Återigen går ärkesocialisten Göran Greider till angrepp mot kapitalismen i sin senaste Metrokolumn. Och som alltid är argumentationen förbluffande dålig.

Greider påstår, som den socialist han är, att kapitalismen till sin natur måste drabbas av ekonomiska kriser: ”En blick genom historien visar det tydligt: marknadsekonomin bär inom sig fröet till det där maniska risktagandet som trissas upp till den punkt där någon inte längre kan betala och vill hoppa av karusellen. Och då stannar karusellen”. Sedan säger han: ”Marknadsfantasterna klarar mentalt helt enkelt inte av att konstatera att marknadsekonomin med ojämna mellanrum alltid kantrar över i ett vanvettigt risktagande med andras pengar”.

Ja, det är sant. Historien är full med bubblor. Men det beror ju bara på att den också är full med statliga interventioner som gav upphov till dem. Sanningen är att ”marknadsfantasterna”, i synnerhet från den österrikiska skolan, har känt till orsaken till samtliga bubblor i ekonomin, nämligen statens inblandning i ekonomin, i synnerhet i bank- och penningväsendet. För dessa pro-kapitalistiska ekonomer är dagens kris inget mysterium. De varnade i flera år i förväg för vad som skulle hända. Ta som ett exempel den svenske ekonomen Stefan Karlsson som för fyra år sedan förutsade vad som skulle hända. (För de som vill veta mer rekommenderar jag er att studera den österrikiska skolans konjunkturteori.)

Hur som helst fortsätter Greider så här: ”Nykonservativa och nyliberala skribenter har den senaste tiden börjat skylla eländet på Bill Clinton, som på nittiotalet såg till att sämre ställda amerikaner skulle få råd att köpa hus med billiga lån. Återigen är det alltså den goda sociala viljans fel att världen stjälper?”

Greider utelämnar förstås en mycket viktigt detalj i sammanhanget, nämligen att staten med hjälp av Community Reinvestment Act faktiskt tvingade banker att låna ut pengar till folk som egentligen inte hade råd med det. Vad han också utelämnar är det faktum att Clintonadministrationen uppmanade de statligt sponsrade bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae att låna ut mer än tidigare till låginkomsttagare.

Det är inte den ”goda viljan” som är förklaringen till att dessa statliga interventioner i ekonomin inte fungerar, det är verklighetens fakta. Men verkligheten är, som alltid, socialisternas värsta fiende. Därför känner han sig tvungen att skriva om historien och verkligheten: ”Den analysen är så närsynt att man inte tror sina ögon. Clintoneran var tyvärr lika nyliberalt inspirerad som Reaganeran och det Clinton gjorde var att avreglera bankväsendet”.

”Avreglerade” bankväsendet? Jag vet inte hur många gånger jag har hört det, men det är inget annat än en ren lögn att dagens kris orsakades av någon påstådd avreglering av bankväsendet. Det enda jag vet är att man 1999 avskaffade en lag, nämligen The Glass-Steagall Act, av jag vet inte hur många lagar som plågar det genomreglerade amerikanska bankväsendet. Denna lag förbjöd sammanslutningen av investeringsbanker och kommersiella banker. Det vill säga kommersiella banker fick inte äga investeringsbanker och tvärtom. Ingenting kan förklara hur avskaffandet av denna enda lag skulle vara orsaken till den ekonomiska krisen. Det finns ingen förklaring. Det är bara socialistisk dogma. Snarare kan man argumentera för att lagen gjorde bankväsendet mer instabilt eftersom den motverkade en rationell diversifiering av tillgångar.

Det främsta argumentet för lagen var förresten att den skulle motverka ”spekulationer”. Spekulationer gör ju endast nytta för ekonomin. Spekulering innebär ju bara att man allokerar resuser mer effektivt över tiden genom att spekulera i om priserna kommer att gå upp eller ned i framtiden. Det var inte spekulationer som orsakade krisen. Nej, var omfattande socialistiska interventioner i ekonomin: den socialistiska centralbanken som manipulerade ned räntan genom att kraftigt inflatera penningmängden, CRA , FDIC, Freddie Mac och Fannie Mae. Etc.

Men allt detta och mycket mer ignorerar Göran Greider och hans lika okunniga och oärliga sympatisörer. Greider är, som alla andra socialister, inget annat än en gigantisk lögnare. Men detta är egentligen ingenting nytt. Alla som har läst Greiders kolumner vet vid det här laget vad han och hans likar går för. Historien är inte bara full av statliga interventioner. Den är också full av rena lögnare som Göran Greider som ständigt klandrar kapitalismen för kriserna orsakade av de socialistiska inslagen i vår blandekonomi.

Hur ser egentligen förhållandet mellan filosofi och vetenskap ut? Den dominerande uppfattningen idag är att filosofin ska rätta sig efter vetenskapen och inte att vetenskapen ska rätta sig efter filosofin. Därför söker somliga på vetenskapliga grunder acceptera eller avfärda filosofiska axiomer och principer. Därmed antyder de att filosofi är i bästa fall förenligt med vetenskap, men för det mesta en helt ovetenskaplig företeelse. Om detta är sant, då är det inte heller konstigt att många med rätta håller sig på ett visst avstånd till filosofin. Men gör de rätt i detta?

Alla människor behöver en filosofi och alla människor har en filosofi, vetenskapsmän inkluderade. Den är inte alltid explicit, men den är där inte desto mindre. Alla människor har en filosofi eftersom de inte kan låta bli att försöka besvara de grundläggande frågor som alla människor behöver ett svar på för att kunna leva. Var är vi? (Metafysik.) Hur vet vi det? (Epistemologi.) Vad bör vi göra? (Etik.) Detta är filosofiska frågor som alla människor behöver svar på för att kunna fungera, inte minst vetenskapsmännen.

Vetenskapsmännens uppgift är ju att fatta världen. Men är detta möjligt? Är kunskap möjligt? Vad är kunskap? Vad är sant eller falskt? Hur vet vi det? Ska vi gå efter förnuftet eller efter våra känslor? Kan vi lita på våra sinnen? Kan vi se världen som den egentligen är eller bara som den framstår för oss? Finns det överhuvudtaget någonting att veta? Finns det någon verklighet eller är allting bara en illusion? Lever vi i en obegriplig värld av ”kontingenta” fakta eller i en kausalt ordnad värld av entiteter som handlar i enlighet med deras bestämda identitet? Är induktion möjligt? Hur ser relationen mellan våra begrepp och verkligheten ut? Detta är alla avgörande filosofiska frågor som inga vetenskapsmän kan låta bli att ta ställning till. För vad vore vitsen med observationer, om vi ändå inte kan lita på våra sinnen? Vad vore vitsen med induktion, om induktion är omöjligt? Vad vore vitsen med logiskt tänkande, om logik inte har något att göra med verkligheten?

Filosofin formulerar via metafysiken – den gren av filosofin som behandlar de grundläggande frågorna om verklighetens natur – och epistemologin – den gren av filosofin som behandlar de grundläggande frågorna om kunskapens natur – svaren på dessa frågor. Beroende på hur man väljer att svara på dessa frågor lägger man antingen grunden för vetenskapen eller också omöjliggör man vetenskapen. Det är utifrån sina filosofiska premisser som vetenskapsmännen agerar. (Därmed inte sagt att vetenskapsmän inte kan verka som filosofer, om och när de väljer att försöka svara på dessa frågor på egen hand. Men detta bara understryker filosofins företräde.) Vetenskapsmännen har inget alternativ här: vetenskapen måste rätta sig efter filosofin. Vetenskapen står och faller på de filosofiska premisserna som människor accepterar. Detta är innebörden av filosofins primat.

Filosofin är den mest grundläggande av vetenskaper. Inte i den meningen att människor är totalt okunniga innan de börjar studera filosofi, utan i den meningen att all kunskap börjar med och förutsätter ett (implicit) svar på de filosofiska frågorna som ju är oundvikliga och som ligger till grund för all senare kunskap.

Filosofi behandlar de mest grundläggande frågorna och dessa frågor är till sin natur sådana som alla människor, i alla tider, kan svara på utan att behöva hänvisa sig till mer specialiserad eller fördjupad vetenskap. All kunskap har en början och denna början består av de filosofiska axiomerna. Filosofiska axiomer identifierar inte bara början för ett filosofiskt system, på samma sätt som till exempel matematiska axiomer inom matematiken utgör början för matematiken som vetenskap, utan identifierar faktiskt början för all mänsklig kunskap. Därför är det en ohållbar attack mot grunden för all kunskap, inklusive all specialiserad kunskap, när man på vetenskapliga grunder vänder sig mot filosofin.

Filosofin har rätt att lägga in veto mot vetenskapen, men vetenskapen har ingen rätt att lägga in veto mot filosofin. Filosofin kan och bör inte kommentera det specifika innehållet hos de specialiserade vetenskaperna. Filosofin kan till exempel inte ha en åsikt om gravitationens natur. Den kan till exempel inte ha en åsikt om hur gravitationen fungerar på månen jämfört med på jorden. Och så vidare. Men filosofin kan och bör granska och döma grundläggande metafysiska och epistemologiska premisser hos vissa vetenskapliga teorier. På sådana grunder kan också filosofin avfärda vissa teorier. Ett exempel här är Intelligent Design. Den vilar på falska metafysiska och epistemologiska grunder, och kan utan vidare avfärdas på sådana grunder. Men det finns många fler exempel.

*

En del filosofi gör vetenskap möjlig och en del filosofi gör vetenskap omöjlig. Låt mig illustrera detta genom att peka på den enskilda filosof som ensam lade grunden för all (västerländsk) vetenskap: Aristoteles. Ayn Rand skrev: ”If we consider the fact that to this day everything that makes us civilized beings, every rational value that we possess—including the birth of science, the industrial revolution, the creation of the United States, even the structure of our language—is the result of Aristotle’s influence, of the degree to which, explicitly or implicitly, men accepted his epistemological principles, we would have to say: never have so many owed so much to one man”. (For the New Intellectual.)

Aristoteles sade att det finns en värld, nämligen denna, och att den är objektiv och kausalt ordnad. Världen utgörs av entiteter med en bestämd natur. De handlar av nödvändighet i enlighet med sin natur. Detta gör det möjligt för oss att formulera naturlagar. Aristoteles sade att vi uppfattar världen med hjälp av våra sinnen. Utifrån vår erfarenhet kan vi inducera fram generella sanningar. Aristoteles är också logikens fader. Logik är vägen till objektivitet och kunskap, eftersom motsägelser inte existerar i verkligheten, varför de inte heller kan existera i våra tankar om de ska vara förenliga med verkligheten. Och detta är, så klart, viktigt eftersom sanning, förklarade Aristoteles, kräver att våra tankar överensstämmer med verkligheten där ute. Aristoteles formulerade därmed också den sanna teorin om sanning, nämligen korrespondensteorin om sanning.

Nu är det inte särskilt svårt att se hur Aristoteles filosofi lade grunden för vetenskapen. Det är inte heller särskilt svårt att se vilken vetenskap som följer om man, som en jämförelse, skulle ta David Humes filosofi på allvar.

David Hume var en total skeptiker. Enligt Hume kunde vi inte rationellt motivera föreställningen om entiteter med bestämda identiteter där ute, om det fanns en yttervärld, lagen om orsak och verkan eller ens existensen av ett jag. På sin höjd kommer man att sluta upp med synsättet att vetenskap bara handlar om att beskriva verkligheten, men aldrig att förklara eller att förstå någonting – och aldrig får man göra anspråk på att veta någonting med någon säkerhet. (Detta var förresten precis vad David Humes arvtagare, de logiska positivisterna, kom fram till.) Vi måste hela tiden vara beredda på att vad som helst är möjligt. Solen går kanske inte upp imorgon och när som helst kan din dator förvandlas till ett monster som äter upp dig. Mycket riktigt rekommenderade inte heller David Hume någon att ta hans filosofi på allvar.

Olyckligtvis tog Immanuel Kant honom på allvar och formulerade sin egen mycket falska och mycket korrupta filosofi. Är filosofin korrupt, då blir också vetenskapen korrupt. Mycket modern fysik är exempel på det och mycket modern fysik är tyvärr ett uttryck för Kants destruktiva inflytande. (För detaljer om den moderna fysikens tragiska tillstånd, hänvisar jag till fysikern David Harrimans föreläsning ”The Crisis in Physics — and Its Cause”. Den är tillgänglig på www.AynRand.org, om ni registrerar er som besökare. Det är gratis och tar bara ett par minuter.)

*

Varför är det viktigt att identifiera det rätta förhållandet mellan filosofi och vetenskap? Därför att oförmågan och oviljan att inse och erkänna filosofins primat, leder många till att begå logiska felslut. Låt oss ta debatten om den fria viljan som ett exempel.

Objektivismen säger att den fria viljan är ett filosofiskt axiom. Det är alltså en självklar oreducerbar sanning. Det är en sanning som varken kan eller behöver bevisas med hänvisning till något mer grundläggande.

Hur etablerar vi att den fria viljan är ett filosofiskt axiom? På samma sätt som vi etablerar alla andra filosofiska axiom: genom direkt varseblivning. Från det att vi vaknar, till det att vi går och lägger oss, kan du och alla andra som läser detta direkt observera hur vi står inför val och att vi hela tiden faktiskt gör val. Just nu konfronterar ni en hel uppsjö av val. Ni kan välja mellan att fortsätta läsa eller inte. Om ni väljer att fortsätta läsa, då kan ni välja att läsa koncentrerat eller inte. Ni kan välja mellan att läsa om vissa delar eller att hoppa över detta och en del kommande stycken. Hela tiden kan ni om ni, så att säga, ”blickar inåt”, se hur ni står inför dessa och oräkneliga andra valmöjligheter och hur ni hela gör ett val framför ett annat.

Detta är precis lika självklart som allt annat vi vet genom direkt varseblivning. Fri vilja är lika självklart som att gräset är grönt eller att datorn ni sitter framför just nu är verklig. Fri vilja är således en självklar, oreducerbar sanning. Det är således ett genuint filosofiskt axiom med allt vad det innebär.

Hur kan vi bekräfta detta? På samma sätt som vi kan bekräfta alla andra filosofiska axiom; genom att se vad som händer när vi explicit förnekar dem. Alla genuina filosofiska axiomer är qua axiomer, omöjliga att förneka eller ens försöka motbevisa, utan att man åtminstone implicit anta dem medan man söker förneka eller motbevisa dem. Detta är i allra högsta grad sant om den fria viljan. Försök bara förneka den fria viljan till förmån för determinismen och se vad som händer.

Om determinismen vore sann, då vore somliga determinerade till att tro på determinismen medan somliga andra vore determinerade att tro på viljefrihet. Om så, hur vet vi då vem som har rätt? Det vore löjligt att säga att vi är alla determinerade att alltid ha rätt. Inte bara för att det är omöjligt här (då två rakt motsatta positioner inte kan vara sanna samtidigt), utan också för att vi vet att folk inte är felfria. Det vore precis lika löjligt att säga att vi är alla determinerade att alltid ha fel. Inte bara för att vi vet en del saker och vi vet skillnaden mellan sant och falskt – en skillnad som vi ju aldrig skulle känna till om vi inte hade fått en del saker fel och en del saker rätt. Och vore vi determinerade att alltid ha fel, då skulle i vilket fall som helst determinismen vara falsk.

Vad innebär egentligen determinismen? Enligt den mest populära versionen av determinism, nämligen materialistisk determinism, är allt som sker verket av de naturlagar som styr över materian. Medvetandet är atomer i rörelse eller också produkten av dessa atomer i rörelse. Atomerna saknar fri vilja; de rör sig i enlighet med naturlagarna. Medvetandet, som utgörs av dessa atomer, agerar således i enlighet med naturlagarna och därför kan det inte finnas någon fri vilja. (Notera, i förbigående sagt, att hela detta argument är ingenting annat än ett kompositionsfelslut. Det finns ingen större anledning att anta att fri vilja är omöjligt bara för att medvetandet utgörs av atomer som saknar fri vilja, än vad det finns skäl att anta att atomerna som utgör ögat måste själva ha förmågan att se bara för att vi ser med hjälp av ögonen.)

Om så, vad är det då som händer när en vetenskapsman ”bevisar” någonting? Om du tror att vad som händer är att vetenskapsmannen gör observationer, utför experiment, skriver noggrant ned resultaten och sedan kommer fram till en slutsats, dvs vad som är sant, dvs vad som överensstämmer med verklighetens fakta, då tror du fel. Det är, enligt determinismen, bara en ”illusion” att det var en varsam process av att studera fakta och tänka logiskt, som låg till grund för slutsatsen.

Vad som ”egentligen” hände var att atomerna rörde sig på ett visst sätt och detta resulterade i ”slutsatsen”. En ”slutsats” är, enligt materialistisk determinism, ett resultat av en mekanisk process – inte en logisk tankeprocess. Det som händer, i vetenskapsmännens medvetande, är ekvivalent med att vi spelar Keno om vilka slutsatser vi ska komma fram till. Vi låter bollarna studsa runt i en liten behållare, allt i enlighet med naturlagarna. Sedan dyker en boll upp som säger: ”Determinismen är sann”.

Det var alltså inte för att de förmådde att etablera att deras idé överensstämde med verkligheten, som de kom fram till sin ”slutsats”. Det var inte fakta och logik som övertygade dem, utan atomernas rörelse som – oberoende av fakta och logik – gav upphov denna slutsats på samma sätt som peppar kan orsaka en nysning eller en lök kan orsaka tårar eller vatten kan göra dig kissnödig.

Strikt talat är dessa ”slutsatser” inte fråga om någon sanning eller kunskap och inte heller är sanning eller kunskap möjligt – qua en korrekt identifikation av verklighetens fakta – om determinismen vore riktig. Ändå talar deterministerna om både sanning och kunskap. De säger ju sig ”veta” att determinismen är sann. De säger sig ha ”bevis” för det. De säger sig till och med ha vetenskapen på sin sida. Men att tala om sådant som ”sanning”, ”kunskap” och ”vetenskap”, utanför kontexten av viljefrihet, är egentligen inget annat än en begreppsstöld i en omfattande skala.

Det är fråga om en begreppsstöld eftersom så fort vi går bortom varseblivning – en kunskapsnivå som vi delar med djuren – till begreppsligt tänkande – den unikt mänskliga kunskapsnivån – då förutsätter all sanning, kunskap och vetenskap, fri vilja.

En begreppsstöld kommer av att man tar ett begrepp från det sammanhang som gav upphov till det. Ett vanligt exempel på detta är de som frågar sig hur vi kan veta att allt inte bara är en enda stor illusion, utan att tänka på att om det inte vore för att vi känner till skillnaden på illusion och verklighet, hade begreppet ”illusion” inte haft någon mening. Det är ett mycket allvarligt och, tyvärr, mycket vanligt logiskt felslut.

Att bilda begrepp, tänka begreppsligt och att göra det på ett korrekt sätt är uppenbarligen inget som sker automatiskt. Vi måste välja att fokusera, vi måste välja att titta runt omkring oss, vi måste välja att integrera likheter och skillnader, vi måste välja att integrera motsägelsefritt (dvs logiskt). Hela processen är en viljestyrd process. För att välja rätt, måste vi välja i enlighet med en korrekt metod för hur vi ska bilda våra begrepp och validera våra idéer.

Om vi saknade fri vilja – om tänkandet på den begreppsliga nivån var automatiskt – då vore det meningslöst att fråga sig vad som är sant eller falskt, vad som är metoden för korrekt tänkande, och hur vi i sin tur vet detta. (Notera här att vi behöver ingen vägledning när det kommer till vår varsebilvning; vår hjärna integrerar nämligen automatiskt våra förnimmelser till varseblivningar.)

Varför ska vi rekommendera människor att tänka logiskt, eller att gå efter sinnesinformation, eller att använda sig av den vetenskapliga metoden, om de ändå inte är fria att välja i dessa frågor? Det är alltså just precis för att vi är felbara, viljestyrda varelser som vi behöver ett svar på dessa frågor. Det är alltså på grund av det självklara, oreducerbara faktum att medvetandet är viljestyrt som vi är i behov av ämnet epistemologi till att börja med.

*

Vi har sett vad som händer när man försöker förneka den fria viljan qua filosofiskt axiom. Vi har sett att detta – liksom alla andra försök att motbevisa filosofiska axiomer – oundvikligen resulterar i logiska motsägelser. Nu är förvisso detta bara ett exempel. Faktum är att varje gång någon söker, med hänvisning till vetenskapen, ogiltigförklara en filosofisk princip, är det fråga om ett logiskt felslut. Det är fråga om en omfattande begreppsstöld.

Vad man försöker göra, i alla sådana fall, är att ogiltigförklara de metafysiska och epistemologiska principerna som ju etablerar förutsättningarna för all vetenskap. Det som sker är direkt jämförbart med en vetenskapsman som säger: ”Jag har med hjälp av mina fem sinnen, gjort många noggranna observationer. På basis av sådana observationer är det min bestämda slutsats att vi nu kan bevisa att våra sinnen är bedrägliga”. Och det är precis lika hopplöst.

Filosofin är vetenskapernas vetenskap: det är vetenskapen som handskas med de mest fundamentala frågorna – frågor som alla andra specialiserade vetenskaper måste utgå ifrån för att existera eller fungera. När man inser det riktiga förhållandet mellan filosofi och vetenskap, då förstår man också varför det är hopplöst att försöka vederlägga grundläggande filosofiska frågor med hänvisning till vetenskapen. Det är filosofins primat som råder.