Denna bok är, enligt Diamond, en sammanfattning av människans historia under de senaste 13 000 åren. Den börjar med att Yalis, en kamrat till honom från Nya Guinea, ställer en fråga till honom. Frågan är: Hur kommer det sig att de vita för med sig så mycket ”cargos” till Nya Guinea? Med ”cargos” avses allt sådant som kläder, läsk, paraplyer, tändstickor, mediciner, etc. Diamond kunde inte tillfredställande svara på frågan då. Att besvara denna fråga är syftet med denna bok.

Diamond börjar med att avfärda alla rasbiologiska förklaringar till hur det kommer sig att världen ser ut som det gör. Tydligen är det en väldigt vanlig teori till hur det kommer sig att världen ser ut som den. Diamond tycker inte bara ett sådant resonemang är felaktigt utan även motbjudande. Diamond söker därför genom att hämta exempel från historien, visa att det inte är något fel på Yalis folk, eller på något annat folk, att de är fattiga, eller att de inte har bidragit med några större uppfinningar, eller att deras nationer inte är stormakter. Det beror inte på deras gener, deras ras eller deras intelligens.

Diamond menar att om man bara tittar på närliggande faktorer såsom att t ex de vita européerna hade gevär, red på hästar, kunde läsa- och skriva, stora arméer, och mycket annat som gjorde att de lätt kunde underkuva, plundra och förslava vissa folk, så skulle man lätt kunna falla för den rasbiologiska förklaringen. Men man måste skilja på vad han kallar för närliggande faktorer som de jag nyss nämnde, och vad han kallar för de yttersta faktorerna. Man måste ställa sig frågan: Hur kommer det sig att t ex de vita européerna hade dessa vapen, hästar, arméer? Att de kunde läsa och skriva? Och annat som hjälpte dem på vägen? Svaret står, enligt Diamond, att finna i miljön.

Den avgörande faktorn här är förmågan att producera mat. Matproduktion är nämligen en grundläggande förutsättning för mycket som kommas skall. Men vad krävs det då för att man ska kunna producera mat? I korthet krävs det att det finns många växter och djur som är lämpliga för domesticering. Jag har inte för avsikt att gå in på några detaljer här, men bara för att indikera vad det kan handla om, så räcker det inte med att det finns djur som går att äta. Om djuren i fråga inte t ex kräver väldigt mycket mat, då finns det inget värde i att föda upp dem för matproduktion.

Vad har matproduktionen för konsekvenser utöver det att man kan producera mer mat per areal? Jo, det medför ofta att man kan försörja en större och bofast befolkning. Men det innebär, enligt Diamond, också att man lägger grunden för mer komplicerade samhällen, med arbetsfördelnings och specialisering. Idén här är ganska enkel. Om människor är fullt upptagna med att skaffa mat för dagen, då kommer de inte att ha särskilt mycket tid eller energi över till att grubbla över livets storia mysterium eller uppfinna saker och ting som gör våra liv enklare. En större befolkning, med specialisering, gör inte bara att många uppfinnare, tänkare, skapare dyker upp och skapar sådant som gör livet bättre och enklare, såsom hjulet, läs- och skrivkonst, oceangående fartyg, och geväret.

Och man kan inte bara försörja en större befolkning, man kan även börja försörja en kleptokrati som kan och vill bygga upp en armé, byråkrater, intellektuella, uppfinnare och religiösa företrädare. Armén gör det möjligt att härska över andra och att skydda sig mot hot. En form av polis är också nödvändig för att upprätthålla ordningen inom den allt större befolkningen. Religionens män förser den rådande ordningen med sin moraliska sanktion.

Domesticeringen av djur hade även andra effekter. En sådan var att många sjukdomar gick från djur till människa. Detta i kombination med att den gjorde det möjligt att försörja större befolkningar och därmed skapa samhällen med större befolkningstäthet, gjorde att sjukdomar spred sig till många väldigt snabbt. Många dog till följd av det. De som överlevde var de som blev immuna mot sjukdomarna i fråga. Men folk som inte hade börjat matproducera eller som började väldigt sent, fick en stor nackdel här, för de dog snabbt av de sjukdomar som de matproducerande folken förde med sig. Ett sådant exempel här är de amerikanska indianerna.

Andra saker som påverkade mänsklighetens historia var kontinenternas orientering och form. Kontinenter som framför allt var utspridda i en östvästlig riktning gjorde det lättare för växter och djur att sprida sig. Det var i regel också lättare för uppfinningar, kunskap och människor att sprida sig. Detta ska t ex förklara varför Afrika och Syd- och Nordamerika blev eftersatta medan Eurasien hade många framgångar i detta avseende.

Att sprida sig från nord till syd och vice versa är oftast svårare just eftersom de geografiska och klimatmässiga skillnaderna är för stora. En del grödor är t ex anpassade för att växa under vissa cykler som inte alls passar andra klimat, och som därför inte med lätthet kan spridas vidare upp eller ned. Och var det inte skillnader i t ex klimat och väderförhållanden, så kunde det vara andra geografiska barriärer som stod i vägen som svåra som terränger som berg, öknar, skogar och djungler.

Genom att tillskriva levnadsmiljön denna avgörande roll för historiens utveckling, försöker Diamond alltså visa att det inte är fel på folken. I många kontinenter fanns det helt enkelt inte mycket djur eller växter att domesticera. Och var det inte fråga om frånvaron av växter och djur att domesticera, så var det andra geografiska svårigheter som ofta resulterade i att de blev isolerade från omvärlden. Denna isolering resulterade i att de inte kunde få tag på andra grödor som de kunde använda sig av men som fanns på andra håll. I många fall kom inte dessa grödor och domesticerbara djur förrän européerna kom. Men eftersom de inte hade haft en chans att på egen hand bli matproducenter, med allt vad det innebär, var de ofta helt chanslösa inför de europeiska kolonisatörerna som, när de inte i syfte att rädda barbarernas själar såg till att mörda folk i drivor, så spred de ovetande av sig sjukdomar omkring sig som dödade merparten av dem.

Det är helt uppenbart att Diamond vill ge matproduktionen en avgörande betydelse. Men det är viktigt att göra en distinktion mellan nödvändiga och tillräckliga villkor. Det verkar fullt rimligt att säga att matproduktion är nödvändigt, men det verkar inte ett dugg rimligt att säga att det är tillräckligt. På grund av detta är hans teori också kraftigt överförenklad. För att vara mer precis menar jag att han gör ett stort och allvarligt misstag i att antyda att vad han kallar för de yttersta faktorerna är fullt tillräckliga. Jag håller med om att sådant som matproduktion är en nödvändig förutsättning för t ex arbetsfördelning, specialisering, och allt som det i sin tur kan tänkas medföra. Men att gå därifrån till att om och om igen antyda att matproduktionen i sig själv nästan automatiskt medför att alla människor, över hela världen, kommer ”automatiskt” att utvecklas i stort sett mot samma mål, ger jag inte mycket för.

Jag är medveten om att han om och om igen stoppar in olika reservationer här och där, för att avfärda kritikernas ”anklagelser” om miljödeterminism. Men jag tycker inte att hans reservationer låter särskilt trovärdiga. Detta av åtminstone två skäl. För det första är det ju helt uppenbart som så att han anser att levnadsmiljön är helt avgörande. Annars hade han inte lagt så mycket krut på att med hänvisning till just levnadsmiljön försökt förklara precis allt som t ex rasbiologerna kan tänkas slänga i hans riktning. Faktum är att det ofta går så långt i hans resonerande att jag ibland får intrycket av att han tror att hans teori kan förklara praktiskt taget allting (vilket i så fall är ett litet problem för sig). Men även om man tog hans reservationer om t ex kulturens inverkan på allvar, gör han sedan allt han kan för att minimera dess betydelse. Exempelvis skriver han så här i ett ställe: ”Vilken betydelse de [kulturella faktorerna] har haft är en stor och obesvarad fråga. Den närmar vi oss bäst genom att koncentrera oss på sådana historiska mönster som förbryllar oss också efter det att vi beaktat verkningarna av de stora miljöfaktorerna” (437).

I sin strävan att försöka tillskriva miljön den avgörande betydelsen för mänsklighetens historia är han som alla determinister före honom, mer än villig att fullständigt nedvärdera förnuft, intelligens, kreativitet, uppfinningsrikedom såväl som de enskilda genier till individer som ligger bakom vårt välstånd, vår vetenskapliga och teknologiska utveckling.

Diamond skriver: ”Ett alternativt synsätt utgår ifrån teorin att uppfinningarnas historia är hjältarnas. De tekniska framstegen tycks i oproportionerlig hög grad härröras från enstaka genier som Johann Gutenberg, James Watt, Thomas Edison och bröderna Wright” (s 241). Och: ”Utgångspunkten i vårt resonemang är den gängse uppfattningen som uttrycks i ordspråket ‘Nöden är uppfinningarnas moder'” (s 242). Vad är då det första han tänker på som exempel? Jo, det är förstås ett vapen! ”År 1942, mitt under brinnande krig, inledde USA:s regering Manhattanprojektet med det uttryckliga syftet att uppfinna den teknik som krävdes för att konstruera en atombomb före Nazityskland” (s 243). Det som är anmärkningsvärt med detta är att han genom hela boken har gett uttryck för en nollsummesyn på tillvaron. I den mån människor blir rika beror det endast på att har exploaterat, underkuvat, förtryckt andra människor – eller också naturen. Implikationen av detta är att människor i första hand inte överlever genom att tänka och skapa, utan genom att plundra och förtrycka.

Sedan anger han även andra uppfinningar som Eli Whitneys bomullsrensare eller James Watts ångmaskin bara för att genast göra allt han kan för att nedvärdera dessa hjältar och deras bedrifter. ”Detta är välkända exempel som förleder oss att tro att andra betydande uppfinningar också gjordes för att fylla kartlagda behov. Men i själva verket har många eller flertalet uppfinningar gjorts av människor som drivs av nyfikenhet eller experimentlusta . . . Kanske förvånar det somliga att de flesta stora tekniska genombrott i vår tid varit sådana ändamålslösa uppfinningar, från flygplanet till automobilen, från förbränningsmotorn och glödlampan till fonografen och transistorn” (ibid, mina kursiveringar). Lägg märke till med vilket förakt han ser på tänkarna, skaparna och uppfinnarnas egna behov av att tillfredställa sin nyfikenhet och experimentlusta, som om det inte vore ett genuint behov. Som om deras verksamhet bara var en meningslös lek för rika vuxna män med alldeles för mycket fritid på deras händer.

Efter han sedan har gått igenom en lång rad av andra exempel på vad han betraktar som ”ändamålslösa” uppfinningar skriver han: ”Uppfinnarna måste ofta envisas och knåpa vidare länge medan intresset för deras uppfinningar är svalt, eftersom de fungerar för dåligt för att vara användbara . . . I USA utfärdas årligen omkring 70 000 patent, av vilka bara ett fåtal någonsin sätts in i produktion” (s 244). Det är ingen som vill förneka att många uppfinnare gjorde dåliga uppfinningar och att de ofta får sätta sig vid ritbordet igen. Men det är helt irrelevant i denna kontext. Det är nämligen helt uppenbart att Diamonds avsikt är uteslutande att försöka nedvärdera uppfinnarna, tänkarna, skaparna, genierna. Han vill ta ifrån dem deras hjältegloria, vår höga aktning för dem, genom att kalla deras uppfinningar ”ändamålslösa” och sedan beskriva uppfinnare som grupp som stora förlorare som inte gör någonting av nytta.

”Vi har nu sett att sunda förnuftets syn på uppfinningarna, som var vår utgångspunkt, vänder på det förhållande som vanligen råder mellan behov och uppfinning. Den överbetonar också betydelsen av enstaka uppfinnargenier som Watt och Edison” (s 245). Hur kan man överbetona betydelsen av dessa uppfinnargenier? Det är en sak om man överskattar en uppfinnare i relation till en annan, men i egenskap av vara en Thomas Edison, ett sant uppfinnargeni, kan man omöjligen ”överbetona” deras betydelse. Ska man anta att Diamond med ”överbetona” menar ”uppskatta”? Låt oss se vad som händer efter detta.

Diamond betonar att alla dessa genier har tagit hjälp av föregångare. Följaktligen är deras bedrifter inte så speciellt imponerande. Så bara om man på egen hand och från början upptäcker och validerar all kunskap inom vetenskap, ingenjörskonst, och så vidare, och sedan steg för steg uppfinner alla saker som måste uppfinnas för att man sedan ska kunna uppfinna sin egen uppfinning, är man berättigad att ses som en sann hjälte. Men det finns ju praktiskt taget ingen som kan leva upp till denna måttstock. Följaktligen är dessa uppfinnargenier inte mycket att hurra över. Detta är emellertid en falsk dikotomi: man måste inte vara först med allting för att med rätta kunna ta äran för det man själv har åstadkommit. Diamond instämmer inte i detta: ”[D]en fråga som är relevant för oss är huruvida historiens övergripande mönster skulle ha blivit annorlunda, om inte en viss uppfinnare hade fötts på en viss plats vid en viss tidpunkt. Och svaret är entydigt: någon sådan person har aldrig funnits. Alla erkända berömda uppfinnare har haft dugliga föregångare och efterföljare och gjort sina förbättringar i ett skede då samhället varit redo att tillämpa deras produkt” (s 246). Så om någon, tack vare sina föregångares hjälp, lyckades åstadkomma något som visade sig vara av något värde, då är det ändå inte, ytterst, den enskilde uppfinnarens förtjänst. Nej, då är det snarare samhällets förtjänst!

Diamond gör alltså sitt allra yttersta för att nedvärdera intelligens, förnuft, kreativitet, skapande, etc. Han vill hela tiden minimera eller förneka betydelsen av dessa enskilda hjältar till genier. Och detta, vidhåller jag, är det allra värsta med denna bok.

Kan jag rekommendera någon att läsa denna bok? Inte direkt. Kan inte riktigt påstå att den gav någonting. Själv läste jag den bara för den ingick i kurslitteraturen i ekonomisk historia. Men trots sina enorma brister, vill jag ändå säga att det är bra av Diamond att vilja bemöta rasbiologernas förklaring till sakernas tillstånd. Tyvärr tycker jag nog att bristerna är så pass stora att det inte räcker hela vägen fram. Men detta är något som jag mer än gärna är villig att ge Jared Diamond äran för.