Tidigare i veckan rapporterade FoxNews:

Invoking Christ and Castro as his socialist models, President Hugo Chavez began his third term Wednesday by declaring that socialism, not capitalism, is the only way forward for Venezuela and the world.

…

His next moves include nationalizing electrical and telecommunications companies, forming a commission to oversee constitutional reforms and asking the National Assembly, now entirely controlled by his supporters, to allow him to enact ”revolutionary laws” by presidential decree.

His right hand raised Wednesday, Chavez declared in words reminiscent of Fidel Castro’s famous call-to-arms: ”Fatherland, socialism or death — I swear it.”

Snart behöver dock varken Chavez eller folket välja mellan att införa socialism eller att dö.

He also alluded to Jesus: ”I swear by Christ — the greatest socialist in history.”

Även om Chavez endast sade detta för att provocera, vilket jag inte tror, och hur mycket kristna konservativa vill låtsas som att regnar, har han ju faktiskt helt rätt i detta. I ett tidigare inlägg i ämnet citerade jag bibeln:

Egendomsgemenskap
Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov. Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner pengarna framför apostlarna. (Apostlagärningarna)

De troendes gemenskap
De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem. (Apostlagärningarna)

Jämför gärna detta med det kommunistiska idealet: ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Men det är klart. Kan man komma undan med treenigheten kan man säkert komma undan med att Jesus var något annat än en socialist. Allt som krävs är att man blundar inför motsägelser.

Chavez said he is crafting a new sort of ”21st century socialism” for Venezuela. Critics say it is starting to look like old-fashioned totalitarianism by a leader obsessed with power.

”They want to nationalize everything. This is the beginning,” said Marisela Leon, a 47-year-old engineer who said she would like to leave Venezuela because she sees difficult times ahead.

But many of Chavez’s largely poor and working class supporters remain optimistic. Miguel Angel Martinez, a 52-year-old street vendor, said the president ”has dedicated himself to studying communist, socialist and democratic models and has taken the best of those models.”

An Associated Press-Ipsos poll three weeks before his re-election found 62 percent support for nationalizing companies when in the national interest. But the poll also found 84 percent said they oppose adopting a political system like Cuba’s, despite Chavez’s reverence for Castro.

And while Chavez denies trying to adopt Cuba’s system, he ended his inaugural speech Wednesday with Castro’s signature phrase: ”Socialism or death! We shall prevail!” (Mina kursiveringar.)

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men under premissen att dessa uppgifter verkligen stämmer och är representativa, så är detta verkligen fantastiskt. Jag vet inte ens vad det är jag ska säga. Det första man lägger märke till är att den ignoranta och självmordsmässiga allmänheten i Venezuela å ena sidan verkar vilja ha socialism, å andra sidan vill de inte ha det. De vill alltså både äta kakan och behålla den samtidigt. De vill komma undan med en gigantisk motsägelse: att införa socialism utan att införa socialism.

Hur ska man förresten tolka en Chavez som säger att alternativet står just mellan socialism och död (notera: inte liv och död), men som ändå inte vågar öppet säga att han vill införa samma system som i Kuba? Jag har alltid fått höra att Kuba ses som det ”stora hoppet” för det fattiga folket i Latinamerika. Betyder detta att Kuba inte längre ses som något inspirerande exempel på socialismens förträfflighet?

Försöker Chavez, liksom den venezuelanska allmänheten, låtsas som att det är socialism och underbart men på en och samma gång ändå inte? Detta vore egentligen inte fullt så oväntat som det först verkar: genom historien har socialister alltid sagt att landet X eller Y är ”intressanta”, ”inspirerande”, ”hoppingivande” exempel av socialismen – bara för att mycket snabbt och strategiskt avfärda landet som ett ”nyliberalt experiment” när det framgår att livet där var ett helvete. Historierevisionism och lögnen är deras främsta vapen. Motsägelsefull identifikation deras främsta metod. Chavez och den venezuelanska allmänheten tycks verifiera det.

Tja, precis som de inte kommer att komma undan med deras socialism kommer de inte heller att komma undan med denna sortens motsägelser. Men som jag sade. Valet mellan socialism och död är ett falskt val; de måste inte avstå från att dö om de väljer att införa socialism.