WND:

President Hugo Chavez’s announcement at this week’s innaugaral ceremony of plans to create a network of ”socialist cities” run by ”people power” in Venezuela’s unsettled interior has some critics concerned he is moving his country toward a Pol Pot-type system.

Så här långt låter det som något somliga libertarianer skulle kunna försvara. Men Hugo Chavez är explicit: ‘Those of you who want to know what type of socialism I have planned for Venezuela should read Marx and Lenin,’ he said”. Ja, och vi vet ju alla vad det betyder. Hans kritiker lät sig inte vänta:

”Chavez’s plan is to introduce a system similar to Pol Pot,” Carlos Raul Hernandez, a political scientist, told the London Sunday Times, referring to the Cambodian leader of the communist Khmer Rouge. ”When Chavez talks about people power, he means doing away with elected institutions and replacing them with groups of fanatics.”

Med tanke på att vi talar om socialister, som ju är ganska fanatiska av sig till sin natur, låter detta inte ett dugg långsökt, och det låter också av precis samma anledning som om detta kommer att sluta mycket illa.

Apropå Bushs nya strategi instämmer jag fullständigt med Cox & Forkums analys:

Bush says we will ”interrupt the flow of support from Iran and Syria” and ”destroy the networks providing weaponry and training.” The plan, it appears, is to limit our military to attacks against terrorists and their supply lines within Iraq and refrain from attacking the source of those terrorists and supply lines: Iran. Bush is attempting to cure the symptoms while ignoring the disease. As such, the weapons and terrorists will keep flowing across the border, and the chaos in Iraq, though it may rise and fall, will ultimately continue because Iran needs it to continue. How can we expect our troops to win a war in which we don’t allow them to directly attack the enemy?

In World War II, we didn’t stop with engaging enemy soldiers at the front lines; nor did we stop at disrupting their supply lines. We took the fight all the way to the weapons factories and the command centers from which the war emanated.

Så jag är, som många andra, inte särskilt hoppfull.

Tidigare i veckan rapporterade FoxNews:

Invoking Christ and Castro as his socialist models, President Hugo Chavez began his third term Wednesday by declaring that socialism, not capitalism, is the only way forward for Venezuela and the world.

…

His next moves include nationalizing electrical and telecommunications companies, forming a commission to oversee constitutional reforms and asking the National Assembly, now entirely controlled by his supporters, to allow him to enact ”revolutionary laws” by presidential decree.

His right hand raised Wednesday, Chavez declared in words reminiscent of Fidel Castro’s famous call-to-arms: ”Fatherland, socialism or death — I swear it.”

Snart behöver dock varken Chavez eller folket välja mellan att införa socialism eller att dö.

He also alluded to Jesus: ”I swear by Christ — the greatest socialist in history.”

Även om Chavez endast sade detta för att provocera, vilket jag inte tror, och hur mycket kristna konservativa vill låtsas som att regnar, har han ju faktiskt helt rätt i detta. I ett tidigare inlägg i ämnet citerade jag bibeln:

Egendomsgemenskap
Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov. Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna. (Apostlagärningarna)

De troendes gemenskap
De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apostlagärningarna)

Jämför gärna detta med det kommunistiska idealet: ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Men det är klart. Kan man komma undan med treenigheten kan man säkert komma undan med att Jesus var något annat än en socialist. Allt som krävs är att man blundar inför motsägelser.

Chavez said he is crafting a new sort of ”21st century socialism” for Venezuela. Critics say it is starting to look like old-fashioned totalitarianism by a leader obsessed with power.

”They want to nationalize everything. This is the beginning,” said Marisela Leon, a 47-year-old engineer who said she would like to leave Venezuela because she sees difficult times ahead.

But many of Chavez’s largely poor and working class supporters remain optimistic. Miguel Angel Martinez, a 52-year-old street vendor, said the president ”has dedicated himself to studying communist, socialist and democratic models and has taken the best of those models.”

An Associated Press-Ipsos poll three weeks before his re-election found 62 percent support for nationalizing companies when in the national interest. But the poll also found 84 percent said they oppose adopting a political system like Cuba’s, despite Chavez’s reverence for Castro.

And while Chavez denies trying to adopt Cuba’s system, he ended his inaugural speech Wednesday with Castro’s signature phrase: ”Socialism or death! We shall prevail!” (Mina kursiveringar.)

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men under premissen att dessa uppgifter verkligen stämmer och är representativa, så är detta verkligen fantastiskt. Jag vet inte ens vad det är jag ska säga. Det första man lägger märke till är att den ignoranta och självmordsmässiga allmänheten i Venezuela å ena sidan verkar vilja ha socialism, å andra sidan vill de inte ha det. De vill alltså både äta kakan och behålla den samtidigt. De vill komma undan med en gigantisk motsägelse: att införa socialism utan att införa socialism.

Hur ska man förresten tolka en Chavez som säger att alternativet står just mellan socialism och död (notera: inte liv och död), men som ändå inte vågar öppet säga att han vill införa samma system som i Kuba? Jag har alltid fått höra att Kuba ses som det ”stora hoppet” för det fattiga folket i Latinamerika. Betyder detta att Kuba inte längre ses som något inspirerande exempel på socialismens förträfflighet?

Försöker Chavez, liksom den venezuelanska allmänheten, låtsas som att det är socialism och underbart men på en och samma gång ändå inte? Detta vore egentligen inte fullt så oväntat som det först verkar: genom historien har socialister alltid sagt att landet X eller Y är ”intressanta”, ”inspirerande”, ”hoppingivande” exempel av socialismen – bara för att mycket snabbt och strategiskt avfärda landet som ett ”nyliberalt experiment” när det framgår att livet där var ett helvete. Historierevisionism och lögnen är deras främsta vapen. Motsägelsefull identifikation deras främsta metod. Chavez och den venezuelanska allmänheten tycks verifiera det.

Tja, precis som de inte kommer att komma undan med deras socialism kommer de inte heller att komma undan med denna sortens motsägelser. Men som jag sade. Valet mellan socialism och död är ett falskt val; de måste inte avstå från att dö om de väljer att införa socialism.

I det senaste numret av Captus finns det åtminstone två artiklar som är bra. Den ena är Adam Nevlins ”Brott och straff” i vilken han går igenom vad han ser som bra argument för och emot dödsstraffet. Bakgrunden är förstås Saddam Husseins avrättning.

Själv tycker jag inte alls att de argument som Nelvin tar upp som goda invändningar mot dödsstraffet är några goda invändningar alls. Men det är inte det som är det viktiga här. Nej, det viktiga är hans avfärdande av ett i synnerhet mycket dåligt motargument, nämligen idén att rätten till liv gör att det är fel med dödsstraff. Vad dödsstraffmotståndarna helt ignorerar är kontexten; alla moralprinciper är absoluta – men bara inom en given kontext. Utan denna kontext blir rättigheter inget annat än intrinsikala begrepp, dvs flytande abstraktioner, dvs abstraktioner utan någon koppling till verkligheten.

Så här skriver Adam Nelvin:

[E]tt argument mot att avrätta Saddam förstår jag inte: att det skulle bryta mot någon grundläggande moralisk grundsats och därmed vara oförenligt med den ”humanism” som västerländska stater förväntas leva upp till. I ett pressmeddelande skriver till exempel folkpartiets Birgitta Ohlsson och Mikael Persson att ”Dödsstraffet…strider mot rätten till liv, vår allra mest grundläggande mänskliga rättighet.”

Jaha?

Tycker inte Ohlsson och Persson att rätten till frihet är en grundläggande mänsklig rättighet? Och i så fall, hur försvarar de fängelsestraff? Och tycker inte Ohlsson och Persson att äganderätten är en mänsklig rättighet? Och i så fall, hur ser de på böter? Och tycker inte Ohlsson och Persson att det är viktigt att försvara den privata integriteten? Och i så fall, vad anser de om till exempel elektroniska fotbojor?

Jag vill inte vara fånig, men saken är den att Ohlsson och Persson tappat bort en alldeles avgörande aspekt av liberal rättighetsfilosofi. Och eftersom de inte är medvetna om det slår de knut på sig själva.

Den traditionella liberala synen är att människor har rätt till liv, frihet och egendom. Men detta är givetvis rättigheter man måste förtjäna, genom att respektera dem hos andra. Och därför är det fullt legitimt att bötfälla snattare, eller att begränsa rörelsefriheten för hustrumisshandlare, eller att kasta våldtäktsmän i fängelse. Jag har svårt att se varför det inte på samma sätt är legitimt att avrätta en mördare och krigsförbrytare.

Och kom inte dragandes med nått larv om öga för öga och tand för tand. Enligt det mottot förtjänar Saddam att avrättas hundra tusen gånger om. Dessutom är det en grundläggande civilisatorisk princip att straffet skall stå i någon slags proportion till brottet.

Jag säger inte att det var rätt att hänga Saddam. Det finns massor av islamologer och utrikesministrar och ledarskribenter som kan intyga att det inte var det. Men kom inte och påstå att avrättningen stred mot någon grundläggande rätt till liv. Den rätten förbrukade Saddam Hussein för länge sedan.

Bravo!

Handlar detta om mutor eller om avundsjuka? Jag har i ärlighetens namn inte haft någon tid eller lust att sätta mig in i Carl Bildts problem med medierna. Så denna gång tänker jag ta Expressens redogörelse för att vara den sanna och sedan se vad det betyder. Expressen vill som många andra göra en mutaffär av detta, men hur beskriver de själva händelseförloppet?

Bakgrunden är denna: Carl Bildt satt i styrelsen för Vostok Nafta när han blev kallad av Fredrik Reinfeldt att bli utrikesminister. Bildt avsade sig sitt styrelseuppdrag, men förklarade att han behållit optionsrätten.

Detta var kontroversiellt, eftersom Vostok Nafta har största delen av sina tillgångar placerade i ryska Gazprom, gasgiganten som vill bygga en omdebatterad gasledning genom Östersjön.

Men Carl Bildt insisterade på att det var ”juridiskt omöjligt” för honom att göra något annat än att tacka och ta emot optionerna.

Den 23 december kunde Expressen emellertid avslöja att enligt det avtal som rådde mellan Bildt och Vostok Nafta under den tid då han satt i bolagets styrelse, förlorade Bildt sin optionsrätt när han avgick.

– Han hade egentligen inte rätt till dem, sade Vostok Naftas informationschef Robert Eriksson till Expressen, men styrelsen beslutade i efterhand att han skulle få option på 15.000 aktier.

Strax före jul löste Carl Bildt in optionerna och gjorde en vinst på 4,8 miljoner kronor.

Så Carl Bildt sade en sak som visade sig inte stämma, för att han ville ha betalt för sitt arbete. Det ser inte ut som en muta om ni frågar mig. Attackerna mot Carl Bildt ser däremot ut som ett vanligt uttryck för den svenska jantelagen.

I morse kunde jag se en ”ekonomijournalist” (vars namn jag inte minns) kommentera i SVT:s morgonsoffa hur dåligt det är med den här sortens optionsprogram. Jag minns inte ordagrant vad han sade men andemeningen i det han sade var att systemet är dåligt för det inte har något att göra med produktivitet. De som får pengarna är inte mer förtjänta av dem än andra på företaget. Implikationen? Carl Bildt är en sniken och girig en – som tydligen har blivit så omdömeslös i sin girighet att han säljer sin integritet för några miljoner.

Expressen fortsätter:

Under de två år som gått sedan Carl Bildt fick löftet om optionen har han, enligt Vostok Nafta, deltagit i fyra styrelsemöten, två per år. För det har han fått 56 000 kronor. Men Carl Bildt tyckte att han var värd mer än så, det klargjorde han när han intervjuades av TV4:s Nyheterna i går kväll.

Det tyckte uppenbarligen Vostok Nafta också, men eftersom företaget enligt Expressen gjorde ett undantag för Bildt efter det att han blev utrikesminister, kan det ses som en muta. (Nu hävdar visserligen Nafta Vostoks talesman att företaget inte har gjort något undantag för Carl Bildt.)

I en ”analys” med rubriken ”Mer affärsman än politiker?” skriver Göran Eriksson i SvD: ”[F]rågan är hur Carl Bildts år i näringslivet präglar hans insatser som kritiserad utrikesminister. En avgörande skillnad är ju att makthavare i näringslivet inte behöver underkasta sig lika intensiv granskning som statsråd. De förra har heller inte uppdraget att tjäna allmänna intressen”. Med denna syn på affärsmän är det inte konstigt att Bildts affärer måste misstänkliggöras. Affärsmän har ju inte uppdraget att tjäna ”allmänna intressen” utan sina egna intressen. De är ute efter profiter. De är själviska. Därför kan och bör man ifrågasätta dem och deras motiv – liksom alla som har med dem att göra.

Så när Carl Bildt tar emot pengar som han anser att han har förtjänat genom hårt arbete då fördöms det som ”omdömeslös” girighet. När han tar emot pengar från ett företag då fördöms det som en ”muta” eftersom det är ett företag som ger honom pengarna, och han anklagas för att arbeta för ”särintressen” som givetvis måste stå i konflikt med ”allmänintresset”.

När dammet har lagt sig efter mediernas drev, kan det mycket väl visa sig att det faktiskt var en muta. Min poäng är att fram tills nu ser det mest ut som det gamla vanliga svenska hatet mot framgång och förtjänta förmögenheter. Och i så fall är det inte Carl Bildt som det är något allvarligt fel på, utan hatarna.

Ronald Bailey har skrivit en väldigt intressant artikel om hur statlig kontroll och statligt ägnade förstör oljeproduktionen över hela världen.

[T]he days when you could punch a hole in the ground and up would bubble some crude have now passed. It will take increasing technical savvy and a lot of money to keep oil production up with demand. Fortunately, the International Energy Agency believes that projected demand for oil and gas can be met if producers invest $4.3 trillion and $3.9 trillion (in 2005 dollars) respectively over the next 25 years. The question is that level of investment happening?

That’s were I get worried. The problem arises because 77 percent of the world’s known oil reserves are in the hands of state-owned oil companies. Such “companies” do not respond with alacrity to market signals and so are under-investing in new production technologies and even in maintaining the production facilities that they currently have. I have earlier pointed out that an “oil crisis,” that is, a steep rapid run up in the price of oil may occur at any time due to government incompetence or maliciousness.

Sedan ger han en lång rad intressanta och avslöjande exempel. Vad sägs om Iran?

A new study published in the Proceedings of the National Academy of Sciences caught my attention when it projected that Iran’s exports of oil could dry up by 2015. Why? Because, according Johns Hopkins University geographer Roger Stern, “Iran’s petroleum sector is unlikely to attract investment sufficient to maintain oil exports. Maintaining exports would require foreign investment to increase when it appears to be declining.” Basically, Iran’s oil exploration and production facilities are rusting away as the Iranian government spends the current oil windfall to maintain itself in power. The country cannot generate enough investment capital nor develop the expertise it needs to boost oil production without foreign private investment.

Läs hela här.

The Independent:

Iraq’s massive oil reserves, the third-largest in the world, are about to be thrown open for large-scale exploitation by Western oil companies under a controversial law which is expected to come before the Iraqi parliament within days.

The US government has been involved in drawing up the law, a draft of which has been seen by The Independent on Sunday. It would give big oil companies such as BP, Shell and Exxon 30-year contracts to extract Iraqi crude and allow the first large-scale operation of foreign oil interests in the country since the industry was nationalised in 1972.

Detta är bra. Detta är rättvisa. Detta är något som vi alla vinner på. Ja, även irakierna – i den mån de förtjänar att vinna något på det.

Oljan är inte en kollektiv egendom, det är inte något som tillhör irakierna eller den irakiska staten – precis som skogarna i Sverige inte ägs kollektivt av det svenska folket. Det tillhör de privatpersoner som producerar den. De och endast de har rätt till alla profiter av oljan som de kan skapa.

Observera också att artikeln själv avslöjar att oljan ursprungligen tillhörde de utländska oljebolagen innan de irakiska staten nationaliserade oljan 1972. Så allt som nu händer är att oljan förs tillbaka till de som hela tiden hade rätt till den.

Irakierna är inte några offer för ett orättvist krig för olja, som artikeln vill påskina. De riktiga offren är oljebolagen som nu får en liten och mycket försenad upprättelse. Men trots att de är de riktiga offren kan de inte låta bli att ursäkta sig själva med altruistiska motiv:

Oil industry executives and analysts say the law, which would permit Western companies to pocket up to three-quarters of profits in the early years, is the only way to get Iraq’s oil industry back on its feet after years of sanctions, war and loss of expertise.

Motståndarna är förstås inte sena med att svara: ”Opponents say Iraq, where oil accounts for 95 per cent of the economy, is being forced to surrender an unacceptable degree of sovereignty”. Ja, för som alla vet förutsätter nationell självständighet kollektivt ägande över ett lands tillgångar, det vill säga socialism. Men ta inte mitt ord på det. Fråga bara folket på Kuba eller Nordkorea. De vet säkert.

Enligt motståndarna måste tydligen ett land, kollektivt, äga någonting för att man som invånare i landet ska ha dra någon nytta av det. Så om oljan nu hamnar i privata länder, då kommer irakierna att gå miste om någonting. Men det är inte sant. Går jag miste om något, som svensk, för att de privata skogsbolagen äger skog och att deras profiter hamnar i privata händer? Nej. Behöver man själv äga en fabrik eller ett oljefält, för att kunna dra nytta av dess existens? Nej.

Det är, ironiskt nog, just denna kollektivistpremiss som faktiskt ger upphov till krig över länders tillgångar. Idén att man endast genom att äga en fabrik eller ett oljefält kan man dra nytta av det, är vad som gör föreställningen om krig för olja begriplig. Det var bland annat därför Hitler startade krig. Det var bland annat därför som Japan startade krig. Vänstern tror också på denna idé och tar därför detta som ett bevis för att så är fallet.

Och vänstern har egentligen inget emot krig av ”ekonomiska skäl”. De ser nämligen inget fel i att stjäla privat egendom – varken inom ett lands gränser eller bortom ett lands gränser. Precis som de inte hade några problem med att i stor skala stjäla privat egendom inom ett land har de absolut inga problem med att i stor skala stjäla privat egendom i andra länder. Exemplen i historien är många. Ta Sovjetunionens plundring av Östeuropa efter andra världskriget eller Nordvietnams plundring av Sydvietnam efter Vietnamkriget, eller Nazitysklands plundringskrig för ”lebensraum”. De är inte emot plundring, de är bara emot privatisering.

Här får vänstern så klart medhåll från sina kollektivistiska bröder och systrar i Irak. Kurderna, shia- och sunnimuslimerna har länge bråkat om just oljan i Irak. Mycket riktigt har jag ännu inte sett någon fördömande ledare om sunnimuslimernas omoraliska ”oljekrig” mot shiamuslimerna.

Är det förresten oljebolagens fel att den irakiska ekonomin är så primitiv och efterbliven att en sönderslagen oljeindustri motsvarar nästan hela landets ekonomi? Om det är sant att irakierna inte kommer att vinna något på detta beror det endast på att de inte har något att erbjuda oljebolagen i utbyte för olja. Om så, är det då oljebolagens fel att irakierna inte har producerat något av värde? Nej, självfallet inte. Deras oförmåga eller ovilja att producera välstånd – och därmed deras skriande behov av andras välstånd – ger dem inte rätten att göra anspråk på olja eller någon annan tillgång i landet.

Sanningen är att om irakierna och den irakiska staten börjar erkänna och respektera individens rättigheter och privat egendom, dvs inför kapitalism, så kommer utländska investerare mer än gärna investera i landet och därmed bygga upp hela landets ekonomi, inte bara oljeindustrin, och till samtliga irakiers direkta vinning. Och så fort irakierna har förmågan att producera värden (en förmåga de mycket lätt kan erhålla genom att ta ett jobb), som de i sin tur kan byta mot andra värden på en fri marknad, som exempelvis olja, så kommer de att kunna dra en direkt nytta av oljefälten – även om de inte äger den.

Men just nu verkar inte irakierna särskilt intresserade av detta. Tyvärr verkar de just mer intresserade av att mörda varandra. Därför kan de mycket väl gå miste om allt det underbara som frihet, kapitalism och utländskt kapital kan förse dem med: ”Several major oil companies are said to have sent teams into the country in recent months to lobby for deals ahead of the law, though the big names are considered unlikely to invest until the violence in Iraq abates”.

Det är inte bara sanktioner och krig som har fått den irakiska oljeindustrin att förfalla, det är också irakiska motståndsmän själva som envisas med att ha sönder oljeledningarna. The Independent: ”Worsening sectarian violence and gangsterism have driven most of the educated élite out of the country for safety, depriving the oil industry of the Iraqi experts and administrators it desperately needs”.

Det mest ironiska av allt är att det egentligen inte är fråga om någon genuin privatisering. The Independent skriver igen:

Now, unnoticed by most amid the furore over civil war in Iraq and the hanging of Saddam Hussein, the new oil law has quietly been going through several drafts, and is now on the point of being presented to the cabinet and then the parliament in Baghdad. Its provisions are a radical departure from the norm for developing countries: under a system known as ”production-sharing agreements”, or PSAs, oil majors such as BP and Shell in Britain, and Exxon and Chevron in the US, would be able to sign deals of up to 30 years to extract Iraq’s oil.

PSAs allow a country to retain legal ownership of its oil, but gives a share of profits to the international companies that invest in infrastructure and operation of the wells, pipelines and refineries. Their introduction would be a first for a major Middle Eastern oil producer. Saudi Arabia and Iran, the world’s number one and two oil exporters, both tightly control their industries through state-owned companies with no appreciable foreign collaboration, as do most members of the Organisation of Petroleum Exporting Countries, Opec. (Min kursivering.)

Så trots allt väsen från vänstern, är det snarare fråga om ett byte från oljesocialism till oljefascism. Eller i deras terminologi: från statssocialism till funktionssocialism. Detta sägs vara beviset för att USA förde ett ”själviskt” och därför ”omoraliskt” krig – trots alla överväldigande bevis för raka motsatsen. Snacka om att vara verklighetsfrånvända.

Stefan Karlssons analys om vad som nu bör ske, efter Saddam Hussein äntligen har avrättats, är klockren:

This provides Bush with his perhaps last chance to get out of Iraq semi-honorably. Now he can say: ”OK, now the old dictator and his sons are all dead. The reign of the Hussein clan is thus irrevocably finished. Now it is up to you Iraqis to run your own country. Whatever threat Saddam may have posed to us is over so our mission is now accomplished (if you pardon my repetition of that phrase). We wish you good luck, but we are not going to sacrifice ourselves in a vain effort to prevent you from killing each other. That is your business, not ours, so we will now leave”.

Läs hela!

Saddam Hussein har nu avrättats. SvD:

Slaktaren från Tikrit hade en förebild: Josef Stalin. Han hade ett särskilt bibliotek med böcker om Stalin, översatta till arabiska enkom för honom … Hussein föddes i Tikrit, några tiotal mil ifrån Stalins födelseort Gori i Georgien, och upplevde denne som ett slags alter ego. En ”tvillingtyrann”, säger Stalinkännaren Simon Sebag Montefiore, som beskriver baathism som en pastisch på bolsjevismen.

Elevens karriär matchade lärarens; båda var hängivna, troende, politiska fanatiker; båda var hänsynslösa män på samma politiska mission – att konfrontera Väst; båda tog makten genom att långsamt ta över respektive parti inifrån. När Stalin tog makten konsoliderade han den genom en våg av terror mot alla eventuella utmanare. Saddam Hussein följde hans exempel.

Men Stalin höll fast vid makten till slutet och dog i sin egen säng. Saddam Hussein hängdes; avsatt, förödmjukad och öppet hånad av de irakier han inte hunnit mörda.

När han dömdes till döden bad han att få bli skjuten av en exekutionspatrull, eftersom det är ”rätt väg” för en militär. Om hans önska togs ingen notis. Han hängdes som en simpel mördare.

Saddam Hussein var emellertid en extraordinär mördare med miljoner liv på sitt samvete; bara i Kurdistan lät han systematiskt mörda 180 000 människor, många med kemiska stridsmedel. Sammanlagt beräknar folkmordsforskaren R J Rummel att han lät mörda åtminstone en miljon av sina medborgare, och startade krig som krävde ytterligare en miljon dödsoffer.

Rättvisa har nu äntligen skipats. Det är bra och det glädjer mig.

Det enda jag tycker är dåligt är alla som fördömer det hela. Jag tänker på vår egen utrikesminister Carl Bildt. Jag tänker på SvD som i samma artikel jag nyss citerade trots allt detta ändå motsätter sig avrättandet av Saddam Hussein (på grunder som är för dåliga för att bemöta här och nu). Jag tänker på Libyen vars diktator, Muammar Gaddafi, nu har bestämt att det minsann ska råda landssorg. Jag tänker på Vatikanen som tog det som en ”tragisk nyhet”. Jag tänker på EU. Jag tänker på diverse ”människorätts”organisationer som Human Rights Watch och Amnesty. Dessa människor vet inte vad rättvisa är. Deras måttstock för moralen är korrupt (eller obefintlig).

George W Bush kom dock med följande kommentar: ”Att Saddam ställts inför rätta gör inte slut på våldet i Irak, men den är en viktig milstolpe för landets kurs mot att bli en demokrati som kan styra, upprätthålla och försvara sig själv och vara en bundsförvant i kriget mot terrorn”. Det är å ena sidan kul att se Bush säga en sådan här provocerande sak. Jag kan riktigt se framför mig hur vänstern kommer att sätta kaffet i halsen när de läser detta. Det är å andra sidan tråkigt att Bush framställer det som att Saddam Hussein ska bli ännu ett offer för hans omoraliska och hopplösa strävan att demokratisera Irak.