Hur ofta får vi inte höra, inte minst i kristider, att vi inte har råd med principer och abstrakta, ideologiska överväganden? Att vi inte har tid för opraktisk idealism? Kort sagt, att vi måste vara praktiska; att vi måste vara pragmatiska. Men är pragmatismen verkligen praktisk? Nu finns det mycket som man kan säga om pragmatismen. Men vad man inte kan säga är att den är praktisk. För att se detta räcker det med att vi studerar en aspekt av den pragmatiska mentaliteten som kommer av den pragmatiska meningsteorin.

Enligt pragmatismen kan vi bara utläsa meningen av en proposition genom att studera dess konsekvenser. Vad betyder det? Det betyder att för att en proposition ska ha någon mening måste den till att börja med ha några praktiska konsekvenser. Men denna meningsteori säger dessutom att om två olika propositioner har samma praktiska konsekvenser, då har de också samma mening.

Om detta vid en första anblick låter plausibelt, låt mig då bara göra det alldeles klart för er vad detta faktiskt betyder.

Om du till exempel förespråkar sänkt skatt och en socialist förespråkar höjda bidrag, och de praktiska konsekvenserna i båda fallen är, till synes, desamma, nämligen att människor kommer att ha mer pengar i sin plånbok, då betyder detta enligt pragmatismen att sänkt skatt och höjda bidrag har samma mening. Om du då skulle protestera emot höjda bidrag på ideologiska grunder, då skulle en pragmatiskt sinnad människa förvånat fråga dig: ”Varför protesterar du? Du får ju som du vill. Sänkt skatt, höjda bidrag. Potato, Potatoe. Det är ju i praktiken sak samma. Vi måste vara praktiska och inte fästa oss för mycket vid ideologiska överväganden”. Kan du se hur detta kommer att sluta?

Låt mig ta ett annat exempel. Hur kommer det sig att en del säger att ”frihet” kräver statligt tvång? Därför att om man inte gör skillnad på att ens valmöjligheter begränsas av storleken på plånboken – vars storlek ytterst beror på din egen förmåga, så länge du verkar på en fri marknad – och på att ens valmöjligheter begränsas av att staten helt enkelt förbjuder dig från att handla fritt, då följer det att om du begränsas av storleken på din egen plånbok, då är det en lika stor inskränkning av din frihet, som om du levde under statligt förbud. De praktiska konsekvenserna tycks ju vara desamma, och följaktligen är det, ur pragmatikernas ögon, ingen skillnad. Samma praktiska konsekvenser, samma mening.

Så om din möjlighet att propagera för dina åsikter till massorna begränsas av det faktum att du inte äger en tidningspress, då är din yttrandefrihet lika inskränkt som om du blev censurerad av staten. Ty konsekvenserna är ju desamma, säger pragmatikerna: du kommer inte att få dina åsikter publicerade i Dagens Nyheter. Vilken slutsats drar många pragmatiker av detta? Jo, det drar slutsatsen att det finns ingen väsentlig skillnad mellan yttrandefriheten under kapitalism, där bara ”de rika” har råd med en egen tidningspress, och att leva under en totalitär diktatur med censur. Den pragmatiska lösningen? Du inleder med att säga: ”Vi måste vara praktiska, inte ideologiska”. (Glöm inte bort att vara självgod i tonen.) Börja sedan argumentera emot kapitalism och för presstöd och andra instanser av statligt tvång och våld. Säg sedan i en sann pragmatisk anda att du, trots motsägelsen, gör det i yttrandefrihetens namn.

Om detta låter förbluffande, kom då ihåg att pragmatismens främsta försäljningsargument är att det är ”praktiskt” att vara pragmatisk. Om verkligheten talar för att så inte är fallet, vad ska man då dra för slutsats om pragmatismen?

Notera hur pragmatismen bland annat tjänar som en rationalisering för att sudda ut skillnaden mellan ekonomisk makt och politisk makt. Notera vilka implikationer oförmågan och oviljan att göra denna skillnad har för att motivera allehanda inskränkningar i vår frihet. Ta lagar som ger fackföreningar rätten att tvinga arbetsgivare till förhandlingar. Ta konkurrenslagar som syftar till att straffa företag och affärsmän som är framgångsrika på att konkurrera. Ta McCain-Feingold-lagstiftningen som inskränker yttrandefriheten genom att göra reglerna för kampanjdonationer strängare. Etc, etc. Sådana är de faktiska, ”praktiska” konsekvenserna av pragmatismens meningsteori.

Pragmatismens meningsteori har sannerligen fantastiska konsekvenser. Som vi kan se talar vi inte bara om ett epistemologiskt kaos, utan även i strikt praktiska konsekvenser. Pragmatismen är, kort sagt, inte ett dugg praktisk. För att verifiera det behöver vi bara studera löpsedlarna. Det gäller därför att vara vaksam för pragmatismen. Vill ni veta mer om pragmatismen och dess destruktiva inflytande på vår kultur, och hur ni kan skydda er, då rekommenderar jag er att läsa Tara Smiths artikel ”The Menace of Pragmatism” i det senaste numret av The Objective Standard. Har du inte lust att inleda en prenumeration av The Objective Standard? Var lugn. Numera kan du köpa enskilda artiklar i PDF-format för endast $4,95. Trevlig läsning!