Detta inlägg skrev jag egentligen för ett år sedan. Eftersom jag inte har ändrat uppfattning i frågan sedan dess, återpublicerar jag det med anledning av att det är den 11 september 2007 idag.

* * *

Den 11 september 2001 är, än så länge, den enskilt värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade upp, som många amerikaner och andra oskyldiga västerlänningar gjorde den morgonen, och insåg, långsamt, att det faktiskt finns en hel röresle av religiösa fanatiker som omfattar miljoner och åter miljoner militanta muslimer, som vill förinta västvärlden.

Tyvärr kan jag bara konstatera att många amerikaner, och européer, återigen har börjat sova – trots alla terrorattacker sedan dess, inklusive den som man nyligen satte stopp för i Storbritannien. Folk verkar inte inse att detta är ett krig som islamisterna för, och att det enda som kan stoppa det är att väst svarar med ett krig. Frågan är om det beror på evasioner eller på en enorm okunskap.

En del kommentatorer har sagt att detta är tredje världskriget. Jag instämmer fullständigt. Eller det är i alla fall början på det. Men folk bara sover och lyder. Lyder under den rädsla som terroristerna har orsakat. De reagerar inte. De verkar tro att denna rädsla är den naturliga och bästa reaktionen på eländet. Men det är det inte.

Varför i helvete ska vi i väst behöva oroa oss för att sprängas ihjäl i flygplan? Varför i helvete ska vi vara rädda för att bli mördade? Varför ska vi behöva låta terrorism bestämma våra resmål? Varför ska vi acceptera detta när det kommer till islamisk terrorism men inte någon annan form av terrorism? Varför ska vi acceptera detta som om det vore ett naturfenomen som ingen kan göra något åt?

Hur kommer det sig att ingen är rädd för nazisterna längre? Därför att USA och britterna bombade dem tillbaka till stenåldern. Sedan dess har tyskarna varit fromma lamm. Ja, nästan lite för fromma om vi ser på hur de numera ställer sig till frågan om att krossa hotet från t ex Iran. Varför är det ingen som är orolig för att Japan ska börja härja i Asien igen? Samma svar.

Islamismen kan, precis som nazismen, fascismen och kommunismen, besegras – och det fullständigt. Islamisk terrorism är inget vi måste ”anpassa” oss till. Det är något vi kan krossa och göra slut på en gång för alla.

Lösningen är väldigt enkel. Faktum är att lösningen är på många enklare än vad andra världskriget var eftersom väst idag har ett totalt militärt överläge jämfört med vår primära fiende här: Iran. I alla fall i nuläget. Om vi väntar kommer övertaget att försvinna med tiden. Därför är det så angeläget att vi gör något åt saken nu. Inte imorgon. Då kan det nämligen vara för sent. Men det är inte västvärldens militära position som håller oss tillbaka. Det är vår bristande självaktning.

Vill väst överleva? Det är en absurd fråga, kan somliga tycka. Men viljan att leva är ingen medfödd sådan. Det är uppenbarligen en bedrift som människor måste kämpa sig till. Det är en medveten övertygelse. De som inte aktivt väljer att leva, kommer att på ett eller annat sätt, via implikation, att ge upp sitt liv. Det är idéerna i kulturen som leder in dem till dessa självdestruktiva tankarna. Jag tänker på idéer som kristendomen (som ju för med sig ”älska din fiende”-ismen, dvs altruismen) och multikulturalismen (som ju för med sig vanföreställningen att terroristerna är lika onda eller goda som oss och att vi därför inte har någon rätt att sätta ett större värde på väst än på Iran).

Det finns tyvärr tydliga tecken på att väst inte vill överleva. I USA och Europa bölar människor, framför allt vänstern, över fångarna på Guantanamo och kräver att man ska respektera deras ”rättigheter”. Men de har inga rättigheter: det finns ingen rätt att mörda människor och ägnar man sig åt ett terrorkrig mot väst, då säger man upp alla sina rättigheter.

De blundar också inför det faktum att USA har släppt ut, under den värdelösa världsopinionens påtryckningar, flera hundra av dessa fångar. Men inte i första hand för att de var oskyldiga. Detta vet vi eftersom många av dem snabbt återgick till sina gamla vanor av våld och terror. De har åter igen mördat oskyldiga människor. Detta tycks dock inte bekymra kritikerna till USA:s försvarskrig. Allt de bryr sig om är terroristernas påstådda ”rättigheter”, precis som de före Irakkriget bara brydde sig om ”folkrätten”, dvs Saddam Husseins påstådda ”rätt” att mörda och terrorisera.

Finns det trots allt detta fortfarande hopp? Det gör det. Men frågan är hur länge till. Det är det nog ingen som vet.

Det som ger skäl för hopp är vetskapen om att fienden än så länge är svag. Det enda som kan ge fienden en seger är västvärldens ovilja att försvara sig. Vi har nämligen förmågan att försvara oss och att en gång för alla göra oss kvitt detta gissel. Iran och Saudiarabien använder sig trots allt av terrorism eftersom de än så länge inte har den militära förmågan att utmana oss direkt. Det är alltså ett tecken på militär svaghet från deras sida. Och även om terrorism dödar många människor, kan det inte göra slut på hela nationer, än mindre en storslagen civilisation som vår.

Fienden behöver oss – de behöver västvärldens ovilja – för att överhuvudtaget ha en chans. Det visar, bara för att ta ett exempel, inte minst det faktum att palestinierna inte skulle kunna överleva utan biståndet från väst. Utan västvärldens tysta accepterande av rollen som offer, har de ingen chans i världen att komma undan med detta.

Det finns andra tecken på att vi har skäl att vara hoppfulla. En sådan indikator var det faktum att amerikanerna återvalde president Bush som president. Han blev återvald på grund av kriget mot Irak och hans löfte om att fortsätta kriga mot islamisterna. Vi alla vet att han inte har levererat vad han har lovat och att Irak på många sätt har utvecklats till allt annat än en framgång. Men detta visar ändå på att en stor del av amerikanerna, hösten 2004, ännu inte hade gett upp sin rätt till liv, sin självaktning. Detta är ju inte alltför länge sedan.

Somliga säger att förklaringen till att Bush har fått ett så lågt förtroende på sistone, beror just på att han inte har levererat vad han lovade.

Opinionsundersökningar har också visat att många amerikaner tycker att Iran utgör ett hot och att man bör göra något åt detta. Fler och fler röster höjs i de amerikanska mainstreammedierna som föreslår just att man måste militärt möta Iran.

När Israel i en militärt sett katastrofal insats bemötte attacker från Hizbollah i Libanon, var det oväntat många som inledningsvis visade dem deras stöd. En oväntat stor andel av västvärldens ledare kunde ställa sig bakom dem. Eftersom deras insats var hämmad och senare blev avbruten av en dödlig dos av altruism och en med tiden alltmer påtryckande världsopinion, blev den ett misslyckande. Men israelerna har inte gett upp. De accepterar inte utkomsten. De håller sin patetiska premiärminister ansvarig och kräver hans avgång. De vill av allt att döma se en ledare som är villig att slåss för att vinna. I nästa val kan det mycket väl bli så.

Allt detta är skäl för hopp. Men det räcker inte. Eftersom det är fel sorts idéer som har gjort västvärlden ovillig att stå upp för sig själv, att försvara sig, att fullständigt krossa fienden, är det också endast bättre idéer som kan få väst på bättre tankar, en rationellare inställning till problemet. I ljuset av denna insikt är det alltid bra att veta att bättre idéer får en allt större spridning. Tiden rinner långsamt ut. Låt oss därför hoppas på att det finns tillräckligt med tid för att dessa idéer ska få sitt genomslag.