Den 30 augusti 2007 kom Time Magazine med en artikelserie om hur amerikanerna offrar sig idag och bör offra sig mer imorgon för den amerikanska republikens bevarande. För Amerikas framtid.

A republic, if you can keep it. The founders were not at all optimistic about the future of the Republic. There had been only a handful of other republics in all of human history, and most were small and far away. The founders’ pessimism, though, came not from history but from their knowledge of human nature. A republic, to survive, needed not only the consent of the governed but also their active participation. It was not a machine that would go of itself; free societies do not stay free without the involvement of their citizens.

Today the two central acts of democratic citizenship are voting and paying taxes. That’s basically it. The last time we demanded anything else from people was when the draft ended in 1973. And yes, there are libertarians who believe that government asks too much of us — and that the principal right in a democracy is the right to be left alone — but most everyone else bemoans the fact that only about half of us vote and don’t do much more than send in our returns on April 15. The truth is, even the archetype of the model citizen is mostly a myth. Except for times of war and the colonial days, we haven’t been all that energetic about keeping the Republic.

Så för att rädda Amerika, republiken och friheten, måste man skapa en ny offeranda i USA. Nästa president måste, enligt Times, verka för att skapa en helt ny generation av offervilliga amerikaner. Det handlar om att skapa en ny känsla för ett kollektivt ”vi”:

[A]t this moment in our history, 220 years after the Constitutional Convention, the way to get citizens involved in civic life, the way to create a common culture that will make a virtue of our diversity, the way to give us that more capacious sense of ”we” — finally, the way to keep the Republic — is universal national service. No, not mandatory or compulsory service but service that is in our enlightened self-interest as a nation. We are at a historic junction; with the first open presidential election in more than a half-century, it is time for the next President to mine the desire that is out there for serving and create a program for universal national service that will be his — or her — legacy for decades to come.

Allt detta trots att amerikanerna verkligen går in för det här med att gladeligen offra sig för andra:

In 2006 more than 61 million Americans dedicated 8.1 billion hours to volunteerism. The nation’s volunteer rate has increased by more than 6 percentage points since 1989. Overall, 27% of Americans engage in civic life by volunteering. Dr. Franklin would be impressed. The service movement itself began to take off in the 1980s, and today there is a renaissance of dynamic altruistic organizations in the U.S., from Teach for America to City Year to Senior Corps, many of them under the umbrella of AmeriCorps. In a 2002 poll, 70% of Americans thought universal service was a good idea. And while it’s easy to sit back and say this to a pollster, the next President can harness the spirit of volunteerism that already exists and make it a permanent part of American culture.

Idag tycks Times se republiken som en enda gigantisk offeraltare. De tycks inte se det, historiskt och framför allt moraliskt sett, obscena i att en god amerikan numera är att betrakta som en offervillig amerikan. Detta trots att USA faktiskt grundades för att landets grundande fäder var övertygade (de höll det för att vara en självklarhet), att varje människa hade en rätt att sträva efter sin egna själviska lycka. Inte för att avla fram offerdjur åt republiken.

Har amerikanerna verkligen glömt att det som gjorde USA till världens första moraliska land var just det att det grundades på principen om individens rättigheter? Att det grundades på principen om varje individ som ett moraliskt självändamål? Att republiken fanns där för att skydda individens rättigheter? Sanningen är snarare den att principerna som USA grundades på aldrig hade ett moraliskt försvar att tala om. (Det kom faktiskt först 1957 i samband med att Ayn Rands roman Atlas Shrugged publicerades.) Amerikanernas ”sense of life”, livskänsla, räckte ett bra tag. Men uppenbarligen inte hela vägen fram. Inte om denna statistik är sann.

Denna statistik är kanske bara propaganda från Times, i vilket fall vi kanske kan dra oss en lättnandes suck. Men om det inte är det? Om siffrorna verkligen säger oss något om hur mycket amerikanerna faktiskt offrar sig och är villiga att offra sig, då säger detta oss något mycket oroväckande. (För en liten varning om vad detta kan komma att betyda läs The Ominous Parallels av Leonard Peikoff.) Och att Times ja, nästan dagdrömmer om att nästa president kan befästa denna offerviljan hos en hel generation, får håret att resa sig på mig.