New York Times-kolumnisten och nyligen Nobelsprisvinnare i nationalekonomi Paul Krugman skriver om hur man bör lösa den ekonomiska krisen i USA: ”It’s politically fashionable to rant against government spending and demand fiscal responsibility. But right now, increased government spending is just what the doctor ordered, and concerns about the budget deficit should be put on hold”. Hur lyder Krugmans argument för att föra en mer aktiv finanspolitik? Jo, Krugman pekar på misslyckandet med att inflatera fram en återhämtning i Japan. Japan försökte nämligen, precis som USA nu försöker, återhämta ekonomin genom att återigen låta centralbanken sänka räntan och inflatera penningmängden.

Varför fungerar inte penningpolitiken längre? Förmodligen av samma anledning som att Keynes teorier helt plötsligt slutade fungera under 1970-talet. Tiderna har helt enkelt bara förändrats. Då var då, nu är nu:

What we need right now is more government spending — but when Mr. McCain was asked in one of the debates how he would deal with the economic crisis, he answered: “Well, the first thing we have to do is get spending under control.”

If Barack Obama becomes president, he won’t have the same knee-jerk opposition to spending. But he will face a chorus of inside-the-Beltway types telling him that he has to be responsible, that the big deficits the government will run next year if it does the right thing are unacceptable.

He should ignore that chorus. The responsible thing, right now, is to give the economy the help it needs. Now is not the time to worry about the deficit.

Paul Krugman är en hängiven beundrare av John M Keynes. Och allt som gör Keynes till en av de absolut sämsta ekonomerna någonsin, gör också Krugman till en av de sämsta ekonomerna någonsin. Man skulle kunna tro att 1970-talets stagflation var tillräckligt för att misskreditera Keynes teorier en gång för alla. Ändå fortsätter Krugman, utan några som helst hämningar, med att förespråka keynesianism.

Förutom att det finns inga fakta i världen som ger stöd för att ökad offentlig konsumtion skulle vara bra för ekonomin, så är det intressant att han nämner Japan. Japan tillämpade nämligen exakt den medicin som Krugman propagerar för. När penningpolitiken inte fungerade, då försökte de öka den totala efterfrågan i ekonomin med stora statliga ”stimulanspaket”. Men det fungerade inte. Låt mig citera vad jag själv skrev i min essä ”Keynes är ond”:

I Japan har man under 1990-talets lågkonjunktur konsekvent tillämpat keynesiansk politik. Under 1990-talet prövade man tio stimulanspaket som tillsammans motsvarade offentliga utgifter på 100 miljarder yen. Statsskulden exploderade under perioden så att den idag är en bra bit över 100% av BNP. Vad är resultaten? Mellan 1990 och 2000 har real BNP stagnerat. Mellan 1998-2001 har tillväxten faktiskt varit negativ. Arbetslösheten mer än fördubblades under perioden, och då ska man komma ihåg att man där precis som i Sverige har manipulerat med arbetslöshetsstatistiken genom att införa en japansk motsvarighet till plusjobben.

Faktum är att New York Times bara en dag efter Krugmans kolumn publicerades hade en artikel om hur keynesianismen i Japan slutade:

What came next for Japan was depressing but far from a depression. There were no miso soup lines and the relatively low official unemployment rate often seemed to belie that there was a problem at all. But Japan seemed out of miracles. The economy would grow a little, then stop, then contract a little. Countless bridges to nowhere were built, but all the spending on infrastructure failed to lift the nation out of its doldrums. (Min kursivering.)

Känner inte Krugman till dessa fakta? Man kan undra, med tanke på vad Krugman skriver:

[T]his is also a good time to engage in some serious infrastructure spending, which the country badly needs in any case. The usual argument against public works as economic stimulus is that they take too long: by the time you get around to repairing that bridge and upgrading that rail line, the slump is over and the stimulus isn’t needed. Well, that argument has no force now, since the chances that this slump will be over anytime soon are virtually nil. So let’s get those projects rolling.

Jeffrey M Herbener fyller i med lite mer detaljer om det japanska 1990-talet:

Japan has tried nine stimulus packages since 1990 totaling $888 billion. Although varied in shape and size, they all have had the same three features: government spending and debt, bailouts, and reflation.

Och:

[T]he national debt in Japan was run up to pay for the spending binge, a policy that has further impaired already injured credit markets. Japan’s national debt now stands at well over 100% of its GDP, up from 60% in 1993. In 1999, Japan will issue 90% of all industrial country’s net new bond issues, some $352 billion. Its total bond issue in 1999 will be $517 billion and will give Japan the largest debt issue in the world.

Slutsats: det enda som växer om Krugman får som han vill är statsskulden.

Keynes teorier kan inte fungera, varken i teorin eller i praktiken, eftersom det är i verkligheten logiskt omöjligt. Det är logiskt omöjligt eftersom om välstånd måste produceras, då kan aldrig den rena förstörelsen av välstånd samtidigt vara en källa till välstånd. Det är omöjligt. Om du går hem och slår sönder allt du äger och sedan bränner upp alla dina pengar på horor och sprit, då kommer du bara att sluta upp som mycket fattig. Och om resten gör detsamma kommer vi alla ganska snart att svälta och dö. Sedan spelar det ingen roll att Paul Krugman har tagit emot Nobelpriset i nationalekonomi. (Jag vet att Paul Krugman inte tog emot priset på grund av hans keynesianism, utan på grund av hans frihandelsteorier. Men det spelar faktiskt ingen roll. Många kommer tyvärr att se Nobelpriset som ett argument för Krugmans keynesianism.)

Varför fungerade ingenting av den konventionella visdomen i Japan under 1990-talet? Herbener igen: ”A depression will persist until the malinvestments of the boom are liquidated and the capital structure is reconstructed to best satisfy consumers. Fiscal expenditures delay liquidation and reconstruction since government spending always strives to bailout and subsidize the existing production structure”. Men är ändå inte detta precis vad alla politiker världen över föreslår som en ”lösning”, som ett sätt att ”rädda” ekonomin? Jo visst är det så. Och det kommer inte att fungera.

Det man gör just nu är inget annat än en katastrof. Istället för att låta de dåliga investeringarna och de dåliga lånen försvinna ur ekonomin, gör nu politikerna allt vad de kan för att hålla dessa investeringar och lån vid liv. De häller inte lite bensin på elden. Nej, de fullständigt vräker på med bensin på elden.

Välstånd måste produceras och om vi vill producera mer, då är den enda boten att befria USA:s ekonomi. Frihet, inte statligt tvång är lösningen. Den enda lösningen och den enda moraliska lösningen. Men friheten har inte ökat under Bushadministrationen. Tvärtom. Det är inte bara statens utgifter och storlek som har vuxit kraftigt de senaste åren. Även regleringarna har blivit värre under Bushadministrationen. Det främsta exemplet här är Sarbanes-Oxley lagen från 2002, som är en av de absolut värsta lagarna som har införts sedan Antitrustlagarna kom i slutet av 1800-talet.

Sarbanes-Oxley tvingar oskyldiga affärsmän att bevisa att de inte har ägnat sig åt oegentligheter i bokföringen. Affärsmän behandlas alltså som skyldiga tills de har bevisa motsatsen. Och om de inte förmår att övertyga statens byråkrater, då löper de risk att hamna många år i fängelse. Att tvinga VD:ar att slösa timmar och åter timmar åt sådana här saker, när de kunde spendera denna tid åt att tänka, investera och producera, är naturligtvis skadligt för ekonomin. Det är inte bara demoraliserande för affärsmän, det är naturligtvis hämmande och ofattbart frustrerande. Skulle du se fram emot att gå till jobbet om du var tvungen att ägna ett par timmar om dagen åt att bevisa att du inte har begått ett ”brott” mot några godtyckliga regleringar?

Vad USA:s ekonomi behöver är inte mer stat och regleringar, utan frihet. Det var ju trots allt stat och regleringar som orsakade krisen. Vill ni få fart på ekonomin? Se då genast till att sluta upp med alla dessa räddningspaket. Se genast till att kraftigt minska statens utgifter och att sänka skatterna. Se genast till att befria producenterna från lagar som Sarbanes-Oxley och Antitrust. Kort sagt: befria producenterna!