Kriminell subjektivism

Jag har flera gånger sagt att subjektivism rent logiskt kan leda till kriminalitet. Ty enligt subjektivismen så är det sanna och det rätta för dig inte nödvändigtvis det sanna och rätta för mig. Vad som är sant och rätt bestäms inte av objektiva fakta, som alltså inte finns, utan av våra känslor. Så om det känns rätt att begå mord eller stöld, då är det också rätt – för somliga.

Detta är dock inte bara en logisk implikation av subjektivismen. Det finns dessutom ytterligare empiriska bevis för denna slutsats. Undersöker man de kriminellas sinne är det klart att subjektivism är typiskt för kriminella.

Ibland får man också bekräftelser på detta samband i dagstidningarna. I Helsingborgs gratistidning Xtra! kunde jag häromdagen t ex läsa om ett rån i en videbutik Lund. Xtra! skrev 11 april 2008:

Ett tiotal av de åtalade erkände stöld. Några var arroganta i tingsrätten. Till exempel en 19-åring som förekom på en övervakningsbilderna flyttandes en tv inne i lokalen…

– Det är inte förbjudet att flytta en tv, sade han till åklagaren.
– Nej, men att stjäla och bära i väg med den, blev hennes svar.
– Det är inte förbjudet för mig att stjäla, blev 19 åringens svar.

Arrogant, irrationell och kriminell. Sådan är subjektivismen.

12 reaktioner på ”Kriminell subjektivism

  1. Menar du – förlåt mig om jag fattat fel – att subjektivismen inte är önskvärd, och att vi (subjekten) i stället ska VÄLJA den överlägsna objektivismen (som per definition är oberoende av subjekt)? Det låter paradoxalt. Du måste förklara dig om du vill upprätthålla något slags rationalitet.
    Eller är det så, att detta är en klagosång över den rådande subjektivismen? För du förutsätter ett sådant föreliggande. Om kriminalitet skall ses som ett argument för objektivismen så måste subjektivismen råda; och vice versa! Och – återigen – det finns ingen valmöjlighet i diskussionen. Det enda din text kan komma fram till (då den intervjuades svar under en eventuell objektivism skulle vara detsamma) är att moralpåbud, vare sig de är objektiva eller subjektiva, kan vara blott rådgivande.
    Hur som helst är din text ovanligt lättvindig. Redogör för ditt syfte.

    • Jag tycker att mitt syfte och min poäng är glasklar och jag vet inte hur det kan bli mycket klarare utan att jag blir tvungen att skriva det på din panna. Subjektivism leder till kriminalitet, det är min poäng. Men däremot finner jag dina funderingar oklara och förvirrande.

      Subjektivismen är naturligtvis inte önskvärd. Bland annat för att den leder till problem som kriminalitet. Bör vi därför välja objektivismen (Ayn Rands filosofi)? Ja – efter vi har övertygat oss om att det är den enda sanna och rationella filosofin; inte dessförinnan. Är objektivismen sann? Jag menar det. Jag menar att den överensstämmer med fakta (som är oberoende av det tänkande och utvärderande subjektet)? Ja. Vad är paradoxalt med detta? Jag vet inte. Jag ser absolut inget paradoxalt med detta. Eftersom jag inte vet vad det är jag måste förklara, vet jag inte på vad jag sätt jag brister i min rationalitet.

      Jag förutsätter inte att subjektivismen råder i kulturen. Jag gör alltså inget antagande. Jag vet. Och de flesta vet. Det är lätt som en plätt att verifiera det. Fråga mannen på gatan. Du kommer snabbt att finna att den överväldigande majoriteten är i någon form anhängare av subjektivism. Kriminalitet är, i sig själv, inget argument för objektivism eller objektivitet. Man kan och måste validera objektivismen genom induktion, detta helt oberoende av att subjektivismen är falsk och dålig.

      Apropå huruvida moraliska påbud är rådgivande eller inte, så beror det på vad du menar med detta. Om du menar att det bara finns hypotetiska imperativ, då är svaret: ja. Men detta pratar jag inte direkt om i min text, så detta är lite (men bara lite), utanför ämnet. Det blir nog lättare om du håller dig till en sak i taget.

  2. Förenklat: Att kriminella tänker subjektivt är inte ett argument om subjektivsm råder. Råder objektivism så är det inte ett argument som skadar subjektivismen.

  3. Objektivismen är *inte* ”per definition oberoende av subjekt”. (Varifrån har du fått den idén? Knappast från den här bloggen.) Det är ett objektivt faktum att det finns både subjekt och objekt här i världen. Om något, handlar objektivism om att finna den rätta relationen mellan subjekt och objekt. Behövs det en längre avhandling om detta, så har jag redan skrivit en:

    Klicka för att komma åt gastronomi.pdf

  4. Det jag sade har ingenting med hypotetiska imperativ att göra. Jag nämner inte något om hur denna objektiva sanning skulle kunna se ut, så jag förstår inte var du läste in det.
    Det paradoxala är att man inte kan välja objektivismen som sådan, vilket ditt resonemang vilar på. OM det finns objektiva sanningar kan man välja att följa dem. Men man kan inte välja mellan objektiva sanningars vara och icke-vara. Det är alldeles självklart. Så dylika empiriska argument är fullkomligt ovidkommande. Det spelar ingen roll att du skriker ”Titta här! Så hemsk denna subjektivism är!”, eftersom varje teoris grymhet inte gör den mer eller mindre omöjlig.
    Du kan som bäst få till en situation där vi är ense om att dagens moral är ohållbar. Men att det på något sätt skulle vara ett argument för eller emot något på ett filosofiskt plan är – rent ut sagt – en riktig dumhet. En filosof avskyr oftast slika argument – du tar till dem.
    Du diskuterar på ett sätt där rådande moraldogmer inte åtskiljs från sanningar om moralens beskaffenhet. Ditt argument är ett effektivt sådant – då det skulle kunna locka vettlösa åhörare med sin retoriska kraft – men det är inte ett logiskt eller rationellt sådant. Och de senare egenskaperna bör du eftersträva om du vill locka till filosofisk diskussion.

    • Frågande:

      Ditt senaste inlägg är precis som dina tidigare, ganska röriga och osammanhängande. Så det är lite svårt för mig att förstå vad det är du försöker säga eller vem det är du pratar med. (En del av dina poänger verkar nämligen inte vara riktade mot mig.)

      ”Det paradoxala är att man inte kan välja objektivismen som sådan, vilket ditt resonemang vilar på. OM det finns objektiva sanningar kan man välja att följa dem. Men man kan inte välja mellan objektiva sanningars vara och icke-vara. Det är alldeles självklart.”

      Om vi pratar om objektivismen som filosofi, vilket jag trodde, då kan man visst välja den. Men visst, man kan inte välja huruvida det finns objektiva sanningar eller inte. Det är självklart. I alla fall för mig. Så varför tar du upp det här? Vad har det att göra med något jag har sagt? Det är ett mysterium.

      Du säger: ”Så dylika empiriska argument är fullkomligt ovidkommande. Det spelar ingen roll att du skriker ”Titta här! Så hemsk denna subjektivism är!”, eftersom varje teoris grymhet inte gör den mer eller mindre omöjlig.”

      Ja, det är sant. Det faktum att en teori har grymma konsekvenser gör den inte mindre möjlig (eller omöjlig). Men jag har väl inte sagt att subjektivismen är omöjlig eller möjlig? Så vad är din poäng här? Jag säger att många människor är subjektivister och att de värsta subjektivisterna tenderar att sluta upp som kriminella. Och hur är det ”fullkomligt ovidkommande” att ta upp dessa fakta om man ska bevisa att subjektivismen leder till brottslighet? Det går bortom mitt förstånd.

      Sedan säger du: ”Du kan som bäst få till en situation där vi är ense om att dagens moral är ohållbar. Men att det på något sätt skulle vara ett argument för eller emot något på ett filosofiskt plan är – rent ut sagt – en riktig dumhet. En filosof avskyr oftast slika argument – du tar till dem.”

      Så det faktum att en viss metafysik, eller epistemologi, eller etik, har fruktansvärda konsekvenser är inte ett skäl för att på ett filosofiskt plan ifrågasätta dem? Och kanske till och med avfärda dem som dåliga, falska idéer? Varför är det en ”riktig dumhet”?

      Jag kan bara ta detta som ett exempel på att modern filosofi uppmuntrar till rationalism. Dvs att behandla idéer som något helt skilt från verkligheten och livet. Jag är inte rationalist. Jag tar idéer på allvar. Och att jag fördöms för detta, ser jag som ett bevis för att någonting är allvarligt fel med dagens moderna filosofer.

  5. Först och främst: Förlåt mig om du upplever diskussionen som personlig och otrevlig. Jag skiljer på sammanhang, och tar aldrig åt mig när det är en fråga, inte jaget, som diskuteras. Jag hoppas att du är likadan.

    Sedan: Med en gnutta tankeverksamhet förstår man snabbt hur varje poäng anknyter till din text. Jag förstår inte varför opponentens oförmåga att analysera resonemanget skulle vara en brist hos mig. Men jag antar, att våra tolkningar av objektivismen är alltför olika för att vi ska kunna nå ett svar. Enligt mig förutsätter en logiskt koherent objektivist att moraliska påbud kan vara sanna eller falska. Och då är ditt argument inte filosofiskt relevant – det är ett dåligt argument. Och du påpekar själv att det inte säger något om objektivismens möjlighet. Så jag vidhåller att du tänkt fel.

    Din undanflykt är intressant. Den om rationalism. Och jag är inte ironisk. Jag är rationalist INOM filosofin, därför att jag skiljer filosofin från övriga vetenskaper; inte i syftet, men i metodiken. För mig är det paradoxalt att inte ta till rationell filosofi. Jag skall försöka förklara varför.

    1. Har du läst Platon så har du mött höjden av rationalism. En sådan som du skulle kanske åberopa verkligheten, och avfärda Staten direkt, men jag ser inte varför man skall göra det. Seglivade teorier bottnar oftast i en sanning, även om det vid ytan flyter tusen omöjliga osanningar. Kalla mig postmodernist, men jag kan bortse från den overkliga helheten. Således kan jag tycka att det är icke-rationalister som är introverta och verklighetsfrånvända, eftersom de argumenterar mot helheter utan att se till de verkligt nyttiga bitar som finns däri. Enligt mig är rationalister vidöppnare i sina blickar. Många icke-rationalister jag stött på är ovanligt inkrökta, och de ser allt i svart och vitt.

    2. Jag är rationalist därför att jag finner filosofiskt koherenta argument för exempelvis vissa principer om social fördelning. Att jag finner argument mot andra principer gör att jag avfärdar dem på det filosofiska planet. Filosofin i sig är ett argument, vid sidan om ”verklighetens” argument om ekonomi, psykologi o.s.v. Det du gör, när du blandar ihop filosofins syfte med dess metodik, är att förringa filosofins argumenterande kraft. Filososfi har inget intrinsikalt värde, det är bara ett tillvägagångssätt. Då måste det följas, annars finns det inte. Det finns inga filosofiska mål, bara filosofiska vägar. Jämför med demokrati. Demokratin är ett system som hjälper oss till en önskvärd situation: allas lika värde. Men demokratin i sig är inget värde. Den kan förkastas, om vi finner ett bättre verktyg. Likaså måste filosofin vara koherent, då den bara är ett verktyg.

    För övrigt klingar det konstigt att en objektivist är så pragmatisk. Men det kan ju vara min hörsel. Jag har aldrig läst Ayn Rand, och vet således ingenting om henne. Jag ber om ursäkt om min objektivism är av en annan värld.

    • Frågande,

      Du säger så många konstiga saker här, inklusive en och annan grundlös anklagelse, och jag har varken ork eller tid att försöka reda ut allt åt dig. För enkelhetens skull kan vi säga att du har missförstått mig eller vantolkat mig på praktiskt taget alla punkter. Om du vill prata med mig, försök hålla dig till en poäng åt gången. Och strunta i att slänga dig med grundlösa anklagelser.

  6. Och att en metafysik är avskyvärd är ett gott skäl för att den skall ifrågasättas, men inte för att den skall kallas falsk. Tyvärr. Som jag sade ovan.

    • Det här har ”Frågande” faktiskt rätt i. Logiskt kommer sanningsfrågan före den emotionella reaktionen. (Kronologiskt kan det förstås vara tvärtom; men finner man att en viss metafysik är avskyvärd, är nästa steg att identifiera vad exakt som är så avskyvärt med den.)

      • Jo, men det vet ju jag med, inget jag har sagt ger honom rätt att anta att jag tror något annat heller. Fast även här så vantolkar eller ignorerar ”Frågande” vad jag faktiskt skrev. Jag skrev: ”Så det faktum att en viss metafysik, eller epistemologi, eller etik, har fruktansvärda KONSEKVENSER är inte ett skäl för att på ett filosofiskt plan ifrågasätta dem? Och kanske till och med avfärda dem som dåliga, falska idéer? Varför är det en ”riktig dumhet”?” (Min betoning.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.