Bengt Lindroth kommenterade den 11 april 2008 i Sydsvenskan debatten om Forum för levande historias uppysningskampanj om kommunismens brott. Lindroth menar att debatten i Sverige är något omotiverad eftersom inga av de brott som kommunismen har gjort möjlig har drabbat oss i Sverige. Att därför folk blir så upprörda över detta för honom svårt att förstå.

Jag har ingen större sympati för denna reaktion. Det finns absolut ingen anledning till varför vi ska vara likgiltiga inför ondskefulla ideologier som kommunismen. Det är irrationellt att inte döma idéer. Just eftersom dessa onda idéer hade sådana förödande konsekvenser i andra länder är det extra viktigt att vi förstår oss på idéerna så att vi lär oss av historien och inte upprepar samma misstag igen.

Debatten handlar om det principiella med att staten ägnar sig åt saker som den inte ska, nämligen döma idéernas status som sanna eller falska, goda eller onda. Staten ska förstås inte göra detta. Det är bara farligt att staten börjar utvärdera idéer. Kan staten börja bestämma vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, då kan den också motivera censur av det som staten anser är falskt. Redan idag hamnar Förintelseförnekare i fängelse i Europa. Staten kan även börja förbjuda handlingar som den anser är fel. Som ett exempel riskerar idag folk som köper och/eller säljer sex att hamna i fängelse i många länder. Inte för att ”brottet” har några faktiska offer, utan endast för att det anses vara dåligt för ”samhällsmoralen”.

Men Lindroths argument är istället att det är fel av svenska staten att döma vad som har hänt i andra länder och att debatten i Sverige är konstig just eftersom det handlar om saker som hände i andra länder. Som kontrast till den svenska statens kampanj lyfter han fram en ny upplysningskampanj för demokratins värde i Danmark.

I Danmark har regeringen bidragit till en liknande diskussion, men med en väsentlig skillnad mot Sverige. Upplysningsarbetet utgår från Danmarks egen historia, handlar om landets egen utveckling till ett modernt folkstyre. Om blindskär och milstolpar längs vägen. Den demokratikanon i 35 punkter regeringen Anders Fogh Rasmussen just presenterat vill i många delar fylla samma kunskapsbrister om historien som Forum för levande historia siktar in sig på. Till exempel punkterna 28 om Demokrati och totalitarism i mellankrigstiden och 34 om Murens fall. Mottagandet i Danmark har bland många varit positivt, också bland en del kulturradikaler som annars häcklat Anders Fogh Rasmussen i samband med Muhammedkarikatyrerna, eller förkastat kulturminister Brian Mikkelsens rödvita, nationella kulturkanon för drygt två år sedan.

Sedan frågar han sig själv: ”Skall staten ägna sig ens åt initiativ av den danska typen? Svaret borde i princip vara ja”. Varför?

Staten kommer i vissa lägen aldrig ifrån att den måste ta akut ansvar för frågor om hur det nära förflutna i kontroversiella fall skall tolkas och klarläggas. Vem skall tillsätta sanningskommissioner och ge direktiv till vitböcker? Stundom måste staten göra det. I Finland pågår en het debatt apropå 90-årsminnet av inbördeskriget 1918, som ändade med 37000 döda. Fortfarande upprörs många medborgare av de vitas ofta folkrättsvidriga ståndsavrättningar eller summariska rättegångar mot förlorande röda. Kravet på en formell ursäkt från finländska staten, som faktiskt spelade en roll i detta, har rests.

Det är helt i sin ordning att staten måste ta ställning i frågan om ett brott har begåtts eller inte. Det är ju trots allt detta som rättegångar syftar till. Men upplysningskampanjen för demokrati eller mot kommunism är ingen rättegång som syftar till att avgöra om ett brott har begåtts eller inte, utan om en idé är god eller ond. Det är, av skäl som jag har gett, en väsentlig skillnad, för vår frihet.

Lindroth fortsätter: ”I våra grannländer, med egna minnen av nazi- eller Sovjetockupationer, krig, quislingar, medlöperi, motstånd, rättsuppgörelser på mer eller mindre legalt snygga grunder räcker den egna historien gott till för uttömmande statligt uppammade diskussioner om rätt och moral, om det onda och det goda, om förtryck och folkstyre. Vi svenskar finner mindre sådant dramatiskt stoff i berättelsen om vårt lyckligare lottade och fridsammare, men periodvis igelkottsaktiga 1900-tal.” (Min kursivering.)

Betyder detta att staten i Sverige har bara rätt att bedöma det som svenska folket och svenska staten har varit med om eller tagit del i, men inte sådant som bara har drabbat andra länder i första hand? Om så, betyder då det att staten kan döma socialdemokratin som rörelse, på grund av dess stora inflytande på det svenska samhället? Vore det, med andra ord, ärligare med en statlig kampanj som upplyste svenska folket om de ”framsteg” och ”reformer” som socialdemokraternas långvariga regeringsinnehav har resulterat i? Vore det lämpligt av staten att indoktrinera barn och unga i socialdemokratins moraliska överlägsenhet? Vore det lämpligt att tvinga mig, med flera, att via skatten finansiera sådana här kampanjer i framtiden?

Det blir inte ett dugg mer ärligt att staten i Sverige endast bedömer den svenska statens handlingar eller det svenska folkets historia. Det blir inte heller ett dugg mindre farligt för historien, moralen eller sanningen, om den svenska staten bara ägnar sig åt att döma idéer som har drabbat Sverige.