Jacobys stulna begrepp

Carl SvanbergLämna en kommentar

En av mina favoritkolumnister, Jeff Jacoby, skrev nyligen en ganska förskräcklig kolumn. Han irriterar sig på folk som motsätter sig demokrati som ett medel för att förtrycka minoriteter av olika slag. Han menar nämligen att det är fel att se på demokrati som ett hot mot individens rättigheter.

Hur kom han fram till det? Jo, som Jacoby ser på saken, är det nämligen demokratin som är källan till alla rättigheter. Det är folket som, så att säga, ”delar ut” rättigheterna. Så här skriver han:

Nor was it by means of a judicial bolt from the blue that segregation was finally crushed. It was through the passage of the Civil Rights Act of 1964 — a legislative milestone that would never have been reached if not for the fact that a majority of white Americans supported it.

To be sure, there were court cases, such as Brown v. Board of Education, that played a role in extending civil rights to citizens of every race. But those rulings didn’t conjure newfangled ”rights” out of thin air. They restored rights that had been created democratically and were already supposed to be the law of the land. The 14th Amendment — approved by Congress and ratified by three-fourths of the states in 1868 — had guaranteed equality and due process to blacks and whites alike. The Civil Rights Act of 1875 had barred discrimination in public accommodations. But the Supreme Court had gutted those protections — for example in 1896, when it authorized streetcar segregation in Plessy v. Ferguson. It wasn’t democracy that failed black Americans during the long decades of Jim Crow. It was a judiciary unwilling to protect the equality that the democratic process had guaranteed.

The republican form of government to which all Americans are entitled makes them the source of the constitution(s) under which they live. The only valid civil rights are those that have the consent of the governed. Their legitimacy comes from the democratic process, not from judicial fiat or political correctness. (Mina kursiveringar.)

Det är egentligen ovidkommande huruvida det i dessa specifika fall är sant att folket många gånger demokratiskt gjorde det rätta valet. Poängen är att det inte ska vara upp till folket att demokratiskt behöva erkänna och ”tilldela” människors rättigheter – som om det var folket som utgjorde källan till rättigheterna.

Men det kanske värsta av allt är inte att Jacoby resonerar på det här sättet, även om det verkligen är illa. Det värsta är att han till och med vänder sig till Thomas Jefferson för att få sympatier. Jacoby skriver:

”I know no safe depository of the ultimate powers of the society but the people themselves,” Thomas Jefferson said, ”and if we think them not enlightened enough to exercise their control with wholesome discretion, the remedy is not to take it from them, but to inform their discretion.” Same-sex marriage will never be a civil right until the people in their discretion make it one.

För det första måste man ju se till kontexten. Förståelsen för konstitutionen i USA är betydligt sämre idag än vad den var för 200 år sedan. Respekten för den är även den betydligt sämre, för att inte säga obefintlig.

Man kan inte förlita sig på att en väsentligen rationell kultur, av sig själv, ska förbli rationell för all framtid. Irrationell filosofi håller, likt rost, långsamt på att fullständigt degraderat den amerikanska kulturen. Givet denna kontext kan man inte förvänta sig att lite lugnt och sansat prat om hur fel det är att förneka eller kränka människors rättigheter, skulle kunna få dem på andra tankar. Det som krävs är snarare en filosofisk reovlution. Det är den enda långsiktiga lösningen. Allt man kan åstadkomma på kort sikt är att tillfälligt skjuta upp ett hemskt lagförslag eller ytterligare dra ut på den generella söndringen av konstitutionen och av den amerikanska friheten.

För det andra ger inte Jeffersoncitatet stöd för den tes Jacoby argumenterar för, nämligen att rättigheterna i själva verket inte är några rättigheter, utan endast tillstånd eller privilegier och förmåner som majoriteten tilldelar folk via demokratiska val. Att stater endast får sin legimitet från de styrdas samtycke, betyder inte att de styrda har rätt att ge vad som helst sitt samtycke! Jefferson skrev också vid ett annat tillfälle:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal; that they are endowed by their Creator with inherent and inalienable rights; that among these, are life, liberty, and the pursuit of happiness; that to secure these rights, governments are instituted among men, deriving their just powers from the consent of the governed…

Principen här är alltså att människor har rättigheter och har därför rätt att inrätta stater för att skydda dessa rättigheter. Inte för att förneka somliga rättigheter eller för att tilldela sig själva eller andra ”rättigheter” via en ”demokratisk” process. Rätten till en stat, är en implikation av rätten till liv. Ty ur rätten till liv följer också rätten till självförsvar. Det är ju därför som skurkstater som Iran, Nordkorea, ”Palestina” m fl inte har något existensberättigande qua stater. Det väsentliga är inte huruvida dessa stater existerar med de styrdas samtycke eller inte, utan huruvida staterna ifråga i någon mån erkänner och har för ambition att skydda individens rättigheter.

Så när Jacoby börjar tala om principen om de styrdas samtycke som något självklart och oreducerbart, då börjar han oundvikligen resonera i termer av stulna begrepp. Jag säger stulna därför att han ignorerar vad det är som ger folk rätt att inrätta stater och att ge dessa stater sitt samtycke till att börja med. Som så ofta blir resultatet av den sortens resonemang förskräckliga.

Mångfald är rasism och rasism är orättvisa

Carl Svanberg1 kommentar

Jonah Goldbergs artikel ”Racism By Any Other Name” i NRO är väldigt bra. Strävan att via raskvoteringar få in sämre svarta på de fina universiteten i USA, resulterar endast i att bättre asiatiska studenter får avstå från att gå där. Vad är rättvist med det? Ingenting. Och som väntat vinner inte ens de påstådda förmånstagarna av dessa kvoteringar:

The greater irony is that it is far from clear that diversity is good for black students either. Peter Kirsanow, a member of the U.S. Commission on Civil Rights, notes that there is now ample empirical data showing that the supposed benefits of diversity in education are fleeting when real and often are simply nonexistent. Black students admitted to universities above their skill level often do poorly and fail to graduate in high numbers. UCLA law professor Richard Sander found that nearly half of black law students reside in the bottom ten percent of their law-school classes. If they went to schools one notch down, they might do far better.

Detta är ett perfekt exempel på varför det inte råder någon intressekonflikt mellan människor – rationella människor. Mellan människor som inte begär eller söker det oförtjänta.

Men det är kanske inte ens det värsta med raskvoteringar. När man påpekar det orättvisa och irrationella med raskvoteringar, då får man istället höra följande från förespråkarna:

The brilliance of the diversity doctrine is that it does an end-run around all of this by saying that diversity isn’t so much about helping the underprivileged, it’s about providing a rich educational experience for everyone.

When the University of Michigan’s admissions policies were being reviewed by the Supreme Court, former school president Lee Bollinger explained that diversity was as “as essential as the study of the Middle Ages, of international politics and of Shakespeare” because exposure to people of different hues lies at the core of the educational experience. That’s another way of saying that racial preferences are forever, just like the timeless works of the immortal bard. That business about redressing past discrimination against blacks is no longer the name of the game.

It’s difficult to put into words how condescending this is in that it renders black students into props, show-and-tell objects for the other kids’ educational benefit. (Min kursivering.)

Jag instämmer. Det är svårt att komma på några ord för hur ondskefullt detta är.

Oändliga resurser

Carl Svanberg15 kommentarer

Detta är det anförande jag hade igår på Helsingborg MUF.

–

Jag vill inleda denna diskussion med att läsa upp ett citat:

”Du måste veta att världen har blivit gammal, att den inte längre har samma vitalitet. Den vittnar om sin egen nedgång. Både regn och solens värme minskar; metallerna har nästan tagit slut; jordbrukarna misslyckas med skörderna, sjömännen till havs, soldaten i lägret, hederligheten på marknaden, rättvisan inom rättsväsendet, harmonin bland vänner, talangerna inom konstnärskapet, disciplinen inom moralen. Detta är meningen förmedlad till världen, att allt som har en början bör gå under, att saker och ting som har mognat måste föråldras, det gamla måste bli svagt, det stora måste bli litet, och efter svaghet och krympning, kommer upplösning.” (Citerat av George Reisman som citerade det ur A History of Western Philosophy: The Medieval Mind av WT Jones. Min hasfiga översättning.)

När tror ni att detta skrevs? Följer man debatten i medierna skulle man kunna tro att det sades häromdagen. Men detta citat är i själva verket från 200-talet. Ingenting har ändrats sedan dess. Mentaliteten att vi är på väg mot jordens undergång, att jordens resurser och rikedomar håller på att ta slut, har vi alla fått höra om och om igen. Faktum är att vi har blivit indoktrinerade i dessa tankar i grundskolan och genom barnprogram såsom sommarlovskalendern Tippen. I vardagen blir många av oss ständigt påminda om ”läxan” av denna föreställning, när vi ägnar oss åt källsortering och meningslös återvinning, detta trots att återvinningen i själva verket kostar mer resurser än vad det ”sparar”. Bara för någon vecka sedan gick det ett tvprogram på SVT som hette Planeten. Jag struntade avsiktligen i att se på det, men av vad jag har fått höra var det fyllt med skrämselpropaganda av det slag som domedagsprofeterna inom miljörörelsen ständigt har kommit med.

Så här kommer några fler citat:

”Någon dag kommer vi kanske finna vårt kollager tömt till botten, rensade som en kolkällare. Våra eldar och kabiner . . . kommer plötsligt att slockna, och kyla och mörker . . . är allt som återstår för att härska över ett avbefolkat land.” (William Stanley Jevons, 1865 ur The Coal Question. Min hafsiga översättning.)

”Skogarna fortsätter att försvinna, floderna torkar ut, livet i det vilda blir utrotat, klimatet förstörs och jorden fattigare och gräsligare, för varje dag som går.” (Anton Chekhov, 1897 ur Uncle Vanya. Min hafsiga översättning.)

Här är ytterligare två citat:

”Jag slår vad som att England inte kommer att existera år 2000.” (Paul Ehrlich 1969. Min översättning.)

”Före 1985, kommer mänskligheten gå in i en tid med bristande resurser . . . i vilken våra tillgångar på viktiga mineraler kommer att närma sig ett slut.” (Paul Erhlich 1976. Min översättning.)

Varför tar jag upp dessa citat? Därför att jag tycker att de på ett kortfattat och talande sätt sammanfattar trovärdigheten i miljörörelsens ständiga hysteri över sakernas påstådda tillstånd. Den domedagskänsla som de har försökt skrämma fram hos oss är lika grundlös idag som den var för snart 2000 år sedan. Domedagsprofeterna inom miljörörelsen har lika stor trovärdighet som andra domedagsprofeter. Med andra ord ingen alls. De har ungefär samma respekt för vetenskapen som kreationisterna. Det vill säga ingen alls.

Hur fel hade dessa domedagsprofeter? Förutom det faktum att vi alla lever och frodas som aldrig förr kan vi studera lite fakta. Vi har ingen som helst knapphet vad gäller väsentliga resurser. Tvärtom råder det ett stort och ständigt växande överflöd på alla viktiga resurser. För trots att efterfrågan på praktiskt taget allt har ökat, har priserna bara gått ned. Det finns bara en förklaring till detta, nämligen att tillgången på resurserna i fråga hela tiden har ökat.

13 av de mest använda mineralerna (silver, tenn, bly, aluminium, etc) var i genomsnitt mellan fem till tio gånger dyrare i början av 1900-talet än vad de är idag. Vilket betyder att de i dag bara kostar mellan en femtedel eller tiondel av vad de gjorde för hundra år sedan. Under perioden 1950-2000 ökade järnmalmtillgångarna från 19 000 miljoner ton till 140 000 miljoner ton, eller 737%. Bauxitetillgångarna (aliminiummalm) ökade från 1400 miljoner ton till 25 000 miljoner ton, eller 1786%. Blytillgångarna ökade från 40 miljoner ton till 64 miljoner ton, eller med 160%. Nickeltillgångarna ökade från 17 miljoner ton till 49 miljoner ton, eller med 288%. Koppartillgångarna från 100 miljoner ton till 340 miljoner ton, eller 340%.

Olja, kol och el är idag billigare än vad de var i början av 1900-talet. Olja är idag fem gånger billigare, kol är sju gånger billigare och el är hela åtta gånger billigare. Oljereserverna har ökat från ca 660 miljarder fat 1980 till ca 1060 miljarder fat år 2000. Det är en ökning på ca 60% på bara 20 år. Tillgången på olja växer snabbare än efterfrågan, vilket illustreras av det faktum att har gått ned, och inte upp, under samma period. Låt er luras av de allra senaste oljepriserna. I reala termer ligger vi fortfarande under det pris som rådde under den andra så kallade oljekrisen, 1980, och då var oljan också billigare än vad den var i början av 1900-talet.

Många av oss fick i skolan och på andra håll, veta att det var helt avgörande att återvinna papper och tidningar, för skogarnas skull. Som om vi led någon brist på skog. Men det gjorde vi inte. Det finns idag mer skog i Sverige än 1920. I Sverige växer också skogen snabbare än vad vi avverkar. Varje år växer 100 miljoner kubikmeter till i de svenska skogarna och av denna tillväxt avverkar vi 80 procent. Detta är emellertid inget fenomen som är utmärkande för Sverige. Skogarna i Europa har mellan 1950 och 1990 vuxit från 144 miljoner hektar till 193 miljoner hektar. De amerikanska skogarna har inte vuxit lika mycket men det är idag mer skog i USA än vad det var 1920. Mellan 1990 och år 2000 ökade USA:s skogar med 4 miljoner hektar. Under samma tid har de ryska skogarna vuxit med ungefär 1 miljon hektar. Världens samlade skogsarealer är idag större än för 60 år sedan. För 60 år sedan täckte skogarna 3,6 miljader hektar, idag är det 4 miljarder.

Nu är frågan: Varför växer resurserna? Är det inte meningen att de ska vara begränsade? Är det inte meningen, som vi hela tiden har fått höra sedan barnsben, att resurserna håller på att ta slut? Att jorden inte räcker till? Att det är omöjligt för alla på hela jorden att leva som här i väst? Att vi måste lägga om vår livsstil? Att vi måste gå med på att få det sämre, att offra oss, och att våra barn måste få det än sämre?

En del förespråkare av kapitalism vill göra poängen att på en fri marknad, kommer vi aldrig uppleva någon genuin brist, för när den dagen kommer, då kommer priserna på bristvaran att stiga. Detta kommer att göra det mer lönsamt att producera mer av varan och att samtidigt konsumera mindre av den tills vidare. Om inte annat kommer man nu att ha ekonomiska incitament för att finna ett lämpligt substitut. Ett historiskt exempel på detta är övergången från träkol till stenkol under 1700-talet, och senare, under 1800-talets andra hälft, från stenkol till olja. Följaktligen kommer vi aldrig att få slut på resurserna, säger de. Detta är självfallet ett riktigt resonemang. Men jag vill gå ett steg vidare. Jag vill argumentera för att resurserna verkligen är, i praktiken, oändliga.

Jorden är, för att låna en observation av ekonomen George Reisman, inget annat än en enda stor kompakt sammanpressad klump av materia. All denna materia är en faktisk eller potentiell resurs för oss i form av välstånd. Om och när så är fallet, då är det människans förtjänst och följaktligen är det hon som är skaparen av samtliga resurser, inte naturen. För att verkligen förstå vad jag menar med detta måste vi börja med att ställa ett par frågor.

Vad är en resurs? Det är en tillgång, en rikedom, en form av välstånd. Låt oss räkna upp några exempel: kol, olja, naturgas, spannmål, järn, trä, vatten, etc. Ni kan fylla i resten själv. Vad är det som gör saker till resurser för oss? Det första är att vi vet hur de tjänar mänskliga behov och syften. Det andra är att vi har tillgång till dem.

Tänk på följande. Vad har du för nytta av jord, om du inte vet hur man bedriver jordbruk? Vad har du för nytta av järnmalm, om du inte vet hur du kan utvinna järnet? Vad har du för glädje av en skog, om du saknar verktygen för att hugga ned träden? Vad har du för nytta av att veta att det finns bär i samma skog, om du inte vet om de är ätliga? Etc. Det är först när vi vet allt detta som vi är villiga att betrakta dessa saker som resurser, som tillgångar, som rikedomar, som välstånd.

Observera att vad som gör något till en resurs för oss är kunskapen om hur det kan tjäna mänskliga behov eller syften. Så varje gång människan gör en sådan upptäckt ser hon till att skapa en resurs. Observera att om det inte vore ekonomiskt eller teknologiskt möjligt att utvinna ett ämne, då har hon inte någon tillgång till ämnet i fråga, och då är det inte heller en resurs för människan. Så varje gång människan upptäcker hur ett ämne kan tjäna hennes behov och hur hon kan utvinna det, då ser hon till att skapa en resurs. Och likaså ser hon till att skapa större resurser när hon kommer på effektivare sätt att ta upp olja eller att bedriva en koppargruva eller att skövla träd.

Filosofen Ayn Rand hade därför rätt till bokstaven när hon sade att roten till allt välstånd är människans förnuft:

”Medvetandet är – för de levande organismer som besitter det – deras grundläggande medel att överleva. För människan är det grundläggande överlevnadsmedlet förnuftet. Människan kan inte, som djuren, överleva med ledning av blotta varseblivningar. En förnimmelse av hunger talar om för henne att hon behöver mat (om hon har lärt sig att identifiera den som ”hunger”), men den talar inte om för henne hur hon skaffar sig mat, och inte heller vilken sorts föda som är bra för henne eller giftig. Hon kan inte tillfredställa sina enklaste fysiska behov utan en tankeprocess. Hon behöver en tankeprocess för att upptäcka hur hon ska plantera och odla sin föda eller tillverka vapen att jaga med. Hennes varseblivningar kan leda henne till en grotta, om någon sådan finns tillgänglig – men för att bygga den enklaste hydda behöver hon en tankeprocess. Inga varseblivningar och inga ”instinkter” kan tala om för henne hur man gör upp eld, hur man väver tyg, hur man smider verktyg, hur man tillverkar ett hjul, hur man bygger ett flygplan, hur man utför en blindtarmsoperation, hur man tillverkar en glödlampa eller ett elektronrör eller en cyklotron eller en ask tändstickor. Ändå beror hennes liv av sådan kunskap – och endast en viljeakt av hennes medvetande, en tankeprocess, kan ge henne den.” (Ayn Rand, The Virtue of Selfishness 1964, översättning av Per-Olof Samuelsson.)

Låt mig ge er några exempel.

Olja har funnits i marken i miljontals år var det inte förrän slutet av 1800-talet som man upptäckte hur det kunde fungera som bränsle. Likaså hade uranet funnits i marken i miljontals år, men det var inte förrän fysiker i början av 1900-talet gjorde vissa upptäckter, som man kom på att det kunde användas som en energikälla. Så i takt med att vi lär oss mer om världen, blir vi också rikare på resurser.

Aliminium har människan känt till sedan länge, men det var inte förrän den amerikanske kemisten Charles Hall som i slutet av 1800-talet upptäckte den kemiska process med vilken man enkelt kunde avlägsna aluminiumet från bauxiten, som man kunde börja producera aliminium i några större kvantiteter. Detta är i stort sett samma metod som man än idag använder för att utvinna aluminium. Det var alltså Charles Hall som gjorde aliminium till en genuin resurs för människan, detta genom att göra den tillgänglig för oss.

Sverige har länge varit rikt på järn, men det var faktiskt inte förrän en engelsk kemist, metallurgist och uppfinnare vid namn Sidney G Thomas på 1800-talet kom på hur man kunde utvinna järnet från fosforrikt malm som den svenska järnindustrin kom igång på riktigt. Innandess betraktades inte järnet i denna fosforrika malm som en genuin resurs. Vi visste ju inte hur vi skulle exploatera den och hade därför ingen större användning av den. I Kiruna finns, bara för att ta ett exempel, uppskattningsvis världens största samlade järnmalmfyndighet. Den upptäcktes redan 1696 men exploateringen kunde inte inledas förrän 1898. Först då blev det en resurs, en form av välstånd.

Ny kunskap och teknik gör det också möjligt att kraftigt öka produktionen av vissa resurser. Den gröna revolutionen inom jordbruket är ett sådant exempel. Under efterkrigstiden började man tillämpa ny kunskap och teknik inom jordbruket som kraftigt såg till att öka produktiviteten. Resultatet var en explosionsartad ökning av matproduktionen. Det är tack vare den gröna revolutionens välsignelse som matförsörjningen inte längre är ett problem. Numera är svält nästan uteslutande ett resultat av politik (och då nästan uteslutande ett socialistiskt fenomen). Värt att notera här är att om man hade försökt åstadkomma samma ökning av matproduktionen med 1950-talets teknik så hade man behövt odla upp en markareal motsvarande hela Nordamerika. Vem är det som gjorde detta möjligt? Norman Borlaug, den gröna revolutionens fader.

Vi blir också rikare i termer av naturresurser varje gång ny teknik gör det möjligt för oss att komma åt materia som tidigare var utom räckhåll. Ett konkret exempel på detta är betydelsen av de framsteg som har skett inom gruv- och borrtekniken. Idag kan vi exempelvis borra oss ned allt djupare i jordskorpan. Detta har gjort det möjligt för oss att komma åt nya lager av kol, olja och mineraler. Det är därför som dessa tillgångar bara har blivit större. De har hela tiden funnits där men innan vi kunde utvinna dem, var de ingen resurs för oss. Nu, tack vare bättre teknik, är de det. Och de som gjorde denna teknik möjlig – vetenskapsmän, uppfinnare, ingenjörer, affärsmän – och sedan tillämpade den i syfte att göra kol, olja, naturgas, mineraler tillgänglig för oss, är skaparna av dessa resurser.

Den ökade produktiviteten inom gruvdriften har också medfört att det numera lönar sig att exploatera koppargruvor vars malm endast innehåller 1% ren koppar, jämfört med gruvor som i början av 1900-talet innehöll 10% ren koppar. Idag kan nämligen en gruvarbetare producera hundratals eller tusentals mer malm än vad samma arbetare kunde för hundra år sedan. De hjärnor som låg bakom dessa tekniska innovationer som förbättrade arbetarnas produktivitet såg alltså till att skapa dessa resurser.

(Detta exempel illustrerar för övrigt att lagen om avtagande avkastning inte är aktuell på lång sikt; bara om man bortser ifrån att vår kunskap blir större, vår teknik bättre, och följaktligen de ekonomiska förutsättningarna förblir oförändrade kan man tro en sådan sak. Men som historien har visat så kommer allt detta ständigt att förbättras, så länge människor är fria – fria att tänka och producera.)

Idag har gruv- och borrtekniken gjort det möjligt för oss att borra oss ned ungefär 3 km i jordens skorpa. Men då ska ni veta att jordskorpan är i genomsnitt mellan 10 och 100 km djup. Och jordens radie är hela 6 500 km. Kom också ihåg att merparten av all gruvdrift har varit koncentrerad på de 30% av jordens yta som är täckt av land. Så vi har alltså bokstavligen bara börjat skrapa på jordens yta.

Ekonomen George Reisman har räknat ut att om vi att fortsätter att utvinna olja, kol, järn, aliminium och naturgas, i samma omfattning som vi gör idag, då kommer vi att kunna fortsätta i minst 100 miljoner år. Hur kom han fram till det? De som vill ta del av de detaljerade uträkningarna kan besöka George Reismans blogg, här vill jag bara poängtera att man kommer fram till denna uppgift genom att konstatera följande: Jordens volym är på ca 1,1 triljard kubikkilometer. Varje år utvinner vi 4,8 kubikkilometer olja, 0,291 kubikkilometer järn, 2,1 kubikkilometer kol, 0,15 kubikkilometer bauxite, 4,62 kubikkilometer naturgas. Tillsammans blir detta 11,43 kubikkilometer. Reisman antar sedan att vi säkert har missat en massa och antar därför att den totala siffran är 100 kubikkilometer. Givet detta, då skulle vi kunna hålla på som idag i 100 miljoner år och ändå inte gå igenom mer än 10 miljarder kubikkilometer. Skulle vi bli 100 gånger effektivare på att utvinna dessa resurser, då skulle vi kunna hålla på så här i 1 miljon år, och då skulle vi ändå ha inte gått igenom mer än 1 procent av jordens totala volym!

Vi får inte heller glömma bort att tillgången på energi är i princip oändlig; energi försvinner nämligen inte, det bara ändrar form. Och med undantag från den materia som vi har skjutit upp i rymden de senaste decennierna, är jorden lika rik på mineraler som den alltid har varit. Så när vi väl har gjort några hundra miljoner ton metall av något slag tillgängligt försvinner det inte. Jorden består ju, som sagt, av inget annat än en enda ofattbart stor klump av kemiska element. Och dessa kan, som sådana, inte upphöra att existera. De kan bara byta form eller relation till varandra; när du förbränner bensin försvinner inte de kemiska elementen som det består av. Faktum är att ingenting försvinner, ingenting ”tar slut”, allt finns kvar – precis som de sade på Tippen!

Bara för att illustrera vidden av det jag har sagt, tänk på att det inte finns någon anledning att begränsa vårt tänkande till jorden. Lägg märke till att hela rymden är fylld av materia och energi. Vad är det som håller oss tillbaka? Förutom det faktum att det inte finns några som helst behov av att börja exploatera andra himlakroppar såsom Mars eller månen, då det inte ens är nödvändigt att exploatera alla tillgångar vi har här på jorden, så är det ju förstås bristande teknik som hindrar oss. Så om och när vår teknik blir så pass sofistikerad att vi med lätthet kan resa runt i rymden för att exempelvis exploatera andra himlakroppar, då har människan gjort sig, i praktiken, oändligt mycket rikare på resurser. Precis som bättre borrteknik skapar nya resurser gör även bättre transportmöjligheter såsom bilar, järnvägar, båtar, flygplan och, i framtiden, rymdskepp. I samtliga fall handlar det om samma sak: det handlar om att placera materia i en bättre relation till oss människor. Innan man har gjort det är det ingen resurs: vad har du för glädje av en massa olja i Mellanöstern, om du inte kan få tag på den i bensinmacken här i Sverige?

När man blir bekant med alla dessa fakta som jag har räknat upp, och de logiska implikationerna, då blir det rent ut sagt löjligt att tala om ”bristande resurser” eller om resurser som ett hinder för ekonomisk utveckling.

I den mån vi överhuvudtaget kan tala om någon genuin brist på resurser så är det egentligen uttryck för en brist på något helt annat. Problemet är, om något, bristen på frihet. För att människor ska kunna tänka, skapa, vara kreativa och uppfinningsrika, måste de vara fria – fria från tvång, dvs fria från initierandet av fysiskt våld. Ayn Rand påpekade mycket riktigt att förnuftet inte fungerar under tvång. Det är därför de mest framåtskridande epokerna i människans historia har varit under de perioder då friheten var som störst. Det är också därför som välståndet är störst i de kapitalistiska länderna och obefintlig i de socialistiska länderna. En Thomas Edison eller Steve Jobs var inte möjlig i Sovjet.

Idag finns det tyvärr massor med statliga interventioner, inslag av tvång, som begränsar produktionen av nya resurser. Det finns exempelvis en hel del ställen i USA (som Alaska) där man skulle kunna exploatera olja. Varför gör man det inte? Vad hindrar affärsmän från att handla i enlighet med deras ratonella omdöme? Vad står i vägen? Statligt tvång; fysiskt våld. Den amerikanska staten har i princip förbjudet dem från att exploatera dessa områden. Samma sak kan vi se här i Sverige. Det finns massor med vattendrag och älvar vi skulle kunna exploatera för vattenkraftproduktion i Sverige, men vi gör det inte för att staten förbjuder det. Staten förbjuder inte bara utbyggnaden av kärnkraft, utan även forskningen om kärnkraft. Det är därför vi har ont om energi i Sverige.

Så om vi vill ha mer energi i Sverige är lösningen väldigt enkel: befria energiproducenterna från förbud, skatter och regleringar. Precis som oljekriserna på 1970-talet är energikrisen i Sverige helt och hållet ett resultat av socialistiska tvångsinslag i ekonomin. Egentligen är detta inte så konstigt: i socialistiska länder har vi ju inte bara brist på energi, utan på allting. Och kapitalismen har ju trots allt, i princip, gjort slut på all materiell fattigdom som har plågat mänskligheten genom historien.

Det finns de som säger att vi är alldeles för många människor och om vi fortsätter att bli fler, då kommer det inte att räcka att vi blir bättre på att producera mer resurser. Vad dessa människor ignorerar är att ju fler vi är, desto fler tänkare, skapare, vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, får vi också. Det viktiga är, som sagt, att dessa människor lämnas fria. Problemet är tyvärr att väldigt många människor lever i diktaturer, där de inte är fria att tänka eller producera. Vem vet hur många förtryckta Thomas Edisons eller Bill Gates det finns i Afrika, Kina eller Mellanöstern? Problemet är alltså inte att det snart finns 2 miljarder kineser. Problemet är, tvärtemot vad många säger, att de inte är fria.

Underskatta inte betydelsen av detta. Kom ihåg vilken enorm nytta så otroligt få vetenskapsmän, tänkare, uppfinnare och affärsmän har gjort. Tillsammans utgör de bara en liten bråkdel av befolkningen. Ändå har de haft en helt avgörande betydelse för levnadsförhållandena på Jorden. Norman Borlaug sägs ju, bara för att ta ett exempel, ha räddat livet på en miljard människor, genom att uppfinna och införa nya effektivare sätt att bedriva jordbruk. Studera ditt vardagsrum, så lär du än idag se många spår av Thomas Edison, eller Steve Jobs, eller Bill Gates, eller någon annan samhällsbärare som du kanske aldrig har hört talas om.

Så för att sammanfatta. Våra resurser håller inte på att ta slut och det finns inget som tyder på att någonsin kommer att göra det. Av samma anledning som det inte finns några praktiska begränsningar på människans kunskap, uppfinningsrikedom och kreativitet finns det inte heller några praktiska begränsningar på våra resurser. I praktiken är i själva verket våra resurser oändliga. Och så kommer de också att förbli, så länge som världens Charles Halls, Sidney G Thomas, Thomas Edisons och Norman Borlaugs lämnas fria att tänka, upptäcka, uppfinna och skapa.

–

PS: Då jag inte har bemödat mig med att placera ut källan till allt jag säger, vill jag bara, tills vidare, säga att varje gång ni tror att jag har fått en uppgift eller insikt ifrån George Reisman så stämmer det. Bara så att ingen får för sig att jag försöker ta äran för andras arbete. ;)

Ekonomisk historia suger

Carl Svanberg7 kommentarer

Jag hävdar att ekonomisk historia är ett jävla skitämne, där man inte lär sig någonting annat än osanningar, nonsens, osv. Låt mig nu ge några exempel på det.

Förra veckan hade vi ett seminarie om depressionen, den ekonomiska politiken under mellankrigstiden och om keynesianismen. Inför seminariet skulle vi läsa dels ett kapitel ur Rondo Camerons Världens ekonomiska historia och dels en essä som hette ”Den stora depressionen” av Jonas Ljungberg. Camerons bok är den primära i kursen. På själva seminariet skulle vi dessutom läsa ett långt utdrag ur något som tidigare hade utgjort kurslitteratur för ämnet. Boken var Dudley Dillards Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia.

Men innan jag kommenterar Dillards behandling av ämnet, vill jag bara kort kommentera vad Cameron skriver om saken.

Vad var orsaken till depressionen? ”Efter mer än sextio år råder det ännu ingen allmän enighet i den frågan. Enligt somliga var orsaken primärt monetär – en dramatisk minskad penningmängd i de ledande industriella ekonomierna, särskilt Förenta staterna, som spred sina effekter till världen i övrigt. Enligt andra står orsakerna att finna i den ”reala” sektorn; en autonom nedgång i konsumtion och investeringar som utbredde sig genom hela ekonomin och världen genom en multiplikator-acceleratormekanism. Ytterligare andra förklaringar har presenterats: den föregående depressionen inom jordbruket, tredjevärldenländernas extrema beroende av instabila marknader för sina råvaror, brist i eller felallokering av världens guldtillgångar och så vidare. En eklektisk ståndpunkt är att ingen ensam faktor var ansvarig utan att en olycklig kedja av händelser och omständigheter, både monetära och icke-monetära, ledde till depressionen. Man kan dessutom hävda att dessa händelser och omständigheter till en (kanhända stor) del kan återföras till första världskriget och den fredsuppgörelse som följde. Guldmyntfotens fall, rubbningarna i handeln vilken aldrig helt återhämtade sig och 1920-talets nationalekonomiska politik har alla en plats i förklaringen” (s 440).

Med andra ord: ingen vet; orsaken är lite allt möjligt men ingenting speciellt – kanske; allt är som effekt ett enda stort mysterium; vi kan inte vara säkra, ty alla är ju inte överens!

Förutom att det finns massor med saker som är tvivelaktigt med stycket som jag nyss citerade, är det ju minst sagt anmärkningsvärt hur otroligt konkretbundet ämnet behandlas. Det förekommer ingen kontext, ingen förklaring, ingenting. Bara en massa händelser och företeelser som beskrivs som ”teorineutrala” fakta. Så även om det som sades var sant och rimligt, kan man som elev inte lära sig något av detta.

Detta skulle ju då kunna vara förklaringen till varför föreläsaren ville att vi skulle ta del av andra texter som kanske kunde klargöra frågan ytterligare. Vad stod det då i Ljungbergs essä? Förutom att allt återigen presenteras helt utan kontext, så radar Ljungberg upp en lista av olika förklaringar såsom att det inte fanns en internationell ”lender of last resort”, överproduktion (a la Keynes), och förklaringen till att depressionen var så långvarig var då att man inte förde en tillräckligt keynesiansk politik i USA.

Det framförs inga tänkbara invändningar mot Keynes här eller mot den bisarra teorin att problemet skulle ha varit för lite keynesiansk politik. När Ljungberg däremot börjar diskutera den monetaristiska förklaringen av Milton Friedman, då är man mycket noga med att redogöra för invändningar, vilket i och för sig är bra (eftersom Friedman har också fel). Men poängen här är ju att man behandlar Keynes teorier helt okritiskt, som om det inte fanns någonting att invända emot.

Men vad går kritiken mot Friedman ut på? Peter Temin står för kritiken och menade enligt Ljungberg att om Friedman hade rätt ”så borde den amerikanska räntan förblivit hög under depressionen, men efter börskraschen föll den snabbt till en låg nivå där den sedan höll sig kvar”. Ja, vad ska man säga…? *suck*

Låt mig nu gå in på Dillards text som är ganska otrolig tagen för sig själv. Det finns, som vanligt, massvis med saker som man skulle kunna anmärka på, men de saker som verkligen stack ut enligt mig var ett stycke som säger följande:

När den privata företagsamheten misslyckades med att bemästra de problem omvandlingen medförde inom stagnerande industrier och industrier på tillbakagång ledde detta till ökade statliga ingripanden till och med i länder vilka av tradition starkt motsatte sig statlig kontroll av den privata företagsamheten . . . Den klassiska lasseiz-faire-filosofin var uppenbarligen död, både som politik och som tro. Som politik har laissez-faire- idéerna i sträng mening kanske aldrig segrat i Europa, men som tro dominerade de 1800-talet. Denna tro skakades av första världskriget och övergavs efter kraschen år 1929 och den därpå följande ekonomiska depressionen 1931-32.

Vad som sedan följer är ett långt citat av Keynes, där han argumenterar mot individualism, mot frihet, mot principen om individens rättigheter, mot rationellt egenintresse, mot kapitalism, osv. Det citeras med stor glädje av den frihetshatande socialisten Dillard.

Det var fler än jag som reagerade över denna text på seminariet. När någon påpekade att texten genomsyrades av tendensiösa påståenden och med en tydlig vinkling åt vänster, då svarade föreläsaren nästan lite förbryllat: ”Nej då! Detta är inte en vänstertext, detta skrevs bara av en typisk keynesiansk socialdemokrat!” Snacka om självbedrägeri, snacka om evasioner, snacka om intellektuell oärlighet, snacka om att vara totalt verklighetsfrånvänd…

När keynesianismen behandlades på seminariet då gick det i stort sett bara ut på att få folk att förstå vad teorin, kanske något överförenklat, gick ut på. Vi skulle också få veta varför Keynes blev attraktiv för folk till att börja med. Och förklaringen vi fick var att Keynes hade ”bevisat” att lönerna inte faller på en fri marknad, och att arbetslöshet därför är ett oundvikligt kapitalistiskt problem, och att lösningen därför är att staten stimulerar efterfrågan genom en aktiv och expansiv finanspolitik (dvs genom budgetunderskott).

Vi fick veta att Keynes avfärdade Says lag. Men vi fick inte veta vad Says lag säger, varför den ansågs vara riktig av dess anhängare, på vilka grunder Keynes avfärdade den (vilket skulle avslöja honom), varför lönerna inte föll (till följd av statliga interventioner), etc. Nej, allt detta ignorerades helt och hållet. Här skulle ingen kritisk diskussion om Keynes teorier föras. Här skulle ingen diskussion föras överhuvudtaget.

Att Keynes ekonomiska politik är fullständigt vansinnig för vem som helst som förlitar sig på det sunda förnuftet, eftersom det i det långa loppet endast kan sluta i katastrof, besvarade ju Keynes som bekant med: ”I det långa loppet är vi alla döda”. Detta tyckte föreläsaren var ”genialiskt”. Föreläsaren referar ständigt till Keynes som om han vore hans idol; det är alltid den ”Store Keynes” och liknande. Otroligt men sant.

Jag slutar här för denna gång, men det finns mer. Mycket mer…

Uppdatering 2

Carl Svanberg4 kommentarer

I måndags var det alltså premiär för den nya svenska upplagan av Urkällan. Mattias Svensson höll ett väldigt bra anförande om saken. Därefter skulle jag hålla i ett anförande. Om jag får säga det själv gick det inte alls så bra. Jag blev inte nöjd, men förhoppningsvis förstörde jag inte för alla andra. Jag blev väldigt nervös och kom av mig rätt mycket. Det kanske var tillräckligt tillfredställande för arrangörerna. Jag hoppas det. Nåväl…

Som helhet var dock kvällen väldigt lyckad och trevlig. Det var många trevliga människor där och hade det inte varit för att jag var otroligt trött och hungrig hade jag gladeligen stannat kvar längre, men ändå. Jag tänkte så här i efterhand kort berätta vad det var jag tänkte säga, men som inte blev sagt, men jag tror jag låter det vänta till något senare tillfälle.

En sak kan jag dock förmedla. Och detta är faktiskt lite pinsamt. Men bara lite ;) Det var jag, min kompis Robert Knutsson och Andreas Everbring som satt tillsammans. Senare var det jag, Robert Knutsson och Andreas Everbring som tog hem varsin specialupplaga av Atlas Shrugged, eftersom vi var bland de fem vinnarna i Ayn Rand-quiztävlingen som man höll i där. Everbring kammade hem tio poäng, Robert kammade hem 9 poäng och jag kammade hem 8 poäng. Ja, ni läste rätt! ;D Men men… Så kan det gå när inte haspen är på!!

Idag hade jag kl 18 ett anförande på Helsingborg MUF där jag argumenterade för att våra resurser, i praktiken, är oändliga. Jag kommer imorgon (torsdag) att återpublicera anförandet här på bloggen. Det var inget revolutionerande budskap för de som t ex har läst sin George Reisman. Men det blev ett, av vad jag har förstått, mycket uppskattat anförande. Jag själv blev till skillnad från mitt äventyr i måndags väldigt nöjd och sade precis allt jag ville ha sagt. Efteråt blev det många långa diskussioner om det ena och det andra, vilket var roligt. Jag ser fram emot fler inbjudningar till våren. Tack Helsingborg MUF och tack Therese Boström. :)

Uppdatering

Carl Svanberg8 kommentarer

Att det är dött här är ganska enkelt. Jag känner, för tillfället, att jag inte har något att säga. Varför har jag inget att säga? Det finns flera förklaringar till det. Men en primär förklaring är att ekonomisk historia suger musten ur mig. Detta är ett rent ut sagt jävla skitämne.

Jag kan inte rekommendera någon att läsa denna kurs. Vore det inte för att jag vill ha poängen, skulle jag hoppat av denna kurs för länge sedan. Den ger mig absolut ingenting i termer av kunskap eller insikter. Kursen är verkligen demoraliserande, för det man dagligen exponeras för är nästan uteslutande osanningar, lögner, nonsens, evasioner, etc. Man får se människor verkligen bevisar att inte finns några gränser för hur långt människor kan gå i deras självbedrägeri, evasioner och oärligheter.

Det som sägs och lärs ut är så vilseledande och felaktigt, på så många sätt och så många plan, att det är ungefär som att lyssna på en nazist som håller föreläsningar i Förintelsen.

Jag vill kort ge några exempel på vad det är jag menar: Keynes framhålls som en stor ekonom, ses som en hjälte. De klassiska ekonomerna avfärdas, utan motivering. Samtidigt får Karl Marx massor med oförtjänt uppmärksamhet. När industrialiseringsprocessen redogörs, behandlas det intellektuella klimatet otroligt snabbt och hafsigt. Affärsmän, tänkare, uppfinnare, vetenskapsmännen tillskrivs en roll, men när den sedan beskrivs får man endast intrycket av att de inte var så betydelsefulla. Istället lägger man ned jättemycket tid på att förklara betydelsen av statliga interventioner av olika slag. Och hur skandalöst man behandlar den stora depressionen ska vi inte ens tala om!

Några tycker kanske att jag borde ha vetat bättre, men jag hade ärligt talat inga förväntningar när jag inledde kursen. Jag hoppades inte på någonting. Ändå lyckades jag bli djupt besviken.

Under normala omständigheter kan jag ”stänga av” de kanaler som annars brukar förmedla struntprat till mig (TV, radio, Internet, tidningar). Men då jag måste dyka upp på föreläsningarna, kan jag inte lika lätt ”stänga av” detta. Allt jag kan göra är, att vara uppmärksam nog för att orka att skriva ned några anteckningar, men tillräckligt frånvarande för att överhuvudtaget stå ut med allt nonsens och alla osanningar som föreläsarna slänger omkring sig.

För att trösta mig under den här perioden har jag spenderat en del tid åt att läsa om The Fountainhead. Det har verkligen hjälpt mig. Men det finns också en annan anledning till varför jag läser om The Fountainhead. Imorgon (13/11), kommer jag nämligen att läsa upp ett litet stycke ur den nya svenska upplagan av boken och sedan komma med lite kommenterar kring det hela.

(Det är Timbro Syd som frågade mig om jag var intresserad av att göra detta i samband med att Mattias Svensson kommer ned till Lund och presenterar den nya upplagan. Jag tackade ja till detta, för jag tyckte att det kunde vara en rolig grej. Förhoppningsvis blir det också det.)

På onsdag (15/11) har jag blivit inbjuden av Helsingborg MUF att hålla ett tal. Jag kommer att argumentera för att jordens resurser är praktiskt taget oändliga. Jag har fått höra att ämnet även har lockat en socialdemokrat att komma. Och ja just det: förra veckan skickade jag in en insändare om den globala uppvärmningen. Förhoppningsvis blir den publicerad, i vilket fall jag kommer att återpublicera den här på bloggen. Så ja, även om det är lite dött här på bloggen för tillfället, så håller jag igång på andra håll.

Dagens citat:

Carl SvanbergLämna en kommentar

I think that American troops should stay to protect the oil fields in Iraq. They should also seal the Kurdish region. On the other hand, I’d be happy to see our soldiers walk out of Baghdad, not with their tails between their legs but with their middle fingers in the air. From my observation post, which admittedly is nowhere near Iraq and has me shrouded in media fog, it appears that the Iraqis have botched their liberation. We gave them an opportunity to experience freedom and democracy, and they responded by shooting one another and blowing people up. – Arnold Kling

Värdelös journalistik

Carl Svanberg2 kommentarer

Det är inte för att jag bryr mig nämnvärt om Bush, för det gör jag inte. Det är bara det att detta är så oerhört typiskt de svenska medierna, och det är så otroligt störigt att jag inte kan låta bli att kommentera det. Man vet inte om det är fråga om otrolig inkompetens eller ren och skär illvilja. Förmodligen är det ett resultat av både och. Vad är det fråga om? Vad är det som har hänt? Well, i Expressen kunde man idag läsa om en påstådd ”groda” som George Bush skulle ha kommit med i sin presskonferens om kongressvalet.

På expressens hemsida står det att läsa: ”Total tystnad mötte skämtet Förloraren försökte hålla god min när han uttalade sig för första gången efter valet”. Vad var denna påstådda ”groda”? Bush sade: ”Jag tipsade henne om några republikaner som kan hjälpa henne välja nya gardiner, säger han om sitt samtal med demokraternas kongressledare Nancy Pelosi”. Detta ska sedan ha möts med ”total tystnad”.

För det första stämmer det inte att Bush ska ha möts av total tystnad. Sanningen är att han möttes av skratt från journalisterna. Inget öronbedövande skratt, men skratt förekom inte desto mindre. (Detta kan vem som helst verifiera på två sätt: antingen genom att läsa transkriptet från presskonferensen här, och om det inte räcker, kan man se på videoupptagningen som finns på samma ställe.)

För det andra undrar jag om ”journalisten” som skrev detta ens vet vad skämtet syftar på. Jag undrar om ”journalisten”, som uppenbarligen inte har gjort sitt jobb, tror att detta är ett ”sexistiskt” skämt som ska syfta på att Nancy Pelosi är en kvinna. Men så är det inte.

Detta är bakgrunden. I en presskonferens före valet fick Bush en fråga som löd:

Q Thank you, Mr. President. With a Republican Congress, you failed to achieve three major goals of your second term: Social Security reform, a tax code overhaul, and a comprehensive immigration bill. Why shouldn’t Americans give Democrats a chance to work with you on those issues, especially when divided government seemed to work in the late 1990s on the budget?

Bush svarade:

THE PRESIDENT: That’s a tricky little question there. (Laughter.) First, I haven’t given up on any of those issues. I’ve got two years left to achieve them. And I firmly believe it is more likely to achieve those three objectives with a Republican-controlled Congress and a Republican-controlled Senate. And I believe I’ll be working with a Republican-controlled Congress and a Republican-controlled Senate.

I understand here in Washington people have already determined the outcome of the election, like it’s over even before the people actually start heading — voting. But that’s not what I see when I’m on the campaign trail. Yes, we’ve got some people dancing in the end zone here in Washington, D.C.; they’ve got them measuring their drapes; they’re going over to the Capitol, and saying, my new office looks beautiful, I think I’m going to have this size drape there, or this color. But the American people are going to decide, and they’re going to decide this race based upon who best to protect the American people and who best to keep the taxes low.

Givet denna bakgrund är det uppenbart att skämtet inte är sexistiskt. Det är också uppenbart att man förmodligen måste ha deltagit på denna presskonferens för att förstå vad skämtet gick ut på.

Så här är det nästan hela tiden när svenska ”journalister” gör sina ”rapporter”. Det är lite ”slarviga” faktafel, lite ”oavsiktliga” förvrängningar, lite ”omedvetna” vinklingar, blandat med lite lösa rykten som någon har plockat upp från något forum på Internet och ett par enstaka korn av halvsanningar. Det är bland annat därför som det inte finns någon som helst anledning att vända sig till svenska medier om man vill ha del av kompetent journalistisk, kompetent och ärlig rapportering från USA och andra håll i världen. En Ding ding värld har större trovärdighet; för de försöker inte ens låtsas som att de är en seriös nyhetstidning med seriösa journalister.

Dagens last

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nytt nummer av The Undercurrent. I detta nummer finns artiklar som ”The Religion of Peace” av Rebecca Knapp, ”Freedom Versus Security: The False Alternative” av Noah Stahl, ”The Environmentalist Attack on Prosperity” av Kelly Cadenas och ”The Military Doctrine of Altruism” av John Lewis.

”Forward Strategy of Freedom” är en bluff. Tusentals amerikanska soldater har dödats och skadats i Irak och Afghanistan. För vad? I teorin för att etablera demokrati i Mellanöstern, detta som ett sätt att bekämpa terrorism. Men kritikerna har rätt: Bush ljög. Han vill inte bekämpa terrorismen; han vill inte vinna i detta krig. Så i praktiken dör de för ingenting.

Som Yaron Brook så tydligt har visat i sitt tal ”Democracy vs. Victory: Why the ‘Forward Strategy of Freedom’ Had to Fail”, är målet med Bushs ”forward strategy” inte att vinna, utan att införa demokrati – med införandet demokrati som ett substitut för en seger.

Det blir mer och mer uppenbart, för varje dag som går, att Irak än så länge har varit en enda stor seger för de militanta islamisterna. Irak håller på, om det inte redan är, en islamisk teokrati. (Detsamma kan sägas om Afghanistan.) Robert Spencer från JihadWatch.org rapporterar i FrontPage magazine att islamisk lag i praktiken redan råder i Irak:

With Saddam definitively gone, however, there remains a significant impediment in Iraq to the rule of law and constitutional government, at least in the Western sense of those terms as involving equality of rights of all before the law. For the Iraqi Constitution as it currently stands stipulates: “No law that contradicts the established provisions of Islam may be established.” This may seem innocuous enough in a land that is overwhelmingly Muslim, and indeed, many Western analysts have dismissed concern about this as hysterical. Charles Krauthammer declared in October 2005: “The idea that it creates an Islamic theocracy is simply false. Its Islamist influence is relatively mild….No law may contradict Islam. But it also says that no law may contradict democratic principles and that the constitution accepts all human rights conventions.”
 
Unfortunately, the intervening year has not been kind to this assessment. The Abdul Rahman apostasy case in Afghanistan gave a sobering indication that when the Sharia provisions of these nascent Constitutions came into conflict with “democratic principles” and “human rights conventions,” it was not Sharia that would fall by the wayside. The Iraqi government has thus far shown little interest in enforcing Sharia principles in Iraq, but it has also shown itself unwilling or unable, at least so far, to keep others from doing so – to the immense detriment of women and religious minorities in Iraq.

The crisis for Christians in Iraq has become so severe that Bishop Thomas G. Wenski of Orlando, Florida, the chairman of the U.S. Conference of Catholic Bishops’ Committee on International Policy, recently wrote to Secretary of State Condoleezza Rice on behalf of the USCCB, asking her to act to protect Christians and other embattled religious minorities in Iraq. “We are especially and acutely aware,” wrote Wenski, “of the deliberate violence perpetrated against Christians and other vulnerable minorities. Christians continue to decline from a pre-war population of over 1.2 million to a current estimate of about 600,000. The growing and deliberate targeting of Christians is an ominous sign of the breakdown in Iraqi society of civil order and inter-religious respect and represents a grave violation of human rights and religious liberty.”

Jag har tidigare sagt att om USA ska vara kvar i Irak, då bör de helt överge idén om att försöka demokratisera landet, sedan se till att döda terroristerna, en gång för alla, så att de inte ger islamisterna eller någon annan ett felaktigt intryck av USA:s villighet att slåss för sin överlevnad. Men att detta kommer att ske inom en snar framtid är ytterst osannolikt. Därför tycker jag faktiskt att det är bättre att dra hem soldaterna, så snabbt som möjligt, för att på så vis färre amerikanska soldater ska behöva sätta livet till för det omoraliska självmordsuppdrag Bush drog dem in i. Om demokraternas seger innebär att de amerikanska trupperna kommer hem snabbare, är det bara bra.

Visst, detta kommer garanteras ses som en seger för islamisterna och det kommer att användas i deras propaganda. Men då den nuvarande politiken också medför en seger för islamisterna, finns det egentligen ingen anledning att bry sig om detta. Fakta är att på lång sikt har det ingen betydelse. Västvärldens överlevnad hänger inte på huruvida USA lyckas offra tillräckligt många av sina medborgare i Irak eller inte. Att vinna detta krig är egentligen hur lätt som helst: om bara viljan hade funnits där.

Detta får mig att tänka på Thomas Sowells artikel ”Where Is the West?” Sowell identifierar att problemet med väst är vår bristande självaktning. Vad är orsaken till detta? Föga överraskande identifierar Sowell orsaken hos den multikulturalistiska och moralrelativistiska propaganda som florerar bland universiteten:

The achievements of western civilization are buried in histories that portray every human sin found here as if they were peculiarities of the west.

The classic example is slavery, which existed all over the world for thousands of years and yet is incessantly depicted as if it was a peculiarity of Europeans enslaving Africans. Barbary pirates alone brought twice as many enslaved Europeans to North Africa as there were Africans brought in bondage to the United States and the American colonies from which it was formed.

How many schools and colleges are going to teach that, going against political correctness and undermining white guilt?

How many people have any inkling that it was precisely western civilization which eventually turned against slavery and began stamping it out when non-western societies still saw nothing wrong with it?

How can a generation be expected to fight for the survival of a culture or a civilization that has been trashed in its own institutions, taught to tolerate even the intolerance of other cultures brought into its own midst, and conditioned to regard any instinct to fight for its own survival as being a ”cowboy”? (Min kursivering.)

Så väldigt sant. Men det finns hopp, konstaterar Sowell:

Western nations that show any signs of standing up for self-preservation are rare exceptions. The United States and Israel are the only western nations which have no choice but to rely on self-defense — and both are demonized, not only by our enemies but also by many in other western nations.

Australia recently told its Muslim population that, if they want to live under Islamic law, then they should leave Australia. That makes three western nations that have not yet completely succumbed to the corrosive and suicidal trends of our times.

Men vi ska inte ta dessa saker för givet. Själv anser jag att Sowell är kraftigt generös i sin beskrivning av dessa tre länder. Visst, stora delar av den amerikanska allmänheten, vill kanske fortfarande överleva så pass mycket, att de inte kommer ge sig utan en riktig ”fight”. Men absolut ingenting hos politikerna och de intellektuella ger oss några skäl att tro att denna lust att leva kommer att slå igenom i politiken. Man kan inte förlita sig på amerikanernas livskänsla. Bara som en tragisk och deprimerande påminnelse: se på den orgie av självuppoffringar som är Irakkriget. Det tog ganska lång tid innan en majoritet av det amerikanska folket såg igenom detta krig.

Sowell avslutar sin artikel med att skriva: ”If and when we all succumb, will the epitaph of western civilization say that we had the power to annihilate our enemies but were so paralyzed by confusion that we ended up being annihilated ourselves?” Han verkar nästan lite överraskad över att han känner sig manad att ställa denna provocerande fråga. Vi vill ju inte tro att det kommer sluta så här. Men givet hur kulturen ser ut har vi inte stora skäl till hopp. Låt mig citera ur Ayn Rands introduktion till Leonard Peikoffs The Ominous Parallels; Sowells fråga är ännu en sådan där oroväckande parallell som Peikoff talade om:

He [Peikoff] shows that a nation brought up to regard the principles of duty and self-sacrifice as cardinal virtues will be helpless when confronted by a gang of thugs who demand obedience and self-sacrifice.

Detta gäng måste inte vara etablerat i USA; det kan likaväl vara militanta islamister i Mellanöstern, eller de under Saddam Hussein förtryckta irakierna, eller de behövande och lidande i Palestina, eller muslimska ”rättighetsaktivister” i väst. Studera George Bushs retorik; se på hans praktiska politik. Där har ni era oroväckande paralleller.

En god nyhet. Jag fick idag reda på att jag klarade den andra tentan i ekonomisk historia; även denna gång blev det VG. Jag fick 19 av 25. Jag är nöjd. Jag har också andra goda nyheter, men jag återkommer med dem till senare i veckan.

Dagens citat:

Carl SvanbergLämna en kommentar

In fact, in the 1970s, Blakemore’s colleagues were telling us the real threat was global cooling. The hysteria then was about an impending ice age.

That was also true from 1885 through the late 1920s, when slightly warmer weather prompted The New York Times to report ”the earth is steadily growing warmer.”

Then in 1954, Fortune magazine was back promoting the cooling theory. The New York Times changed its mind in 1975, reporting ”A Major Cooling Widely Considered to Be Inevitable.”

Newsweek predicted an impending ice age. Some of the same activists today who are preaching doom from warmer weather were telling us then to expect global famines as a result of the cooler temperatures.

It wasn’t until the early 1980s that the scientists, most of whom earn their keep from government contracts, and their shills in the media decided the real scare — and the real payoff — was in global warming. So they switched gears again.

On Aug. 22, 1981, The New York Times, once again leading the pack, reported seven — count ‘em, seven — government atmospheric scientists were predicting global warming of an ”almost unprecedented magnitude.”

So, we’re talking about four changes of direction on climate change in one century. We went from global cooling to warming, to cooling to warming again.

The only difference now is that some journalists and scientists are so rigid in promoting their theories that they refuse to accept any debate. They refuse to hear any dissenting opinions. They refuse to hear any evidence that contradicts their lucrative scam.

Now we have people like Blakemore — and, by association, his network — saying skeptics of global warming should be ignored because some of them are being funded by industry. Of course, he neglects to mention that the scientists promoting global warming work for an even bigger industry, the monopoly of the U.S. government, or environmental groups that have their own axes to grind. – Joseph Farah