Mer än flyktiga förnimmelser

Carl Svanberg8 kommentarer

Av en slump läste jag igenom en bloggdiskussion om det så kallade induktionsproblemet. Diskussionen gjorde mig motiverad att skriva ett par rader om hur jag själv ser på saken.

Vad är det så kallade induktionsproblemet? David Hume sägs ha identifierat induktionsproblemet. Hans argument är att vi inte kan etablera induktiva slutsatser med hjälp av logik eller med hjälp av erfarenhet. Vi kan inte använda oss av logiken, för enligt ”logiken” är möjligt att föreställa oss vad som helst, så länge det inte leder till ”motsägelser”, dvs så länge (dvs som inte strider med ordens definitioner), och kan vi föreställa oss det, då är det alltså möjligt.

Så om vi kan fantisera ihop att våra barn förvandlas till monster då är det alltså en ”logisk möjlighet” och är den möjlig har vi ingen anledning att förutsätta att det är ett omöjligt utfall i framtiden. Bara för att barnen inte har förvandlats till monster fram tills nu betyder det inte att barnen inte kan bli det imorgon. Det enda sätt man kan bevisa att framtiden kommer att bete sig som det förflutna medelst logiken är genom att anta vad som ska bevisas, nämligen att barnen inte förändras över tiden.

Om vi istället försöker dra induktiva slutsatser utifrån våra tidigare observationer, då förutsätter vi på sätt och vis återigen vad som ska bevisas, nämligen att tingen kommer att bete sig likadant i framtiden. Men det har vi ingen anledning att tro eftersom vår generalisering inte kan sträcka sig bortom det vi har observerat, säger Hume.

(Till de som tror och hoppas att filosofer åtminstone nu för tiden inte tar rena fantasier, som inte har ett dyft med verkligheten eller logiken att göra, som fullgoda argument för eller emot olika saker, lär bli besvikna. Den falska diktomin mellan idéer och fakta eller ”analytiska” och ”syntetiska” sanningar är lika allomfattande idag som för 250 år sedan.)

Många filosofer ser på detta och blir imponerade, sedan säger de att induktionsproblemet är ett riktigt problem som vi måste ta på allvar. Men trots att de säger att de tar problemet på allvar, att de tar filosofin på allvar, fortsätter de, precis som Hume, att leva sina liv som vanligt och förlitar sig på inducerade slutsatser. Så mycket för deras integritet, så mycket för att de tar idéer på allvar. Deras rationalisering är att om vi skulle leva efter den skepticism som Humes filosofi implicerar, då skulle vi bli vansinniga, handlingsförlamade, livrädda, etc.

Filosofer tycks inte bara skilja på ”matters of facts” och ”relations of ideas”, de tycks även skilja på filosofiska idéer som bara är aktuella när de är på deras jobb och sedan alla andra idéer som de håller resten av livet. Är det konstigt att så många har svårt att se vad filosoferna har att erbjuda människor, om inte ens filosoferna själva verkar tro på sina egna idéer? Tyvärr är det så att dessa idéer ändå sprids ut i kulturen och förstör allt i sin väg.

(Jag har också sagt att om man skulle uppfostra barn i Humes filosofi, då skulle jag nog räkna det som en slags psykologisk misshandel som troligen skulle skada barnen för all framtid. Så kanske borde vi vara tacksamma att dessa filosofer är sådana hycklare i sina privatliv? För vad du i princip lär ut är ju att universum är ett enda stort spökhus där allt är möjligt, där inget är säkert och där du inget kan veta och att det enda du kan förlita dig på, om ens det, är att om saker och ting fortsätter som vanligt, som det brukar, så att du kanske kan förlita dig på vanan – men inte på förnuftet.)

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns en vidare bakgrund till Humes resonemang om induktion som gör hans resonemang mer ”trovärdiga”. Till bakgrunden hör det att Hume är en extrem empirist. Liksom sin filosofiske föregångare, Berkeley, ansåg Hume att källan till all vår kunskap, dvs alla våra idéer, är vår ”erfarenhet”. Kan vi inte erfara det, finns det i princip inte. (Eller vi har i varje fall ingen anledning att tro det.) Det är denna metod som Hume använder när han ska göra alla sina undersökningar. Det är denna metod han också använder när an ifrågasätter kausaliteten. Han säger i princip: varje gång vi tittar på saker när de sker, så ser vi ingen orsak eller verkan, vi ser bara en händelse följa på en annan händelse, men inget ”nödvändigt samband” som förenar dem.

Varför är den då så oerhört konstig enligt Hume? Förklaringen är inte bara den att han stirrar sig blind på händelser och sedan inte ser en tråd som bokstavligen förenar den ena händelsen med den andra eller alternativt en skylt som plötsligt dyker upp och säger ”kausalitet”. Nej, förklaringen är att Hume i princip inte talar om entiteter. David Hume förnekade nämligen, precis som Berkeley, att det finns en ”materiell substans” där ute som, så att säga, ”bär upp” de förnimmelser och egenskaper som vi observerar. Allt vi ser är alltså inte ting där ute med bestämda identiteter, utan bara en massa ”knippen av förnimmelser”.

Objektivismen syn på kausaliteten är i princip densamma som Aristoteles, dvs att kausaliteten är en tillämpning av identitetslagen. Det finns entiteter och de har en bestämd natur och deras natur bestämmer i sin tur hur de agerar och hur de kommer, allt annat lika, att agera. En rationell syn på kausalitet börjar alltså med att konstatera att det är inte ”händelser” som utgör orsaker till andra händelser, utan entiteter, dvs ting. Inser man allt detta förefaller kausaliteten inte alls som ett mysterium, som den blir i Humes universum.

Nu menar jag att identitetslagen är vad som i grunden gör alla induktiva generaliseringar möjliga och giltiga. Givet detta inser man också att det inte behövs tusentals experiment eller observationer för att konstatera och generalisera kausala relationer eller för att generalisera överhuvudtaget. Man behöver t ex ”bara” konstatera att anledningen till att äggen tenderar att gå sönder när man släpper dem på marken beror just på deras identitet. Anledningen till att en gummiboll istället studsar iväg när man tappar den i marken beror i sin tur på dess identitet. Jag behöver inte göra en massa experiment för att förstå detta, jag behöver i princip ”bara” identifiera tingen. Sedan säger man: ”Aha, det var ett ägg. Det förklarar ju saken. Det är därför det gick i sönder när jag tappade det”.

Vidare kan man nog inse, utifrån detta, varför objektivismens princip om kontextuell absolutism är en fullt giltig sådan. Objektivismen säger att vi har rätt att vara säkra om våra slutsatser – givet kontexten. Vad är kontexten här? Det är all vår samlade kunskap. Det är, i princip, hela verkligheten fylld av samverkande entiteter. Saker och ting har en bestämd identitet och beter sig i enlighet med den, men hur de beter sig beror ju inte bara på entiteterna själva utan även deras relation till varandra. Om relationerna ändras, t ex lufttrycket ändras på grund av höjden, ja då ändras också sådana saker som kokpunkten, varför man i sin nya utvidgade generalisering måste ta hänsyn till detta. Och som filosofen Per-Olof Samuelsson har påpekat om och om igen finns det ingen anledning att anta att inducerade generaliseringar måste göra en ofelbar eller allvetande, för att de ska vara giltiga. Naturvetenskapliga generaliseringar och lagar är, i princip, inget annat än generaliseringar om hur entiteter faktiskt interagerar, i stort och smått, i enlighet med deras identitet.

Detta är i princip hur jag ser på saken, just nu. Jag tycker att detta synsätt åtminstone bidrar till att förklara en hel del om varför induktion fungerar och varför, när man gör det rätt, det ger oss giltiga generaliseringar.

PS: Jag presenterade detta förslag, i sin essens, för ett par år sedan detta svar, spontant, på ett seminarium om just David Humes filosofi och det var i ingen som kunde eller ville bemöta det jag sade. (Och jag klandrar dem inte, jag bara konstaterar det.) Till min förvåning hade inte seminarieledaren, som var sympatiskt inställd till David Humes filosofi, något att komma med heller. En elev, även han sympatisk till David Humes filosofi, kunde inte ens tro sina öron när jag berättade för honom att en implikation av Humes filosofi är just total skepticism och att vi inte har någon anledning att anta att bordet vi sitter vid inte bara kan förvandlas till ett monster när som helst. Detta följer av två saker Hume säger. Det ena är, som sagt, att allt vi kan tänka oss är ”logiskt möjligt”. Det andra är ju att bara för att vi har observerat bordet som ett bord fram tills nu finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara ett bord i framtiden. Han såg helt förbluffad ut. Ja, det är förbluffande dumt, om man tänker efter. (Seminarieledaren instämde i att det jag säger i princip följer.) Detta är märkligt nog inget som moderna filosofer tycks ha svårt att tro på (tvärtom är det lite av en dogm i och med nästan alla accepterar, fullt ut, den så kallade analytiska-syntetiska dikotomin som bidrar till att göra den möjlig), men induktion det kan de visst inte acceptera.

PS II: De som faktiskt har lyssnat på Leonard Peikoffs föreläsningar om induktionsproblemet, där han ska ha löst detta problem, får mer än gärna dela med er av era reflektioner. Det är ingen mening att ni skriver jättelånga uppsatser, om ni inte tvunget insisterar på det, för jag kan ändå inte kommentera, detta då jag inte själv har tagit del av hans föreläsningar.

Dagens last

Carl Svanberg3 kommentarer

Nya nätnattväktare. Först ut: ”Immanuel Kant och den mänskliga ondskan”. Den handlar om Kants version av den kristna arvsyndsläran. Den visar att det Kant ville rädda var en hatets moral. Sedan har vi en liten metaetisk redogörelse under titeln ”Kort om värden och värderingar”. Den påminde om en viktig distinktion på en punkt där jag själv ofta blir förvirrad. Så tack för den påminnelsen!

ARI på Youtube. För de som har missat det så har ARI lagt upp en massa videos från olika Q&A-sessions och liknande på Youtube. Det finns olika teman. Just nu finns det ”bara” videos om immigrationsfrågan och om konflikten mellan tro och förnuft.

Ny ARI-föreläsning. Keith Lockitch från ARI bjuder i sin föreläsning, ”Darwin and the Discovery of Evolution”, på en otroligt informativ och spännande föreläsning om hur Charles Darwins upptäckte och bevisade evolutionen. Med tanke på hur många som bara vill avfärda evolutionen som bara en ”teori”, ungefär som en hypotes bland många andra, utan ytterligare vetenskapliga bevis som grund, är det bra att veta hur mycket som faktiskt låg bakom denna ”teori” redan på 1800-talet. (Sedan dess har ju bevisen för evolutionen bara blivit fler.)

Björn Ulvaeus försvarar skivbolagen. Björn Ulvaeus från ABBA, dvs han som ser ut som Benny, är mycket intressant ur flera avseenden. Bland annat pga hans intellektuella kamp mot religionens inflytande över samhället. Nyligen skrev han en debattartikel om vikten av att värna om äganderätten. (Tack för tipset Per Nilsson.) Björn menar att det svenska musikundret står på spel när producenterna och låtskrivarna, de som ligger bakom artisterna, inte får så mycket betalt som de borde.

Rationella argument för fri invandring. Yaron Brook hade en debatt med Carl Braun om invandringsfrågan för ett tag sedan. Nu kan ni lyssna på den här i sin helhet. (Under Youtube-filmklippen.) Men när vi väl är inne på frågan kan jag även rekommendera Craig Biddles artikel ”Immigration and Individual Rights” från det nya numret av The Objective Standard.

The Myth of the ”Peace-Loving Muslims”. Walter Williams argumenterar för att det i slutändan är fullständigt irrelevant om den absoluta merparten av alla muslimer i Mellanöstern är ”fredälskande”. Det har nämligen ändå ingen som helst betydelse för hur vi ska föra kriget mot totalitär islam. Problemet är att dessa fredsälskande ändå låter skurkarna få handla och tala i deras namn, genom deras passivitet.

Kapitalismen som ett förräderi?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Dick Erixon skrev: ”Själv anser jag denna passivitet är höjden av arrogans, och, ja, förräderi mot mänskligheten. Moraliskt är de som kan, men låter bli att ingripa, medskyldiga till de blodbad som sker medan man passivt och med händerna i kors står och tittar på”.

I så fall är kapitalismen inget annat än ett enda stort ”förräderi mot mänskligheten”. Varför? Därför att kapitalism är ett system som bygger på principen om individens rättigheter: principen om individen som ett moraliskt självändamål. Om individen har en moralisk rätt att leva för sin egen skull och inte bara som ett medel för andras ändamål, då betyder det att hon inte har en moralisk skyldighet eller plikt att ”ingripa” för att hjälpa fattiga tiggare på gatan i Sverige, än mindre att hjälpa till i humanitära katastrofer i andra länder.

Enligt en rationell etik är det endast om det skulle ligga i ditt rationella egenintresse som ett sådant ingripande blir moraliskt försvarbart. Att hjälpa andra utsatta, även om det inte berör ens faktiska intressen, är enligt en rationell och livsbejakande moral inte moraliskt försvarbart. Essensen av ett moraliskt gott liv enligt objektivismens moral, är att sträva efter din egen personliga lycka. Inte att offra ditt liv för andra.

Mycket sällan ligger det i vårt intresse att hjälpa andra människor i ”humanitära katastrofer”, dvs i andras konflikter. Detta beror framför allt på många av dessa konflikter har så djupa filosofiska rötter att inga ingrepp i världen kan göra slut på dem. På sin höjd kan man bara göra det svårare för folk att mörda varandra. Så fort trupperna lämnar området, lär mördandet fortsätta precis som förut.

Även om det gick att slutgiltigt sätta stopp för sådana här konflikter genom ingripanden, följer det inte att det skulle vara en bra idé. Förmodligen lär det ta många år innan man får slut på sådana här konflikter. Hur många inbördeskrig av etnisk eller religiös karaktär har vi inte sett? Hur många av dem varar inte i decennier? Hur många av dem, trots decennier av stridigheter, tycks inte ha ett slut? Allt detta betyder att om man ska försöka lösa sådana här konflikter med internationella ingripanden kommer det att innebära att de internationella trupperna kan bli fast där i flera år om inte decennier.

Varför ligger det i vårt intresse att stoppa dem från att mörda varandra? Om någon kan bevisa att det gör det, då bör vi så klart ingripa, men annars inte. Nej, jag säger inte att vi ”vinner” något på att se andra mörda varandra. Nej, jag säger inte att det inte är förfärligt att oskyldiga människor faller offer för dessa vansinniga konflikter. Nej, vad jag säger är att vi garanterat lär riskera livet på våra soldater om vi griper in. Om deras interna konflikt inte utgör ett hot mot våra objektiva intressen – vår säkerhet, våra liv, vår frihet – hur kan man då på moraliska grunder, dvs på själviska grunder, försvara ett sådant ingripande?

Om Dick Erixon kan propagera för interventioner utomlands på sådana här grunder, varför kan han då inte propagera för omfattande välfärdspolitik i Sverige? De vilar ju på samma premiss, nämligen att det är ditt moraliska ansvar som individ att ”gripa in” när andra lider. Statens enda uppgift i ett fritt samhälle är att skydda individens rättigheter, inte att agera nationell eller internationell socialtant. Erixon tycks vara omedveten om sin inkonsekvens.

Erixon har helt rätt i att DN:s passiva inställning till konflikten mellan västvärlden och totalitär islam, är självdestruktiv och för detta bör tidningen fördömas. Men Erixons egen inställning är, i längden, också den självdestruktiv och bör därför fördömas på samma grunder.

Ett litet steg mot frihet

Carl SvanbergLämna en kommentar

Massmedierna är knappast kända för att ge en rättvis eller objektiv beskrivning av kapitalismen eller liberala reformer. Ofta ska de försöka vinkla dem så att de framstår som en försämring av människors liv. Även om en del kanske får det sämre, på kort sikt, så borde ju journalisterna vara noga med att påpeka att alla får det bättre på åtminstone lite längre sikt och att det därför faktiskt ligger i allas intresse att genomföra reformerna. Men i kampen för socialismen, som många vänstersympatiserande journalister för, medvetet eller inte, är visst allt tillåtet.

Men igår kunde jag i Metro läsa ett TT-Reuters-telegram som hade en ovanligt sanningsenlig vinkling. Det rapporterades från Kuba att regimen numera kommer att tillåta kubanerna att köpa elektronik. ”Tv-apparater, tryckkokare, riskokare, elektriska cyklar, billarm och mikrovågsugnar tillhör de varor som blir tillåtna”, skriver TT-Reuters. Att detta tidigare var förbjudet säger ju en del om hur livet är för vanliga människor i det socialistiska Kuba.

Hur väljer TT-Reuters att vinkla detta då? Jo, som en ”marknadsliberalisering”. TT-Reuters skriver: ”Åtgärden är den första marknadsliberalisering som genomförts av den nytillträdde presidenten Raul Castro. Han lovade vid sitt tillträde i slutet av förra månaden att ta bort vissa restriktioner i kubanernas vardagsliv”. Det är verkligen inte varje dag som sådana här stora förbättringar i människors liv överhuvudtaget rapporteras i medierna. Det är ännu mer sällsynt att man beskriver dem för vad de är: en liberalisering av människan. Dvs en befrielse från kommunismen; från statens totalitära grepp över medborgarna. Ett litet steg mot mer kapitalism och frihet.

Kapitalismen och välviljan

Carl Svanberg5 kommentarer

Det är inte kontroversiellt att påstå att kapitalismen är ett system som bygger på egoism. (Såvida du inte pratar med en företrädare för Svenskt näringsliv som i desperata och patetiska försök vill dölja detta faktum.) Vi ser det överallt: det är ekonomiskt egenintresse som driver folk till att handla med varandra, arbeta, spara, driva företag, och så vidare. De flesta tycker inte att det är kontroversiellt att man ska försöka tjäna så mycket pengar som möjligt och sedan försöka göra så bra affärer som möjligt med sina pengar. Detta beteende är ett strikt själviskt sådant.

Ändå kan en del inte låta bli att notera att kapitalism är ett system som tenderar att generera väldigt mycket välgörenhet. Amerikanerna ger årligen bort ca 250 miljarder dollar till välgörenhet. Detta tycker en del är paradoxalt. Hur kan ett system som bygger på egoism resultera i så mycket välgörenhet? Borde inte kapitalismen resultera i ett ”kallt” samhälle fyllt av ”likgiltiga” människor?

Det finns många olika orsaker till detta fenomen. Kristendom är en sådan orsak. Jag tänker inte ifrågasätta de andra orsakerna eller diskutera deras vikt. Istället vill jag bara uppmärksamma en aspekt som jag tycker att man har underskattat eller också helt förbisett. Vad? Just själva betydelsen av att leva i ett fritt kapitalistiskt samhälle.

Kapitalismen är ett system av frihet. Det är ekonomisk och politisk frihet, dvs handlingsfrihet, som utmärker kapitalismen som socialt system. Detta följer av att kapitalismen är ett system som bygger på principen om individens rättigheter. Principen om individens rättigheter är i förbigående sagt en ytterst egoistiskt princip eftersom de bygger på att individen är ett moraliskt självändamål som har rätt att leva och handla på ett själviskt sätt, så länge han erkänner alla andras rätt att handla lika själviskt och på samma grunder som han själv.

Eftersom kapitalism är ett fritt samhälle är det ett samhälle som bygger på närmast oändliga möjligheter för att sträva efter våra värden, uppnå våra drömmar, skapa oss ett bra och rikt liv åt oss själva. I princip är det bara vår ambition och förmåga som håller oss tillbaka. Eftersom de flesta för det allra mesta söker sin egen själviska lycka gör de sådana saker som att utbilda sig, skaffa sig ett jobb som ger de så bra inkomster som möjligt och som samtidigt är så givande som möjligt för dem. Som produktiva människor har de ett meningsfullt liv. De försörjer sig själv och de utövar dagligen sin förnuftsförmåga, vilket inger självkänsla och självaktning. Resultatet av allt detta är lycka.

Lycka tenderar att göra folk välvilliga. Likaså tenderar olycka att göra folk illvilliga. Detta är inte bara något som vi har kunnat notera hos andra, vi har nog också kunnat notera det hos oss själva. Vi vet, bara för att ta ett enkelt exempel, hur andra är när de har vaknat på fel sida. Vi vet hur vi själva är när vi har vaknat på fel sida. Men detta gäller ju inte bara när vi vaknar på rätt eller fel sida på morgonen. Vi kan även se samma sak hos andra och oss själva när det går bra respektive dåligt för oss.

Hur ser relationen mellan lycka och välvilja ut egentligen? När man har motgångar och man är olycklig, då är det ibland svårt att tro att lyckan är möjlig. Men om man lyckas uppnå de mål som lycka kräver, då blir man faktiskt övertygad om att lyckan är möjlig, inte bara i teorin utan även i praktiken. I den mån man nu värdesätter andra människor kommer man också att vilja se dem lyckas i livet. Man vill dem all välgång i livet just eftersom man värdesätter dem. Denna välvilja kan även sträcka sig till folk som man inte ens känner detta i kraft av deras faktiska eller potentiella dygder och värden. (Precis som vi rimligen anser att människor är oskyldiga till motsatsen är bevisad, anser vi att totala främlingar är av åtminstone ett potentiellt värde för oss tills motsatsen är bevisad.)

Som ett uttryck för denna välvilja är du villig att på olika sätt hjälpa andra på traven. Denna vilja är inte altruistisk. Den är inte av plikt. Den är en akt av kärlek – kärlek till dygder och värden hos andra. Men mer fundamentalt kan man säga att det är en akt av kärlek till livet och lyckan själv. Det är en kärlek som säger: ”Jag älskar livet när livet leker”. Det är den känslan som ni vill att andra människor, som ni värderar, ska kunna ta del av.

Observera att denna känsla bygger på den implicita metafysiska föreställningen att varje människa i grunden är ”sin egen lyckas smed”. Din lycka står aldrig i konflikt med en någon annans lycka. Lyckan är något som vi måste skapa själva. Det är inget som det finns en begränsad mängd utav och som vi därför måste ”slåss om”. Eftersom lyckan hänger på din egen insats följer det att du inte kan hjälpa andra genom att offra dig själv. Observera också att denna metafysiska föreställning blir nästan dagligen verifierad, även av de som inte delar den, i den mån vi faktiskt lever i ett kapitalistiskt samhälle.

Eftersom tvång är bannlyst i ett fritt och kapitalistiskt samhälle kan människor bara förverkliga sina drömmar genom att förlita sig på andras frivilliga samarbete. Dvs vi handlar bara med varandra, frivilligt, om vi båda är övertygade om att handeln är till bådas ömsesidiga vinning. Den enes framgång kommer därför av att hon har gjort livet bättre för andra. Det är på den vägen som kapitalismen verifierar att vi faktiskt lever i ett välvilligt universum där lyckan faktiskt är möjlig, helt utan självuppoffringar eller intressekonflikter.

Jämför nu detta med t ex blandekonomier där staten med olika skatter, subventioner, bidrag och regleringar främjar en del på andras bekostnad. Ett sådant samhälle stärker snarare den motsatta metafysiska föreställningen om ett illvilligt universum, som istället säger att din lycka och framgång är beroende av andras motgångar. Ett sådant system generar knappast någon genuin välvilja människor emellan. Tvärtom kommer det att generera konflikter, rädsla och hat mellan människor. Det är nog ingen slump att det inte finns lika mycket välgörenhet eller välvilja i stora ”generösa” välfärdsstater som Sverige.

Kapitalism gör lyckan möjlig och lycka tenderar att leda till välvilja. När allt kommer omkring är det inte alls konstigt att kapitalismen genererar så mycket välgörenhet. Alla de som säger att kapitalismen leder till ett ”kallt” samhälle, borde verkligen granska den premissen. Det är snarare så att kapitalismen kommer att leda till ett ”varmare” och vänligare samhälle.

Om ”Plan C”

Carl Svanberg7 kommentarer

Hur skulle du reagera om någon offentligt propagerade för att svenskarna skulle kraftigt minska sin levnadsstandard och samtidigt att detta förmodligen bäst skulle ske genom en ny global totalitär lösning? Om någon sade en sådan sak, då skulle han väl mötas av protester från våra politiker, våra intellektuella och allmänheten? Man skulle kunna tro det, men sanningen är snarare att de framstår som hopplösa moraliska idealister och som endast ger politiker, intellektuella och allmänheten ett dåligt samvete, varför de reagerar som skuldtyngda människor brukar reagera: med tystnad. ”Men nu hittar du väl på?” Nej, det hände alldeles nyss på SvD Brännpunkt, närmare bestämt 4 mars 2008.

Bo Ekman som så många andra miljöaktivister är totalt verklighetsfrånvända. De tror att världen håller på att gå under och att vi därför måste handla och det nu. Men världen håller inte på att gå under. Världen är bättre än någonsin i alla relevanta avseenden: fler människor lever längre, friskare och rikare liv än någonsin. Detta är tack vare kapitalismen, industrin, vetenskapen och teknologin. Och fler skulle leva ännu längre, friskare och rikare liv om vi bara fick mer av denna vara. Men så kommer det inte att bli. De flesta politiker och miljöaktivister är nämligen övertygade om att mänskligheten och dess välfärd är ett ”problem”. Det är ett ”problem” för ”miljön”.

Vad tror ni att detta implicerar?

Det talas om ett nytt Köpenhamnsavtal som ska ersätta det gamla Kyotoavtalet. Men sådana som Bo Ekman är pessismistiska. Inte för att avtalet verkligen blir av och därför kommer medföra ett sämre liv för de allra flesta här på jorden, med lägre levnadsstandard, mindre tillväxt, förlorade jobb, med mera som följd. Nej, han är pessismistisk eftersom han snarare tror att vi inte kommer få något sådant avtal alls. Det kommer, som vanligt, att bli för mycket förhandlingar. Nationer kommer sätta sitt egenintresse framför naturen. Det tar för lång tid för kunskapen om klimatfrågan att nå fram. (Vilket här bara betyder att det är ett ”problem” att politikerna inte omedelbart lägger ned stora delar av ekonomin, bara för att någon miljöaktivist åter har slagit ”larm”.)

Som alltid när man ska förespråka omfattande förstörelse av mänskliga värden, måste man börja med att attackera människans överlevnadsmedel: förnuftet. Ekman beklagar sig över ekonomer lider av en ”övertro på rationalitet”. En attack mot människans överlevnadsmedel måste logiskt följa av att det är fel av människan att vilja överleva, varför man fördömer egoismen. De har ”en undertro på människors förmåga och påhittighet att hitta utvägar för att betjäna sina egenintressen”, skriver Ekman. För att verkligen röra till det hela, följer det av detta resonemang, att ”övertron” på rationaliteten kommer just av att den tjänar människors egenintresse. Vi måste således överge förnuftet för att mer effektivt kunna tjäna andra intressen än våra egna.

Allt detta och mycket mer därtill, gör att vi behöver vad Ekman kallar för en Plan C. ”Den måste utgå från gemensam etik, kunskap och demokratiska principer utöver gränserna. Den måste utgå från biosfärens och naturens gränsvillkor för dess balans och funktionalitet. Plan C måste utgå från att det inte är möjligt att förhandla med naturen, bara med oss själva”, skriver Ekman. Vad betyder då detta? Jo, att det ”nationella egenintresset” (t ex svenskarnas ekonomi, industri och välfärd) ska offras för jordens ”gemensamma intresse”. Vem bestämmer vad detta intresse består utav? ”Naturen”. Hur bestämmer vi vad vi ska göra? En global demokratisk process (vilket betyder att vi i praktiken inte kommer få någon praktisk säg i frågan). Allt detta betyder, sammantaget, en global totalitär politisk lösning. Global eftersom ”problemen” ju är globala. Totalitär eftersom alla aspekter av våra liv har direkt eller indirekt något att göra med vår relation till naturen.

Vi måste handla och det nu. Vi har inte tid för diskussioner eller förhandlingar, säger Ekman. Det har naturen bestämt och vi måste underkasta oss naturen. (Vad sägs om att istället lyssna lite till förnuftet? Att vädja till förnuftet, är att ge uttryck för en ”övertro” på förnuftet.) Vad betyder detta rent praktiskt? Människans överlevnad kräver av henne att hon lär sig hur naturen beter sig så att hon kan bemästra den. Hon måste lära sig att bemästra naturen för att hon så effektivt som möjligt ska kunna exploatera den och forma om den efter hennes behov. Men detta är alltså inte vad vi ska göra hädanefter, enligt herr Ekman.

Om fler människor lever längre, friskare och rikare liv än någonsin tidigare tack vare denna exploatering, vad tror ni då följderna blir av att vi slutar göra detta? På vilket sätt är det egentligen ett ”problem” att vi exploaterar naturen? Är inte det riktiga problemet att inte tillräckligt många är fria att exploatera naturen för på så sätt kunna att höja sin levnadsstandard? Är inte det ett problem att det fortfarande finns så många fattiga i Afrika och Asien? Sådana resonemang förutsätter dock att man sätter mänsklig välfärd före naturen. Bo Ekman har en rakt motsatt rangordning. Politiken blir därefter. Herr Ekman tycker att i kampen mellan människa och natur, ska naturen gå ut som segrare. Vad det rent praktiskt måste betyda i politiska termer behöver vi inte ens spekulera kring. Ekman är nämligen helt öppen med sin politik:

Vi borde inte acceptera någon ökning av koldioxidhalten i atmosfären utöver dagens 430 ppm CO2e. Vi borde istället reversera.

Vi behöver omedelbart införa en global koldioxidskatt som styr mot ändrade beteenden och ny teknologi. Vi behöver ett omedelbart moratorium för nybyggnad av koleldade kraftverk och industrier utan CO2-rening och lagring.

Vi behöver göra klart för allmänheten att vi inom överskådlig tid skall sänka CO2e utsläppen till ett ton per capita. Svensken gör i genomsnitt av med 10 ton. Detta innebär att i-länderna måste göra så mycket mer än u-länderna.

Vi ska inte minska den ekonomiska tillväxten. Vi ska inte stoppa de ekonomiska framstegen. Nej, vi ska sträva efter ekonomisk tillbakagång! Om vi inte vill göra det frivilligt – och det lär än så länge mycket få göra – då måste någon med makten att beskatta, dvs med förmågan att förstöra på global skala, tvinga oss att ändra vårt egoistiska och rationella beteende, så att det blir mer ”ekologiskt” och irrationellt. Vi i väst ska sänka vår levnadsstandard till u-ländernas nivå. Detta kommer naturligtvis att påverka våra liv extremt destruktivt. Vi kommer att leva kortare, fattigare, sjukare liv. Färre av oss kommer att överleva. Men det tycks inte bekymra sådana som herr Ekman. Detta är, får man förmoda, inget ”problem”. Nej, inte om man sätter naturen före människan.

Värdet av att förlåta

Carl Svanberg1 kommentar

Vad är värdet av att förlåta andra människor? Värdet ligger i att OM andra människor har gjort sig förtjänta av en förlåtelse, genom att i ord och handling visa att de verkligen ångrade sig, att de insåg att de gjorde fel och att de inte vill upprepa samma fel igen, så kan en för båda parterna fortsatt gynnsam relation återupptas eller upprätthållas.

Men på grund av den omfattande förvirring som framför allt kristendomen har skapat på moralens område, ser nu många förlåtelse som en stor dygd. Att förlåta betyder för många att man ska evadera det onda och sanktionera det och gå med på det. Kort sagt, man ska bara ”glömma det” och sedan, oavsett hur personen faktiskt beter sig hädanefter, ska man låtsas som att han nu är god och älskvärd igen.

Enligt en rationell egoistisk och livsbejakande etik är denna policy absolut omoralisk: det handlar om att evadera människors faktiska natur och det är i allra högsta grad irrationellt och självdestruktivt. Att låtsas att onda människor är goda, kommer inte att få ett lyckligt slut. Det är denna policy som gör att de onda kommer undan med sin ondska och kan fortsätta förstöra andras livs.

I SvD rapporteras det emellertid idag om en studie som sägs visa att män är mindre benägna till att förlåta. Det visade sig att om männen lär sig tänka mer ”empatiskt”, då kommer de också bli mer benägna att förlåta andra.

”När männen ombads att överväga om även de skulle vara kapabla att begå en oförrätt liknande den de själva utsatts för fick de lättare att förlåta andra”, skriver SvD. Men vad detta betyder är alltså att männen ser ett värde i förlåtandet först när de inser att de då kan själva komma undan med deras egen ondska. Dvs när de inser att de kanske inte lever som de lär då blir helt plötsligt förlåtandet av andras synder, vare sig de har förtjänat det eller inte, en mycket attraktiv policy.

Föga överraskande, eller hur? De onda inser att de behöver andras förlåtande för att själva komma undan med sina oförätter mot andra. De ser värdet av det kristna irrationella förlåtandet. De onda behöver de godas medgivande för att klara sig, ty det onda är väsentligen det irrationella och det irrationella kan inte överleva på egen hand.

De goda är villiga att förlåta de onda, eftersom de har fått lära sig att det är en stor moralisk dygd. Sedan tittar många sig omkring, förbluffade, och undrar varför världen sedan ser ut som den, trots allt förlåtande som sker överallt, trots alla förhandlingar med aggressiva diktatorer och terroristorganisationer, trots allt daltande med brottslingar, trots all omfördelningspolitik, trots all u-hjälp, trots alla eftergifter…

De borde inte vara förvånade. De borde veta bättre. Och för detta kommer jag inte att förlåta några.

Evolutionära rationaliseringar

Carl Svanberg1 kommentar

Varför vill en del motivera moralen med hänvisning till evolutionen? En del vill säga att de måste gå med på det för vetenskapen har bevisat det. Det finns alltså fakta som tyder på att moralen är medfödd, säger de. Men är detta verkligen sant? Mitt svar är nej.

Jag har diskuterat detta förut och jag vill påminna er om att den första ledtråden i sammanhanget är att man i dessa diskussioner alltid utgår ifrån att moralen vore något fullständigt självklart, som inte går eller behöver diskuteras. De förklarar inte varför detta är deras definition eller varför det som de säger är typiskt för ett ”moraliskt beteende” faktiskt är ”moraliskt”. De för ingen som helst (vetenskaplig) analys av värdenas natur och grund. De frågar sig inte om det faktiskt finns något i verkligheten som ger upphov till värderingar och moral överhuvudtaget. Nej, de bara tar en väldig massa saker för givet. Det som de tar allra mest för givet är att moral det är detsamma som altruism.

Altruism, i sin tur, tar de nästan alltid som en slags kombination av välvilja och offervilja, vilket är en i sammanhanget mycket bekväm sammanslagning av två helt olika saker. För varje gång de t ex ser en apa som beter sig välvilligt mot andra apor, då tar de detta som ett bevis för att apor minsann har en altruistisk moral. Och när ett djur offrar sig för sina ungar, då tar de detta som ett bevis för att en del djur har en medfödd offervilja. Sammantaget är båda sakerna, sägs det, bevis – vetenskapliga bevis – för att moralen inte bara är medfödd, att den inte bara finns hos människor, utan att den dessutom utgörs av altruism.

Varför tror de detta? Observera att det som gör att detta resonemang direkt kan avfärdas som helt ovetenskapligt resonemang är just att man bara antar att moral består av altruism. Om man bara förnekar detta, kollapsar direkt hela deras ”vetenskapligt” grundade slutsats. Och det är inte alls svårt att förneka det. Det enda du behöver göra är att fråga dig själv: Varför är altruismen det goda? Men att ställa denna fråga gör livet genast mycket besvärligare för altruisterna. Det är nämligen oerhört svårt att motivera altruismen.

Det är, till att börja med, uppenbart inte möjligt att försöka argumentera för att altruismen är det rätta genom att vädja till vårt egenintresse. Det går inte heller att försöka argumentera för altruismen på ”strikt” logiska grunder. Som Craig Biddle illustrerade för ett par år sedan i en artikel utgör praktiskt taget varje argument för altruismen ett logiskt felslut. (Läs gärna Craig Biddles artikel ”Altruism: The Morality of Logical Fallacies”.) Eftersom de flesta moderna filosofer dessutom anser att det råder en dikotomi mellan fakta och värderingar, dvs ”är” och ”bör”, försöker de inte ens motivera sin altruism utifrån några fakta. (Även om de hade försökt skulle de misslyckas eftersom det ändå inte finns några fakta som motiverar altruism.)

Så vad ska de göra? Historiskt sett har den vanligaste lösningen varit just att motivera altruismen på mysticistiska grunder. Vi ska offra oss för andra, därför att Gud kräver det. Vi ska älska våra fiender, därför att Jesus har sagt det. Men nu för tiden är denna lösning inte lika acceptabel bland de moderna filosoferna. Ändå försöker de sällan eller aldrig motivera sin altruism. De bara förklarar, vänligt men bestämt, att de bara vet att altruismen är riktig.

En del av dem tror kanske på ett ”moraliskt sinne” (David Hume). De tror kanske på en känsla av vördnad inför plikten (Immanuel Kant). Vad de än tror på, är det nästan alltid fråga om någon slags känsla som de inte kan motivera ytterligare. (En del säger att de har en ”intuition”, vilket betyder att de bara vet att något är sant, utan att kunna motivera det eller härleda det ytterligare, vilket bara är ett mer sofistikerat sätt att säga att de gick på magkänsla.) Vad göra? Det är enkelt. Med de nya ”vetenskapliga bevisen”, i form av att apor beter sig på ett visst sätt eller att människor svarar på ett visst sätt i olika opinionsundersökningar, för att moralen är ett medfött beteende, skapad av evolutionen, kan du nu låtsas som att din altruism och dina känslor är motiverade av vetenskapen.

De säger helt enkelt att vi har medfödda altruistinstinkter. De kan därför inte hjälpa att de känner som de känner, det är bara en medfödd moralisk instinkt. Så när du kräver bevis, argument, motivering är du helt fel ute, enligt deras sätt att se på saken. Du gör fel bara i att efterfråga detta: det finns och behövs inga rationella argument. ”Moralen” är en instinkt; en arationell rest av evolutionen. (Om du inte förstår detta, då är du, får man förmoda ett slags evolutionens missfoster.)

De använder sig alltså av vetenskapen, i detta fall evolutionen, som en rationalisering för deras ogrundade altruistiska känslor. De ville att altruismen skulle vara sann och de kunde inte nöja sig med att konstatera att de inte hade något annat att backa upp den med än deras känslor. Så därför kommer de påstådda vetenskapliga bevisen för att altruismen är medfödd som en skänk från ovan. Nu slipper de motivera sig ytterligare. De kan bara hänvisa till vetenskapen och säga att de inte kan hjälpa att de är altruister.

Marxistiska förolämpningar

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag har noterat hur en form av ”argumentation” i själva verket utgör mer än bara en logisk kullerbytta. De utgör i själva verket en förolämpning. Jag har noterat detta framför allt i diskussioner med folk som vill tala om ”strukturer” och ”osynliga” privilegier som främjar ”vita, hetereosexuella män” som mig själv på bekostnad av framför allt ”utomeuropeiska (lesbiska) kvinnor”.

Eftersom jag tillhör en grupp av de ”privilegade” vet jag inte hur det är att vara diskriminerad eller dåligt behandlad på grund av min hudfärg eller mitt kön. Det är säkert sant (jag har, vad jag vet, faktiskt inga sådana erfarenheter), men det följer inte därav att jag skulle vara ”privilegad” i någon meningsfull bemärkelse.

Men frågan är inte om jag vet eller inte vet vad det innebär att bli särbehandlad på grund av mitt kön eller min hudfärg. Den riktiga frågan här är snarare: Om jag nu är privilegad, betyder det då att jag inte förtjänar mina betyg och den position jag eventuellt jobbar mig till? Är det eller är det inte ett resultat av mina egna ansträngningar? Är det en förtjänst som jag har gjort mig förtjänt av, eller är det något som krafter bortom mig själv bara har förfördelat mig?

De säger att folk håller sina åsikter för att de ”tjänar på det”, inte för att det faktiskt är sant och riktigt. Som om det måste råda en konflikt mellan att hålla åsikter för att de är sanna och praktiska, som om logiska argument har inget med våra intressen att göra.

Vad värre är – som om detta inte var förolämpande nog – säger de att eftersom vi är hetereosexuella vita män, kommer vi fram i livet mer eller mindre utan ansträngningar, utan bara för att vi har blivit förfördelade av en irrationell omgivning som inte belönar oss för våra bedrifter, dygder och värden utan på grund av irrelevanta aspekter hos oss, såsom kön eller hudfärg.

Notera dock att det är exakt samma premiss i båda fallen: de anser att vi varken förtjänar våra positioner, som styrs av krafter bortom vår kontroll (”osynliga strukturer”), eller ens våra åsikter, som även de styrs av krafter bortom vår kontroll (”intressen” skapade av den grupp som vi råkar tillhöra). Jag har, tror det eller ej, till och med fått höra att mina åsikter är en produkt av socialdemokraternas samhällsbygge.

Allt detta, i sin essens, är inget annat än en återvinning av marxistiska premisser och har därför samma logiska följder som de marxistiska premisserna. Karl Marx hävdade att idéer och ideologi bara är uttryck för klassintressen. Det är inte fakta och logik som gör folk till företrädare för kapitalism, det är de ekonomiska omständigheterna som gör att somliga blir benägna att förespråka kapitalism, helt enkelt därför att deras klass tjänar på det. Men istället för att säga: ”Du tycker så och så för att du är borgare”, så säger man nu för tiden: ”Du tycker så och så för att du är vit och man”. Eller (i vissa specialfall): ”Du, som kvinna, tycker så och så eftersom dina intressen råkar sammanfalla med de vita männens intressen”.

Vad säger man då på frågan om hur det kommer sig att vissa grupper tenderar att söka sig till vissa intressegrupper? Invandrare och kvinnor söker sig mer till vänstern än till högern. Beror det inte på att de faktiskt blir särbehandlade och att de därför bara tilltalas av vissa rörelser talar för deras intressen? Nej.

Kapitalism och frihet ligger i allas rationella egenintresse. Och ju mer kapitalism, desto bättre för oss alla. Historien visar det, nationalekonomi visar det och rationell filosofi visar det. Mycket annat visar också på det, såsom världens flyktingströmmar som knappast går mot de kvarvarande socialiststaterna utan naturligtvis till de friare, mer kapitalistiska, blandekonomierna i väst. Om de förtryckta och fattiga får välja, väljer de USA. Inte Kuba eller Nordkorea. Detta borde inte vara ett kontroversiellt påstående. Det hör eller borde åtminstone höra till allmänbildningen.

Så varför dras då kvinnor och invandrare till vänstern? Det är inte verkligheten som driver dem till detta, det är deras förvrängda filosofiska världsbild som styr detta. Det finns många bra exempel som talar för att så är fallet.

Låt oss först påpeka att det faktiskt finns folk, som trots alla fakta, försvarar socialistdiktaturen på Kuba och de som försvarar socialistdiktaturen Nordkorea. Varför gör de det? Det är ju inte fakta som driver dem, den saken är klar. Det är absolut inte förnuftet som motiverar deras ställningstaganden. Det är deras helt absurda verklighetsuppfattning – en uppfattning skapad av irrationell marxistisk filosofi som driver dem till detta.

(Och som svar till de som säger att jag bara begår samma fel när jag säger detta, som marxisterna, vill jag svara att jag inte finner de dem som oskyldiga offer för vår kultur eller för omständigheter bortom deras kontroll. Det är dem inte; människor är hela tiden fria att tänka och att utvärdera idéerna som de stöter på, men många väljer att inte göra det och blir därmed, passivt, en produkt av kulturen. De rår för vad de tycker och tänker. De är inte drivna av ”intressen” bortom fakta och logik; de är drivna av falska premisser de är fria att granska eller inte.)

På samma sätt är det inte fakta som övertygar kvinnor om att socialism eller välfärdsétatism en ligger i deras intresse, varför de måste stöda vänstern. Fakta och logik talar nämligen för kapitalismen, inte för socialismen. Och om det är intressen som driver dem, då är det i varje fall inte egenintresset eftersom socialismen är fundamentalt oförenligt med allt vad egenintresse heter. (Socialismen hyllas ju som ett ”moraliskt” om än ”opraktiskt” ideal, för att det är ett samhällsideal som bygger på altruism och kollektivism; en offervilja för samhället och gruppen.) Det är deras filosofiska världsbild som driver dem till att tro att vänstern bär på svaren till deras bekymmer.

Om du verkligen tror att folk särbehandlar dig på grund av irrelevanta egenskaper, och dessutom förespråkar ett helt system som bygger på särbehandling, och att de gör detta för att de tjänar på det – och du förlorar på det – vad följer då? Jo, bland annat att du tror att det i grunden är hopplöst att försöka resonera med dessa människor på logiska grunder.

Om rationell argumentation är omöjligt, vad ska du då göra? Många drar slutsatsen att det enda praktiska alternativet är att helt enkelt tvinga folk att bete sig annorlunda. Med andra ord att använda sig av våld för att förändra människor och samhället.

Om du dessutom tror att människor tycker vad de tycker på grund av hur samhället ser ut och hur detta styr människors intressen, då verkar denna slutsats ännu mer övertygande. Ändrar vi på samhället, då ändrar vi också på människors tänkande och därmed kommer vi kvinnor eller invandrare till slut att få en ärlig chans.

Var ska vi vända oss? Vänstern förespråkar våld och tvång – i form av skatter, förbud och regleringar – som lösningen på nästan alla samhällsproblem. Slutsatsen är given. (Notera att vänsterns grund är marxismen; i princip samma premisser genererar i princip samma slutsatser.)

De säger att samhället och dess lagar har en ”fostrande funktion”. De sägs ”ändra folks attityder”. Detta är förstås rent nonsens. Det finns massor med lagar som folk bryter mot dagligen, eftersom de anser att lagarna är felaktiga. (Det spelar här ingen roll om folk som bryter mot dem har rätt eller fel.) Lagarna tycks inte fostra dessa människor. Och vi talar här inte bara om sådana saker som att kanske smita med skatten eller köra lite för fort eller parkera på fel sätt, utan även om sådant som mord och våldtäckt. Det är inte förbud som ändrar eller bestämmer folks attityder till rätt och fel. Det är, i slutändan, människors värderingar som styr lagarna och respekten för dem. Detta är ett faktum som de ignorerar.

I den mån anti-diskrimineringslagar har hjälpt t ex kvinnor, beror det på att kvinnorna på arbetsplatserna övertygade folk om att de är, när de gör ett lika bra jobb som männen, precis lika dugliga. Det är alltså observerationer av denna typ som övertygade, inte lagarna. Varje annan kvinna som hade fått slå sig in – mot fördomar – hade i längden åstadkommit samma förändring i attityderna. Men om något kan man idag säga att anti-diskrimineringslagar hämmar kvinnor eftersom det håller igång fördomen att kvinnor inte kan åstadkomma någonting utan statliga privilegier. Detta tycks dock inte bekymra förespråkarna av anti-diskrimineringslagar. Detta är ännu ett faktum som de helt ignorerar.

Det finns mycket fler fakta som de avsiktligen ignorerar. (Se här för exempel.) Så mycket för att fakta övertygade dem. Så mycket för att vänstern lockar till sig kvinnor och invandrare för att det skulle tilltala deras intressen.

Döm Norberg för vad han tycker

Carl Svanberg1 kommentar

Ingen har nog missat bråket mellan DN Kultur och debattören Johan Norberg. Den debatten handlar i korthet om att socialister vid DN Kultur förvränger andras argument och resonemang, i detta fall Johan Norberg. Jag tycker inte det råder någon tvekan om vem som har rätt här. Det är Johan Norberg. Jag tycker att det är så uppenbart att jag inte har skänkt det någon särskild tanke.

Vad jag däremot skulle vilja säga är att det finns skäl att kritisera Johan Norberg. Jag har själv kritiserat honom vid ett par tillfällen. Och om man ska kritisera honom då behöver man inte angripa argument han inte har eller åsikter han inte bär på. Nej, det räcker med att man går på vad han faktiskt har sagt. (De som vill läsa min kritik av Johan Norberg i detalj kan läsa här och här; jag tänker INTE upprepa mig för de som är för lata för att orka läsa själva; jag tänker inte ens kommentera folk som ställer frågor som jag redan har besvarat massvis med gånger på denna blogg.)

Det Norberg ska kritiseras för är för att han faktiskt förespråkar kränkningar av individens rättigheter. Han förespråkar nämligen koldioxidskatt. Detta är inte en ”marknadsvänlig” lösning på någonting; detta är en anti-kapitalistisk politik. Det är för DETTA som man kan och BÖR döma Johan Norberg.

En del säger att jag måste ha missförstått någonting, att Norberg säkert inte menar det så. En del säger att jag säkert bara överdriver. Men det är inte sant. Andra menar att Norberg bara är en pragmatisk taktiker som försöker utgå ifrån verkligheten. Det är inte heller sant. Det finns absolut inget praktiskt i att förespråka kränkningar av individens rättigheter. Tvång och våld är INTE praktiskt.

Till de som fortfarande lever med villfarelsen om att jag har ”missförstått” någonting, läs då vad Johan Norberg själv skriver i dag i Expressen Kultur:

Efter att jag skrev en artikel om en liberal synvinkel på växthuseffekten på dessa sidor (Expressen 27/11 2007) tog Stefan Jonsson i så han sprack i en notis på DN Kultur dagen efter. Jag var ”löjlig”, mina argument ”religion” och ”delirium” och enligt Jonsson var jag så långt bortom det rationella samtalet att det är ”onödigt att bemöta honom [mig]”. Allt ackompanjerat av en bild på mig där jag faktiskt såg rätt löjlig ut.

Det religiösa inslaget var min trosvisshet och upprepande av sambandet ”ju friare marknad, desto bättre miljö”. Jag mejlade Jonsson och frågade hur han på det viset kunde karaktärisera en relativt självkritisk artikel som förklarade att liberaler missat miljöfrågan och att det inte räcker med en fri marknad, utan att den måste kompletteras med restriktioner som koldioxidskatter. (Min kursivering.)

Den fria marknaden ”räcker inte”; den måste ”kompletteras” med ”restriktioner som koldioxidskatter”. Tydligare än så kan det knappast bli.