I dagens DN Debatt skriver historiker att regeringens kampanj mot kommunismen, under Levande historias regi, utgör ett hot mot historieämnet som sådant. Det innebär att man gör historien till ett ideologiskt ”slagfält”. Allt detta är sant. Jag argumenterade för samma sak för ett par år sedan. När staten tar över forskning då förstör man den. För att vetenskapen ska fungera på riktigt måste den vara fri – fri från staten.

Tyvärr är dessa historiker inte konsekventa. De går med på att staten ska kontrollera vetenskapen och därmed också historieämnet. De skriver: ”Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen för avvikande åsikter”. (Min kursivering.)

Det de begär är omöjligt. Så länge man går med på att staten finansierar någonting kommer politikerna, om de är någorlunda ansvariga, att ha en åsikt om hur pengarna används. Eller också kommer de att vara oansvariga, i vilket fall de inte har en åsikt om hur pengarna används.

Det är det senare alternativet som forskarna föredrar. Men vad betyder det i praktiken att man i yttrandefrihetens och toleransens namn ska börja tillåta ”avvikande åsikter” inom historieämnet? Det kan betyda allt möjligt. Bland annat att man ska låta historierevisionister (t ex nazister och kommunister) få ta del av statliga medel. Att ge dessa människor tillgångar till de offentliga medlen kommer definitivt att förstöra historieämnet.

Precis som det är fel att fängsla historiker som förnekar förintelsen, är det fel att tvinga mig att finansiera historiker som vill just förneka förintelsen. Det är en kränkning av mina rättigheter och min yttrandefrihet. Kom ihåg att för varje krona som jag tvingas betala för att finansiera den statliga forskningen – som används för olika ideologiska kampanjer – blir det ju en krona mindre över för min egen opinionsbildning.

Vi står inför ett val: valet mellan fri forskning eller statlig forskning. Det är antingen eller. Ska vi rädda historieämnet från denna politisering finns det bara ett alternativ. Det finns, som vanligt, inte något utrymme för kompromisser i principfrågor som denna.