Av en slump läste jag igenom en bloggdiskussion om det så kallade induktionsproblemet. Diskussionen gjorde mig motiverad att skriva ett par rader om hur jag själv ser på saken.

Vad är det så kallade induktionsproblemet? David Hume sägs ha identifierat induktionsproblemet. Hans argument är att vi inte kan etablera induktiva slutsatser med hjälp av logik eller med hjälp av erfarenhet. Vi kan inte använda oss av logiken, för enligt ”logiken” är möjligt att föreställa oss vad som helst, så länge det inte leder till ”motsägelser”, dvs så länge (dvs som inte strider med ordens definitioner), och kan vi föreställa oss det, då är det alltså möjligt.

Så om vi kan fantisera ihop att våra barn förvandlas till monster då är det alltså en ”logisk möjlighet” och är den möjlig har vi ingen anledning att förutsätta att det är ett omöjligt utfall i framtiden. Bara för att barnen inte har förvandlats till monster fram tills nu betyder det inte att barnen inte kan bli det imorgon. Det enda sätt man kan bevisa att framtiden kommer att bete sig som det förflutna medelst logiken är genom att anta vad som ska bevisas, nämligen att barnen inte förändras över tiden.

Om vi istället försöker dra induktiva slutsatser utifrån våra tidigare observationer, då förutsätter vi på sätt och vis återigen vad som ska bevisas, nämligen att tingen kommer att bete sig likadant i framtiden. Men det har vi ingen anledning att tro eftersom vår generalisering inte kan sträcka sig bortom det vi har observerat, säger Hume.

(Till de som tror och hoppas att filosofer åtminstone nu för tiden inte tar rena fantasier, som inte har ett dyft med verkligheten eller logiken att göra, som fullgoda argument för eller emot olika saker, lär bli besvikna. Den falska diktomin mellan idéer och fakta eller ”analytiska” och ”syntetiska” sanningar är lika allomfattande idag som för 250 år sedan.)

Många filosofer ser på detta och blir imponerade, sedan säger de att induktionsproblemet är ett riktigt problem som vi måste ta på allvar. Men trots att de säger att de tar problemet på allvar, att de tar filosofin på allvar, fortsätter de, precis som Hume, att leva sina liv som vanligt och förlitar sig på inducerade slutsatser. Så mycket för deras integritet, så mycket för att de tar idéer på allvar. Deras rationalisering är att om vi skulle leva efter den skepticism som Humes filosofi implicerar, då skulle vi bli vansinniga, handlingsförlamade, livrädda, etc.

Filosofer tycks inte bara skilja på ”matters of facts” och ”relations of ideas”, de tycks även skilja på filosofiska idéer som bara är aktuella när de är på deras jobb och sedan alla andra idéer som de håller resten av livet. Är det konstigt att så många har svårt att se vad filosoferna har att erbjuda människor, om inte ens filosoferna själva verkar tro på sina egna idéer? Tyvärr är det så att dessa idéer ändå sprids ut i kulturen och förstör allt i sin väg.

(Jag har också sagt att om man skulle uppfostra barn i Humes filosofi, då skulle jag nog räkna det som en slags psykologisk misshandel som troligen skulle skada barnen för all framtid. Så kanske borde vi vara tacksamma att dessa filosofer är sådana hycklare i sina privatliv? För vad du i princip lär ut är ju att universum är ett enda stort spökhus där allt är möjligt, där inget är säkert och där du inget kan veta och att det enda du kan förlita dig på, om ens det, är att om saker och ting fortsätter som vanligt, som det brukar, så att du kanske kan förlita dig på vanan – men inte på förnuftet.)

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns en vidare bakgrund till Humes resonemang om induktion som gör hans resonemang mer ”trovärdiga”. Till bakgrunden hör det att Hume är en extrem empirist. Liksom sin filosofiske föregångare, Berkeley, ansåg Hume att källan till all vår kunskap, dvs alla våra idéer, är vår ”erfarenhet”. Kan vi inte erfara det, finns det i princip inte. (Eller vi har i varje fall ingen anledning att tro det.) Det är denna metod som Hume använder när han ska göra alla sina undersökningar. Det är denna metod han också använder när an ifrågasätter kausaliteten. Han säger i princip: varje gång vi tittar på saker när de sker, så ser vi ingen orsak eller verkan, vi ser bara en händelse följa på en annan händelse, men inget ”nödvändigt samband” som förenar dem.

Varför är den då så oerhört konstig enligt Hume? Förklaringen är inte bara den att han stirrar sig blind på händelser och sedan inte ser en tråd som bokstavligen förenar den ena händelsen med den andra eller alternativt en skylt som plötsligt dyker upp och säger ”kausalitet”. Nej, förklaringen är att Hume i princip inte talar om entiteter. David Hume förnekade nämligen, precis som Berkeley, att det finns en ”materiell substans” där ute som, så att säga, ”bär upp” de förnimmelser och egenskaper som vi observerar. Allt vi ser är alltså inte ting där ute med bestämda identiteter, utan bara en massa ”knippen av förnimmelser”.

Objektivismen syn på kausaliteten är i princip densamma som Aristoteles, dvs att kausaliteten är en tillämpning av identitetslagen. Det finns entiteter och de har en bestämd natur och deras natur bestämmer i sin tur hur de agerar och hur de kommer, allt annat lika, att agera. En rationell syn på kausalitet börjar alltså med att konstatera att det är inte ”händelser” som utgör orsaker till andra händelser, utan entiteter, dvs ting. Inser man allt detta förefaller kausaliteten inte alls som ett mysterium, som den blir i Humes universum.

Nu menar jag att identitetslagen är vad som i grunden gör alla induktiva generaliseringar möjliga och giltiga. Givet detta inser man också att det inte behövs tusentals experiment eller observationer för att konstatera och generalisera kausala relationer eller för att generalisera överhuvudtaget. Man behöver t ex ”bara” konstatera att anledningen till att äggen tenderar att gå sönder när man släpper dem på marken beror just på deras identitet. Anledningen till att en gummiboll istället studsar iväg när man tappar den i marken beror i sin tur på dess identitet. Jag behöver inte göra en massa experiment för att förstå detta, jag behöver i princip ”bara” identifiera tingen. Sedan säger man: ”Aha, det var ett ägg. Det förklarar ju saken. Det är därför det gick i sönder när jag tappade det”.

Vidare kan man nog inse, utifrån detta, varför objektivismens princip om kontextuell absolutism är en fullt giltig sådan. Objektivismen säger att vi har rätt att vara säkra om våra slutsatser – givet kontexten. Vad är kontexten här? Det är all vår samlade kunskap. Det är, i princip, hela verkligheten fylld av samverkande entiteter. Saker och ting har en bestämd identitet och beter sig i enlighet med den, men hur de beter sig beror ju inte bara på entiteterna själva utan även deras relation till varandra. Om relationerna ändras, t ex lufttrycket ändras på grund av höjden, ja då ändras också sådana saker som kokpunkten, varför man i sin nya utvidgade generalisering måste ta hänsyn till detta. Och som filosofen Per-Olof Samuelsson har påpekat om och om igen finns det ingen anledning att anta att inducerade generaliseringar måste göra en ofelbar eller allvetande, för att de ska vara giltiga. Naturvetenskapliga generaliseringar och lagar är, i princip, inget annat än generaliseringar om hur entiteter faktiskt interagerar, i stort och smått, i enlighet med deras identitet.

Detta är i princip hur jag ser på saken, just nu. Jag tycker att detta synsätt åtminstone bidrar till att förklara en hel del om varför induktion fungerar och varför, när man gör det rätt, det ger oss giltiga generaliseringar.

PS: Jag presenterade detta förslag, i sin essens, för ett par år sedan detta svar, spontant, på ett seminarium om just David Humes filosofi och det var i ingen som kunde eller ville bemöta det jag sade. (Och jag klandrar dem inte, jag bara konstaterar det.) Till min förvåning hade inte seminarieledaren, som var sympatiskt inställd till David Humes filosofi, något att komma med heller. En elev, även han sympatisk till David Humes filosofi, kunde inte ens tro sina öron när jag berättade för honom att en implikation av Humes filosofi är just total skepticism och att vi inte har någon anledning att anta att bordet vi sitter vid inte bara kan förvandlas till ett monster när som helst. Detta följer av två saker Hume säger. Det ena är, som sagt, att allt vi kan tänka oss är ”logiskt möjligt”. Det andra är ju att bara för att vi har observerat bordet som ett bord fram tills nu finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara ett bord i framtiden. Han såg helt förbluffad ut. Ja, det är förbluffande dumt, om man tänker efter. (Seminarieledaren instämde i att det jag säger i princip följer.) Detta är märkligt nog inget som moderna filosofer tycks ha svårt att tro på (tvärtom är det lite av en dogm i och med nästan alla accepterar, fullt ut, den så kallade analytiska-syntetiska dikotomin som bidrar till att göra den möjlig), men induktion det kan de visst inte acceptera.

PS II: De som faktiskt har lyssnat på Leonard Peikoffs föreläsningar om induktionsproblemet, där han ska ha löst detta problem, får mer än gärna dela med er av era reflektioner. Det är ingen mening att ni skriver jättelånga uppsatser, om ni inte tvunget insisterar på det, för jag kan ändå inte kommentera, detta då jag inte själv har tagit del av hans föreläsningar.