Förre detta riksdagsledamoten Mariam Osman Sherifay (s), vars politiska åsikter och gärning jag tänker gå okommenterade (även om ni säkert kan gissa vad jag tycker), har blivit mordhotad. Men inte bara det. Hon har dessutom blivit kränkt och sårad av väldigt illasinnade e-mail. Nu har hon fått nog och skriver:
JAG HAR FÅTT NOG! JAG VÄGRAR VARA OFFER! Jag tänker inte finna mig i att bli illa behandlad för min hudfärg, den Gud jag tror på eller för mina politiska åsikter…
Hot- och hatbrott mot politiker, myndighetspersoner, människor med annan tro, hudfärg, sexuell läggning är ett växande problem i vårt samhälle, något måste göras, ensam kan jag inte göra så mycket men tillsammans kan vi göra en hel del. Därför startar jag ett upprop:
HÅRDARE STRAFF FÖR HOT- OCH HATBROTT. BÄTTRE SKYDD FÖR DE UTSATTA!
Jag kan förstå att man vill ha hårdare straff på hotbrott, precis som jag kan förstå att man borde ha hårdare straff på en massa andra brott i Sverige. Men hur elakt och omoraliskt det än är att behandla folk illa på grund av deras hudfärg, finns det absolut ingen anledning att ha hårdare straff på så kallade ”hatbrott”.
Så länge vi inte talar om faktiska rättighetskränkningar, som förutsätter att det förekommer direkt eller indirekt initierandet av fysiskt våld, finns det ingen anledning att straffa människor för att de bara har varit väldigt otrevliga. Statens uppgift är att skydda våra rättigheter, inte att skydda oss från ohyfsade människor.
Hatbrott som sådana är inget annat än brott drivna av politiskt inkorrekta motiv och att straffa folk hårdare på grund av detta är inget annat än ett steg mot regelrätt censur. För om och när staten börjar straffa människor på grundval av vilka åsikter som låg bakom brotten, då har staten också bestämt vilka idéer som är mer eller mindre acceptabla i statens ögon. Det är också ett stort steg mot ett mer icke-objektivt, dvs godtyckligt, rättsväsende.
Därför är hatbrottslagar en rätt så dum idé.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag misstänker att det här är något som kommer behöva sägas många gånger den kommande tiden. Sådant som HMF och ”hatbrott” verkar vara på antågande i popularitet (att skärpa lagarna för).
Du har rätt i att hatbrottslagarna är fel, men du har fel när du skriver att ”hatbrott som sådana är inget annat än brott drivna av politiskt inkorrekta motiv”. Riktigt så enkelt är det inte. Hatbrott är en form av kollektiva repressalier i det civila samhället. Den som utsätts blir attackerad för den grupp som personen sägs tillhöra och bedöms inte på egna meriter. Genèvekonventionerna förbjuder kollektiva repressalier i krig.
Det är också viktigt att hålla isär lagen om hets mot folkgrupp och lagen om hatbrott. Personligen tycker jag att det är rimligt att staten ser allvarligt på hatbrott medan det är orimligt att begränsa yttrandefriheten för att skydda somliga. Vad man möjligen borde göra är att bredda definitionen av hatbrott så att den omfattar alla typer av ideologiserat, oprovocerat våld mot enskilda.
Jag uttryckte mig lite slarvigt i kommentaren ovan. Vad jag menar är naturligtvis att hatbrottslagarna är felaktiga som de är utformade idag, men att hatbrott likväl är ett stort problem som måste ges särskild prioritet i lagstiftningen.
Jag vill har jämställdhet. Därför vill jag har lagar som ger oss särskilda fördelar.
Jag förstår mig inte riktigt på Aqurettes kommentar. Genevekonventionen har väl inget med det här att göra då det för det första bara reglerar staters krigföring och då det för det andra inte finns något som säger att det som står i genevekonventionen skulle vara rätt. Inte heller hans resonemang om hur det skulle vara särskilt allvarligt med brott som attackerar någon på basis av grupptillhörighet. Då är det i praktiken åsikterna och inte handlingen som bestraffas, vilket är helt oförenligt med liberala rättsprinciper.
En variant av Aqurettes argument är att så kallade hatbrott inte bara skulle drabba den som utsätts för brottet utan även skapa skräck hos de andra som har den grupptillhörighet som brottsoffret attackerades för. Men det är ett illegitimt argument då alla, eller nästan alla, brott skapar skräck hos fler än de specifika brottsoffren. I Umeå var kvinnor i åratal rädda för att gå ute ensamma av rädsla för den så kallade hagamannen Niklas Lindgren, som inte drevs av några hatbrottsmotiv. Rädslan för att bli utsatt för ickeideologiska brott är lika verklig som den rädsla som ideologiskt motiverade brott innebär.
En anekdot i sammanhanget var efterspelet till ett uppmärksammat mord i staden Jasper i Texas, då tre Ku Klux Klan-sympatisörer hade dödat en svart man på ett spektakulärt sätt. Vänstergrupper blev då upprörda eftersom mördarna inte dömdes med hatbrottsrubricering. Men som dåvarande Texasguvernören George W. Bush påpekade så dömdes ändå alla tre till döden, så hur skulle hatbrottsrubricering ha gjort någon skillnad.