated 10 million tons of sulfur — through supercomputer models of the climate, and reported that Crutzen’s idea would, indeed, seem to work. Even half that amount per year would help, he wrote.

A massive dissemination of pollutants would be needed every year or two, as the sulfates precipitate from the atmosphere in acid rain.

Äntligen en rationell lösning. :)