HAX skrev nyligen:
Låt mig göra ett försök att förklara vad jag tycker är problemet, eller i vart fall anmärkningsvärt, med den svenska samhällsdebatten…
Nästan alla debattörer berättar för oss hur det borde vara. Detta ”borde” grundar sig som regel i åsikter, nojor, särintressens krav, flummiga teorier, tro och hokus-pokus.
Borde är inte! Borde finns inte! Och där är lika många borde som det finns människor.
Alternativet är de som tar sin utgångspunkt i hur saker och ting är. ”Är” är lika med verkligheten. Det handlar om sådant som är observerbart, mätbart och konkret. Det är därför debattörer och filosofer som Norberg, Nozick och Friedman får/fick sådant genomslag. De har markkontakt. De utgår från att saker är vad de är. En sten är en sten. Inget flum.
Allt detta säger han under rubriken: ”Det rationella vs. det irrationella”. Detta kan därför bara betyda en sak: värderingar, normer, böran, etc är irrationellt. Fakta, varat, verkligheten är rationellt.
Detta är bara inte en variant av den falska vara-böra-dikotomin. Detta är inte bara en variant av fakta-värderingar-dikotomin. Detta är ohyggligt mycket mer irrationellt än så. Detta är en krigsförklaring mot normer som sådana.
Om vi utgår ifrån att HAX säger vad han menar, och menar vad han säger, då betyder detta att eftersom ”borde” inte ”är”, är det overkligt och eftersom det är overkligt är det irrationellt. Att därför komma med krav, med normer, med måttstockar, och döma saker och ting, som är, efter hur de borde vara, är att begära det overkliga och därför det omöjliga och därför det irrationella. Detta betyder att värderingar, normer, moral, måttstockar, etc som sådana är ”flum” och därför fel, opraktiskt och olämpligt.
Denna tes är en enda gigantisk motsägelse.
Den enda antydan för att det kanske ligger något i HAX besynnerliga påståenden, är att han själv (implicit eller explicit) följer denna ”filosofi” till bokstaven: han tycks nämligen inte bry sig om att leva upp några som helst normer för vad som skulle kunna kvalificeras som rationellt och logiskt tänkande.
För hur vet HAX att det ”är” som han säger? Han måste, kan man ju tycka, åtminstone leva upp till sina egna godtyckliga och ”flummiga” kriterier för kunskap. Dvs sina egna normer. Han måste, trots allt, ha någon form av måttstock för att kunna göra en värdering av formen: ”Det här och det här är tro, hokus-pokus och flum, men inte det här och det här”. Det är antingen det eller också vill han reducera sina egna irrationella påståenden till: ”Jag tycker det och så bara är det”. Dvs han har inga kriterier, inga normer, ingen måttstock och känner därför att han inte behöver argumentera för sin ståndpunkt med hjälp av fakta och logik.
HAX kanske vet allt detta genom någon form av mystisk insikt? Genom någorn form av intuition? Genom instinkt? Han kanske har genomgått någon dialektisk process? Han kanske har rådfrågat sin lokala häxdoktor? Ja, vem vet egentligen vilken av dessa ”rationella” metoder han har förlitat sig på.
Hur vet förresten HAX att det är ett problem att vi i den svenska samhällsdebatten talar om hur saker och ting borde vara istället för att lägga all fokus på verkligheten så som den ”är”? Att säga att något är ett problem, dvs att något är dåligt, fel och olämpligt, betyder att man har en norm. Dvs en norm för hur saker och ting istället borde vara. Är detta ännu ett uttryck för HAX:s ovilja att leva upp till någorlunda grundläggande och civiliserade normer för rationellt tänkande, varför uppenbara motsägelser av detta slag bekymmerslöst går honom förbi, eller är detta ett uttryck för att just denna norm inte är ”flum” och ”hokus-pokus”?
Jag vet inte om HAX har läst sin Hume, eller om han bara är lika löjligt dum som Hume, men han tycks, precis som Hume, resonera som en konkretbunden vilde eller som ett djur (fullständigt oförmöget att tänka abstrakt).
För notera hur han väljer att formulera sig; det är ytterst sällan man får höra någon avslöja sin egen psykoepistemologi offentligt på detta vis. Han tycks, precis som Hume, ha försökt finna detta ”böra” alla talar om genom att titta sig omkring i den konkreta, observerbara och mätbara verkligheten. Men hur länge han än stirrar, ser han bara en massa bord, stolar, människor, djur och växter, bilar och vägar, byggnader. Ingenstans ser han detta ”böra”. Följaktligen finns det inte. På samma sätt ”bevisade” Hume att varken kausalitet eller jaget finns.
Med denna (”rationella”?) metod kan man också bevisa att den där ”friheten” som HAX säger sig stå för inte heller finns och därför bara är ”flum”. För även i ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle kommer HAX bara att kunna se en massa observerbara och mätbara konkreter såsom hus, vägar, växter, människor, bilar, etc. Ingenstans kommer han att se den där ”friheten” alla talar om. Följaktligen finns den inte och följaktligen finns det ingen anledning att värna om den. Det vore nämligen att hetsa upp sig över en irrationell och ”flummig” måttstock över hur samhället borde vara.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Nu tror jag nog du missuppfattade poängen med hans inlägg. Hans distinktion mellan de som utgör från är och de som utgår från bör var ju riktat mot de som utgår ifrån deras syn på hur verklighetslagarna borde vara. Socialistiska drömmare som tror att man kan avskaffa kapitalismen och ändå uppnå ekonomisk effektvitet. Socialdemokrater som tror att det går att ha ”generösa” bidragssystem och höga minimilöner utan att det leder till massarbetslöshet. Keynesianer som tror att det går att stimulera ekonomin via monetär inflation utan att det leder till konsumentprisinflation eller en senare konjunkturnedgång osv.
Som kontrast mot de som utgår ifrån hur de anser att ekonomiska samband och andra objektiva verklighetslagar borde vara framhöll han då de som han menade utgick från verkligheten som den är, som
Norberg, Nozick och [Milton får man förmoda han avser]Friedman.
Även om han inte använde de allra bästa exemplen på realistiska tänkare och även om han uttryckte sig lite förvirrande så var det ändå i grunden ett försvar av, inte en attack mot, en realistisk grund för politiska åsikter.
Stefan K: Om det där var vad han menade, då tar jag naturligtvis tillbaka det jag sade. Men tyvärr kan jag inte se hur man skulle kunna tolka det så välvilligt som du gör. Jag tyckte inte han pekade ut några specifika irrationella ”böra” som exempelvis de du nämner, utan ”böra” som sådana. Om han verkligen menade det du säger, då måste jag säga att han uttryckte sig mer än otroligt förvirrat, utan extremt oklart och osammanhängande.
Det enklaste är väl att fråga Hax själv vad han egentligen menar. Han har ju faktiskt en kommentarsfunktion på sin blogg.
Annars är det ju sant att folk (och socialister i synnerhet) har förutfattade meningar om hur det ”egentligen borde vara”. De tycker att landet borde flyta av mjölk och honung och de stekta sparvarna komma flygande i munnen på en. Sedan fördömer de kapitalismen, för att den inte omedelbart förverkligar det idealet.
De blir genast lite mer realistiska, när de ska försvara socialismen. De inser de plötsligt att man faktiskt inte kan göra omelett utan att knäcka ägg. *Ergo* är det nu helt OK att uttala böra-satser av typen ”ägg bör knäckas”.
(Och socialismens kritiker svarar: ”Jag ser de knäckta äggen, men var är omeletten?”)
Ja, det vore onekligen enklast att bara fråga HAX. Jag inser, så här i efterhand, att jag kanske ha gjort det innan jag skrev detta. Men för tillfället såg jag ingen anledning att läsa ut någonting utöver det han faktiskt säger. Men nu har han, i vilket fall som helst, fått kommentarer till sitt inlägg. I ett inlägg sade en ”Fred”: ”Fast Nozick är ju en normativ teoretiker som diskuterar just hur samhället bör vara utformat.” Då svarade HAX så här:
Så det verkar faktiskt som att jag har förstått honom alldeles rätt.
Jo, det här sättet att resonera (om man nu ska kalla det så) är väldigt vanligt i de kretsar där Hax rör sig. Man kan knappast prata med dem utan att få sig till livs att man aldrig bör uttala ordet ”bör”. David Hume rules!
”Off topic”: Någon som läst Roland Poirer Martinsssons dumheter i dagens Svenska Dagbladet?
För undvikande av gallfeber: låt bli att läsa det! ;-)
POS: Too late :(
Hmmm… ja, jag måste medge att HAX:s senare kommentar ger stöd åt Carls initiella tolkning. Jag har nu mailat honom för att begära ett klargörande.
Lite märkligt att bli kritiserad av objektivister för att man retar sig på att det är för mycket metafysik, löst tyckande och tro i svensk debatt.
Det jävliga med detta är inte bara att det handlar om åsikter, krav och konkreta förslag som regelmässigt inte har med verkligheten att göra – utan även att det finns så många av dem. Det kan vara Gud, socialismen, nationen, rasen, särintressen, Al Gore eller Dan Brown som avgör vad dessa människor anser ”bör” omsättas i tvingande politik för hela folket.
Då förefaller det mig mer logiskt att försöka bygga kring verkligheten och det observerbara. Det behöver inte alls vara idélöst. Jag vill hävda att man kan argumentera för friheten utifrån fakta och verklighet. Och att dessa principer blir mycket starkare än sådana som bygger på blandat tyckande.
A=A, you know…
HAX: ”Lite märkligt att bli kritiserad av objektivister för att man retar sig på att det är för mycket metafysik, löst tyckande och tro i svensk debatt.”
Nu utesluter jag inte att du uttryckte dig väldigt slarvigt. Men det var ju inte bara metafysik (vad är fel på det?), löst tyckande och tro i största allmänhet som du diskutera i ditt inlägg. Du talade explicit om böra, och du gjorde det på ett sätt som antydde att du talade om böra i största allmänhet. Du framställde böra, dvs moral, som inget annat än i bästa fall löst tyckande, i värsta fall som något utslag för mysticism. Du ställde böra, dvs moral och värderingar, mot verkligheten och fakta. Etc. Ja, du kan ju läsa själv vad du skrev. Om du nu _bara_ var ute efter att kritisera somliga människors specifika moralfilosofi eller böra, antingen för att du anser att de var orimliga (dvs omoraliska!) eller också för att du tycker att de inte är välgrundade (dvs de är baserade på som du säger, löst tyckande, tro, preferenser, etc), då kunde du varit betydligt tydligare.
Men nu när du kommenterar mitt inlägg, då återgår du direkt till den sortens resonemang och retorik som (förmodar jag?) du anser jag helt ”orättvist” har tillskrivit dig. Du skriver nu, som om det var en konstrast till att resonera i termer av böra: ”Då förefaller det mig mer logiskt att försöka bygga kring verkligheten och det observerbara . . . Jag vill hävda att man kan argumentera för friheten utifrån fakta och verklighet. Och att dessa principer blir mycket starkare än sådana som bygger på blandat tyckande”. Är detta slarv igen, eller vad är det fråga om?
Det är ju trots allt så att jag knappast skulle reagera om du _bara_ menar att man ska härleda dessa ”bör” ur hur saker och ting ”är”, dvs ur verkligheten, eller att diskussion om t ex hur samhället _bör_ se ut därför BÖR ske på basis av verkligheten och fakta. Jag skulle inte heller reagera om du pläderade för rationella MORALprinciper. Men ditt sätt att uttrycka dig antyder just att du ser en gigantisk klyfta mellan moral och praktik, mellan fakta och värderingar, mellan är och bör. Och om det nu verkligen är vad du står för, då är min kritik helt giltig och korrekt tillämpat på ditt resonemang.
Rätta mig om jag har fel.
OK, Hax, du kan ju svara på en enkel fråga: Är det bara vissa specifika, irrationella ”böra-satser” du vänder dig emot (typ ”landet borde flyta av mjölk och honung, och det gör det inte”)? Eller är det precis alla ”böra-satser”, t.o.m. sådana elementära sanningar som ”äta bör man, annars dör man”?
Svarar du rätt på frågan, kan jag nog lova att alla här blir jättenöjda med dig! ;-)
(Svarar du fel, hamnar du i skamvrån.)
Hax: ”…det är för mycket metafysik, löst tyckande och tro i svensk debatt.”
Det slår mig att detta är ett exempel på vad Ayn Rand en gång kallade ”den frusna abstraktionens felslut”. Hennes exempel på detta felslut (det finns i ”Själviskhetens dygd”) var att människor likställer begreppet ”etik” med någon specifik sorts etik (altruismen, vanligtvis). I det här fallet är det förstås så att det finns väldigt mycket dålig metafysik. Men lika förstås finns det också *bra* metafysik, som inte ska likställas med ”löst tyckande och tro”.
”Metafysik” är den gren av filosofin som handlar om verklighetens yttersta natur. Visst finns det mer än en uppfattning om hurdan denna yttersta natur är. Man kan ju anse att verkligheten är uppbyggd av motsägelser (à la Hegel), eller att det finns en ”egentlig verklighet” i någon annan dimension (à la Platon), eller att den är outgrundlig för förnuftet och bara ger sig till känna via tron (à la Kant). Eller också kan man anse att ”saker och ting är precis som de är” (à la Aristoteles, Ayn Rand, POS och Carl Svanberg). Helt olika metafysik, men metafysik är det lika fullt.
Eller är det månne så att verkligheten inte *har* någon yttersta natur. (Det vore ju den logiska implikation, om man vänder sig mot *all* metafysik.) En idé om vilken jag bara kan säga att jag finner den något besynnerlig…
Hax igen: ”…där är lika många borde som det finns människor.”
Leonard Peikoff brukar ibland besvara frågor ”med ett rungande ja och nej”. Så jag får väl göra likadant här.
Det är klart att det finns ”böra-satser” som (för att använda ett fint ord) är individspecifika. Om jag säger till mig själv att jag ”borde gifta mig med Beate-Sofie”, så gäller ju denna sats bara mig själv och Beate-Sofie: jag skulle knappast komma på tanken att generalisera den satsen till att gälla varje man (det skulle ju faktiskt kunna lägga hinder i vägen för mina egna giftermålsplaner).
Det går ju inte ens att generalisera och säga att ”alla människor borde gifta sig”. Många människor lever lyckligt (eller åtminstone drägligt) i celibat. (Det gjorde jag själv i många år, innan jag sprang ihop med Beate-Sofie.)
Men det hindrar ju inte att det finns ”böra-satser” som faktiskt *är* universella. ”Äta bör man, annars dör man” är ett enkelt exempel. Det finns ingen levande organism som inte *bör* ta upp näring från omgivningen. (Växter och djur är så förståndiga att de följer detta råd utan att man behöver predika objektivistisk etik för dem – eller lägga ner enorma mödor på att vederlägga David Hume.) ”Följa förnuftet bör man, annars dör man” är en annan sådan ”böra-sats”, gällande för varje varelse som har ett förnuft att följa.
PS. Beate-Sofie är en fiktiv kvinna. Den verkliga kvinnan i mitt liv heter något helt annat. (Men alla kvinnor borde ha sådana vackra namn!)
”Detta är bara inte en variant av den falska vara-böra-dikotomin. Detta är inte bara en variant av fakta-värderingar-dikotomin.”
Nu handlade den här posten kanske inte direkt om detta, men det är en intressant fråga för mig, och säkerligen för dig också.
Om jag förstår dig rätt så hävdar du att man kan härleda, logiskt ett bör-påstående från ett är-påstående. Jag läste POS texter om detta, men varken han eller du svarade på det riktiga resonemanget, som jag ska försöka återge nedan:
Kan man härleda ett böra ur ett vara? Vi har följande logiska schema:
Alla människor är dödliga.
Sokrates är en människa.
-Således är Sokrates dödlig.
Det här logiska schemat innehåller bara är-satser, och Humes enkla argument är att du kan aldrig komma fram till en bör-sats ur två vara-påståenden. Det är helt enkelt ologiskt. För att ta ett exempel:
Människor måste använda sitt förnuft för att överleva.
-Således bör vi använda vårt förnuft.
Detta är en falsk slutledning; vi kan inte dra den slutsatsen om vi inte har en annan premiss:
Människor måste använda sitt förnuft för att överleva.
Man bör sträva efter att (över)leva.
-Således bör vi använda vårt förnuft.
Men denna sats ”Man bör sträva efter att (över)leva” är taget som ett absolut givet, inte som något som följer ur ett tidigare vara-påstående. Problemet för objektivismen (och alla andra som vill att bör-påståenden ska komma direkt från vara-påståenden) är att det är omöjligt att det är omöjligt att ha två vara-påståenden och sedan hux-flux komma fram till ett bör påstående! Således är bör-påståenden irrationella, i den meningen att de måste tas som ett ultimat givet, utan någon bakomliggande orsak annat än ”därför”.
Nu förslår inte jag för detta att man inte ska bry sig om moral, jag säger bara att grunden för moral tyvärr är irrationell. Men du kanske kan bevisa annorlunda? Det enda som krävs som bevis är att du genom vara-påståenden kommer fram till ett bör-påstående. Av typen:
Vampyrer måste dricka människoblod för att överleva.
Vampyrer kan endast få människoblod genom att initiera våld mot människor.
-Således måste vampyrer initiera våld mot människor för att överleva.
-Således bör vampyrer initiera våld mot människor.
Det ingen som hävdar att man deduktivt kan härleda ett bör ur ett är. Dvs inte utan att också explicit eller implicit tillföra en böra-premiss. Men när man väl har gjort det, då går det ju alldeles utmärkt. (Dessutom tror jag att du inte ska snäva in dig i strikt deduktion: man kan ju faktiskt också tänka induktivt.)
Problemet är inte huruvida man kan härleda ett bör ur ett är; det kan man, det är hur lätt som helst och vi gör det hela tiden. (T o m David Hume och hans devoterade anhängare gör det hela tiden.) Allt som krävs är att man etablerar ett ändamål som sedan kan fungera som värdemätare.
Problemet har ju som bekant varit det att varje sådant böra i sin tur endast kan motiveras av ytterligare ett böra. Och vad man får är antingen en oändlig regress av böra eller också ett yttersta som tyvärr ej är motiverat av ett annat böra och följaktligen är ”irrationellt” eller ”godtyckligt”.
Så för att härleda ett bör ur är, är alltså inte kruxet. Kruxet är att rationellt kunna etablera ett yttersta böra. Detta yttersta är och måste inte vara irrationellt (på sin höjd kan man möjligen argumentera för att det är prerationellt; men det är inte samma sak). Det går att bevisa att livet är det yttersta värdet – det enda som logiskt sett kan vara ett yttersta värde.
Hur då? Här följer några lästips som jag tycker att du ska gå igenom om du är seriöst intresserad av ämnet: ”The Objectivist Ethics” i The Virtue of Selfishness av Ayn Rand. Kapitlen ”Man” och ”The Good” i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff. Viable Values av Tara Smith. Kapitlet ”The Is–Ought Gap: Subjectivism’s Technical Retreat” i Loving Life av Craig Biddle. Eller så kan du läsa min C-uppsats i ämnet här.
Carl J.: ”Om jag förstår dig rätt så hävdar du att man kan härleda, logiskt ett bör-påstående från ett är-påstående. Jag läste POS texter om detta, men varken han eller du svarade på det riktiga resonemanget.”
Jag är rätt säker på att jag någonstans, någon gång, tagit upp det du kallar det ”riktiga” resonemanget.
Återkommer senare. Just nu sitter jag på jobbet, och då bör jag inte sitta och vederlägga Hume, för det är inte det jag har betalt för.
Svanberg, du gör mig något förvirrad, men jag tror att jag förstår vad du menar. Det som förvirrar mig är att du hävdar att ingen kan härleda ett bör ur ett är, sedan att alla gör det ändå. Jag tolkar det som att du menar att alla gör det irrationellt; de har godtyckligt tagit en värdemätare med i det logiska schemat – ex. ”Jag bör maximera lycka”, ”Jag bör leva ett gott egoistiskt liv”. Läs om dina två första meningar i de två första styckena, för att skapa klarhet kanske du bör=) skippa den andra meningen.
I alla fall, ditt argument är att man kan inte gå från ”är” till bör, direkt rent logiskt, utan att man måste välja en värdemätare, som bygger sig på ett yttersta böra, om man vill uttala sig vad man bör göra. Och den enda värdemätaren som man kan välja rationellt är då den objektivistiska om det goda livet.
När du säger att valet av det yttersta börat inte är irrationellt, vad menar du då? När jag menar att något är irrationellt så menar jag att det är något som saknar ytterligare förklaring. Så om jag skulle fråga: ”Varför är det livet som är värdemätaren?” och om du svarade ”Därför.” eller rabblade upp en regress böran, så skulle jag kalla det irrationellt eller om du regressar så skulle jag säga att det första börat där är irrationellt. Eftersom det är omöjligt att härleda det yttersta börat till ett är-påstående så måste alla moraliska regelverk vara irrationella. Håller du med om det här resonemanget? (Tycker du att jag använder irrationalism på fel vis, så okej, men strunt i det för tillfället.)
Jag har läst Peikoffs bok, men jag kan inte minnas resonemanget han gav för att livet är den rätta ultimata givna moralen.
Jakobsson: ”Svanberg, du gör mig något förvirrad, men jag tror att jag förstår vad du menar. Det som förvirrar mig är att du hävdar att ingen kan härleda ett bör ur ett är, sedan att alla gör det ändå. Jag tolkar det som att du menar att alla gör det irrationellt; de har godtyckligt tagit en värdemätare med i det logiska schemat – ex. “Jag bör maximera lycka”, “Jag bör leva ett gott egoistiskt liv””
Jag kanske uttryckte mig förvirrat, så låt mig försöka förtydliga mig själv.
När man talar om Humes lag, dvs idén att man inte kan härleda ett bör ur är, då brukar man syfta på två saker. Antingen att det är omöjligt att göra det rent deduktivt – utan att först tillföra en böra-sats bland premisserna. (Men när man väl har gjort det, då går det alldeles utmärkt.) Eller också handlar det om att vi inte utifrån empiriska fakta kan härleda ett böra. Exempelvis kan vi själva titta oss omkring och om vi bara gör detta, och inget annat, då kan vi förstås hålla på i evigheter och aldrig se något faktum som i sig själv genererar ett böra för oss. Detta är inget som jag ifrågasätter. För det är ju helt riktigt. Det är endast och allena genom att relatera dessa observerbara fakta till ett yttersta ändamål eller värde, som i egenskap av att vara ett yttersta värde också är måttstocken, som vi kan härleda massor med böra.
Så annorlunda uttryckt kan man nog säga, som du föreslår, att när jag säger att vi kan göra det och vi alla gör det hela tiden, då kan man nog säga att jag syftade på det i den ”irrationella” meningen som du talar om. Dvs folk säger: ”Jag vill X”, och ur detta härleder de sedan: ”Alltså bör jag göra Y”; ”Jag vill klara tentan, alltså bör jag plugga”. Detta är att härleda ett bör ur ett är, rent deduktivt. (Premiss 1: Jag vill klara tentan. Premiss 2: Jag måste plugga för att klara tentan. Slutsats: Alltså bör jag plugga.)
”När du säger att valet av det yttersta börat inte är irrationellt, vad menar du då?”
Det framgår klart och tydligt i den litteratur som jag hänvisade till. Läs den och återkom efter det med fler frågor om du har några.
”Så om jag skulle fråga: “Varför är det livet som är värdemätaren?” och om du svarade “Därför.” eller rabblade upp en regress böran, så skulle jag kalla det irrationellt eller om du regressar så skulle jag säga att det första börat där är irrationellt. Eftersom det är omöjligt att härleda det yttersta börat till ett är-påstående så måste alla moraliska regelverk vara irrationella. Håller du med om det här resonemanget?”
Jag håller med om att det yttersta börat vore irrationellt om allt man kan ge är antingen ett ”därför” eller en oändlig regress av böran. Jag håller inte med om att ett yttersta böra är eller MÅSTE vara, av sakens natur, irrationellt. För som jag sade: alternativet till att det är irrationellt i denna mening är att det istället är prerationellt. Vad menar jag då med det? Det framgår också i den litteratur som jag hänvisade till. Ett tips dock: läs sidorna 9-11 i min uppsats.
Några ord alltså om det s.k. ”riktiga resonemanget”. (Det enda ”riktiga” med det är att det faktiskt var precis så här David Hume ursprungligen resonerade.)
Att slutsatsen i en syllogism inte innehåller något som inte redan finns i premisserna är inget eget för syllogismer som innehåller termen ”bör”; det gäller för alla syllogismer. Och därför kan man ”motbevisa” precis vad som helst med Humes resonemang – t.o.m. något så uppenbart som att tändstickan jag håller i min hand kommer att fatta eld, när jag stryker den mot plånet. (Den satsen grundar sig på den generella iakttagelsen att tändstickor beter sig på det sättet, när man stryker dem mot ett plån, samt den mera specifika iakttagelsen att det föremål jag håller i handen är en tändsticka.)
Ta ”Sokratessyllogismen” som ett exempel. *Bevisar* den syllogismen (och är det ens avsikten med en sådan syllogism att den *ska* bevisa) att det förekommer dödlighet här i världen? Visst inte: detta förutsätts som bekant!
Inte heller bevisar man Sokrates dödlighet genom att föra syllogismen tillbaka på andra syllogismer. Man skulle ju kunna säga att människan är en sorts djur och att alla djur är dödliga, och sedan att djur är levande organismer och att alla levande organismer är dödliga. Men inte heller då bevisar man att det finns dödlighet i världen; man förutsätter det som bekant.
Hur vet man då att dödlighet är en faktor att räkna med i denna usla värld? Genom iakttagelser och induktiva generaliseringar. Man har sett människor dö, eller åtminstone hört talas om att de dött; man har sett djur dö; och har man krukväxter har man märkt att de vissnar ner om man glömmer vattna dem eller lämnar dem kvar på balkongen under en frostnatt.
(Det enda undantag jag känner till från tesen om människans dödlighet är Ahasverus, som dömdes att vandra omkring till tidens slut, därför att han vägrade Jesus en vilopaus under vandringen till Golgata. Men jag har aldrig träffat Ahasverus personligen, och jag känner ingen annan som gjort det heller, så jag tar uppgiften med en nypa salt.)
Så hur förhåller det sig då med ”böra-syllogismer”? Inte heller de *bevisar* att man bör göra det ena eller andra; de förutsätter som bekant att det finns sådant man bör göra och sådant man inte bör göra.
Man *deducerar* inte sina böra-satser från en sådan abstraktion som: ”Livet är den yttersta värdemätaren; alltså bör man göra sådant som bevarar eller befrämjar livet”. En sådan abstraktion är alldeles för vid för ett litet barn, och för de flesta vuxna också. Det fordrades faktiskt en Ayn Rand för att formulera och validera denna abstraktion. (Många tänkare har förstås varit sanningen på spåren här – som t.ex. Carl Michael Bellman, som en gång skaldade: ”Är jag född, så vill jag leva”.)
Så hur kommer man fram till att termen ”bör” är en term med innebörd (och inte t.ex. en synonym till ”plör” – om David Hume hade hävdat att det inte går att härleda ett ”plör” från ett ”knär”, hade jag nog varit med på noterna)? Genom iakttagelser och induktiva generaliseringar – närmare bestämt sådana som handlar om att relatera medel till mål.
Om ens mål är att klara nästa tenta, då *bör* man läsa kurslitteraturen, gå på föreläsningarna och plugga lite extra veckan före tentan. Om ens mål är att bli gift, då *bör* man ibland umgås med medlemmar av det motsatta könet, för annars lär man aldrig träffa drömprinsen eller drömprinsessan. Om man vill upprätthålla sin personliga hygien, då *bör* man kila på muggen när man är nödig och inte vänta tills ”naturen har sin gång”. Etc. (Det sista exemplet använde jag en gång på Liberal Debatt, men folk hakade upp sig på exemplet och fattade inte vad det skulle exemplifiera.)
Att relatera dessa enkla ”böra-satser” till ”livet som yttersta värdemätare” är inget man normalt gör, även om det givetvis låter sig göras. (T.ex.: ”jag bör klara tentan för att få min examen; jag bör få min examen får att få det jobb jag vill ha; jag bör ha ett jobb för att tjäna mitt levebröd; mitt levebröd bör jag ha för att slippa svälta; och svälta bör man inte, för då dör man.”)
Det kan ju noteras att om man har någon *annan* yttersta värdemätare än just ”människans liv”, så implicerar det helt andra ”böran”. Om värdemätaren är ”Guds vilja”, och ens mål är att förenas med Gud efter döden, då implicerar det att man flitigt bör gå i kyrkan och rätta sig efter de bud man får sig till livs där. Och om ens mål inte är att befrämja livet, utan att förstöra det, då bör man ägna sig åt domedagsprofetior om växthuseffekt och uttunnat ozonlager och ge rekommendationer som garanterat kommer att föra oss tillbaka till stenåldern, ifall de följs.
Om man filosoferar i avsikt att ha en filosofi som är tillämplig på verkliga livet (”en filosofi för att leva på jorden” med Ayn Rands ord), då bortser man inte från de rötter ens ord och begrepp har i verkligheten, och då behandlar man inte heller en term som ”bör” som någon sorts ”fritt svävande abstraktion” – man leder den tillbaka till de iakttagelser och generaliseringar som ursprungligen fick en att bilda begreppet.
Men om ens avsikt är att hålla sin filosofi *avskärmad* från verkliga livet, då gör man precis som David Hume. Ja, i så fall är detta precis vad man *bör* göra. Medel och mål, som sagt…
Carl Jakobsson, nu tycker jag gott att du kan skicka över en hundring till POS som betalning. Faktum är att jag tycker att du BÖR göra det! ;)
:-) Postgirot är 434 58 26-4. :-)
Äras den som äras bör, förresten. Mitt inlägg är inspirerat av en föreläsning av Harry Binswanger som jag hörde ”live” 1991. Binswanger hade ett annat exempel på vad som kan ”motbevisas” på grundval av att syllogismer inte säger något nytt, men det exemplet minns jag inte; och det spelar ju heller ingen roll, eftersom man kan välja vilket exempel som helst.
Per-Olof, du lade fram argumentet exakt så som jag menade att det ser ut. Det är det argumentet som jag menar är grunden till att det faktiskt finns en vara-böra dikotomi, på samma sätt som att man inte deduktivt kan komma fram till att stenar faller, från en massa experiment med stenar. Jag menar dock här inte att stenar faktiskt inte faller om man släpper dem, det är bara det att jag ser orsak-verkan som ännu ett ultimat givet, eller kanske logiskt nödvändigt för vetenskapliga syften.
Pengar får du dock inte:-P! Kanske om du erkänner att det är lika rationellt att välja döden som att välja livet på din hemsida. Detta för att det ultimata valet antingen är död eller liv, men vi kan inte nu, innan vi gjort valet, klandra den som väljer det ena eller andra. Således, om A väljer död och B väljer liv så kan varken A eller B klandra den andra för dess val; båda utkomster var rationella. Eftersom B är den enda som finns efter 10 minuter, så finns det en viss poäng i att säga att det bara finns en moralisk måttstock, då dem som håller den andra antingen inte gör det konsekvent, eller inte finns.
Vad jag bör göra är att sluta diskutera filosofiska frågor, då det kommer i vägen för mina studier. Tack för trevligt samtal!
Resonerar du så här, så klandrar jag dig verkligen inte om du väljer döden.
Carl J: Om du någonsin får för dig att på allvar diskutera filosofiska frågor, så bör du i framtiden se till att LÄSA VAD FOLK SKRIVER och INTE IGNORERA ALLT FOLK SÄGER…
Carl J: Faktum är att [censurerat] . . . [ännu mer censurerat] . . . så om du någonsin tänker komma här och slösa på min och andras dyrbara tid, då rekommenderar jag dig att du [censurerat] . . . Fram till dess: [censurerat!] Så faktum är att du BORDE betala POS och mig som KOMPENSATION för de, i praktiken, oersättliga ögonblick vi slösade bort på dig.
Carl S.: Det verkar som om du är arg, och det förstår jag.
Om någon som står mig nära och som jag verkligen gillar funderar på att välja döden framför livet, då skulle jag nog anstränga mig att komma med något bra motargument – som att den här hemska vintern faktiskt tar slut någon gång, eller att det finns medel mot depression (Zoloft eller Anafranil) som faktiskt fungerar, även om det tar lite tid för dem att verka.
Men för folk som sitter på filosofiseminarier (eller ute på nätet) och leker med ord som ”liv” och ”död” – som om det handlade om ett schackparti eller ett korsord – har jag absolut ingenting till övers. Jag betraktar deras *omedelbara frånfälle* som något *högeligen önskvärt*.
Det värsta med Jacobssons senaste inlägg är nog att han tycker att jag borde gå ut på min hemsida och ”erkänna” att det är lika rationellt att välja döden som att välja livet. Jag skulle m.a.o. falla på knä för de vidrigaste sofismer som filosofer som Robert Nozick behagat haspla ur sig. Men se, det gör jag inte! (Jag har en gammal uppsats liggande om Nozick som jag nog borde lägga ut på nätet.)
Tara Smith skriver förresten någonting i ”Viable Values” om att ”valet att leva” är ”pre-rationellt” snarare än rationellt eller irrationellt. Valet att leva är en förutsättning för att det ska vara någon vits med att använda förnuftet. (Skulle man välja döden har förnuftet ingen annan funktion än att välja den effektivaste och smärtfriaste självmordsmetoden. Men väljer man livet, får man allt använda förnuftet in i minsta skrymsle av sitt liv!)
Och nu (halv tolv på kvällen) säger mig mitt förnuft att jag nog ska försöka sova. Om morgondagens liv är mig kärt…
[Censurerad smörja.]