The Independent:

Why is it that millions of ordinary Americans vote for conservative policies that seem inimical to their lives? Why are the politicians who support healthcare reforms to give access to a doctor for the 47 million Americans without insurance branded as closet socialists or worse?

Why, in this upside-down world do so many blue-collar Americans vote Republican, and family farmers support a President whose Wall Street friends would gladly push them off the land?

Why do people shrug and say ”tough”, when they read that hundreds of thousands of Americans have lost their homes, after falling victims to crooked mortgage salesmen? The most common response is that millions of people who otherwise could never have afforded a home are now enjoying the American Dream.

Perhaps the greatest political riddle of the US is why so many Americans vote against their economic and social interests?

Ja, varför röstar så många amerikaner på ett sätt som inte ligger i deras egenintresse? Varför röstar de för så mycket etatism? Varför röstar de för statliga interventioner som skapar fattigdom, stagnation, inflation, arbetslöshet? Varför röstar de för att ge mer pengar till det offentliga monopolet inom utbildning och till att subventionera och socialisera sjukvården ännu mer? Varför? Vad skulle amerikanerna göra om de faktiskt röstade på rationella alternativ?

If it were otherwise, then surely John Edwards, the telegenic Democratic candidate for President would lead the polls since he has dedicated his campaign to lifting tens of millions out of poverty. Instead it is Hillary Clinton, whose economic policies might as well have been drafted by the editorial board of the Wall Street Journal, who looks a shoo-in for the Democratic nomination.

Ja, du läste rätt. John Edwards är tydligen det rationella alternativet. Mer etatism är lösningen på Amerikas problem. Det är därför Hillary Clinton inte är något att ha, för hon är ändå inget annat än en ”kryptokapitalist”.

Doyles fortsätter: ”So what’s the matter with America?” Om du svarar något av följande alternativ: a) Amerikanerna har inte gått med på att följa Doyles önskedrömmar och nycker b) Kapitalismen har på grund av republikanerna blivit så misskrediterad att de numera är villiga att testa mer statliga interventioner som en ”lösning” på de problem orsakade av andra statliga interventioner, eller c) Amerikanerna har studerat alldeles för lite Mises, Hazlitt och Reisman, då svarar du enligt Doyles fel.

Doyles eget svar är verkligen otroligt: ”The answer may be contained in the writings of the Russian emigrée and radical libertarian philosopher Ayn Rand”. Ja, allt är Ayn Rands fel!

Det intressanta med denna artikel är inte alla faktafel, absurda vanföreställningar eller att man som vanligt gör sitt allra yttersta för att smutskasta Ayn Rand och objektivismen. Det intressanta och avslöjande är Leonard Doyles inställning till idéer som sådana.

Artikeln genomsyras nämligen av vänsterns omfattande förakt för idéer. Vänstern utgörs av vad Ayn Rand korrekt identifierade som ”muskelmystiker”. Eftersom deras filosofiska bas var marxistisk materialism anser de att historien bestäms av de materiella (ekonomiska) faktorerna. Utvecklingen tar sig i uttryck ien kamp mellan ekonomiska klasser och deras intressen. Idéer och ideologi är inget man kan eller ska ta på allvar om man har ett genuint ”klassmedvetande”. Idéer är att föraktas och avfärdas som propagandainstrument i klasskampen.

Det är samma vänster som tenderar att avfärda exempelvis all nationalekonomi som ”nyliberal propaganda”. (Detta alldeles oavsett om exakt samma ”nyliberala” ekonomer ofta förespråkar alla möjliga statliga interventioner som ”lösningar” på diverse påstådda ”marknadsmisslyckanden”.)

När högern i ett land gör ett bra val, då måste det bero på att folket har blivit hjärntvättad av starka finansiella intressen som har kunnat backa upp högerns kampanj med stora ekonomiska medel. (Hur de förklarar bort Svenskt näringsliv dyra fiasko i EMU-valet eller, för den delen, LO:s dyra fiasko i förra riksdagsvalet är frågor av ingen som helst relevans.)

Lite längre ned avfärdar Doyles tidningen Forbes som en konspiratorisk aktör i klasskampen:

As Forbe’s magazine – aka The Capitalist’s Tool – breathlessly reported: ”Sales on Amazon in the first nine months of this year are already almost double the total for 2006.” With the 50th anniversary of its publication today, Atlas Shrugged was ranked 124th on Amazon’s sales charts while The Da Vinci Code languished at 2,587.

När man avfärdar idéernas roll avfärdar man de ungas generella tendens till idealism och till positiva värden. Det är därför Ayn Rand attraherar så många unga. Det är därför Yaron Brook, chefen för Ayn Randinstitutet, är så optimistisk beträffande den framtida utgången för det amerikanska ”kulturkriget”. Ayn Rands filosofi objektivismen har något att erbjuda de unga i Amerika: rationell och världslig idealism.

Men när man avfärdar idéernas betydelse, då avfärdar man också förnuftet. När man ser dem som endast en produkt av klasskampen, som en förlängd arm till olika grupper och ekonomiska intressen, då förmår man inte längre att se betydelsen av att behöva argumentera på logiska och faktamässiga grunder för sin ståndpunkt. Men när man tror att argumentation blir meningslöst, att man inte ens kan försöka tilltala människors förnuft eftersom de är så stöpta i ”kapitalistpropaganda”, då har man faktiskt all anledning att bli bitter och uppgiven. (Alternativet är att man blir våldsam, allt enligt premissen att den härskande klassen aldrig kommer att ge upp sin makt frivilligt. Vilket betyder att de inte tror att man kan införa socialismen genom argumentation.)

Är det då verkligen konstigt att vänstern är så cynisk och hatisk? Att den är så bitter och disillusionerad? Är det konstigt att vänstern inte förmår att dra till sig tillnärmelsevis många människor som de gjorde under 1960- och 1970-talet? De har inga idéer, ingen riktig ideologi, inga genuina övertygelser. (Det allra senaste exemplet på vänsterns intellektuella bankrutt är Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism”.) I svensk inrikespolitik finns det ytterst få som har någon riktig ideologi nu för tiden, men ingenstans är detta nog tydligare än hos socialdemokraterna och då i synnerhet hos Mona Sahlin. De som såg den senaste debatten mellan Sahlin och Reinfeldt vet vad jag menar.

Notera att Sahlin i princip bara försöker söka stöd hos folk genom att tilltala deras krassa, kortsiktiga, ekonomiska intresse som bidragsberoende. Det är som om hon känner sig nödgad att muta till sig väljare, istället för att försöka övertyga dem med fakta och logik, istället för att locka med de där ”nya idéerna” som de aldrig tycks kunna producera. Detta trots alla LO-miljoner.