Brooks kollektivistiska dagdrömmar

Carl Svanberg1 kommentar

Inför OS 2008 i Peking var många oroliga för att Kina skulle utnyttja evenemanget för att göra propagandapoänger. Under de senaste 30 åren har Kina gjort enorma ekonomiska framsteg. Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom och misär. Det är omöjligt för mig att avgöra i vilken utsträckning människor tog intryck av Kina, men att folk tog intryck råder det nog ingen tvekan om. En som definitivt tog ett intryck var David Brooks, kolumnist för New York Times.

I sin artikel, ”Harmony and the Dream”, skriver Brooks:

”[I]ndividualistic societies have tended to do better economically. We in the West have a narrative that involves the development of individual reason and conscience during the Renaissance and the Enlightenment, and then the subsequent flourishing of capitalism. According to this narrative, societies get more individualistic as they develop.

”But what happens if collectivist societies snap out of their economic stagnation? What happens if collectivist societies, especially those in Asia, rise economically and come to rival the West? A new sort of global conversation develops.

”The opening ceremony in Beijing was a statement in that conversation. It was part of China’s assertion that development doesn’t come only through Western, liberal means, but also through Eastern and collective ones”.

Det tycks inte ha slagit Brooks att orsaken till att Kina har haft en så god ekonomisk utveckling de senaste 30 åren, är tack vare alla ökade inslag av kapitalism. Men efter denna enorma evasion fortsätter Brooks: ”If Asia’s success reopens the debate between individualism and collectivism (which seemed closed after the cold war), then it’s unlikely that the forces of individualism will sweep the field or even gain an edge”. Varför? ”[T]he essence of a lot of the latest scientific research is that the Western idea of individual choice is an illusion and the Chinese are right to put first emphasis on social contexts”.

Vad är det för ”vetenskap” som Brooks hänvisar till? ”Scientists have delighted to show that so-called rational choice is shaped by a whole range of subconscious influences, like emotional contagions and priming effects (people who think of a professor before taking a test do better than people who think of a criminal)…” Det är med andra ord en illusion att det finns rationella individuella val. Om så, då är individualism ett ideal utan verklighet eller värde. Det är i alla fall den slutsats som Brooks vill att vi ska dra. Men vad bevisar egentligen den vetenskap som Brooks hänvisar till? Inte mycket.

Att känslor kan smitta av sig är sant. Ibland kan det ske okontrollerat. Men vi kan inte desto mindre kontrollera det, om vi bara tänker på vad vi gör. Det utesluter hur som helst inte förekomsten av rationella val.

Så kallad ”priming” bevisar absolut ingenting. ”Priming” handlar om hur vi associerar och minns saker och ting strax innan vi ska utföra en viss handling. Hur ”priming” skulle utesluta förekomsten av rationella individuella val förklarar inte Brooks.

Fakta är att vi ständigt gör rationella och individuella val. Vi vet detta av egen erfarenhet, precis som vi av erfarenhet vet att känslor kan smitta av sig eller att så kallad ”priming” förekommer. Om så, varför ska man helt godtyckligt välja att evadera en del av vår erfarenhet? Det finns inget rationellt svar här.

Faktum är att man måste förutsätta enorma evasioner för att försöka komma undan med detta resonemang. Har vetenskapsmännen ingen förmåga att välja att tänka rationellt? Eller är deras vetenskap verket av irrationella sociala impulser som de inte kan kontrollera? Om så, vad är då värdet av denna så kallade vetenskap? (Förresten vet vi också av erfarenhet att en del människor ständigt gör irrationella val, men det är inte desto mindre individuella val.)

Att människor som lever tillsammans med andra tenderar att blomstra och de som lever för sig själva tenderar att vara deprimerade och självmordsbenägna, är säkert sant. Men på vilket sätt utgör det ett argument mot individualism? Det gör det inte. Hela argumentet vilar på den falska premissen att individualism är oförenligt med mänskliga relationer eller samarbete. För en (rationell) individualist är andra människor av ett värde i den mån de är rationella och likaså finns det ett värde i att leva tillsammans med andra människor, så länge alla lämnas fria att sträva efter sin egen lycka, utan att offra sig själva eller andra på vägen.

I själva verket utgör individualism en nödvändig förutsättning för lycka. I psykologiska termer handlar individualism om att man möter världen på egen hand, genom att man tänker och handlar själv. Det leder detta till övertygelsen om att man är förmögen och värdig att leva av egen kraft. Det leder med andra ord till självaktning som ju är en nödvändig förutsättning för lycka. I etiska termer handlar individualism om att individen är ett moraliskt självändamål och att man håller sin egen lycka som sitt högsta moraliska mål. I politiska termer handlar det om att individen har en rätt att sträva efter sin egen lycka.

David Brooks kommentarer är långt ifrån oskyldiga. Vi vet detta eftersom en sådan här härva av mycket dålig logik och evasioner sällan kommer ensam. Efter mycket om och men finner vi till slut den rykande pistolen som sätter dit Brook: ”The rise of China isn’t only an economic event. It’s a cultural one. The ideal of a harmonious collective may turn out to be as attractive as the ideal of the American Dream. It’s certainly a useful ideology for aspiring autocrats”.

Brooks vet att om man ska förespråka diktatur, då måste man förespråka kollektivism. Ska man förespråka kollektivism, då måste man underminera värdet av individualism. Ska man underminera värdet av individualism, då måste man attackera individens jag: förnuftet. Det är därför han hävdar att vetenskapen har ”bevisat” att individuell rationell vilja är en illusion. Så när allt kommer omkring är Brooks artikel inget annat än en enda lång rationalisering för en kollektivistisk diktatur.

Rättvisa till salu 2

Carl Svanberg1 kommentar

Jerusalem Post:

A 29-year-old man affiliated with Jerusalem’s haredi ”modesty squad” has been indicted in a Jerusalem court for allegedly assaulting a 31-year-old woman in her apartment, together with six other men, after they suspected she had carried out ”improper” relations with other men, court documents released Sunday show.

The suspect, Elhanan Buzaglo, who worked for the haredi modesty squad – a vigilante group active in the Mea Shearim and Geula neighborhoods that sees to it that the city’s haredi residents conduct themselves in accordance with the conventions of their ultra-observant lifestyle – was allegedly paid $2,000 for his services, the charge sheet states.

Denna nyhetsartikel är inte bara en påminnelse om att alla religioner (i den mån man tar den på allvar), leder till våld och tvång. Det är i förbigående sagt också en påminnelse om vad anarko”kapitalism” innebär i praktiken.

Här har vi en religiös polis anlitad av privatpersoner, för att förverkliga religiös rättvisa. Är det verkligen svårt att se var detta slutar om en annan grupp anltar ett annat ”medborgargard” som svar på detta? Visst inte. Det blir som det brukar bli. I verkligheten: gängkrig.

(Det faktum att många anarko”kapitalister” som läser detta bara kommer att ignorera det, precis som de brukar ignorera alla fakta som talar emot deras rationalistiska fantasier, bekräftar bara min uppfattning att väldigt många anarko”kapitalister” har en mycket dålig psyko-epistemologi.)

Osjälviska mördare

Carl SvanbergLämna en kommentar

Man trodde att man hade hört allt. Men idag fick jag faktiskt höra någon seriöst argumentera för att det är ”själviskt” och därför ”omoraliskt”, att avstå från att döda folk som förtjänar döden. Man skulle dock kunna tro att detta vore något av det mest själviska (något man inte behöver vara objektivist för att komma fram till) och därför mest moraliska man kan tänka sig (något man emellertid måste vara objektivist för att förstå fullt ut). Men icke.

Hur fick man till detta märkliga resonemang? Det är hur lätt som helst.

1. Normala människor har svårt för att döda andra människor – även när de förtjänar att dö. Man vill, av någon outgrundlig anledning, inte ha det på sitt samvete att man dödade någon – hur mycket de än förtjänade det. (Och jag måste betona att vi verkligen pratar om folk som förtjänar det. T ex mördare. Inte bara ”mycket otrevliga typer” i största allmänhet.)

2. Att dra sig för att döda människor som förtjänar det och som bevisligen utgör ett dödligt hot mot allmänheten, innebär att man sätter andra människor i fara. För vad? För ditt lilla samvetes skull. Detta gör det hela ”själviskt” och fel.

Tänk på detta resonemang en stund och se hur många bisarra implikationer det har.

En implikation är att det är moraliskt rätt att döda människor om det är för andras skull. Då är det ju inte själviskt längre, utan osjälviskt och altruistiskt.

Om andras välfärd, eller lycka, eller njutning, eller prefenser eller behov, är det viktiga, varför inte låta dem få avgöra vem som ska dödas och varför? Om så, var ska man då dra gränsen? Blir det legitimt dödande så länge det är altruistiskt motiverat, men mord så fort man dödar någon av själviska skäl?

Och om man har tveksamheter över att döda och mörda andra, för att man inte vill ha det på sitt samvete, då ska man bara påminna sig själv om att sådana bekymmer är snäva och egensinniga och därför av en moraliskt tvivelaktig natur.

Det finns många fler bisarra och hemska implikationer. Tänk på dem och låt er förundras.

Oavsett vilket är detta resonemang inget annat än fantastiskt. När man kan beskylla folk för egoism och ”omoral”, när de avstår från att döda andra människor, då finns det verkligen ingen gräns för vad man kan klandra egoismen för. Likaså finns det verkligen ingen gräns för hur mycket man kan rättfärdiga med hjälp av altruismen.

Varför moralprinciper?

Carl Svanberg4 kommentarer

Ibland får man höra invändningar gentemot objektivismen av typen: ”Varför ska jag inte stjäla eller ljuga eller mörda, om jag kan komma undan med det?” Jag menar att det är fel att ställa den här sortens frågor. För att förstå varför måste vi förstå varför vi behöver moralprinciper. Det fundamentala alternativet till att leva efter moralprinciper är att inte leva efter några principer alls. Dvs det är att försöka leva utan att använda sig av begrepp. I praktiken är det som att försöka överleva som ett djur, dvs på en perceptuell nivå. Men detta vore inte bara väldigt ”svårt”, det vore faktiskt omöjligt. Ayn Rand observerar:

Man cannot survive, like an animal, by acting on the range of the moment. An animal’s life consists of a series of separate cycles, repeated over and over again, such as the cycle of breeding its young, or of storing food for the winter; an animal’s consciousness cannot integrate its entire lifespan; it can carry just so far, then the animal has to begin the cycle all over again, with no connection to the past. Man’s life is a continuous whole: for good or evil, every day, year and decade of his life holds the sum of all the days behind him. He can alter his choices, he is free to change the direction of his course, he is even free, in many cases, to atone for the consequences of his past – but he is not free to escape them, nor to live his life with impunity on the range of the moment, like an animal, or a playboy or a thug. If he is to succeed at the task of survival, if his actions are not to be aimed at his own destruction, man has to choose his course, his actions, his goals, his values in the context and terms of a lifetime (The Virtue of Selfishness, s 26).

För att överleva måste vi alltså tänka och handla långsiktigt. Detta är praktiskt taget omöjligt utan principer. Utan principer måste vi ta med i vårt beaktande massvis med faktorer som alla spelar roll. Vi måste först ta med i vårt beaktande det faktum att varje handling onekligen har konsekvenser och varje konsekvens har i sin tur sina konsekvenser. Konsekvenser har alltså inte bara direkta konsekvenser utan även indirekta konsekvenser. Det är ofta svårt att avgöra vad de indirekta och långsiktiga konsekvenserna blir. Samtidigt är världen onekligen komplicerad. Skulle vi givet allt detta ändå försöka avgöra huruvida varje handling har bra eller dåliga konsekvenser då skulle de hundratals eller tusentals val vi gör varje dag bli en outhärdlig börda. Vi skulle varken ha tid eller energi nog, för att kunna räkna ut om våra handlingars konsekvenser är bra eller dåliga. Vi får inte heller glömma bort att så länge vi vägrar tänka principiellt, måste vi hantera varje enskild situation eller val eller handling, som om den vore helt ny och unik och som därför måste prövas på sina ”egna meriter”. (Och bara för att det fungerade förr betyder ingenting för ett konkretbundet medvetande; ”det som var sant igår är inte nödvändigtvis sant idag”.) Utan vetskap om vad som är bra eller dåligt för oss, kan vi ju inte veta hur vi ska handla för att överleva.

Pragmatikerna har naturligtvis helt rätt i att världen är komplicerad, varför det inte är lätt att avgöra vad som är bra eller dåligt. Men det är bara ”komplicerat” eftersom de envisas med att inte använda sig av principer. Ändå är pragmatism det enda alternativet till att förlita sig på principer. Och pragmatism betyder i praktiken att man går på känslor, eller godtycke, eller stundens ingivelse eftersom det sägs ”fungera”. Men vad som ”fungerar” enligt pragmatismen betyder inte det som verkligen fungerar; att ”fungera” kan betyda alltifrån ”det känns bra” eller ”folket gillar det”. Men att gå på känslor för att avgöra vad som är bra eller dåligt är en väldigt dålig idé. Bara för att man känner något betyder för det första inte att det är rätt eller fel. Vidare är det ju så att känslorna inte kan säga vad ens handlande får för konsekvenser, varken på kort eller lång sikt. Så följaktligen rekommenderar pragmatikerna att man ska välja det som ”fungerar” för ögonblicket, bara för att det ”känns bra”, även om det på lång sikt inte fungerar alls. Pragmatism är i själva verket allt annat än praktiskt.

Samma problem lider i princip alla så kallade konsekvensialistiska moralfilosofier av. Låt oss ta utilitaralismen som ett exempel. Enligt utilitarismen bör man sitta och kalkylera fram konsekvenserna av varje handling var för sig. Men det är just detta man inte kan göra. Dels för att det ofta kan vara omöjligt att förutse alla konsekvenser, dels för att även om man kanske lyckas förutse och räkna ut konsekvenserna av en handling på kort sikt är det omöjligt att veta vad alla ens handlingar över en hel livslängd har för konsekvenser, och då inte bara de direkta utan även de indirekta konsekvenserna. Det går helt enkelt inte. Detta är också någonting som kritiker har noterat. Många utilitarister har själva medgett att just eftersom det sätter en sådan orimlig börda på individen bör vi inte ägna sig åt att försöka luska ut den fullständiga innebörden av alla handlingar och val.

Så hur ska vi då gå till väga för att överleva? Vad vi måste göra är att begreppsliga villkoren för vår överlevnad. Vi måste med andra ord upptäcka de riktiga moralprinciperna för mänsklig överlevnad. Leonard Peikoff förklarar:

An adult determines whether a previously unperceived object is a man, an animal, or an automobile by applying to the new experience his earlier formed concepts. The man who has conceptualized the requirements of survival decides by a similar epistemological method whether or not in any particular case to tell a lie – or to work for his keep – or to compromise his convictions – or to give to charity – or to fight an advancing dictatorship. He decides not by feeling or by polls and not by trying to assess each new situation without context, as though he were an infant, but by the application of his earlier formed moral concepts.

The common name of this latter form of cognition (which extends far beyond moral issues), is ”principle.” A ”principle” is a general truth on which other truths depend. Every science and every field of thought involves the discovery and application of principles. Leaving aside certain special cases, a principle may be described as a fundamental reached by induction. Such knowledge is necessary to a conceptual consciousness for the same reason that induction and the grasp of fundamentals are necessary (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, sidorna 217-218).

Objektivismens utmärkande sätt att se på det här med moralprinciper löser en massa problem. Inte bara bygger hela objektivismens moralfilosofi på insikten om att vi behöver principer för att veta vad som är bra eller dåligt på lång sikt. Hur objektivismen ser till att identifiera och bilda dessa principer gör också att vi slipper en massa andra problem. Vi upptäcker inte principer genom att göra en massa observationer av t ex vilka dåliga konsekvenser som följer av att ljuga. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar Ayn Rands metod:

[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances – past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality – a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)

Man kan och bör alltså inte försöka bilda moralprinciper genom att göra alla dessa observationer och sedan försöka klura ut de exakta konsekvenserna, för att slutligen se om det lönar sig eller inte. Det är ju detta som pragmatikerna och konsekvensetikerna försöker göra. Men det går som sagt inte. Detta visar att alternativet till principer är inga principer. Det är att försöka leva utan principer, utan att begreppsliga villkoren för vår överlevnad. Det är detsamma som att försöka överleva som ett djur, dvs hålla sitt medvetande på den perceptuella nivån och inte se bortom stunden, ögonblicket, nycken eller förnimmelsen. Att bara stirra sig blind på man ser rakt framför sig. Så kan vi inte överleva. Inte på lång sikt.

Inser man detta då inser man också att när man väl har etablerat en princip, i enlighet med denna metod, då behöver man inte vara orolig för att ens principer inte ska vara ”heltäckande”. Man kan säkert veta att det aldrig finns några fördelar med t ex oärlighet, varken förr, nu eller i framtiden. Detaljerna kan variera från lögn till lögn men alldeles oavsett vilken form oärligheten tar, så är det alltid lika olämpligt.* Det beror på att det väsentliga, essensen, med alla former av oärlighet är densamma och måste därför, i slutändan, leda till samma dåliga följder. Det är därför olämpligt att vara oärlig – av princip. Detsamma gäller naturligtvis för alla andra rationellt validerade moralprinciper såsom produktivitet, självständighet, rättvisa, integritet och stolthet. Moralprinciper är alltså inte några ”tumregler” som tycks fungerar ”för det allra mesta”. Moralprinciper förklarar varför det aldrig finns några fördelar med att t ex vara oärlig, som måste vägas mot några nackdelar.

Det är därför sådana frågor som ”Bör man inte stjäla om man kan komma undan med det?” är fel. Premissen är ju att man kan vinna någonting på att stjäla: men det är en premiss som faktiskt förutsätter vad som ska bevisas, nämligen att det ligger i ens egenintresse att stjäla från andra människor. Men vi kan som sagt inte veta om det ligger i en människas rationella och långsiktiga egenintresse utan att först sätta en handling i relation till en rationellt validerad moralprincip. Det är med hjälp av rationella moralprinciper som vi faktiskt avgör vad som ligger i vårt egenintresse.

Vad är essensen av att vara oärlig? Det är att försöka fejka verkligheten. I slutändan betyder detta att man förklarar krig mot verkligheten. Hur kan vi vara framgångsrika i livet om vi gör verkligheten och sanningen till vår fiende? Hur kan vi vara framgångsrika i livet om vi gör ärlighet och rationalitet till en last hos andra människor? Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.

Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.

Vad är essensen av att stjäla? Det är att ta en annan människas egendom. Människor måste skapa för att överleva. Men om hon inte har rätt till det hon själv skapar, då har hon inte någon möjlighet att överleva. Så när man förnekar en människas rätt till egendom, då förnekar man även dennes rätt till liv. I praktiken är stöld mycket riktigt någonting som skadar och i värsta fall dödar de som faller offer för det. Inser man detta, då inser man att essensen av att stjäla från andra människor, är att skada eller döda de som skapar alla de värden som våra liv hänger på. Att stjäla är därför, i principiella termer, självmord. Sedan spelar det ingen roll vem man stjäl ifrån, vad man stjäl, hur mycket eller lite man stjäl. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.

Känner vi till essensen, då behöver vi inte sitta och kalkylera eller dividera fram och tillbaka, om huruvida det är rätt eller fel att stjäla. Peikoff förklarar:

Conventional moralists regard honesty as a trade-off. An object attained by fraud, they say, may be a real value to the defrauder, but he should weigh this value (e.g., a million-dollar payoff) against the disvalues attendant on fraud (retaliation by others, loss of reputation, etc.), and then decide which action in a particular case will probably yield the greater balance of good over evil. This kind of calculus rests on a nonobjective approach to evaluation; it assumes that the million dollars is a value either in itself (intrinsically) or because the con man wants it (subjectively). Such an approach ignores the role in evaluation of the facts of reality; it ignores man’s life and the rules it requires.

These moralists advise the impossible. They want one to weigh the long-range consequences of competing actions without reference to any objective ethical standard or principle. In practice, this theory amounts to pragmatism, i.e., emotionalism. Whatever one chooses by such means is wrong – and harmful.

Objectivism rejects the ”trade-off” viewpoint. Just as no statement can be declared a truth out of context, so no object – neither an A at school, a lover’s caress, a piece of cake, nor a million dollars – can be declared a value out of context. In evaluating an object or course of action, one must first define its relationship to the moral principles required by man’s life. If, holding the full context, one sees that it conforms to these principles, one may then proceed as necessary to weigh pros and cons. But if it violates rational principle – if, in any form, it involves a denial of reason and reality – that ends the matter. There is then no trade-off to consider, no calculus to perform, no value to gain; there is only destruction. Would anyone debate cutting off his head in order to acquire a million dollars? Would he weight the ”gain” against the loss? Or would he say: ”Nothing can be a ‘gain’ to me if its condition is that kind of ‘loss'”? The same applies to subverting one’s mind (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, sidorna 273-274).

Så varför behöver människan moralprinciper? Svaret på den frågan bör nu vara ganska uppenbar: för att veta vad som faktiskt ligger i vårt långsiktiga, rationella egenintresse. Det vill säga: för att vi ska kunna leva och bli lyckliga.

* = Det bör, för den som inte har läst min behandling av dygden ärlighet, poängteras att vad som är avgörande här är förstås kontexten. Det är inte fel att ljuga i självförsvar.

Libertarianerna och bin Laden

Carl Svanberg9 kommentarer

Libertarianer säger att den islamiska terrorismen mot väst är ett uttryck för att USA i åratal har fört en ”orättvis” politik i Mellanöstern. USA har, påstår de, bombat ihjäl hundratusentals oskyldiga araber. Det är därför bara naturligt att en del som Usama bin Laden reagerar genom att kräva hämnd. Detta, och det faktum att Usama bin Laden själv nämner det första Gulfkriget som en ”orättvisa” skäl nog för att förklara krig mot USA, tas som ”bevis” för att USA:s ”interventionistiska” utrikespolitik i Mellanöstern har varit kontraproduktiv och är omoralisk. Så att då bekämpa terrorismen genom att bomba ihjäl ännu fler oskyldiga araber, lär enligt socialister och libertarianer bara resultera i mer terrorism.

Det finns förstås ett par mer eller mindre uppenbara problem med detta resonemang. För det första finns det många fall där exempelvis USA har bombat ihjäl inte flera hundratusen utan förmodligen flera miljoner, utan att det resulterade i ”hämnd” och internationell terrorism. Ett exempel på det är Vietnamkriget. Ett annat exempel på det är andra världskriget. För det andra är att det helt enkelt inte är sant att USA ska ha ägnat sig åt en massa omoraliska angreppskrig som ska ha resulterat i slaktandet av hundratusentals oskyldiga araber. Men låt oss trots detta begrunda vad som skulle följa om vi gick med på den bisarra verklighetsbeskrivning som libertarianer och islamiska fundamentalister som Usama bin Laden delar. Vad skulle följa av detta?

Det enda detta skulle bevisa är att Usama bin Laden har en extremt förvrängd bild av verkligheten. Men mera generellt skulle det bevisa på hur extremt pervers Usama bin Ladens uppfattning om rättvisa är. Gulfkriget startades trots allt inte av USA, det startades av Irak. USA hade dessutom all rätt i världen att försvara sina intressen i Mellanöstern. Om Usama bin Laden och hans likar brydde sig om rättvisan skulle han klandra Saddam Hussen för samtliga offer i det kriget, inte USA. USA betecknas av såna som Usama bin Laden, som en ”terrorist”stat eftersom USA står bakom den enda någorlunda liberala demokratin i hela Mellanöstern, dvs Israel. USA sägs ”förnedra” och ”förtrycka” muslimerna genom att stöda Israel, detta trots att araberna i Israel åtnjuter mer frihet än någon annanstans i Mellanöstern. USA sägs ”förolämpa” islam genom sin blotta närvaro i Saudiarabien, en närvaro som kallas för ”ockupation” (detta trots att de var där först och främst på saudiernas begäran). Usama bin Laden har bland annat sagt att det enda han vill är att de ”otrogna” amerikanarna ska lämna den arabiska halvön. Då kommer han att sluta terrorisera USA. Men vad fick USA som ”belöning” för att de lämnade Saudiarabien? Jo Al-Qaida såg naturligtvis till att bomba civila bostäder (där många västerlänningar lever) i Saudiarabien.

Usama bin Laden och hans likar hatar förstås också Israel. Israel beskylls för att föra ett angreppskrig mot araber. Men sanningen är att Israel hela tiden har varit offret för arabstaternas angreppskrig. Israel har sedan landet grundades 1948 vid flera tillfällen blivit utsatta för flera angreppskrig. Israel har i decennier dessutom varit offer för islamisk terrorism som har sponsrats av Iran, Irak, Saudiarabien, Syrien, etc. Israel har givetvis försvarat sig och aldrig dragit sig från att försvara sig på ett sätt som innebär att många ”oskyldiga” dör. Men om islamiska fundamentalister som bin Laden hade brytt sig om rättvisan och verkligheten, då hade han insett att Israel är offret för en enorm orättvisa och att Israel bara använder sig av våld i självförsvar, och att Israel hela tiden har haft rätten på sin sida.

Hatet mot Israel bygger inte på någon påstådd ”orättvisa” Israel ska ha gjort sig skyldig till. Nej, hatet kommer främst av att Israel representerar väst: Frihet, kapitalism, individualism, sekularism, strävan efter lycka, etc. Israel står alltså enligt de islamiska fundamentalisterna för ”synden” och ”omoralens” näste. Det är därför som Israel betraktas som den ”lille Satan” medan USA betraktas som den ”store Satan”. (Sekundärt kommer det av muslimernas rasistiska och religiöst betingade hat mot judar som sådana.)

Libertarianer inte bryr sig det allra minsta om vad som rättvist. De bryr sig framför allt inte om att hålla på rationella principer. Det bevisas av att de tror att det är ”kontraproduktivt” och ”omoraliskt” av USA och Israel att ägna sig åt försvarskrig. De inbillar sig istället att ”icke-interventionism” och pacifism är lösningen. Vad de då blundar inför är inte bara det faktum att det är USA och Israel som är offret för ett krig som arabstaterna och islamisterna startade. De blundar även inför det faktum att USA och Israel har ägnat sig åt ”icke-interventionism” utan några önskvärda resultat.

USA lät under 1940- och 1950-talet arabstaterna först komma undan med att stjäla de amerikanska oljebolagens olja. USA lät dem sedan komma undan med deras ambition att avskaffa friheten i USA (vilket bland annat illustrerades av att Iran satte ett pris på Salman Rushdies huvud och alla involverade i publiceringen av hans bok, och allt detta pga Rushdies åsikter).

Under hela 1980- och 1990-talet lät USA dem komma undan med den ena efter den andra terroristattacken. Man gick till och med så långt att man lade ned utredningar som implicerade att stater som Irak och Iran var ansvariga för attackerna. USA:s vägran att svara på terrorismen och staterna som sponsrade den fick inte terroristerna att sluta upp, tvärtom. De omfattande terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 var som dr Leonard Peikoff påpekade inget annat än kulmen av 50 år av eftergifter och passivitet inför arabstaternas ständiga övergrepp mot USA.

Under större delen av 1990-talet ägnade sig Israel åt förhandlingar och kompromisser med terroristen Yassir Arafat. Trots att Israel gav efter mer och mer, för att vid 2000 i praktiken lova Arafat en palestinsk stat (något varken Arafat eller ”palestinierna” förtjänade), så svarade Arafat med att starta en andra Intifada mot Israel. Vad som följde var en omfattande våg av terrorattacker mot Israel. Det var inte förrän Israel vid 2002 började slå tillbaka genom att jämna terroristläger med marken, systematiskt bomba ihjäl terroristledarna, straffa Arafat och den palestinska ”myndigheten” för dess aktiva sponsring av terrorism, började straffa civilbefolkningen för deras support för terroristerna, började bygga ett säkerhetsnät, etc som terroristattackerna mot Israel kraftigt började sjunka.

Det finns med andra ord absolut ingenting som visar på att libertarianernas ”icke-interventionalistiska” linje fungerar. Om något visar både USA och Israels erfarenheter att deras linje är extremt självmordsmässig. Om vi kan lära oss någonting av allt detta är det att det inte bara är moraliskt riktigt av USA och Israel att kriga i självförsvar, det är dessutom praktiskt.

Tyvärr har libertarianerna inte förändrats. Eftersom libertarianerna har fått för sig att krig i självförsvar av nödvändighet är ”kontraproduktivt” kommer Irakkriget endast att leda till mer terrorism. (Nu är det mycket möjligt att Irakkriget leder till mer terrorism, men absolut inte av de skäl som brukar nämnas. Om Irakkriget leder till mer terrorism beror det bara på att USA förde ett omoraliskt mesigt krig mot Irak. Men detta är en annan historia som bara bevisar att halvmesyrer inte fungerar.)

Libertarianerna fortsätter än idag att fördöma USA och Israel genom att klandra dem, inte de islamiska fundamentalisterna, för samtliga terrorattacker som har utförts sedan Irakkriget. Dessa terrorattacker försöker de dessutom rationalisera som inget annat än ”förståeliga” ”hämnd”aktioner. Praktiskt taget varje attack sedan Irakkriget inleddes har skyllts på detta, inte minst attackerna i London den 7 juli. Men om detta är ”förståeliga” hämndaktioner, då verifierar det bara att de militanta islamisterna inte alls bryr sig om rättvisan.

Den USA-ledda koalitionen gick bara in i Irak för att skydda sig själva från det hot som Saddam Hussein utgjorde. Trots det anser tydligen de extrema muslimerna att deras moral kräver av dem att de ska straffa de oskyldiga som endast försöker försvara sig själva genom att terrorbomba dem. Intressant nog säger också deras moral att de ska straffa kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt genom att stena dem till döds. I detta sammanhang ska man också komma ihåg att den USA-ledda koalitionen försöker demokratisera Irak. Så som ”tack” för att USA och Storbritannien befriar 25 miljoner irakier får de räkna med att några islamiska fundamentalister terroriserar dem.

Varför skulle islamisternas bisarra syn på världen och deras perversa ”rättevise”uppfattning komma som någon större överraskning? Vi talar ju faktiskt om religiösa fanatiker. Som sådana har de rent mentalt sedan länge lämnat jorden. Men inte bara det, detta är faktiskt en världsdel där antisemisim är en naturlig, praktiskt taget vardaglig företeelse.

Omfattande konspirationsteorier om hur judarna ligger bakom all ondska i hela världen, behandlas som vilken ”dagens sanning” som helst. Efter attackerna i New York var det många i Mellanöstern som på fullaste allvar hävdade att det hela var en judisk komplott från början till slut. (Sedan dess har jag fått reda på att det finns massor med libertarianer i USA som tror att Israel låg bakom attackerna mot New York och Pentagon den 11 september 2001. Varför kommer det inte som en överraskning för mig att libertarianer är så dumma att de kan tro på en sådan sak?) Och är det inte judarna så är det amerikanerna.

För ett tag sedan läste jag om hur kampen mot polio i Nigeria fick ett abrupt slut på grund av muslimernas sinne för konspirationsteorier. Muslimerna var nämligen rädda för att amerikanerna försökte förgifta dem genom ett poliovaccin och vägrade därför att ta det. Så nu dör många fler muslimer av polio än tidigare, bara på grund av deras gränslösa förmåga att fantisera ihop vansinniga konspirationsteorier om hur de ”onda” judarna och amerikanerna söker göra slut på dem. Eftersom detta är vad vi kan förvänta oss av djupt religiösa och fanatiska muslimer, varför kan vi då inte förvänta oss att deras världsbild och rättviseuppfattning mera generellt kommer att vara helt förvrängd och sakna täckning i verkligheten?

En fri arbetsmarknad

Carl Svanberg4 kommentarer

Det finns idag över en miljon arbetslösa i Sverige. Detta är en katastrof.

Det finns många sammanlänkande förklaringar till hur det kommer sig att vårt land är plågat av massarbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar. Det handlar om allt ifrån bidragssystemen till skatterna, marginaleffekterna och konjunkturen. Men om man ska formulera om problemet till filosofiska termer så handlar det om att vi inte längre erkänner eller respekterar de principer som ett fritt samhälle vilar på.

Ett fritt samhälle vilar på principen om individens rättigheter. Den moraliska principen bakom denna princip är att varje människa är ett självändamål. Det är idén att varje människa har rätt att leva för sin egen skull och inte blott som ett medel för andras ändamål. Om varje människa är ett självändamål då har varje människa en rätt att få handla utifrån sitt rationella egenintresse. De problem vi ser på arbetsmarknaden är i grunden ett resultat av att man inte respekterar denna princip. Det vi ser på arbetsmarknaden är hur fackföreningar med hjälp av statens tvång, detta i form av lagar såsom medbestämmandelagen, ser till att göra det omöjligt för alla människor, i synnerhet arbetsgivarna och de arbetslösa, att handla i enlighet med deras rationella egenintresse.

Fackföreningar är i grunden inget annat än lönekarteller. Deras enda uppgift är att antingen försöka begränsa utbudet av arbetare och på den vägen få igenom krav på högre löner, eller också helt enkelt begränsa antalet arbetande genom att slå undan benen för all form av lönekonkurrens från de arbetslösa, och på den vägen hålla uppe och/eller höja lönerna. Om det inte vore för statens våld hade de inte haft en chans att komma undan med detta. I Sverige har vi ingen lagstiftad minimumlön, men med hjälp av sådana lagar som medbestämmandelagen ser fackföreningarna till att etablera vad som i praktiken blir en lagstiftad minimumlön på arbetsmarknaden. I praktiken innebär detta att det blir omöjligt för alla de som idag inte är tillräckligt produktiva för att arbeta ihop till en lön som motsvarar eller överstiger minimumlönen, att konkurrera om jobben genom att kompensera för sina sämre förutsättningar med lägre löner. Det är därför logiskt att det först och främst är de unga som drabbas på arbetsmarknaden. Och detta är också meningen enligt den ”solidariska lönepolitikens” företrädare. Det heter ju att Sverige inte ska konkurrera med låga löner.

Jag tänker visa att den enda moraliska och därför praktiska lösningen på massarbetslösheten är att etablera en fri arbetsmarknad. För att göra det krävs det bland annat att man reformerar medbestämmandelagen. Det handlar inte om att förbjuda fackföreningarna, det handlar om att inte ge dem några lagliga förmåner att med tvång slå undan konkurrensen på arbetsmarknaden. Jag tänker visa att en fri arbetsmarknad ligger i allas rationella egenintresse. Jag tänker även råda bot på några myter och missförstånd som präglar tanken om en fri arbetsmarknad. Men jag tänker börja med att visa vad det är som händer om man lyckas etablera en fri arbetsmarknad.

Det första som kommer att hända om man befriar arbetsmarknaden och låter alla aktörer få agera i enlighet med deras rationella egenintresse är att vi kommer få se en marknadsanpassning av lönerna, vilket är en förutsättning för att vi ska få en full sysselsättning. I praktiken kommer en marknadsanpassning av lönerna att resultera i att lönenivåerna går ned på många håll. Detta är som sagt ett resultat av att alla tillåts agera i enlighet med deras egenintresse. Eftersom det enda sätt många arbetslösa kan (åter) få ett arbete är genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön. Detta kommer de arbetslösa också att föredra dels av ekonomiska skäl, dels av psykologiska skäl. Människor mår inte bra av att vara arbetslösa en längre tid. Så det ligger i deras intresse att göra detta. Samtidigt kommer arbetsgivarna att bidra till att sänka lönenivåerna, dvs marknadsanpassa lönerna, eftersom om deras anställda inte går med på att få sina löner sänkta kan han alltid ersätta dem med arbetslösa som är villiga att ta deras plats. Och det ligger förstås även i de anställdas intresse att fortsätta arbeta, om än med en lägre lön, än att bli arbetslösa. (George Reisman (1996), Capitalism: A Treatise on Economics, Ottawa, Jameson Books, Inc, 1046 s.)

Fördelarna med en fri arbetsmarknad är uppenbara. Den långsiktiga konsekvensen av att lönerna marknadsanpassas är att vi kommer att få en full sysselsättning. Och jag behöver nog inte förklara varför ett sådant tillstånd är önskvärt. Men detta är förstås inte den enda fördelen som finns med en fri arbetsmarknad. Mera generellt kommer det överhuvudtaget bli lättare för alla att finna ett arbete. Och eftersom det kommer bli lättare för alla att få ett arbete kommer inte längre förlusten av ett arbete att vara lika förödande för människor som det är idag. Detta betyder till skillnad från vad man ofta får höra i debatten, att vi kommer att få en större ekonomisk trygghet, inte mindre. En fri arbetsmarknad är alltså också en trygg arbetsmarknad. Som om allt detta inte vore bra nog kommer alla även att vinna rent ekonomiskt på detta, så det ligger ingen som helst intressekonflikt mellan arbetsgivarna, de som arbetar och de som idag tvingas stå utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivarna vinner förstås på det eftersom de kan anställa fler till en lägre kostnad. De som arbetar vinner på det eftersom de slipper försörja en armé av arbetslösa. Och de som är arbetslösa vinner förstås på det eftersom de nu får en chans att försörja sig själva.

Det hjälper dock inte bara att påpeka de uppenbara fördelarna utan att samtidigt reda ut de eventuella missförstånd och myter som präglar föreställningen om en fri arbetsmarknad. Tyvärr är det sådana här missförstånd och myter som utgör ett stort hinder för etablerandet av en fri arbetsmarknad så därför det viktigt att försöka göra slut på dem.

Den första tanken som kanske får många att bli skeptiska till tanken om en fri arbetsmarknad är det faktum att en marknadsanpassning av lönerna i många fall kommer resultera i att lönerna måste sänkas. Detta förknippar många naturligt med att deras levnadsstandard kommer att bli sämre. Så är det emellertid inte. Det är sedan en längre tid vanligt för många att förknippa en hög levnadsstandard med en hög (nominell) lön. Men sanningen är förstås den att en hög levnadsstandard utgörs bokstavligt talat av de saker som vi kan köpa för våra pengar. Vår levnadsstandard tar alltså inte sitt uttryck i hur hög vår lön är, utan i hur många tv-apparater, datorer, mobiltelefoner, tv-spel, cd-skivor, dvd-filmer, biobesök, restaurangbesök, semesterresor, vi kan köpa för våra pengar. Hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs inte av hur mycket pengar vi har. Om man höjer de (nominella) lönerna utan att produktiviteten har ökat kommer man bara att få högre priser. Nej, hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs istället av produktiviteten. Det är bara genom högre produktivitet som våra reala löner dvs vår faktiska köpkraft stiger. Ju högre produktiviteten blir desto mer produceras, och ju mer som produceras, desto större utbud finns det av allting, vilket resulterar i lägre priser. Det är detta förhållande som ligger bakom vår höga levnadsstandard, inte fackföreningarnas ständiga kamp för högre (nominella) löner. Så det gäller att man inser att vår levnadsstandard inte avgörs av hur hög vår (nominella) lön är utan av vad vi faktiskt kan köpa för våra pengar. Låt mig med denna insikt i bakhuvudet försöka illustrera varför levnadsstandarden inte står på spel om vi marknadsanpassar lönerna.

Låt mig för enkelhetens skull anta att produktiviteten är konstant, vilket betyder att produktionen ökar i takt med att sysselsättningen ökar samtidigt som priserna sjunker i samma omfattning. Ponera nu att det finns en arbetsmarknad med en arbetslöshet på 10%. Ponera också att vi tjänar $400 i veckan. Ponera slutligen att det kostar var och en $20 i veckan för att försörja de arbetslösa. Så den disponibla inkomsten är bara $380 i veckan. Så för att uppnå full sysselsättning måste man öka utbudet av arbeten med 10%, vilket kräver att man sänker lönerna med 10%. Vad händer? Jo eftersom produktiviteten är konstant går både priserna och lönerna ned med 10%. Så lönen går ned från $400 till $360 i veckan. Sett till köpkraften verkar det som att ingenting förändrats. Du kan handla lika mycket för dina $360 som du kunde för dina $400. Men då glömmer ni bort två saker. Den faktiska köpkraften var inte $400, utan $380. Så medan den faktiska köpkraften går ned från $380 till $360 dvs en minskning på ca 5%, faller priserna med 10%. Så i själva verket är köpkraften starkare än tidigare. Detta visar på ett mycket enkelt sett hur levnadsstandarden stiger för alla och att det därför inte föreligger någon intressekonflikt mellan de som arbetar och de som är arbetslösa. (Exemplet och siffrorna är hämtade ur Reisman 1996, s. 580-585)

En annan myt är att om vi får en fri arbetsmarknad kommer vi i enlighet med ”den järnhårda lönelagen” att sluta upp med ”slavlöner”. Denna myt bygger på två antaganden som vid en första anblick kan verka mycket rimliga. Det första antagande säger att arbetarna måste arbeta för att överleva. Vilket ju stämmer. Det andra antagandet säger att arbetsgivarna kommer alltid att vilja betala så låg lön som möjligt för arbetarna. Vilket ju också verkar stämma. Så när många lägger ihop dessa fullt rimliga antaganden drar de också slutsatsen att arbetsgivarna bara kommer att betala ut ”slavlöner” som bara precis räcker för att räcka för att arbetarna ska kunna täcka sina mest grundläggande behov. Problemet med detta resonemang är att i verkligheten är arbetarens behov och arbetsgivarens girighet helt irrelevant när det kommer till lönebildningen. Det som bestämmer hur höga eller låga lönerna blir, är utbud och efterfråga, dvs tillgången och nyttan av arbetare, och detta i kombination med konkurrensen mellan arbetsgivarna. Utbudet av arbetare är extremt begränsat så arbetsgivarna kommer att bli så illa tvungna att konkurrera om arbetarna genom att bjuda över varandra. Detta är något som ligger i deras egenintresse på samma sätt och av samma anledning som det ligger i människors egenintresse att bjuda över varandra för att t ex få köpa sitt drömhus eller för att komma över ett konstföremål vid en auktion. Om de inte gör det går de miste om den nytta som arbetarna kan göra för deras företag. Och faktum är att om lönerna av någon anledning skulle falla så skulle det ge de mindre köpstarka arbetsgivarna en chans att anställa fler än vad de annars skulle ha, vilket gör det svårare för alla andra mer köpstarka arbetsgivare att få tag på arbetare. Så det enda sättet en köpstark arbetsgivare kan locka till sig personal från sina mindre köpstarka konkurrenter är ju genom att erbjuda höger löner och/eller andra förmåner. (Ibid., s. 613-617)

En tredje myt som tyvärr också präglar debatten säger att om vi får en fri arbetsmarknad så kommer det innebära slutet för allt vad ekonomisk trygghet heter. Vi kommer att få en otrygg arbetsmarknad. Sanningen är när allt kommer omkring den rakt motsatta. För att förstå detta måste vi börja med vad ekonomisk trygghet i grunden handlar om: Det handlar om att kunna försörja sig. Om att kunna köpa det man behöver och vill ha. Om man blir arbetslös blir det för många genast mycket svårare att försörja sig. Och eftersom det är så svårt att finna ett nytt arbete så är tanken på att förlora sitt arbete en mardröm för många. Men vad är det som gör att det är så svårt idag att finna ett nytt arbete? Dvs vad är det som gör det till en mardröm för många att förlora sitt arbete? Det är det faktum att vi idag har en ofri arbetsmarkand. Det är detta som har gjort det oerhört svårt eller rentav omöjligt för många att finna ett nytt arbete. Så den ”trygga” arbetsmarknaden är i själva verket inte trygg alls. Så går det när man offrar friheten för tryggheten – man slutar upp med ingetdera. Så vad som krävs för att få en trygg arbetsmarknad och en äkta ekonomisk trygghet är etablerandet av en fri arbetsmarknad. Ty när man vet att man har den ekonomiska frihet som krävs för att man ska kunna konkurrera på arbetsmarknaden vet man också med sig att det inte längre är hela världen om man skulle bli av med sitt arbete. Det är äkta trygghet. (Ibid., s. 348-349)

I samband med föregående myt brukar man ofta får höra att vi måste ha en ofri arbetsmarkand för de ”svagas” skull. De säger att på en fri arbetsmarknad kommer ”djungelns lag” att råda, och alla vet vi ju vad som händer med de svaga i djungeln. För att förstå varför dels en fri arbetsmarknad inte utgör något som helst hot för de ”svaga”, och dels varför det i själva verket är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som vill att djungelns lag ska råda, måste vi börja med att förstå den radikala skillnaden som råder mellan konkurrensen i naturen och den ekonomiska konkurrensen som råder på en fri marknad. I naturen råder det en konkurrens mellan djur om begränsade resurser. Det handlar om att djur slåss om betesmarker, om djur som äter upp andra djur, om asätare som slåss om resterna, osv. De som blir ”utslagna” av konkurrensen får i regel inte en chans att söka lyckan någon annanstans. De dör. Den ekonomiska konkurrensen på en fri marknad handlar om att människor producerar varor och tjänster som de byter med varandra för ömsesidig vinning. Konkurrensen tar sin form av att man producerar bättre varor och tjänster till samma eller lägre pris. Det handlar om att man producerar mer så att fler kan ha råd, eller att man producerar något helt nytt och bättre. Det finns inga riktiga förlorare. Om någon person förlorar sitt jobb pga konkurrens finns det alltid en möjlighet för honom att söka jobb på andra håll. Relativ fattigdom under en kortare period är i regel det värsta som väntar den som blir av med sitt jobb till följd av konkurrensen på den fria marknaden.

En annan viktig insikt här är att på en fri arbetsmarknad finns det plats för alla. Det som kanske underlättar denna insikt är det faktum att lagen om komparativa fördelar inte bara gäller på det internationella planet utan även på individnivå. Så även de ”svaga” dvs de som kanske inte har så bra utbildning eller så mycket arbetserfarenhet jämfört med andra, har alltid en chans att konkurrera med det de har en relativ fördel gentemot andra. De kan alltid kompensera för deras lägre produktivitet genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön, precis på samma sätt som hela nationer idag kompenserar för deras lägre produktivitet genom att arbeta för lägre löner. Det är på detta sätt som de mindre produktiva kan konkurrera ut de mer produktiva och därmed ha en chans på arbetsmarknaden. Så om man förstår vad som skiljer ekonomisk konkurrens ifrån den som råder i naturen, och man förstår att alla, även de ”svaga” har en chans att konkurrera om jobben på en fri arbetsmarknad, bara man ger dem friheten att få göra det, då förstår man även att det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som utgör de sanna förespråkarna av ”djungelns lag”. Ty det är dem som förbjuder de ”svaga” att konkurrera på arbetsmarknaden med låga löner, och när de gör det så förbjuder man dem även möjligheten att försörja sig. Så det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som slår ut de svaga från arbetsmarknaden och dömer dem till fattigdom eller i värsta fall döden. (Ibid., s. 343-348, 355-356)

Det finns ingen anledning till varför massarbetslösheten ska få fortsätta att plåga vårt land. Det finns en lösning, en praktisk och moralisk sådan. Om vi vill ha jobb för alla, då finns det inget argument för att förbjuda människor från att få agera i enlighet med deras rationella egenintresse. Om vi vill ha en rättvis arbetsmarknad, då finns det inget som kan försvara att man gör det omöjligt för de ”svaga” att få konkurrera. Om man vill ha en trygg arbetsmarknad, då finns det inget som kan rättfärdiga frånvaron av konkurrensfrihet. En fri arbetsmarknad är inte bara den enda praktiska lösningen. Det är också den moraliska lösningen eftersom det är den enda lösningen som är förenlig med principerna för ett fritt samhälle.

Marknadshyror – den moraliska lösningen

Carl Svanberg6 kommentarer

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Enligt altruismen är människan ett offerdjur utan rättigheter vars enda moraliska existensberättigande ligger i hennes förmåga att osjälviskt tjäna andra. Detta är också syftet med hyresregleringarna; det handlar om att förhindra bostadsbolagen från att tjäna sitt ekonomiska egenintresse.

Det hyresregleringarna gör mot hyresvärdarna är orättvist. Det är direkt jämförbart med att staten skulle tvinga alla löntagare att gå ned i lön för att vara ”solidariska” gentemot näringslivet. Om löntagarna skulle utsättas för en sådan sak då skulle de med all rätt protestera. För vem vill leva som en slav för andras behov?

Det omoraliska är som vi kan se idag också det opraktiska. Det lönar sig inte att vara orättvis mot hyresvärdarna. Vi har ju trots allt en bostadsbrist med allt det innebär. Visst är det uppmuntrande att det därför ändå finns lite rättvisa i världen. Det enda problemet är att också de av oss som inte söker det oförtjänta, lider av den ”sociala” bostadspolitiken. Hyresvärdarna är således inte de enda offren för denna orättvisa. Eftersom orättvisa inte lönar sig är det uppenbart att det ligger i vårt egenintresse att verka för en fri och rättvis bostadsmarknad.

Den moraliska förutsättningen för att etablera en fri bostadsmarknad är att komma till insikt om att människan har rätt att leva för sin egen skull; att varje människa är ett självändamål. Omsatt i praktisk politik handlar det om att erkänna och respektera individens rättigheter – att erkänna och respektera individens rätt till liv, frihet och egendom.

Notera att hyresregleringen är en kränkning av rätten till liv, frihet och egendom. Rätten till egendom kränks eftersom hyresvärdarna inte är fria att själva få sätta hyran. Rätten till frihet kränks eftersom hyresvärdarna bara tillåts existera så länge de går med på att fungera som slavar under andras behov av bostäder. Rätten till liv kränks eftersom hyresregleringarna ofta gör hyresvärdarnas investeringar till en olönsam affär.

I dess essens är det just detta – att erkänna och respektera individens rättigheter – som upprättandet av en fri och moralisk bostadsmarknad handlar om. Och som vi kommer att se är en fri och moralisk bostadsmarknad också det praktiska.

En fri bostadsmarknad skulle till en början resultera i att hyrorna på många håll går upp. Detta skulle skapa ett ekonomiskt incitament för att börja bygga fler bostäder. Det kommer i sin tur inte bara att resultera i fler bostäder utan på sikt även lägre hyror. Detta visar på att det faktiskt inte råder några intressekonflikter mellan människor som inte begär det oförtjänta. Det är bara när en del människor kräver det oförtjänta som det uppstår en konflikt mellan människor. Det är just detta som vi ser på bostadsmarknaden: en del människor kräver bostäder men de är inte villiga att betala vad hyresvärdarna vill ha för att det ska löna sig för dem. Följaktligen byggs inga nya bostäder och följaktligen får vi en bostadsbrist.

Till en början kan en del människor behöva anpassa sin efterfråga av boende efter sin plånbok, vilket kan betyda att de måste flytta till en mindre lägenhet, eller en lägenhet som har ett sämre läge, eller en sämre standard. Om detta verkar orättvist då måste man komma ihåg att den största orättvisan är att de som faktiskt är villiga och kapabla att betala vad som krävs för att bo i dessa lägenheter tidigare var förhindrade från att göra just detta. Dessa var tidigare tvungna att bo och leva i lägenheter som de inte trivdes i, som kanske var för små för deras behov, eller som var på ett mindre attraktivt läge, eller som hade en sämre standard än vad de var villiga att betala för.

Det är i förbigående sagt bara rättvist att de mer produktiva som ju har gjort sig förtjänta av en större inkomst än de mindre produktiva, också har råd att betala en högre hyra för att tjäna sina behov och begär, än de mindre produktiva som inte har gjort sig förtjänta av en lika hög inkomst.

Det ligger i människors intresse att betala så mycket som krävs för att komma över en lägenhet. Detta skapar nämligen de incitament som krävs för att göra det mer attraktivt för bostadsbolag att bygga nya bostäder och att göra sitt allra bästa för att behålla sina nuvarande kunder genom att förbättra servicen och standarden i bostäderna. Ett ökat bostadsbyggande kommer följaktligen att leda till ett större utbud, vilket kommer att resultera i att hyrorna stabiliseras eller går ned. Självfallet kommer det även på en fri bostadsmarknad att finnas ekonomiska incitament för bostadsbolagen att bygga billigare boende för låginkomsttagare.

På en fri bostadsmarknad kommer det att finnas plats för alla, inte bara höginkomsttagare. För även om var och en inte kan ha råd med att hyra precis allt det boende de behöver, kan de tillsammans med andra alltid ha råd med något boende. På så vis kan man se till att betala för exakt det boende man har råd med. Detta betyder att man får precis vad man betalar för.

Det kommer inte heller bara att vara höginkomsttagare som kommer att ha råd att konkurrera om bostäderna genom att bjuda över varandra. Även låginkomsttagare kommer att ha råd att ta del av denna konkurrens och i många fall kommer de också att kunna konkurrera ut höginkomsttagarna i konkurrensen om boendet. Anta att en höginkomsttagare bor i en fyra och nu funderar han på att skaffa sig ytterligare ett rum. Samtidigt finns det ett par av låginkomsttagare som bor i en trea och som även de funderar på ett flytta in i en fyra. Höginkomsttagaren är kanske bara villig att betala en hyra på ytterligare 900 kr i månaden för att komma över ett femte rum, medan låginkomsttagarna kanske är villiga att betala upp till 1000 kr extra i hyra för att komma över en fyra. Följaktligen kan och kommer låginkomsttagare i alla sådana situationer att ha den ekonomiska makten att konkurrera ut även höginkomsttagare.

Det är vidare värt att notera att till skillnad från vad man skulle kunna tro, så är det faktiskt först när bostadsmarknaden är fri och det inte längre råder någon brist på bostäder, som den ekonomiska makten hos hyresgästerna återställs. När människor inte kan vända sig till några alternativ, som det är idag, känner sig många tvungna att bo kvar i lägenheter de vantrivs i, även om servicen är dålig, huset förfaller eller huset är större än vad man själv behöver. Hyresvärdarna som ju har förvandlats till trälar, och som på grund av situationen på bostadsmarknaden knappast är rädd för att förlora några av sina kunder, har däremot inga ekonomiska eller psykologiska incitament för att bry sig om sina kunder. Om det inte passar vet han att det alltid finns någon annan som är villig att flytta in där istället. Men när det råder en fri bostadsmarknad då finns det som sagt inte bara de ekonomiska incitamenten som krävs för att bygga nya bostäder, det finns också ett ekonomiskt incitament för fastighetsbolagen att sköta underhållet, förbättra servicen och konkurrera om kunderna genom att sänka hyrorna eller förbättra standarden.

Det finns en lösning till bostadsbristen. Det handlar om att erkänna och respektera principen om individens rättigheter. Det handlar med andra ord om att etablera en fri bostadsmarknad. En fri bostadsmarknad är inte bara det enda moraliska, det är som vi har sett också praktiskt.

Hemsidan läggs ned

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag lägger jag ned min gamla hemsida. Den har inte blivit uppdaterad på flera år och är, om jag får säga det själv, ganska ful och meningslös vid det här laget. Därför kommer jag att flytta över en del essäer som tidigare fanns på min hemsida till min blogg. Så om ni undrar varför jag publicerar en massa gamla essäer är detta anledningen.

Klandra inte kapitalismen för bolånekrisen

Carl SvanbergLämna en kommentar

USA:s ekonomi går just nu igenom en ny kris. Krisens omfattning är enorm. Hundratusentals amerikaner riskerar att bli av med sina hus. Massor med företag, banker och finansiella institut riskerar att gå i konkurs. Krisens kärna är fastighetsbubblan som nu har brustit. De två stora bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, som tillsammans har finansierat lån på 5 triljarder dollar, vilket motsvarar hälften av alla bolån i USA, har fått ekonomiska problem.

För att lösa krisen förslår politikerna att staten ska gå in med pengar och rädda företag, banker och privatpersoner undan konkurser. Men staten är inte en produktiv entitet. Staten skapar inget välstånd. Staten kan därför bara ge en del pengar, genom att ta dem från andra.

En fråga: Hur är det meningen att USA:s ekonomi ska räddas genom att staten tar pengar från vissa individer som uppenbarligen vet hur man handskas med pengar och ger dem till andra som uppenbarligen inte vet hur man handskas med pengar? Det finns inget svar på denna fråga. En viktigare fråga är dock: Med vilken rätt?

Banker, företag och privatpersoner är personligen ansvariga för sina affärer. Så om de tog lån som de egentligen inte hade råd med, då får de faktiskt skylla sig själva. Om inte de ansvariga betalar, då kommer istället de oskyldiga att få betala. Men du har faktiskt ingen rätt att via staten tvinga andra betala dina räkningar. Ändå insisterar man på att tvinga de oskyldiga att betala för andras synder. Detta är uppenbart orättvist.

Det rättvisa vore istället att låta banker, företag och privatpersoner få ta smällen av sina dåliga, oansvariga beslut. Detta skulle också ligga i allas långsiktiga, rationella egenintresse. Ju snabbare de dåliga affärerna rensas bort, desto snabbare kommer ekonomin att återhämta sig. Alternativet är att staten med skatter, subventioner och förmånliga lån försöker hålla olönsamma och hopplösa företag och industrier vid liv i all evighet och detta på bekostnad av resten av ekonomin.

Hur kommer det sig att så många har varit så oansvariga? Finns det någon eller något som uppmuntrar människor att ta lån som de egentligen inte har råd med? Ja, det gör det. Det är staten.

Det största ansvaret för krisen har den amerikanska centralbanken. Under flera år drev man artificiellt ned räntorna, genom att öka penningmängden, vilket gjorde att många lånade massor med pengar för att finansiera köp av fastigheter. Detta drev upp priserna på fastigheter och skapade fastighetsbubblan. Detta fortsatte så länge räntorna var låga nog.

I decennier har staten dessutom verkat för att öka husägandet. Staten har uppmanat och uppmuntrat banker att låna ut pengar till människor som egentligen inte har råd. Bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae gav med flit många dåliga lån. Varför? Därför att de hela tiden var uppbackade av staten.

Staten är inte lösningen på våra problem utan, som alltid, orsaken. Lösningen är att staten slutar uppmuntra människor till att göra dåliga affärer och sedan låta andra betala för dem. Lösningen är att staten lämnar ekonomin i fred och låter var och en ta ett personligt ansvar för sina egna affärer. Lösningen är med andra ord lassez-faire kapitalism. Det är det enda rättvisa och därför det enda praktiska.

”Freds”rörelsens motiv

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det är glest med fredsdemonstranter på Europas gator. Detta trots allt Ryssland har gjort på sistone. Man skulle kunna tro att detta gör fredsdemonstranterna till hycklare. Men man kan faktiskt inte anklaga dem för hyckleri. Denna anklagelse skulle bara vara relevant om den så kallade fredsrörelsen verkligen stod för fred. Men det gör den inte.

När Irans president Mahmoud Ahmadinejad hotar att radera Israel från kartan, då ser vi inga reaktioner från fredsrörelsen. Men om USA i vaga ordalag lovar att eventuellt försvara Israel vid en sådan attack, då blir det väldigt liv. Man talar om amerikansk ”arrogans” och ”cowboy-mentalitet”. Hur ska man förklara detta besynnerliga beteende? Det finns bara en förklaring: det som dessa människor i stora fredsdemonstrationer, är inte viljan att förena världen i fred, utan ett hat mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet.

Varför hatar de USA? Därför att USA är inte som alla andra länder. USA är ett av ytterst få länder som explicit grundades på filosofiska idéer. Framför allt är USA en produkt av Upplysningens idéer och värderingar. I filosofiska termer står därför USA för praktiskt allt som våra akademiker och intellektuella hatar och föraktar.

USA baseras på Upplysningens syn på människan som en förnuftsvarelse. Såsom förnuftsvarelse kan hon åstadkomma vetenskap, teknologi och modern industri. Våra akademiker och intellektuella har åtminstone sedan David Humes och Immanuel Kants dagar, mer eller mindre avfärdat förnuftet som i bästa fall överskattat och i värsta fall som ogiltigt.

USA står väsentligen för individualism. Den amerikanska attityden summeras i den amerikanska självständighetsförklaringen som gjorde klart att individen har rätt att sträva efter sin egen lycka. Våra akademiker och intellektuella som står för kollektivism och menar att individens primära moraliska skyldighet är att leva och offra sig för gruppen.

USA står väsentligen för principen om individens rättigheter: rätten till liv, frihet och att sträva efter sin egen lycka. Våra akademiker och intellektuella står för ”rätten” att förslava andra. De talar om ”rätten” till sjukvård, utbildning, konst, försörjning, bostad. Och så vidare.

USA står väsentligen för kapitalism. Våra intellektuella och akademiker står nästan uteslutande för anti-kapitalism och socialism. Vilket i praktiken betyder diktatur, fattigdom, misär, slaveri och massmord.

Är det verkligen undra på att de hatar USA? De står ju för raka motsatsen på varje väsentlig punkt. Är det verkligen undra på att de ständigt försöker försvara USA:s och västvärldens fiender? Det där var en retorisk fråga.

Det finns många sätt som du kan förinta det som du hatar. Ett sätt är att föra ett krig mot det. Och våra akademiker och intellektuella för sedan länge ett krig mot USA och väst – ett filosofiskt krig. Faktum är att merparten av USA:s akademiker och intellektuella deltar i detta krig. (För detaljer om denna punkt rekommenderar jag er att läsa Leonard Peikoffs essä ”Assault from the Ivory Tower: The Professor’s War Against America”.) De propagerar nämligen för idéer som syftar till att underminera västvärldens och USA:s värde. De propagerar till exempel för idéer som relativism, subjektivism och multikulturalism.

Detta är idéer som implicerar att väst som ju trots alla sina brister ändå utmärker sig för sin respekt för individen, förnuftet, vetenskapen, teknologi, är inte ett dugg bättre än till exempel Mellanöstern som ju genomsyras av kollektivism, mysticism, irrationalism, tribalism, tyranni.

Genom att förespråka sådana idéer demoraliserar man västvärlden och USA. Som demoraliserad blir man mindre benägen att både döma sina motståndare och att försvara sig mot dem. Precis som människor utan någon självaktning inte är så glada för att stå upp för sig själva, tenderar också nationer och hela civilisationer utan någon självaktning att vara mindre villiga att stå upp för sig själva och sin rätt att leva.

Men söker man göra slut på väst räcker det dock inte att bara demoralisera oss. Man måste även attackera idén om självförsvar som sådant och det gör de också genom att explicit eller implicit propagera för pacifism. (Implicit pacifism är vad vi får när man på moraliska grunder fördömer det som faktiskt krävs för att vinna ett krig med så små egna förluster som möjligt. Det vill säga ett själviskt krig.)

Om man hatar USA, vilket bättre sätt finns det då att göra slut på USA än att förneka dess värde såväl som dess rätt att försvara sig? Om USA inte har rätt att försvara sig, då är det bara ett annat sätt att säga att USA inte har rätt till liv. Vilket bara är ett annat sätt att säga att USA inte har rätt att existera. Pacifism är därför inget annat än ett recept för självmord.

”Freds”rörelsens mål är inte fred. Nej, det är att hejda oss i väst från att förhindra vår egen undergång genom att försvara oss med dödligt själviskt våld om nödvändigt.