Apropå Bushs nya strategi instämmer jag fullständigt med Cox & Forkums analys:
Bush says we will ”interrupt the flow of support from Iran and Syria” and ”destroy the networks providing weaponry and training.” The plan, it appears, is to limit our military to attacks against terrorists and their supply lines within Iraq and refrain from attacking the source of those terrorists and supply lines: Iran. Bush is attempting to cure the symptoms while ignoring the disease. As such, the weapons and terrorists will keep flowing across the border, and the chaos in Iraq, though it may rise and fall, will ultimately continue because Iran needs it to continue. How can we expect our troops to win a war in which we don’t allow them to directly attack the enemy?
In World War II, we didn’t stop with engaging enemy soldiers at the front lines; nor did we stop at disrupting their supply lines. We took the fight all the way to the weapons factories and the command centers from which the war emanated.
Så jag är, som många andra, inte särskilt hoppfull.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Här infinner sig i mitt tycke några frågor:
1. Har USA militär kapacitet att anfalla Iran? Givetvis har de militär kapacitet i ordets absoluta bemärkelse, men med tanke på alla andra uppdrag de har runt om i världen är det tveksamt.
2. Pallar de kostnaderna? Ett krig mot Iran skulle med mycket stor sannolikhet bli betydligt kostsammare än det mot Irak som redan är uppe i rätt otacksamma summor. Iran är t ex ett mycket bergigt land, vilket redan där kraftigt försvårar all typ av militär ockupation som inte är i massivt övertag rent numerärt, vilket USA förmodligen inte kommer att vara.
3. Kommer anfallet lösa problemen? Både ja och nej. Läste för ett tag sedan en artikel om att man inte ska blanda ihop de irakiska shiamuslimerna med de iranska. Det är för det första två olika folkslag, araber och perser, och vad jag kan minnas var de inte helt överlyckliga över varandras existens. De irakiska shiamuslimerna stred exempelvis med Saddam mot Iran i Iran-Irak-kriget, så frågan är om deras relation är så stark som vill göra gällandes i västerländsk media.
Det är förvisso mycket positivt om man lyckas strypa resurserna till de irakiska shiamuslimerna, men i mitt tycke tror jag det är bätte och definitivt billigare att på allvar försöka slå in en kil mellan premiärminister al-Maliki och Sadr’s shiamuslimska Mahdi-milis, så att al-Maliki inte är beroende av deras stöd på samma sätt som idag. För att det ska hända krävs det någon typ av icke-vålds-överenskommelse mellan sunni och shiagrupperna. Hela problemet verkar ha sin botten i att grupperna misstror varandra något helt enormt, vilket iofs inte är konstigt men likväl problematiskt. Kan man få de båda grupperna att etablera något slags förtroende för varandra så kan man förmodligen få de irakiska shiamuslimerna att vända sig bort från Iran utan att behöva anfalla Iran med allt vad det skulle innebära.
Det är inte lätt, men det är det å andra sidan ingen som hävdat att det är…