Islamiska fundamentalister i Pakistan demonstrerar med budskapet: ”Död åt Sverige! Död åt Lars!”. Vår statsminister möter företrädare för dessa vildar och säger att han beklagar att deras känslor för Mohammed har blivit sårade. Vad händer sedan? Jo, al-Qaida i Irak sätter så klart ett pris på Lars Vilks huvud. Säpo misstänker att detta kan utgöra en ”uppmaning till islamistiska fundamentalister i Sverige”, enligt SvD. Även chefredaktören för Nerikes Allehanda har mordhotats.

Vad säger vår regering?

Trots att det är en belöning utlyst på två svenska medborgares huvuden vill varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt uttala sig om hoten.

– Det här är en fråga för polisen och inte en politisk fråga. Vi avböjer att kommentera ärendet, säger Edvard Unsgaard, pressekretare åt statsminister Fredrik Reinfeldt.

Så det är inte en politisk fråga när islamiska fundamentalister mordhotar svenska medborgare? Blir det möjligen en politisk fråga när de har blivit mördade? Har regeringen glömt bort att de har blivit mordhotade eftersom de utnyttjar yttrandefriheten?

Men jag är inte förvånad. Vilken annan reaktion kunde man egentligen förvänta sig av Fredrik Reinfeldt? Detta är ju trots allt en man som är rädd för vad LO-medlemmarna tycker om moderaterna!

Detta är i allra högsta grad en politisk fråga, alldeles oavsett vad vår pragmatiska statsminister än inbillar sig. Att låtsas som något annat kommer inte att förändra verkligheten. Och de som trodde att al-Qaida, Hamas och Hezbollah slogs för en rättvis sak, bör lägga märke till att USA:s och Israels fiender också är våra – Sveriges – fiender.

DN:s Michael Winiarski har helt rätt när han säger att hotet i sig själv är en terrorhandling. Winiarski: ”Det finns en klar parallell här till den beryktade fatwan – även i det fallet en dödsdom – som Irans dåvarande högste ledare ayatolla Khomeini 1989 utfärdade mot författaren Salman Rushdie för en påstått hädisk bok han skrivit. Khomeini satte ett pris på Rushdies huvud, och författaren fann sig tvungen att gå under jorden”.

Niklas Ekdal har både rätt och fel när han skriver:

All diskussion om uppsåt, kränkningar och konstnärlig kvalitet skjuts i bakgrunden. Här handlar det enbart om att försvara det öppna samhället mot dem som med våld vill skicka oss tillbaka till medeltiden.

DET FINNS BÅDE LIKHETER OCH SKILLNADER med fallet Rushdie för tjugo år sedan. Precis som då måste försvaret för yttrandefriheten vara absolut, och precis som då är det en statlig angelägenhet att skydda dem som drabbas.

Skillnaderna är dock större. Fatwan mot författaren Salman Rushdie utslungades via radio Teheran av ayatolla Ruhollah Khomeini, som var Irans högste andlige och politiske ledare. Han hade hela den iranska staten i ryggen, och följaktligen bröt Storbritannien de diplomatiska förbindelserna med landet i mars 1989.

På al-Qaida biter inga diplomatiska protester. Därför gör den svenska regeringen klokt i att ligga lågt med kommentarerna.

Felet ligger självklart i den otroligt naiva tron att Iran skulle bry sig det allra minsta om diplomatiska protester från något land, än mindre Sverige, varför denna lilla skillnaden mellan Iran och Al-Qaida är icke-existerande. Och glöm inte att Iran faktiskt skyddar al-Qaida.