Frihet med nyanser av tvång

Carl SvanbergLämna en kommentar

DN:

DET RÄCKER inte med teknik och forskning, framhöll Reinfeldt i sitt invigningstal vid konferensen, det behövs ekonomiska styrmedel också. Till exempel koldioxidskatt, som Kina kunde ha nytta av att införa:

– Jag är fast övertygad om att prismekanismer behövs för att främja en hållbar utveckling. I Sverige är koldioxidskatten 100 euro per ton. I Kina är den noll, sade Reinfeldt.

Han varnade också Kina för att det kan gynna protektionistiska stämningar i Europa om europeisk industri får konkurrensnackdelar genom genom att tvingas köpa utsläppsrätter dyrt för att EU ska nå sina klimatmål medan kinesisk industri slipper sådana pålagor. (Min kursivering.)

Statliga interventioner bruka leda till krav på ytterligare statliga interventioner. Logiken bakom detta fenomen är att statliga interventioner alltid ställer till med problem och att man därför försöker lösa problemet med nya statliga interventioner. Men här ser vi något annat. Här tar man de problem som de statliga interventionerna orsakar i Europa som ett argument för att införa statliga interventioner i ett land där de inte finns och följaktligen inte orsakar några problem. Och allt på uppmuntran av en ”frihetlig” borgerlig politiker.

Det är illa nog när borgerliga politiker, som säger sig stå för frihet, inför nya skatter och regleringar i Sverige. Det är nästan värre när samma borgerliga politiker uppmuntrar Kina att förstöra sin egen friare ekonomi med skatter och regleringar. Om man vill motverka protektionism i Europa, propagera då för värdet av en fri kapitalistisk ekonomi som sådan. Börja inte med att propagera emot en fri kapitalistisk ekonomi i Kina.

Det beteende vi observerar beror dels på mycket dåliga nationalekonomikunskaper hos våra politiker. Men det beror också på mycket dålig filosofi. Det är den dåliga filosofin som gör folk antingen ointresserade av eller oförmögna att t ex ta till sig sund nationalekonomi. Reinfeldt och hans många motsägelser är ett av många exempel på detta.

Reinfeldt har sagt att han bland annat är inspirerad av Hegel. Han har kategoriskt avfärdat att han skulle vara inspirerad av Hegels totalitära drag. Men varje gång Reinfeldt talar om friheten är han alltid nog med att visa att det ett inte ”enkelt” begrepp. Det är snarare ett begrepp ”rikt på nyanser”. (Detta är ett typiskt hegelianskt förhållningssätt.) Som alltid när hegelinspirerade människor talar, betyder detta att totala motsägelser ger oss en mer ”fullständig” bild av verkligheten, i detta fall av frihetens ”sanna” väsen.

Detta innebär inte bara att man i frihetens namn kan tänka sig alla möjliga inslag av våld och tvång i Sverige. Det innebär också att man kan säga sig värna om den relativa ekonomiska friheten i Europa genom att argumentera för att Kina ska införa mer våld och tvång i samhället i form av skatter och regleringar. Det är i princip samma attityd som gjorde det möjligt för många anti-kapitalister att säga att Franklin Dilano Roosevelt, med hjälp av omfattande statliga interventioner, kunde ”rädda” kapitalismen i USA.

Mattias Svensson skrev för ett par år sedan en artikel i Captus där han tog upp just Reinfeldts speciella – hegelianska – frihetsbegrepp:

Det enda han gör riktigt klart är att han inte menar att frihet betyder frihet från politiska ingrepp. Ett sådant frihetsbegrepp – baserat på den liberala traditionens negativa rättighetsbegrepp som lämnar individen fri att sträva efter lycka och egendom genom egna val och i frivillig samverkan med andra – avfärdas av Reinfeldt eftersom det vilar på ”en för enkel analys”. Rätt använd kan politiken istället ”vara ett stöd för människors frihetssträvan”.

Läs gärna hela analysen för den visar just hur bisarrt detta ”rikare” frihetsbegrepp blir med tiden. Det inkluderar som exempel ”friheten” att ha ett statligt finansierat kungahus.

Vid flera senare tillfällen har Reinfeldt ”förtydligat” sin syn på friheten. Smålandsposten:

Det jag har utmanat är tesen att friheten är enkel. Alltså frihet definierad som det en del moderater ägnade sig åt för tjugo år sedan. Friheten för dem var bara frånvaron av politik… Men när friheten går ner på individnivå, när det handlar om transfereringssystem och människors olika beroendeförhållanden, då är friheten mer komplicerad. Då handlar det om att frigöra människor i deras vardagssituation. Och då kallar samma personer mig för samhällsingenjör, därför att jag tar mig an denna komplicerade verklighet. Men det är ett samhällsproblem att människor har brist på frihet i denna praktiska bemärkelse, och det ska alliansen fortsätta fördjupas för att lösa!

Detta är typiskt hegelianskt. Likaså är implikationerna typiskt hegelianska. Ty den totala summan av allt detta är att frihet inte bara betyder frånvaron av tvång och våld, så måste det dessutom betyda just närvaron tvång och våld.

Statsminister Reinfeldt är nog mer inspirerad av irrationella filosofer som Hegel än vad han förstår eller än vad han är villig att erkänna inför sig själv och andra. I vilket fall som helst bådar det inte gott för friheten. Varken i Kina eller Sverige.

En ärligare indoktrinering?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Bengt Lindroth kommenterade den 11 april 2008 i Sydsvenskan debatten om Forum för levande historias uppysningskampanj om kommunismens brott. Lindroth menar att debatten i Sverige är något omotiverad eftersom inga av de brott som kommunismen har gjort möjlig har drabbat oss i Sverige. Att därför folk blir så upprörda över detta för honom svårt att förstå.

Jag har ingen större sympati för denna reaktion. Det finns absolut ingen anledning till varför vi ska vara likgiltiga inför ondskefulla ideologier som kommunismen. Det är irrationellt att inte döma idéer. Just eftersom dessa onda idéer hade sådana förödande konsekvenser i andra länder är det extra viktigt att vi förstår oss på idéerna så att vi lär oss av historien och inte upprepar samma misstag igen.

Debatten handlar om det principiella med att staten ägnar sig åt saker som den inte ska, nämligen döma idéernas status som sanna eller falska, goda eller onda. Staten ska förstås inte göra detta. Det är bara farligt att staten börjar utvärdera idéer. Kan staten börja bestämma vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, då kan den också motivera censur av det som staten anser är falskt. Redan idag hamnar Förintelseförnekare i fängelse i Europa. Staten kan även börja förbjuda handlingar som den anser är fel. Som ett exempel riskerar idag folk som köper och/eller säljer sex att hamna i fängelse i många länder. Inte för att ”brottet” har några faktiska offer, utan endast för att det anses vara dåligt för ”samhällsmoralen”.

Men Lindroths argument är istället att det är fel av svenska staten att döma vad som har hänt i andra länder och att debatten i Sverige är konstig just eftersom det handlar om saker som hände i andra länder. Som kontrast till den svenska statens kampanj lyfter han fram en ny upplysningskampanj för demokratins värde i Danmark.

I Danmark har regeringen bidragit till en liknande diskussion, men med en väsentlig skillnad mot Sverige. Upplysningsarbetet utgår från Danmarks egen historia, handlar om landets egen utveckling till ett modernt folkstyre. Om blindskär och milstolpar längs vägen. Den demokratikanon i 35 punkter regeringen Anders Fogh Rasmussen just presenterat vill i många delar fylla samma kunskapsbrister om historien som Forum för levande historia siktar in sig på. Till exempel punkterna 28 om Demokrati och totalitarism i mellankrigstiden och 34 om Murens fall. Mottagandet i Danmark har bland många varit positivt, också bland en del kulturradikaler som annars häcklat Anders Fogh Rasmussen i samband med Muhammedkarikatyrerna, eller förkastat kulturminister Brian Mikkelsens rödvita, nationella kulturkanon för drygt två år sedan.

Sedan frågar han sig själv: ”Skall staten ägna sig ens åt initiativ av den danska typen? Svaret borde i princip vara ja”. Varför?

Staten kommer i vissa lägen aldrig ifrån att den måste ta akut ansvar för frågor om hur det nära förflutna i kontroversiella fall skall tolkas och klarläggas. Vem skall tillsätta sanningskommissioner och ge direktiv till vitböcker? Stundom måste staten göra det. I Finland pågår en het debatt apropå 90-årsminnet av inbördeskriget 1918, som ändade med 37000 döda. Fortfarande upprörs många medborgare av de vitas ofta folkrättsvidriga ståndsavrättningar eller summariska rättegångar mot förlorande röda. Kravet på en formell ursäkt från finländska staten, som faktiskt spelade en roll i detta, har rests.

Det är helt i sin ordning att staten måste ta ställning i frågan om ett brott har begåtts eller inte. Det är ju trots allt detta som rättegångar syftar till. Men upplysningskampanjen för demokrati eller mot kommunism är ingen rättegång som syftar till att avgöra om ett brott har begåtts eller inte, utan om en idé är god eller ond. Det är, av skäl som jag har gett, en väsentlig skillnad, för vår frihet.

Lindroth fortsätter: ”I våra grannländer, med egna minnen av nazi- eller Sovjetockupationer, krig, quislingar, medlöperi, motstånd, rättsuppgörelser på mer eller mindre legalt snygga grunder räcker den egna historien gott till för uttömmande statligt uppammade diskussioner om rätt och moral, om det onda och det goda, om förtryck och folkstyre. Vi svenskar finner mindre sådant dramatiskt stoff i berättelsen om vårt lyckligare lottade och fridsammare, men periodvis igelkottsaktiga 1900-tal.” (Min kursivering.)

Betyder detta att staten i Sverige har bara rätt att bedöma det som svenska folket och svenska staten har varit med om eller tagit del i, men inte sådant som bara har drabbat andra länder i första hand? Om så, betyder då det att staten kan döma socialdemokratin som rörelse, på grund av dess stora inflytande på det svenska samhället? Vore det, med andra ord, ärligare med en statlig kampanj som upplyste svenska folket om de ”framsteg” och ”reformer” som socialdemokraternas långvariga regeringsinnehav har resulterat i? Vore det lämpligt av staten att indoktrinera barn och unga i socialdemokratins moraliska överlägsenhet? Vore det lämpligt att tvinga mig, med flera, att via skatten finansiera sådana här kampanjer i framtiden?

Det blir inte ett dugg mer ärligt att staten i Sverige endast bedömer den svenska statens handlingar eller det svenska folkets historia. Det blir inte heller ett dugg mindre farligt för historien, moralen eller sanningen, om den svenska staten bara ägnar sig åt att döma idéer som har drabbat Sverige.

Kriminell subjektivism

Carl Svanberg12 kommentarer

Jag har flera gånger sagt att subjektivism rent logiskt kan leda till kriminalitet. Ty enligt subjektivismen så är det sanna och det rätta för dig inte nödvändigtvis det sanna och rätta för mig. Vad som är sant och rätt bestäms inte av objektiva fakta, som alltså inte finns, utan av våra känslor. Så om det känns rätt att begå mord eller stöld, då är det också rätt – för somliga.

Detta är dock inte bara en logisk implikation av subjektivismen. Det finns dessutom ytterligare empiriska bevis för denna slutsats. Undersöker man de kriminellas sinne är det klart att subjektivism är typiskt för kriminella.

Ibland får man också bekräftelser på detta samband i dagstidningarna. I Helsingborgs gratistidning Xtra! kunde jag häromdagen t ex läsa om ett rån i en videbutik Lund. Xtra! skrev 11 april 2008:

Ett tiotal av de åtalade erkände stöld. Några var arroganta i tingsrätten. Till exempel en 19-åring som förekom på en övervakningsbilderna flyttandes en tv inne i lokalen…

– Det är inte förbjudet att flytta en tv, sade han till åklagaren.
– Nej, men att stjäla och bära i väg med den, blev hennes svar.
– Det är inte förbjudet för mig att stjäla, blev 19 åringens svar.

Arrogant, irrationell och kriminell. Sådan är subjektivismen.

Preventiv attack mot evasioner

Carl Svanberg1 kommentar

Igår påbörjade jag en sak. Folk som ser mig på stan, tåg och bussar, kommer kanske tycka att det är lite ovanligt ut, men det bjuder jag så gärna på. Vad jag gör är att jag numera sitter och läser gratistidningarna med en penna i högsta hugg. Jag markerar, stryker under och skriver anteckningar i marginalerna. Jag gör detta för att som en daglig övning i att identifiera det mest väsentliga. Jag kan göra det utan att markera det så klart, men det blir mer ”verkligt” om jag ser det nedskrivet och inte bara som en tanke som ”flög förbi” i mitt medvetande. Sedan jag kommer nog ihåg lättare varför jag ansåg att det jag läste var fel om jag har markerat det så här. Precis som jag generellt sett kommer ihåg saker lättare om jag markerar, stryker under och gör en liten anmärkning i marginalen om saken.

Om jag inte finner något som jag tycker är värt att spara på tänker jag bara lägga tillbaka tidningarna på tåget eller på bussen och sedan låta andra få ta del av mina anteckningar. Helt gratis bjuds de på lite Carl Svanberg marginalia! Ett sannerligen billigt och bekvämt sätt att kortfattat sprida sina egna åsikter om dagsaktuella företeelser, måste jag säga.

Samma dag som jag började med detta jag läste en artikel i City. Den handlade om att man kan för en viss summa få göra ett DNA-test där det kan framgå vilka sjukdomar du har i generna, och därmed vilka förhöjda risker för olika sjukdomar du har. Det gavs lite argument fram och tillbaka om varför detta var bra eller dåligt. Ett bra sådant argument var att metoden inte gav resultat som var så tillförlitliga som man skulle kunna önska. Men till de argumenten stod utan tvekan tidningen för själv. Och jag angriper inte dessa argument för att de är dåliga, utan för att de är alldeles för vanliga.

Argument 1: ”Vill jag dessutom veta om det är prostatacancer, Alzheimer eller en hjärtattack som leder mig ner i graven? Och vill jag ha reda på om partnern jag funderar ha barn med bär på mindre lämpliga gener?” Ja, varför inte? Då kan du kanske göra något åt det? Lägga om din kost? Röra dig lite mer? Eller vad det nu må vara. Det slog nog inte denna person att detta är inget nytt. Länge har läkare med din släkt som utgångspunkt försökt redogöra för dina hälsorisker och sedan utifrån det försöka ge dig goda tips och råd om hur ska du leva för att minska dina risker för att gå samma öde till mötes som dina släktingar. Den enda skillnaden är att nu blir läkarens bedömningar och därmed rekommendationer, som kan vara skillnaden mellan liv och död, mer exakta tack vare DNA-tekniken.

Men istället antyder man att självskapad okunskap är något önskvärt här. Att medvetet blunda inför verklighetens fakta – detta trots att varje vara i relation till livet implicerar ett böra. Hur kan man motivera detta? Nu kommer vi till argument 2: ”Det som skrämmer mig är ett samhälle där våra gener blir offentlig egendom. Där vi delas in i klasser med vissa mer livskraftiga och friska än andra. Låter det som rena science fiction? För 70 år sedan fanns en man med liten mustasch som inte tyckte det”.

Detta argument säger att en del människor kommer att födas med, generellt sett, sämre gener och andra med generellt sett bättre gener. Därmed finns det, sägs det, en risk för att somliga kommer att dömas morailskt sett olika beroende på deras uppsättning av gener. Dvs det finns alltså en risk för att en del kommer att döma din moraliska karaktär på grund av dina gener. Men detta är inget nytt problem. Detta är ju i sin essens inget annat än rasism. Nu är rasism själv något ytterst irrationellt. Det är nämligen irrationellt att anta att din eller andras moraliska karaktär följer av dina gener. Men irrationalitet som rasism är något som människor väljer. Människor har fri vilja. Det finns därför absolut ingenting som säger att mer kunskap om våra gener leder till mer rasism i samhället. Om så, vad mynnar då detta argument ut i? Jo, man säger att det finns en chans att somliga använder kunskapen om andras genuppsättning som ett argument för att döma dem moraliskt, varför det nog är bäst för oss alla om vi helt enkelt går med på att aldrig veta mer till att börja med. Här använder man alltså en form av irrationalitet (rasism) som en ursäkt för att motivera ytterligare irrationalitet (självvald okunskap beträffande sina gener).

Precis som statliga interventioner i ekonomin tenderar att leda till statliga interventioner, så länge ingen ifrågasätter grundpremisserna bakom de statliga interventionerna, tenderar en evasion att leda till ytterligare en annan evasion tills man ifrågasätter den falska grundpremiss som möjliggjorde evasionerna till att börja med. Nu kan du kanske tycka att jag inte borde bry mig om dessa dåliga argument, men om evasioner tenderar att leda till evasioner, och irrationalitet i form av evasioner är den primära roten till all ondska, då är det lika bra att sätta stopp för dem redan här och nu.

Hur följer det?

Carl Svanberg25 kommentarer

Patrik undrar: ”Ser objektivister livet som ett egenvärde?”

Om du med ”egenvärde” menar ”intrinsikalt värde” (dvs ett värde ”i sig” och som är helt och hållet skilt från ett värderande subjekt), så är svaret nej. Om du däremot menar att livet är ett ”egenvärde” eftersom det är det yttersta värdet och därför ett självändamål, och att alla andra värden därför är så kallade ”instrumentella värden” i relation till det finala ändamålet som alltså är livet, då är svaret ja.

Och: ”Varför skulle just individualism följa från de ursprungliga premisserna?”

Om vi i etiska-sociala termer menar att individualism är detsamma som att individens liv är den grundläggande värdeenheten, dvs att varje enskild individ är ett moraliskt självändamål, då följer det logiskt av det faktum att när vi talar om människans liv som det yttersta värdet, så talar vi naturligtvis inte om ”Människans liv” i en platonsk mening.

Nej, vi talar om de högst konkreta människorna här på jorden och deras liv. Det är för var och en utav dem som livet är det yttersta värdet. Livet står ytterst på spel för oss alla i egenskap av att vara levnade. Om deras enskilda liv är deras yttersta liv då är också deras enskilda liv ett moraliskt självändamål. Detsamma är av samma anledning sant om alla andra individer. Därför följer individualism.

(Därmed inte sagt att de explicit har valt att hålla livet som det yttersta värdet och att därför explicit och konsekvent leva på ett livsbefrämjande sätt. Men poängen är att de i egenskap av att vara levande varelser har inget alternativ beträffande det yttersta värdet: det är livet eller inget.)

Hur skulle något annan slutsats kunna följa? Det enda alternativet till individualismen är dess motsats, kollektivismen. Hur skulle kollektivism följa av premissen att varje enskild människas liv är ett moraliskt självändamål? Hur skulle något annat än egoism, dvs att vi ska sträva efter våra livsbefrämjande värden, kunna följa? Hur skulle altruism, dvs att vi ska offra oss och våra värden för andra, kunna följa?

Sedan skrev du: ”Vi diskuterade för ett tag sedan Humes lag. Som jag förstår det hela är ‘livet’ delvis ett ‘böra’ (delvis då det också är ett ‘är’). Så länge en etisk teori helt eller delvis grundar sig på värdefakta så är ju inte Humes lag något problem, eller snarare, Humes lag är _förenlig_ med vissa etiska teorier, sådana som bygger sina slutledningar på värdesatser rakt igenom.” (Och Sundholm gav mig en länk hit.)

Strikt talat är inte livet ett ”böra”. Livet blir ett ”böra”, dvs något som vi alltså bör sträva efter att bevara, om vi väljer att leva. Men det är nu viktigt att komma ihåg, i diskussionen om Humes lag, att livet är det enda som kan vara ett yttersta böra, dvs ett yttersta värde. Detta följer i sin tur av, som jag m fl har påpekat om och om igen, det faktum att livet är det som ytterst står på spel för alla levande varelser. Det är därför livet eller inget.

Jag ser, efter att ha läst den länk som Sundholm gav mig, att du missförstår det som sägs. Jag är också tämligen säker på att du missförstått precis allt som POS har skrivit i ämnet.

Du påstår att mitt resonemang (om kruxet med Humes lag) förutsätter vad det ska bevisa, nämligen att det finns en universell och objektiv moral. Det förstår jag inte alls hur du kom fram till eftersom det inte alls är vad jag säger. Det enda jag sade i citatet du har på din blogg var att om man kan finna, i verkligheten, ett yttersta värde då har man även löst kruxet med Humes lag, dvs problemet med att identifiera det yttersta börat. Det jag sade var alltså att livet är det enda som är och kan vara det yttersta värdet eftersom det i verkligheten är det som ytterst står på spel för alla levande varelser. Vi har därför, i denna mening, inget val i frågan om vad som ska vara ett yttersta värde eller inte. Det enda vi har ett val är beträffande valet att acceptera detta faktum fullt ut eller inte.

Vad händer om vi väljer att acceptera detta faktum fullt ut? Jo, först nu följer, logiskt, i allra högsta grad en universell och objektiv moral. Det följer ju logiskt av det faktum att livet och lyckan kräver samma sak för alla människor. Samma grundläggande dygder och samma grundläggande värden. Därav universell moral. Livet och lyckan kräver för alla t ex dygder som rationalitet, ärlighet, rättvisa. Livet och lyckan kräver också, för alla, vissa värden som mat, sömn, sex, syfte, självaktning, jobb, kunskap, etc. (Listan på objektiva värden kan göras väldigt lång eftersom människans behov är praktiskt taget oändliga.) Dessa dygder och värden är objektiva, då de har sin grund i verklighetens fakta: de är aspekter av verkligheten satta i relation till vad som krävs för mänsklig överlevnad. Därav objektiv moral.

Därmed inte sagt att alla måste tycka om samma mat eller måste jobba med samma sak eller måste sova exakt lika mycket eller måste besitta exakt samma sorts kunskaper. Inom ramen för det rationella finns det utrymme för mycket valfrihet och variation. En objektiv moral säger nödvändigtvis inte att köttfärssås är något för alla, men att mat är det och att det är upp till dig att skaffa den mat som du själv gillar.

Ny sajt: Atlas Shrugged

Carl SvanbergLämna en kommentar

ARI har startat en ny sajt för de som inte har sett det ännu. Den är helt tillägnad Ayn Rands bok Atlas Shrugged. Hemsidan har många bra saker. Som t ex flera timmar lång analys av boken av Onkar Ghate, en flera timmar lång analys av John Galts tal också av Onkar Ghate, artiklar som ”The Dollar and the Gun” av Harry Binswanger och ”Why Businessmen Need Philosophy” av Leonard Peikoff. Och mycket mer. Sprid ordet!

Legitimt förakt

Carl Svanberg2 kommentarer

Ayn Rand anklagas ofta för att ”hata” och ”förakta” de svaga. De säger att hon är ”ond” eftersom hon har en nästan ”fascistoid” människosyn. De baserar detta på två saker. Det första är generell en okunskap om fascism, filosofi och Ayn Rand i största allmänhet. Det andra är inget annat än omfattande rationaliseringar och evasioner för att motivera sitt hat mot de ”starka”.

Det första påståendet baserar jag på det faktum att fascismen är en kollektivistisk ideologi som har sina filosofiska rötter hos kollektivister som Platon och Hegel. Ayn Rand var inte en förespråkare av kollektivism, utan den främsta förespråkaren av individualism som någonsin har existerat. Det jag säger är eller borde inte vara det minsta lilla kontroversiellt, om man bara var någorlunda bekant med fascism, filosofins historia och Ayn Rands filosofi. Men precis som en del filosofer tycker att det är fel att dra slutsatser om vad vi bör göra baserat på fakta, tycker en del filosofer att det är fel att dra slutsatser överhuvudtaget baserat på fakta.

Det andra påståendet baserar jag på implikationerna av den svaghetsdyrkan som ligger till grund för fördömelserna gentemot Ayn Rand. Låt mig förklara.

Vad är svaghet? Hur ska vi förhålla oss till svaghet? Vi måste skilja på två typer av svaghet. Moralisk och icke-moralisk svaghet. De två typerna av svaghet skiljer sig väsentligen åt i det avseende att moralisk svaghet är självalstrad och vald, medan icke-moralisk svaghet inte är något som man kan rå för. Ett exempel på moralisk svaghet är den som kommer av att man lever ett oärligt liv. Ett exempel på icke-moralisk svaghet är att vara född med ett fysiskt handikapp.

Vad är då förakt? ”Förakt” är dels känslan av att något eller någon är av mindre värde och dels känslan att något eller någon därför inte förtjänar något särskilt intresse eller någon särskild respekt.

Jag säger att det naturligtvis är fel att se ned på människor på grund av deras icke-moraliska brister. Det är fel eftersom det är irrationellt att se ned på människor för saker som är bortom deras kontroll, för saker som de inte kan rå för. Det vore nämligen detsamma som att hålla människor moraliskt ansvariga för saker som de inte kunde göra något åt. Det vore irrationellt eftersom det vore orättvist. Men det vore däremot inte ett dugg fel att se ned på människor, dvs att förakta människor, på grund av deras moraliska fel och brister.

Enligt Ayn Rands moralfilosofi, objektivismens etik, är människans liv standarden för moralen: det som främjar människans liv är det goda och det som skadar det är det onda. För att överleva, måste vi producera. Allt vi behöver måste nämligen skapas. Och för att producera, måste vi tänka. Vi måste nämligen förstå hur världen fungerar, med hjälp av fakta och logik, för att förstå hur vi ska forma om naturen, så att den tjänar våra behov och begär. Rationalitet är därför den primära dygden och irrationalitet är den primära lasten.

Genom att vara rationell och moralisk blir man sig till en stark människa; en människa som är bra på att leva. Detta är essensen av moralisk styrka. Genom att vara irrationell och omoralisk gör man sig själv till en svag människa; en människa som är dålig på att leva. Och detta är alltså essensen av moralisk svaghet.

Irrationalitet handlar om sådant som att blunda inför verkligheten, om att vara oärlig med sig själv och med andra, om att göra sig beroende av andra, att sätta andras tyckande före sitt eget möte med verkligheten, om att inte vara trogen sina rationella principer och övertygelser, om att inte ha något syfte med livet, om att offra sig själv för andra. Och så vidare. Alla dessa former av irrationalitet gör dig oundvikligen svag, hjälplös, patetisk. Det är definitivt omoraliskt att reducera sig själv på detta sätt. Men inte bara det; det är också föraktfullt.

De moraliskt svaga är definitivt utan någon särskild moralisk relevans. De gör sig inte förtjänta av något särskilt intresse eller någon särskild respekt. Om vi kommer fram till att en människa är väsentligen irrationell och därför ond, då följer det framför allt att vi ska sluta ha med dem att göra. (Eller i varje fall att vi ska försöka minimera vår exponering av dem.) Man bör absolut inte kasta bort en minut på sådana människor. Det vore nämligen altruistiskt och därför omoraliskt. De förtjänar sitt öde – med allt vad det betyder.

Det är fel att överhuvudtaget sätta andras brister, vare sig de är moraliska eller inte, i livets centrum. I den mån vi har med andra att göra bör det bara vara av strikt själviska skäl. Andra människor är inte av ett rationellt värde för oss på grund av deras laster, utan på grund av deras dygder. Det finns många egenskaper som är goda hos människor, men om de inte är valda då är de helt enkelt inte av någon moralisk relevans.

I den mån våra nära och kära lider av icke-moraliska brister är det bara naturligt att vi har en sympati för dem. (Faktum är att det bara är naturligt att ha medlidande för alla oskyldiga som lider av faktorer bortom deras kontroll.) Vi bör hjälpa och stötta våra nära och kära (så länge det inte kräver några självuppoffringar). Men när vi hjälper våra nära och kära på detta sätt då är det ett uttryck för vår vänskap och kärlek till dem och deras dygder och värden – inte deras brister. Det är en akt av genuin välvilja – inte av plikt eller en akt av pervers ovillkorlig kristen ”kärlek” till deras brister.

Om det nu är fel att sätta andras icke-moraliska fel och brister i livets centrum, hur mycket mer fel vore det då inte att sätta andras moraliska fel och brister i livets centrum? Ändå är detta vad den konventionella moralen föreskriver. Det är också, enligt denna moral, som det är fel att se ned på de moraliskt svaga. Vad implicerar en moral som säger att det är fel att förakta de moraliskt svaga? Den implicerar att det moraliska ligger, så klart, i att vara de onda och irrationella till hands och till lags; att tjäna dem, att göra deras liv bekvämare, enklare, bättre – att vara deras tjänare. Det är inte någon kärlek eller välvilja som ligger bakom denna moral utan ett hat: ett hat för värden som sådana. Ayn Rand skrev:

The deserved belongs in the selfish, commercial realm of mutual profit; it is only the undeserved that calls for that moral transaction which consists of profit to one at the price of disaster to the other. To demand rewards for your virtue is selfish and immoral; it is your lack of virtue that transforms your demand into a moral right.

A morality that holds need as a claim, holds emptiness—non-existence—as its standard of value; it rewards an absence, a defect: weakness, inability, incompetence, suffering, disease, disaster, the lack, the fault, the flaw—the zero. (For the New Intellectual, s 144.)

Denna svaghetsdyrkan är altruismens essens. Altruismen handlar ju om att vi ska ge upp värden. Vi ska ge upp vår strävan efter värden. Vi ska ge upp vår personliga lycka. Vi ska ge upp livet. Altruismen är därför dödens och lidandets moral.

Det är för att Ayn Rand avfärdar altruismen och istället argumenterar för en kärlek till värden, dygder, rationalitet – kort sagt: till styrka i den moraliska meningen som hon blir hatad och föraktad av altruisterna. Vad säger detta om altruisterna? Allt vi behöver veta för att veta att det är dem som förtjänar inte bara förakt, utan även hat. Om du älskar livet kan du inte vara känslomässigt likgiltig inför dessa sanna hatare till nihilister. ”Hat” är en känsla av starkt ogillande för något eller någon som hotar våra värden. De som försöker förstöra världen genom att leverera den till de ondas händer förtjänar i allra högsta grad hat.

Nej till politiserad historia

Carl SvanbergLämna en kommentar

I dagens DN Debatt skriver historiker att regeringens kampanj mot kommunismen, under Levande historias regi, utgör ett hot mot historieämnet som sådant. Det innebär att man gör historien till ett ideologiskt ”slagfält”. Allt detta är sant. Jag argumenterade för samma sak för ett par år sedan. När staten tar över forskning då förstör man den. För att vetenskapen ska fungera på riktigt måste den vara fri – fri från staten.

Tyvärr är dessa historiker inte konsekventa. De går med på att staten ska kontrollera vetenskapen och därmed också historieämnet. De skriver: ”Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen för avvikande åsikter”. (Min kursivering.)

Det de begär är omöjligt. Så länge man går med på att staten finansierar någonting kommer politikerna, om de är någorlunda ansvariga, att ha en åsikt om hur pengarna används. Eller också kommer de att vara oansvariga, i vilket fall de inte har en åsikt om hur pengarna används.

Det är det senare alternativet som forskarna föredrar. Men vad betyder det i praktiken att man i yttrandefrihetens och toleransens namn ska börja tillåta ”avvikande åsikter” inom historieämnet? Det kan betyda allt möjligt. Bland annat att man ska låta historierevisionister (t ex nazister och kommunister) få ta del av statliga medel. Att ge dessa människor tillgångar till de offentliga medlen kommer definitivt att förstöra historieämnet.

Precis som det är fel att fängsla historiker som förnekar förintelsen, är det fel att tvinga mig att finansiera historiker som vill just förneka förintelsen. Det är en kränkning av mina rättigheter och min yttrandefrihet. Kom ihåg att för varje krona som jag tvingas betala för att finansiera den statliga forskningen – som används för olika ideologiska kampanjer – blir det ju en krona mindre över för min egen opinionsbildning.

Vi står inför ett val: valet mellan fri forskning eller statlig forskning. Det är antingen eller. Ska vi rädda historieämnet från denna politisering finns det bara ett alternativ. Det finns, som vanligt, inte något utrymme för kompromisser i principfrågor som denna.

Ta det inte för givet

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ibland får jag höra folk säga saker med följande andemening: ”Religionen har inte en chans att komma tillbaka”. Eller: ”Vår moderna civilisation kommer aldrig att gå under”. Detta är nog, tyvärr, ganska naivt.

Det finns trots allt massor med människor som arbetar hårt med opinionsarbete som syftar på att förstöra vår västerländska industriella civilisation: environmentalisterna. Det finns de som arbetar hårt med att föra krig mot den: militanta islamister. Det finns kristna och pragmatiska politiker som blundar inför detta faktum och som därför, på olika sätt, hjälper dem på traven: neokonservativa och ”realisterna”. För att inte tala om alla de som argumenterar för ”fred” till varje pris vilket betyder en fred köpt till priset av vår frihet, vilket betyder en värdelös fred: pacifisterna. Det finns alldeles för många intellektuella och akademiker som försöker påskina att islamisk teokrati inte är sämre än kapitalism och frihet: multikulturalisterna. Sedan finns det en stor och växande skara människor i USA som söker förvandla landet till en kristen teokrati: de kristna fundamentalisterna.

De har ingen chans, säger ni kanske. Denna naiva tro baserar sig, enligt mig, på att folk inte kan blunda inför fördelarna med vår västerländska civilisation, vår vetenskap, vår teknologi och vårt välstånd. Det är bara inte möjligt, säger ni kanske. Problemet är att det är det visst. Alla de exempel jag nyss radade upp är samtliga exempel på det.

Nyligen fick vi se ett fruktansvärt exempel på detta. Metro:

Madeline Neumann, 11, blev sjukare och sjukare. Men hon fick ingen hjälp. Hennes föräldrar vägrade skicka henne till sjukhus – istället för vård så fick hon bara föräldrarnas böner.

Fallet med den diabetessjuka flickan i Wisconsin chockar nu USA, skriver Metro New York.

– Föräldrarna skylller dödsfallet på att de inte hade tillräckligt god tro, säger Dan Vergin, polis i staden Everest.

Enligt polisen så trodde föräldrarna i torsdags att Madeline fortfarande skulle kunna återuppstå.

Bloggen Dollars & Crosses gjorde följande observation med anledning av denna tragedi:

[W]e are faced with a very troubling truth: in a nation where the practical benefits of reason, science and technology surround us, seemingly everyday Americans are nevertheless willing to engage in Stone-age mysticism and irrationality—and do so at the price of precious human life. Even if there is tremendous outcry against these parents, I can’t help but take the fact that this girl died in the first pace as a troubling sign.

Jag instämmer fullständigt.

Vi kan och ska inte ta vår västerländska civilisation – med alla dess välsignelser – för given.