Islamiska fundamentalister i Pakistan demonstrerar med budskapet: ”Död åt Sverige! Död åt Lars!”. Vår statsminister möter företrädare för dessa vildar och säger att han beklagar att deras känslor för Mohammed har blivit sårade. Vad händer sedan? Jo, al-Qaida i Irak sätter så klart ett pris på Lars Vilks huvud. Säpo misstänker att detta kan utgöra en ”uppmaning till islamistiska fundamentalister i Sverige”, enligt SvD. Även chefredaktören för Nerikes Allehanda har mordhotats.

Vad säger vår regering?

Trots att det är en belöning utlyst på två svenska medborgares huvuden vill varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt uttala sig om hoten.

– Det här är en fråga för polisen och inte en politisk fråga. Vi avböjer att kommentera ärendet, säger Edvard Unsgaard, pressekretare åt statsminister Fredrik Reinfeldt.

Så det är inte en politisk fråga när islamiska fundamentalister mordhotar svenska medborgare? Blir det möjligen en politisk fråga när de har blivit mördade? Har regeringen glömt bort att de har blivit mordhotade eftersom de utnyttjar yttrandefriheten?

Men jag är inte förvånad. Vilken annan reaktion kunde man egentligen förvänta sig av Fredrik Reinfeldt? Detta är ju trots allt en man som är rädd för vad LO-medlemmarna tycker om moderaterna!

Detta är i allra högsta grad en politisk fråga, alldeles oavsett vad vår pragmatiska statsminister än inbillar sig. Att låtsas som något annat kommer inte att förändra verkligheten. Och de som trodde att al-Qaida, Hamas och Hezbollah slogs för en rättvis sak, bör lägga märke till att USA:s och Israels fiender också är våra – Sveriges – fiender.

DN:s Michael Winiarski har helt rätt när han säger att hotet i sig själv är en terrorhandling. Winiarski: ”Det finns en klar parallell här till den beryktade fatwan – även i det fallet en dödsdom – som Irans dåvarande högste ledare ayatolla Khomeini 1989 utfärdade mot författaren Salman Rushdie för en påstått hädisk bok han skrivit. Khomeini satte ett pris på Rushdies huvud, och författaren fann sig tvungen att gå under jorden”.

Niklas Ekdal har både rätt och fel när han skriver:

All diskussion om uppsåt, kränkningar och konstnärlig kvalitet skjuts i bakgrunden. Här handlar det enbart om att försvara det öppna samhället mot dem som med våld vill skicka oss tillbaka till medeltiden.

DET FINNS BÅDE LIKHETER OCH SKILLNADER med fallet Rushdie för tjugo år sedan. Precis som då måste försvaret för yttrandefriheten vara absolut, och precis som då är det en statlig angelägenhet att skydda dem som drabbas.

Skillnaderna är dock större. Fatwan mot författaren Salman Rushdie utslungades via radio Teheran av ayatolla Ruhollah Khomeini, som var Irans högste andlige och politiske ledare. Han hade hela den iranska staten i ryggen, och följaktligen bröt Storbritannien de diplomatiska förbindelserna med landet i mars 1989.

På al-Qaida biter inga diplomatiska protester. Därför gör den svenska regeringen klokt i att ligga lågt med kommentarerna.

Felet ligger självklart i den otroligt naiva tron att Iran skulle bry sig det allra minsta om diplomatiska protester från något land, än mindre Sverige, varför denna lilla skillnaden mellan Iran och Al-Qaida är icke-existerande. Och glöm inte att Iran faktiskt skyddar al-Qaida.

Är det någon som vet varför USA är kvar i Irak? För flera år sedan trodde jag att jag visste. Men numera är jag förblindad och förvirrad av debatten om truppförstärkningen. Om vi frågar George Bush varför USA är kvar i Irak är svaret givet:

The success of a free Iraq is critical to the security of the United States. A free Iraq will deny Al Qaeda a safe haven. A free Iraq will counter the destructive ambitions of Iran. A free Iraq will marginalize extremists, unleash the talent of its people, and be an anchor of stability in the region. A free Iraq will set an example for people across the Middle East. A free Iraq will be our partner in the fight against terror – and that will make us safer here at home.

Jag tänker inte upprepa alla argument för varför denna vision är löjligt orealistisk och att detta projekt därför är dödfött. (De som vägrade att lyssna på mig de första hundra gångerna, lär inte lyssna den här gången heller.)

Länge har vänstern i USA försökt likna Irakfiaskot med Vietnam, detta för att få folk till att inse att kriget är ”förlorat” och att USA borde lämna Irak så snabbt som möjligt. Liknelsen är inte alls fel. Till många överraskning har nu emellertid Bush själv valt att likna situationen vid den i Vietnam. Även högern i USA försöker använda likheterna som ett argument för att stanna kvar och vinna i Irak. Rick Lowry från National Review skrev redan den 15 augusti 2006:

The consequences of that defeat [in Iraq] would be remarkably similar to those in the wake of Vietnam. The prestige of the U.S. government would sink around the world, emboldening our enemies and creating a period of American doubt and retreat. A humanitarian catastrophe would likely befall Iraq, just as it did Vietnam. The only significant difference is that in Iraq, radical Islamists harbor ambitions to come to our shores and kill Americans, whereas the Viet Cong never wanted to follow us home.

Bush sade, i talet där han först tog upp liknelsen med Vietnam, följande den 22 augusti 2007:

Three decades later, there is a legitimate debate about how we got into the Vietnam War and how we left. There’s no debate in my mind that the veterans from Vietnam deserve the high praise of the United States of America. Whatever your position is on that debate, one unmistakable legacy of Vietnam is that the price of America’s withdrawal was paid by millions of innocent citizens whose agonies would add to our vocabulary new terms like ”boat people,” ”re-education camps,” and ”killing fields.”

Men som Diana West har noterat håller inte riktigt högerns argumentation. Låt mig citera ur hennes lysande artikel ”Limited War vs. Total War”:

Well, for starters, South Vietnamese didn’t kill American troops, didn’t booby-trap buildings and towns, didn’t turn temples into armed camps, didn’t teach their young to throw rocks at GIs. To my knowledge, when training South Vietnamese army and police, American advisors didn’t require body armor (not to mention armed U.S. guards) to ensure their survival. And South Vietnamese leaders weren’t — while Americans were fighting on South Vietnam’s behalf — eagerly courting American enemies, as, for example, Prime Minister al-Maliki seems to do every week with junkets to Iran and Syria. Where next, North Korea?

This glossed-over distinction accounts for my uneasy reaction to the president’s exhortation to ”stand with the Iraqis at this difficult hour.” Which ”Iraqis”? Sunnis and Shi’ites eradicating Iraq’s remnant Christian population? Sunni bombers whose hatred of Shi’ites (fleetingly?) transcends their hatred of Americans? Agents of Iran? Agents of al Qaeda? Proponents of Hezbollah? Forgive me if I fail to be stirred by the president’s call.

Så medan det är lite begripligt att säga att USA inte kunde lämna sydvietnameserna till sitt öde, inte minst när man hade lovat att hjälpa dem i kriget mot kommunisterna i Norrvietnam, så är det inte alls lika begripligt, för att inte säga fullkomligt obegripligt, att USA ska hjälpa fientliga och otacksamma irakier. Detta är något som jag har argumenterat emot flera gånger om. Och detta är en av många saker som gör Irakkriget så altruistiskt och därför så omoraliskt.

Så exakt varför är då USA kvar i Irak? Förutom det att ett nederlag i Irak kommer att leda till att terroristerna blir starkare, så är det svårt att finna några svar. Samtidigt är det uppenbart att det inte finns någon vits med att stanna kvar om man ändå inte ger militären befogenheterna att göra vad som krävs för att vinna, dvs att göra slut på terroristerna.

I våras föreslog George Bush, trots allt detta, att USA skulle göra en truppförstärkning i Irak. Syftet var att man nu, äntligen, skulle åstadkomma verkliga framsteg på marken i Irak. Nyligen kom general David Petreus hem från Irak och rapporterade om hur denna truppförstärkning faktiskt har fungerat. Våldet har minskat. Al-anbarprovincen, som tidigare sågs som en hopplös provinc fullständigt övertagen av terrorister och deras sympatisörer, har stabiliserats och civilbefolkningen stöder inte längre al-Qaida utan har vänt sig emot den.

Högern i USA jublar över dessa framsteg, medan vänstern mest är skeptiska och irriterade. Framgångar i Irak skadar nämligen deras sak, att vinna nästa presidentval och att bidra till att förstöra amerikanernas självkänsla till den grad att USA aldrig någonsin får för sig att ens försöka använda militärt våld i självförsvar. Vänstern är, för det mesta, helt inne på att USA ska återgå till den diplomatiska ”realisitiska” och pragmatiska utrikespolitik USA hade hela vägen fram till den 11 september 2001. Medan vänsterns position är moraliskt sett genomrutten, förblir högerns mest bara obegriplig.

Varför är deras position, trots allt, ganska obegriplig? Diana West har återigen levererat en glasklar analys i sin artikel ”War Question”:

Let’s just say the surge defined as a military plan to enhance security in targeted sections of Iraqis working. As even The Washington Post owned up, ”If there is one indisputable truth regarding the current offensive, it is this: When large numbers of U.S. troops are funneled into areas, security improves.” No one needs four years at West Point or even two hours watching ”Battleground” to figure that out. The cavalry rides in, things get better.

But there are other, more significant questions to hash out: namely, whether the strategy behind the surge still makes national security sense for the United States. That is, should a functioning state of Iraq — the ultimate goal of the surge (aside from the president’s mirage-like vision of Iraq as a ”friend” and ”ally”) — remain the overriding objective of U.S. foreign policy?

I have long argued no, and not only because majority-Shi’ite Iraq is likely to end up a client-state of Shi’ite Iran, although that’s a huge reason. There’s also the fact that our gargantuan efforts to build an Iraqi society that never before existed do nothing whatsoever to ward off jihadist state threats — Iran, for instance, in the wider region.

This is the deepest chink in the president’s Iraqi-centric policy. As we minutely focus on Iraq, sect by sect, tribe by tribe, and now, literally, retina by retina, we have lost sight of the big bad world beyond, not to mention what’s in it for us. And ”tunnel vision” doesn’t begin to describe the microscopic range of debate we can expect between proponents of ”surge” and ”withdrawal.”

Wests visar hur det lätt kan gå fel i pragmatismens Amerika. När man överger principer som medel för rationell vägledning, då blir det oftast bara en irrationell fokusering på detaljer och konkreter kvar. Ty så fungerar ett icke-begreppsligt medvetande. För att tänka och handla långsiktigt måste man tänka och handla i termer av principer.

Kom ihåg hur debatten om Iraks samröre med Al-Qaida behandlades. Man bortsåg från helhetsbilden och koncentrerade sig helt och hållet på detaljer, som givetvis isolerade från den fullständiga kontexten, förblev intetsägande – men som, inte desto mindre, tillsammans med alla andra sådana detaljer och konkreter, målade upp en tydlig bild av Irak som en terrorsponsrande stat. Vi såg samma sak i debatten om Iraks massförstörelsevapen.

Och samma sak ser vi förresten i debatten om Irans kärnvapenprogram, sponsring av Hezbollah och Hamas, stöd av al-Qaida och framför allt understöd till terroristerna i Irak. Ändå är det många, som stirrar sig blinda på frågan om det kommer att ta 24 månader eller 36 månader innan Iran har kärnvapen eller om Ahmadinejads löfte om att förinta staten Israel är meningslös ”tuff” retorik eller om han verkligen menade det, som inte kan se varför USA måste – och har all rätt i världen – att göra slut på terrorstaten Iran.

Irak beskrivs ibland som ”fronten” i detta krig, och det är därför så många lägger en sådan vikt vid att åstadkomma en seger just där. Men detta är inte riktigt sant. Fronten har bara hamnat i Irak eftersom det råkar vara en granne till den riktiga terrorstaten: Iran. Detta leder oss till att ställa samma fråga som Diana West också ställer i sin artikel: ”Vad är det riktiga kriget?” West skriver:

Jed Babbin, author of ”In the Words of Our Enemies,” has written this formulation: ”Let’s be very clear: whether Iraq becomes a democracy is not determinative of our success or defeat in this war. Iraq is only one campaign in the war against the nations that sponsor terrorism. Victory isn’t an Iraq that can defend and govern itself. Victory is defined as the end of state sponsorship of Islamic terrorism, which means forcing Iran, Syria, Saudi Arabia and others out of that business. Nothing more is needed, and nothing less will defeat an existential threat to America.”

Jag instämmer fullständigt.

Förre detta riksdagsledamoten Mariam Osman Sherifay (s), vars politiska åsikter och gärning jag tänker gå okommenterade (även om ni säkert kan gissa vad jag tycker), har blivit mordhotad. Men inte bara det. Hon har dessutom blivit kränkt och sårad av väldigt illasinnade e-mail. Nu har hon fått nog och skriver:

JAG HAR FÅTT NOG! JAG VÄGRAR VARA OFFER! Jag tänker inte finna mig i att bli illa behandlad för min hudfärg, den Gud jag tror på eller för mina politiska åsikter…

Hot- och hatbrott mot politiker, myndighetspersoner, människor med annan tro, hudfärg, sexuell läggning är ett växande problem i vårt samhälle, något måste göras, ensam kan jag inte göra så mycket men tillsammans kan vi göra en hel del. Därför startar jag ett upprop:

HÅRDARE STRAFF FÖR HOT- OCH HATBROTT. BÄTTRE SKYDD FÖR DE UTSATTA!

Jag kan förstå att man vill ha hårdare straff på hotbrott, precis som jag kan förstå att man borde ha hårdare straff på en massa andra brott i Sverige. Men hur elakt och omoraliskt det än är att behandla folk illa på grund av deras hudfärg, finns det absolut ingen anledning att ha hårdare straff på så kallade ”hatbrott”.

Så länge vi inte talar om faktiska rättighetskränkningar, som förutsätter att det förekommer direkt eller indirekt initierandet av fysiskt våld, finns det ingen anledning att straffa människor för att de bara har varit väldigt otrevliga. Statens uppgift är att skydda våra rättigheter, inte att skydda oss från ohyfsade människor.

Hatbrott som sådana är inget annat än brott drivna av politiskt inkorrekta motiv och att straffa folk hårdare på grund av detta är inget annat än ett steg mot regelrätt censur. För om och när staten börjar straffa människor på grundval av vilka åsikter som låg bakom brotten, då har staten också bestämt vilka idéer som är mer eller mindre acceptabla i statens ögon. Det är också ett stort steg mot ett mer icke-objektivt, dvs godtyckligt, rättsväsende.

Därför är hatbrottslagar en rätt så dum idé.

Varför verkar de totalitära islamisterna bara vara ute efter USA, om de nu är emot hela den västerländska civilisationen? Förutom att hela frågan är felformulerad, eftersom islamisterna mördar människor över hela världen och detta nästan hela tiden, så är antydan som den försöker ge upphov till lika felaktig. USA är inte specifika offer för islamisk terrorism på grund av deras utrikespolitik.

Det har genomförts mer än 9 000 dödliga terrorattacker sedan den 11 september 2001. Glöm inte Bali 2002, Madrid 2004 och London 2005. Glöm inte de islamiska terrorplaner som har stoppats före och efter den 11 september i Frankrike.

Till de som säger att islamiska terrorister drivs av vreden skapad av Irakkriget bör notera att islamisterna attackerar även länder som var emot Irakkriget såsom Tyskland och Frankrike. De borde också studera lite historia. Islamisterna har fört krig mot väst långt innan USA invaderade Irak 2003.

Lägg också märke till att det i slutändan är irrelevant om Irakkriget gör muslimer ”arga” på USA. Blotta faktumet att de blir ilskna är i sig själv inget bevis för att de har några legitima skäl att vara det. Det är många som är arga och hatiska av sig utan några rationella skäl för det. Och när man tänker efter inser man snabbt att de inte har några legitima skäl att vara ursinniga över Irak. Vad är det de slåss för? Det är inte för frihet. Det är inte för rättvisa. Det är inte i självförsvar; kom ihåg att de startade det här kriget.

Alldeles för många underskattar hotet från islamisk totalitärism eftersom de endast går efter vad de ser. Vad ser de? Inga terrorattacker i samma omfattning som den vi såg den 11 september 2001. (I synnerhet inte i USA vilket, ironiskt nog, skulle kunna tas som ett bevis för att det fungerar alldeles utmärkt att stoppa terrorister genom att döda tusentals och åter tusentals av dem i Irak.) Men vad vi inte har sett är ju alla de (större) attacker som aldrig blev av eftersom myndigheterna i USA och Västeuropa har lyckats stoppa sedan den 11 september. Men av exakt samma anledning som denna inställning är fullständigt irrationell när det kommer till nationalekonomi är den precis lika irrationell i denna fråga.

Notera en annan sak, nämligen att de totalitära islamisterna tar till alla medel tillgängaliga för dem för att sprida sin totalitära religion. Krig och terrorism om det fungerar. Demokratiska val om möjligheten dyker upp. USA och Israel gör, i stundom, åtminstone lite militärt motstånd mot de totalitära islamisterna. Därför kan inte islamisterna räkna med att de kommer att kunna ta över USA eller Israel på en ”fredlig” väg. Nu har jag visserligen inte i detalj studerat statistiken, men det finns de som säger att om dagens demografiska trender fortsätter kommer islam att ”ta över” Europa inom de kommande 100 åren. (En av dem är Mark Steyn, författare till ”America Alone: The End Of The World As We Know It”.)

Om vi utöver detta lägger till det att Västeuropa i mycket större utsträckning än exempelvis USA genomsyras av multikulturalism och kulturrelativism, och att vår vilja (och, för den delen, förmåga) att försvara oss är betydligt mindre än exempelvis USA:s, följer det att om muslimerna vill ”ta över” Europa behöver de inte sprida islam med svärdet. Hur är detta möjligt? Hur blev detta möjligt? Vem bär det yttersta ansvaret? Det är inte George Bush. Nej, det är våra intellektuella. Det var dem som beredde vägen. Och på sikt är det bara bättre intellektuella kan stoppa och en dag vända utvecklingen.

Jan Björklund, folkpartiets nya partiordförande, gav den 8 september ett tal som sammanfattar rätt mycket allt som är dåligt med folkpartiet. Det är dock en blandad påse. Låt mig börja med ”russinen i kakan”:

”1900-talet kom till stora delar att tillhöra socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”.

”Den viktigaste faktorn för ekonomisk utveckling i ett land är valet av ekonomiskt system. Nord- och Sydkorea var ett land med gemensam levnadsstandard 1950. Men när Korea splittrades i två länder efter Koreakriget valde Sydkorea marknadsekonomi medan Nordkorea valde planekonomi. Sydkorea har idag nästan samma levnadsstandard som vi själva. Nordkorea är ett av världens fattigaste länder. Jämför systemen och jämför resultaten. För den som tvekar mellan marknadsekonomi och socialistisk planekonomi kan jag rekommendera ett studiebesök på den koreanska halvön”.

”[V]i får inte lura oss själva; inga politiska beslut i världen kan i sig skapa jobb eller ekonomisk utveckling. Till sist beror det på att initiativkraftiga personer, människor av kött och blod, är beredda att satsa, ta risker och omsätta idéer i handling i vårt land. Låt mig bara nämna två framgångsrika entreprenörer från förr här från Västerås; Hakon Swenson som skapade ICA och Erling Persson som grundade Hennes och Mauritz”.

”Vi har för länge överlåtit miljödebatten och klimatdebatten åt dem som inte tror på utveckling. De som tror att lösningen ligger i att blicka bakåt, sänka vår levnadsnivå, sluta handla med varandra och stoppa utvecklingen. Det är visserligen sant att det är tekniken och ingenjörerna som med sina uppfinningar har skapat koldioxidutsläppen och växthuseffekten. Men det är också ingenjörerna som kan lösa växthuseffekten”.

Sedan tog det roliga slut. Ungefär. Resten av anförandet är, mer eller mindre, dåligt. Och med ”dåligt” menar jag att det antingen är interventionistiskt eller också socialistiskt.

Men detta betyder inte nödvändigtvis att vi, allt som allt, får ett mer interventionistiskt eller socialistiskt Sverige om Jan Björklund får bestämma.

I den mån Björklund signalerar vilken riktning han vill att Sverige, i sin helhet ska röra sig, är mot en något mindre välfärdsstat. Detta är inte exakt detsamma som att man tar ett explicit steg mot mer frihet, men det blir i praktiken ändå en liten förbättring.

Låt mig ge ett exempel på hur han faktiskt indikerar detta, trots allt anti-liberalt prat om att förbjuda ”åldersdiskriminering”, eller om enprocentsmål för bistånd, eller att skolan ska ägna sig åt att indoktrinera barn i politiskt korrekta ”sanningar”. För Björklund sade:

Folkpartiet är Sveriges socialliberala parti. Kombinationen av individuell frihet, fri marknadsekonomi och social trygghet är kärnan i socialliberalismen. Men låt oss vara självkritiska. Även vi i folkpartiet har stundtals under efterkrigstiden medverkat till att omhändertagandementaliteten gick för långt.

Vad han säger är alltså att välfärdspolitiken har alltså gått för långt, att folkpartiet har bidragit till detta, och att detta är en dålig sak. Detta är ett fint erkännande från folkpartiets sida. Och om han menar vad han säger, och begriper vad han säger, då betyder detta att han faktiskt anser att välfärdsstaten mås rullas tillbaka åtminstone lite.

Ett sätt för att uppnå detta är genom att verka för att bidragsberoendet ska minska. Hur då?

En del röster i dagens debatt verkar anse att det skulle vara något kränkande att ställa motkrav på dem som begär stöd från stat och kommun. De frisinnade socialpolitikerna för 100 år sedan insåg att det var precis tvärtom. Man förminskar människor om man inte förväntar sig något av dem. Få saker är så förödande för en människas självkänsla som att passivt ta emot hjälp.
 
Det är en avgörande skillnad mellan socialliberalismens tilltro till den enskilda människan och socialdemokratins tilltro till systemen.

Den som är vuxen men allvarligt sjuk ska kunna få sin försörjning tryggad. Men den som är arbetsför har ett ansvar att försörja sig själv. Alla ungdomar har rätt att gratis gå i skolan, men eleverna ska som motprestation anstränga sig i studierna och göra sitt bästa. Den invandrare som bosätter sig i Sverige ska få stöd i sin integration, men invandraren har själv ett stort ansvar att medverka till integrationen.
 
Alla kan inte leva på bidrag. Men alla kan bidra med något.

Och lite längre ned:

Ska Sverige lyfta måste alla med. Inte genom bidragsförsörjning. Utan genom att få stå på egna ben. Samhällets sociala skyddsnät ska fånga upp de som faller, men inte i onödan snärja dem som kan stå av sig själva. Det är det som är socialliberalism.

Allt som allt är detta väldigt små steg i rätt riktning. Notera nämligen att det här är fråga om, i huvudsak, att människor ska förtjäna hjälpen och stödet.

Problemet med folkpartiet och Jan Björklund är dock att i den mån partiet kan sägas ha en ideologi är det bara en enda stor röra av oförenliga idéer. Partiet är filosofiskt sett inkonsekvent. Folkpartiets socialliberalism bygger nämligen på altruism (eller ”snällism” som folkpartisterna kallar det för) och egalitarianism. Och dessa moralfilosofiska idéer är fundamentalt oförenliga med frihet och kapitalism. De är i allra högsta grad oförenliga med tanken att människor ska genom motprestationer göra sig förtjänta av stöd och hjälp.

Notera att kritiker till Björklunds ”kravliberalism” säger att det är inte ”moraliskt” dvs altruistiskt att ställa krav på människor, medan ”kravliberalerna” i sin tur försöker sälja denna politik genom att hävda att den faktiskt är mer altruistisk. Vem har rätt? Kritikerna till kravliberalismen har rätt. Att kräva motprestationer är, om altruismen är idealet, omoraliskt eftersom det handlar om att människor då måste, enligt någon standard, förtjäna andras hjälp och stöd. Att bara hjälpa människor som förtjänar det, i kraft av deras faktiska eller potentiella värden och dygder, är inte bara en fråga om rättvisa, det är en i allra högsta grad egoistiskt inställning till hela frågan.

Och som ett bevis för att socialliberalismens altruistiska och egalitarianistiska grund inte är förenlig med frihet, läs då dessa anmärkningar av Jan Björklund:

Rader av framgångsrika svenska entreprenörer, förresten även idrottsstjärnor, har i många årtionden valt att bosätta sig utomlands. Tror vi att detta har varit bra för Sverige? Tror vi att detta åstadkommer ökad jämlikhet i vårt land?
 
…

Att staten tillåter att människor kan få bli rika, är en förutsättning för att staten ska kunna stödja de människor som blir fattiga. Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom! (Min kursivering.)

Affärsmän ska alltså fungera som mjölkkor för välfärdsstaten och de fattiga. De ska finnas till för att öka jämlikheten och dra in skattepengar. Detta är de rika affärsmännens moraliska existensberättigande.

Notera hur exakt ordvalet är: staten ska tillåta människor att bli rika. Staten ska inte erkänna människors rätt till sina egna pengar, utan bara ge dem ett tillstånd att få behålla lite mer av pengarna som moraliskt sett tillhör de fattiga – och allt bara för att detta, i enlighet med en rawlsiansk ”maximin”standard, kommer att gynna de fattiga bäst.

Vad sägs om den där sista meningen? ”Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom!” Jag gillar inte att märka ord, men jag kan ändå inte låta bli eftersom jag inte kan inbilla mig att Björklund (eller vem det nu var som skrev hans tal), var så oerhört slarvig att han lät en sådan mening flyga förbi utan att reagera, om han nu inte menade vad det var han sade. Så vad menar han då? Om vi tar han på orden så menar han inte att det nödvändigtvis är fel att bekämpa rikedom, bara att det är ”viktigare” att bekämpa fattigdom. Antingen är detta extrem slarv eller också är detta ett genombrott a la Freud. I vilket fall som helst är det avslöjande och uppseendeväckande.

Detta är egentligen inget nytt, men det tjänar ändå som ett perfekt exempel på hur folkpartiets dominerande filosofi kraftigt underminerar alla försök att faktiskt åstadkomma mindre socialdemokratisk etatism och mer frihet i Sverige. Det spelar därför ingen roll, i slutändan, vad det är Björklund vill, för han lär ändå aldrig närma sig målet. Och med tanke på hur oambitiöst målet är (en litet mindre välfärdsstat), är detta ganska patetiskt. Han kommer inte att komma någonstans eftersom hans mer primära filosofiska premisser håller tillbaka honom från att effektivt argumentera för en bättre politik.

Björklund, och för den delen vår regering, är ett exempel på att vi endast kan åstadkomma genuina, långsiktiga förändringar, av en intellektuell filosofisk kamp. Politiker som Anders Borg, Reinfeldt och Björklund tvingas ge folket vad de vill ha för att få och behålla makten. Så länge folket inte vill ha något annat än socialliberalism eller socialdemokrati, eftersom de är anhängare av altruism, kollektivism och egalitarianism, kommer vi inte att få något annat än detta.

SvD:

I sin predikan berättade imamen, Ben Mahmoud Rahmeh, att muslimerna älskar profeten mer än vad de älskar sig själva eller sina anhöriga.

Några ej intellektuella och outbildade människor försöker att smutskasta profeten. Alla kloka och intellektuella människor har fördömt ritningarna som inte har någonting med yttrandefrihet att göra.

Vidare sa imamen att muslimerna fått stöd av statsministern och även från omvärlden. Han sa även att Gud har ett förnedrande straff i beredskap för dem som smädar profeten.

Det är inte varje dag så mycket dumheter får plats på så få stycken. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. Men jag försöker väl:

Att muslimerna älskar profeten mer än vad de älskar sig själv och sina anhöriga är, taget för sig själv, ett stort problem med islam. Om de lade ned lite mer tid på att älska sig själva, sina anhöriga och livet på jorden i största allmänhet. Då kanske saker och ting hade sett lite annorlunda ut. Lite bättre. Eller ja, rätt mycket bättre faktiskt.

Det är en ren lögn att bara icke-intellektuella och outbildade försöker ”smutskasta” profeten. Det finns många både intellektuella och utbildade människor som försöker upplysa allmänheten om profetens budskap. Problemet tycks bara vara det att det finns inte riktigt något sätt man kan framföra Mohammeds budskap utan att det framstår som ondskefullt och ociviliserat för vanliga västerlänningar. (Och inte hjälper det ju med att muslimerna själva, som säger sig handla i enlighet med Koranens ord och profetens handlingar, ägnar sig åt terrorism, massmord, förtryck, etc.) Så hur ska då seriösa kritiker av islam få presentera sina synpunkter utan att bli anklagade för att ”smutskasta” Mohammed? Vad händer med yttrandefriheten om denna sortens kritik ska förbjudas?

Vad ”alla kloka” och ”intellektuella” människor har sagt om själva ritningarna är irrelevant för den centrala frågan i denna diskussion: Ska vi ha yttrandefrihet i Sverige eller inte?

Det är också en lögn att ritningarna inte har något med yttrandefrihet att göra. Om det är sant att islam inte är oförenligt med frihet och i synnerhet inte med yttrandefrihet, hur kommer det sig då att de upprörda muslimerna är så måna om att inskränka yttrandefriheten? Varför är de så måna om att göra detta genom att påstå att yttrandefriheten krockar med religionsfriheten? Det kanske värsta argumentet jag har hört är ifrån imamen AboTalal El Nadi som den sjätte september 2007 skrev följande i Göteborgs-Posten:

Vi anser att tidningarnas publicering av hånfulla nidbilder är en form av omoralisk arrogans. Muslimer beskrivs sedan som extremister och ociviliserade vildar i medier om de bestrider denna omoraliska arrogans. Detta anser vi vara en form av rasistisk uppmuntran från dessa tidningar till allmänheten. Om muslimerna tillåter att priset för acceptans i Europa är totalt godtagande av diskriminering och kulturell isolering så kommer de absolut inte att tillåta att deras religion blir ett mål för åtlöje och ett hån, oavsett priset.

Hos anglosaxarnas rättsvetenskapliga auktoriteter och de latinska klassifikationerna, så är yttrandefriheten beskyddad av lagen så länge den tjänstgör för samhällets välfärd och inte utgör en fientlighet gentemot andra. Yttrandefriheten fortsätter att vara beskyddad så länge det utfaller till ett positivt befrämjande i samhället, så som flera prejudikat visat i den högsta domstolen i USA. Citerat på engelska: A minimum of social redeeming value.

Alla lagar brottsliggör hån och skymf av individer och detta anses vara ett överfall mot deras rättigheter, därför betraktas detta inte som någon form av yttrandefrihet. Eftersom smutskastandet betraktas som ett angrepp mot en annan individ. Just därför bör skymfandet av alla profeter inklusive islams profet vara ett brott, ja, till och med ett större brott då mer än en fjärdedel av jordens befolkning tror på dessa profeter!

Det är ofattbart att man inte kan se hur det finns en skillnad i att å ena sidan förbjuda människor från att ägna sig åt förtal eller att sprida militära hemligheter till offentligheten, detta då dessa aktiviteter faktiskt eller potentiellt kan leda till kränkningar av individens rättigheter, för att å andra sidan systematiskt och aktivt kränka individens rättigheter genom att förbjuda dem från att på olika sätt säga saker som kan kränka muslimers känslor för profeten. Att säga saker som kan göra någon upprörd är i sig själv ingen rättighetskränkning och är därför inte ett argument för att stoppa någon med våld.

Det är sedan fullständigt irrelevant om man använder sig av en kollektivistisk-utilitaristisk standard för vilka fri- och rättigheter man ska få inskränka i USA. En sådan standard är lika fel och olämplig i USA som i Sverige. Att denna imam är så villig att anamma den så snabbt, säger en del om hur desperat han är efter att på någorlunda sekulära grunder försöka motivera hans religiöst grundade önskemål på att förbjuda kränkningar av Mohammed.

En annan sak. Vad betyder egentligen denna diffusa mening? ”Om muslimerna tillåter att priset för acceptans i Europa är totalt godtagande av diskriminering och kulturell isolering så kommer de absolut inte att tillåta att deras religion blir ett mål för åtlöje och ett hån, oavsett priset”. Denna mening är ganska svår att förstå, men det verkar som om imamen på fullaste allvar säger att om muslimerna ska gå med på att bli diskriminerade i Europa, då kommer de i varje fall inte tolerera att man kränker Mohammed. Detta alldeles oavsett vad priset blir, för att inte tolerera en sådan sak. Priset för vem? För Lars Vilks? ”Sverige har ett moraliskt ansvar att avlägsna dessa nidbilder, skriver imamen AboTalal El Nadi”. Betyder det att hela Sverige kan komma att betala ett högt pris om vi inte tar vårt ”ansvar” och avskaffar vår yttrandefrihet? Vi vet redan vad de säger i Pakistan: ”Död åt Sverige! Död åt Lars!”

Är det sant att statsministern stöder muslimerna i denna fråga? Detta sade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett uttalande den fjärde september 2007:

Sverige är ett land där människor av olika tro kan leva tillsammans sida vid sida. Grunden för denna vår samhällsmodell är ömsesidig respekt och förståelse, men också en vilja till gemensamt avståndstagande mot såväl kränkande handlingar som våldsdåd eller aggressioner. Grunden för vår samhällsmodell är också att politiken inte ska sätta sig till doms över tryck- och yttrandefriheten, som är en omistlig del av vårt land och vår demokrati.

Med andra ord: vi har yttrandefrihet i Sverige, men en förutsättning för att Sverige ska fungera på ett bra sätt, är att svenska folket gemensamt tar avstånd från att ”missbruka” den genom att kränka muslimer. Reinfeldt tycks sälja ut landet till våra fiender.

Det är inte bara Gud som har ett straff planerat för Lars Vilks med flera. En ”tolerant” kvinna har nyligen blivit arresterad för sitt mordhot på Lars Vilks. Sydsvenskan:

– Vi har hållit förhör med en person som e-postat Lars Vilks med anledningen av de här teckningarna. Personen har erkänt att det är hon som har sänt de här mejlen.

– Vad som är mer oroande är att hon står helt för det hon säger, med hänvisning till att det här är en skändning och ett övergrepp mot hennes tro och övertygelse, säger förundersökningsledare Håkan Lund vid Helsingborgspolisen.

Kvinnan beskrivs inte som någon aktivist. Hon har familj och är enligt utredningen en genuint övertygad och troende muslim. Hon ska inte ha hotat att själv begå gärningen, utan uppmanat likatänkande att göra något åt saken.

”[D]iskussionen går ut på att man ska ta livet av Vilks? – Alla uttrycker sig inte så konkret, men väldigt många gör det, och många hänvisar förstås till den kränkning de känner över de här teckningarna, säger Lund”.

Varje gång islamiska fundamentalister bestämmer sig för att genomföra ännu ett terrordåd, så säger islams olika företrädare och försvarare att de allra flesta muslimer är toleranta ”moderata” muslimer, som inte hatar friheten eller väst. Ändå kunde man i fredags läsa detta i samma artikel från SvD:

De flesta personer SvD talade med på plats tyckte att det borde införas lagstiftning som förbjuder förlöjligande av profeten Muhammed.

Egentligen skulle det inte behövas. Man ska respektera varandras religion och ta hänsyn till varandras känslor. Men karikatyrerna visar att man måste lagstifta, säger Sofia el Masry.

Så de flesta tycker ändå att Sharia-lagar är vad som bör gälla i Sverige? Är detta vad man kan förvänta sig av ”moderata” muslimer? Om så, vad, i slutändan, skiljer sig då dessa från de ”extrema” muslimerna? Mycket riktigt visade nyligen opinionsundersökningar från den muslimska världen att det finns ett stort stöd för al-Qaidas målsättning att införa Sharialagar över hela världen. Så vilka är egentligen de ”moderata” muslimerna?

Vill folk tro på Allah får de gärna göra det för min del. Även om jag vet att det vore bättre för mig om alla dessa människor lade ned lika mycket tid och energi på att tänka, vara produktiva, vara kreativa, uppfinna, etc så är det, i första hand, inte min ensak vad folk väljer att tro på på sin fritid.

Det enda jag förväntar mig och med rätta begär av muslimer, såväl som alla andra (religiösa) människor, är att de ovillkorligen erkänner och respekterar principen om individens rättigheter. Och som en implikation av detta förväntar jag mig också att de erkänner och accepterar den totala separationen av stat och kyrka; politik och religion.

Tvärtemot vad många muslimska kommentatorer, debattörer och insändarskribenter så finns det ingen konflikt mellan religionsfrihet och yttrandefrihet. (Se exempelvis Metro 070907.) Tvärtemot vad dessa har sagt så innebär inte religionsfriheten att man är fri från saker som man, enligt sin religion, kan uppfatta som kränkande. Rätten att tro på vad man vill ger en inte rätten att i enlighet med sin religion mordhota eller rentav mörda de som förlöjligar Mohammed.

Om detta inte är något som de kan acceptera, då anser jag helt enkelt att de bör flytta ifrån Sverige och västvärlden. Det är inte svårare än så. Det finns, tyvärr, redan idag åtminstone ett par länder som styrs av islamiska lagar. Varför då envisas med att bo i det sekulära väst, om man nu vantrivs så oerhört mycket med religions- och yttrandefriheten? Detta verkar vara något av ett mysterium, om ni frågar mig.