Det är inte kontroversiellt att påstå att kapitalismen är ett system som bygger på egoism. (Såvida du inte pratar med en företrädare för Svenskt näringsliv som i desperata och patetiska försök vill dölja detta faktum.) Vi ser det överallt: det är ekonomiskt egenintresse som driver folk till att handla med varandra, arbeta, spara, driva företag, och så vidare. De flesta tycker inte att det är kontroversiellt att man ska försöka tjäna så mycket pengar som möjligt och sedan försöka göra så bra affärer som möjligt med sina pengar. Detta beteende är ett strikt själviskt sådant.

Ändå kan en del inte låta bli att notera att kapitalism är ett system som tenderar att generera väldigt mycket välgörenhet. Amerikanerna ger årligen bort ca 250 miljarder dollar till välgörenhet. Detta tycker en del är paradoxalt. Hur kan ett system som bygger på egoism resultera i så mycket välgörenhet? Borde inte kapitalismen resultera i ett ”kallt” samhälle fyllt av ”likgiltiga” människor?

Det finns många olika orsaker till detta fenomen. Kristendom är en sådan orsak. Jag tänker inte ifrågasätta de andra orsakerna eller diskutera deras vikt. Istället vill jag bara uppmärksamma en aspekt som jag tycker att man har underskattat eller också helt förbisett. Vad? Just själva betydelsen av att leva i ett fritt kapitalistiskt samhälle.

Kapitalismen är ett system av frihet. Det är ekonomisk och politisk frihet, dvs handlingsfrihet, som utmärker kapitalismen som socialt system. Detta följer av att kapitalismen är ett system som bygger på principen om individens rättigheter. Principen om individens rättigheter är i förbigående sagt en ytterst egoistiskt princip eftersom de bygger på att individen är ett moraliskt självändamål som har rätt att leva och handla på ett själviskt sätt, så länge han erkänner alla andras rätt att handla lika själviskt och på samma grunder som han själv.

Eftersom kapitalism är ett fritt samhälle är det ett samhälle som bygger på närmast oändliga möjligheter för att sträva efter våra värden, uppnå våra drömmar, skapa oss ett bra och rikt liv åt oss själva. I princip är det bara vår ambition och förmåga som håller oss tillbaka. Eftersom de flesta för det allra mesta söker sin egen själviska lycka gör de sådana saker som att utbilda sig, skaffa sig ett jobb som ger de så bra inkomster som möjligt och som samtidigt är så givande som möjligt för dem. Som produktiva människor har de ett meningsfullt liv. De försörjer sig själv och de utövar dagligen sin förnuftsförmåga, vilket inger självkänsla och självaktning. Resultatet av allt detta är lycka.

Lycka tenderar att göra folk välvilliga. Likaså tenderar olycka att göra folk illvilliga. Detta är inte bara något som vi har kunnat notera hos andra, vi har nog också kunnat notera det hos oss själva. Vi vet, bara för att ta ett enkelt exempel, hur andra är när de har vaknat på fel sida. Vi vet hur vi själva är när vi har vaknat på fel sida. Men detta gäller ju inte bara när vi vaknar på rätt eller fel sida på morgonen. Vi kan även se samma sak hos andra och oss själva när det går bra respektive dåligt för oss.

Hur ser relationen mellan lycka och välvilja ut egentligen? När man har motgångar och man är olycklig, då är det ibland svårt att tro att lyckan är möjlig. Men om man lyckas uppnå de mål som lycka kräver, då blir man faktiskt övertygad om att lyckan är möjlig, inte bara i teorin utan även i praktiken. I den mån man nu värdesätter andra människor kommer man också att vilja se dem lyckas i livet. Man vill dem all välgång i livet just eftersom man värdesätter dem. Denna välvilja kan även sträcka sig till folk som man inte ens känner detta i kraft av deras faktiska eller potentiella dygder och värden. (Precis som vi rimligen anser att människor är oskyldiga till motsatsen är bevisad, anser vi att totala främlingar är av åtminstone ett potentiellt värde för oss tills motsatsen är bevisad.)

Som ett uttryck för denna välvilja är du villig att på olika sätt hjälpa andra på traven. Denna vilja är inte altruistisk. Den är inte av plikt. Den är en akt av kärlek – kärlek till dygder och värden hos andra. Men mer fundamentalt kan man säga att det är en akt av kärlek till livet och lyckan själv. Det är en kärlek som säger: ”Jag älskar livet när livet leker”. Det är den känslan som ni vill att andra människor, som ni värderar, ska kunna ta del av.

Observera att denna känsla bygger på den implicita metafysiska föreställningen att varje människa i grunden är ”sin egen lyckas smed”. Din lycka står aldrig i konflikt med en någon annans lycka. Lyckan är något som vi måste skapa själva. Det är inget som det finns en begränsad mängd utav och som vi därför måste ”slåss om”. Eftersom lyckan hänger på din egen insats följer det att du inte kan hjälpa andra genom att offra dig själv. Observera också att denna metafysiska föreställning blir nästan dagligen verifierad, även av de som inte delar den, i den mån vi faktiskt lever i ett kapitalistiskt samhälle.

Eftersom tvång är bannlyst i ett fritt och kapitalistiskt samhälle kan människor bara förverkliga sina drömmar genom att förlita sig på andras frivilliga samarbete. Dvs vi handlar bara med varandra, frivilligt, om vi båda är övertygade om att handeln är till bådas ömsesidiga vinning. Den enes framgång kommer därför av att hon har gjort livet bättre för andra. Det är på den vägen som kapitalismen verifierar att vi faktiskt lever i ett välvilligt universum där lyckan faktiskt är möjlig, helt utan självuppoffringar eller intressekonflikter.

Jämför nu detta med t ex blandekonomier där staten med olika skatter, subventioner, bidrag och regleringar främjar en del på andras bekostnad. Ett sådant samhälle stärker snarare den motsatta metafysiska föreställningen om ett illvilligt universum, som istället säger att din lycka och framgång är beroende av andras motgångar. Ett sådant system generar knappast någon genuin välvilja människor emellan. Tvärtom kommer det att generera konflikter, rädsla och hat mellan människor. Det är nog ingen slump att det inte finns lika mycket välgörenhet eller välvilja i stora ”generösa” välfärdsstater som Sverige.

Kapitalism gör lyckan möjlig och lycka tenderar att leda till välvilja. När allt kommer omkring är det inte alls konstigt att kapitalismen genererar så mycket välgörenhet. Alla de som säger att kapitalismen leder till ett ”kallt” samhälle, borde verkligen granska den premissen. Det är snarare så att kapitalismen kommer att leda till ett ”varmare” och vänligare samhälle.