Inför OS 2008 i Peking var många oroliga för att Kina skulle utnyttja evenemanget för att göra propagandapoänger. Under de senaste 30 åren har Kina gjort enorma ekonomiska framsteg. Hundratals miljoner har lyfts ur fattigdom och misär. Det är omöjligt för mig att avgöra i vilken utsträckning människor tog intryck av Kina, men att folk tog intryck råder det nog ingen tvekan om. En som definitivt tog ett intryck var David Brooks, kolumnist för New York Times.

I sin artikel, ”Harmony and the Dream”, skriver Brooks:

”[I]ndividualistic societies have tended to do better economically. We in the West have a narrative that involves the development of individual reason and conscience during the Renaissance and the Enlightenment, and then the subsequent flourishing of capitalism. According to this narrative, societies get more individualistic as they develop.

”But what happens if collectivist societies snap out of their economic stagnation? What happens if collectivist societies, especially those in Asia, rise economically and come to rival the West? A new sort of global conversation develops.

”The opening ceremony in Beijing was a statement in that conversation. It was part of China’s assertion that development doesn’t come only through Western, liberal means, but also through Eastern and collective ones”.

Det tycks inte ha slagit Brooks att orsaken till att Kina har haft en så god ekonomisk utveckling de senaste 30 åren, är tack vare alla ökade inslag av kapitalism. Men efter denna enorma evasion fortsätter Brooks: ”If Asia’s success reopens the debate between individualism and collectivism (which seemed closed after the cold war), then it’s unlikely that the forces of individualism will sweep the field or even gain an edge”. Varför? ”[T]he essence of a lot of the latest scientific research is that the Western idea of individual choice is an illusion and the Chinese are right to put first emphasis on social contexts”.

Vad är det för ”vetenskap” som Brooks hänvisar till? ”Scientists have delighted to show that so-called rational choice is shaped by a whole range of subconscious influences, like emotional contagions and priming effects (people who think of a professor before taking a test do better than people who think of a criminal)…” Det är med andra ord en illusion att det finns rationella individuella val. Om så, då är individualism ett ideal utan verklighet eller värde. Det är i alla fall den slutsats som Brooks vill att vi ska dra. Men vad bevisar egentligen den vetenskap som Brooks hänvisar till? Inte mycket.

Att känslor kan smitta av sig är sant. Ibland kan det ske okontrollerat. Men vi kan inte desto mindre kontrollera det, om vi bara tänker på vad vi gör. Det utesluter hur som helst inte förekomsten av rationella val.

Så kallad ”priming” bevisar absolut ingenting. ”Priming” handlar om hur vi associerar och minns saker och ting strax innan vi ska utföra en viss handling. Hur ”priming” skulle utesluta förekomsten av rationella individuella val förklarar inte Brooks.

Fakta är att vi ständigt gör rationella och individuella val. Vi vet detta av egen erfarenhet, precis som vi av erfarenhet vet att känslor kan smitta av sig eller att så kallad ”priming” förekommer. Om så, varför ska man helt godtyckligt välja att evadera en del av vår erfarenhet? Det finns inget rationellt svar här.

Faktum är att man måste förutsätta enorma evasioner för att försöka komma undan med detta resonemang. Har vetenskapsmännen ingen förmåga att välja att tänka rationellt? Eller är deras vetenskap verket av irrationella sociala impulser som de inte kan kontrollera? Om så, vad är då värdet av denna så kallade vetenskap? (Förresten vet vi också av erfarenhet att en del människor ständigt gör irrationella val, men det är inte desto mindre individuella val.)

Att människor som lever tillsammans med andra tenderar att blomstra och de som lever för sig själva tenderar att vara deprimerade och självmordsbenägna, är säkert sant. Men på vilket sätt utgör det ett argument mot individualism? Det gör det inte. Hela argumentet vilar på den falska premissen att individualism är oförenligt med mänskliga relationer eller samarbete. För en (rationell) individualist är andra människor av ett värde i den mån de är rationella och likaså finns det ett värde i att leva tillsammans med andra människor, så länge alla lämnas fria att sträva efter sin egen lycka, utan att offra sig själva eller andra på vägen.

I själva verket utgör individualism en nödvändig förutsättning för lycka. I psykologiska termer handlar individualism om att man möter världen på egen hand, genom att man tänker och handlar själv. Det leder detta till övertygelsen om att man är förmögen och värdig att leva av egen kraft. Det leder med andra ord till självaktning som ju är en nödvändig förutsättning för lycka. I etiska termer handlar individualism om att individen är ett moraliskt självändamål och att man håller sin egen lycka som sitt högsta moraliska mål. I politiska termer handlar det om att individen har en rätt att sträva efter sin egen lycka.

David Brooks kommentarer är långt ifrån oskyldiga. Vi vet detta eftersom en sådan här härva av mycket dålig logik och evasioner sällan kommer ensam. Efter mycket om och men finner vi till slut den rykande pistolen som sätter dit Brook: ”The rise of China isn’t only an economic event. It’s a cultural one. The ideal of a harmonious collective may turn out to be as attractive as the ideal of the American Dream. It’s certainly a useful ideology for aspiring autocrats”.

Brooks vet att om man ska förespråka diktatur, då måste man förespråka kollektivism. Ska man förespråka kollektivism, då måste man underminera värdet av individualism. Ska man underminera värdet av individualism, då måste man attackera individens jag: förnuftet. Det är därför han hävdar att vetenskapen har ”bevisat” att individuell rationell vilja är en illusion. Så när allt kommer omkring är Brooks artikel inget annat än en enda lång rationalisering för en kollektivistisk diktatur.