Handlar detta om mutor eller om avundsjuka? Jag har i ärlighetens namn inte haft någon tid eller lust att sätta mig in i Carl Bildts problem med medierna. Så denna gång tänker jag ta Expressens redogörelse för att vara den sanna och sedan se vad det betyder. Expressen vill som många andra göra en mutaffär av detta, men hur beskriver de själva händelseförloppet?

Bakgrunden är denna: Carl Bildt satt i styrelsen för Vostok Nafta när han blev kallad av Fredrik Reinfeldt att bli utrikesminister. Bildt avsade sig sitt styrelseuppdrag, men förklarade att han behållit optionsrätten.

Detta var kontroversiellt, eftersom Vostok Nafta har största delen av sina tillgångar placerade i ryska Gazprom, gasgiganten som vill bygga en omdebatterad gasledning genom Östersjön.

Men Carl Bildt insisterade på att det var ”juridiskt omöjligt” för honom att göra något annat än att tacka och ta emot optionerna.

Den 23 december kunde Expressen emellertid avslöja att enligt det avtal som rådde mellan Bildt och Vostok Nafta under den tid då han satt i bolagets styrelse, förlorade Bildt sin optionsrätt när han avgick.

– Han hade egentligen inte rätt till dem, sade Vostok Naftas informationschef Robert Eriksson till Expressen, men styrelsen beslutade i efterhand att han skulle få option på 15.000 aktier.

Strax före jul löste Carl Bildt in optionerna och gjorde en vinst på 4,8 miljoner kronor.

Så Carl Bildt sade en sak som visade sig inte stämma, för att han ville ha betalt för sitt arbete. Det ser inte ut som en muta om ni frågar mig. Attackerna mot Carl Bildt ser däremot ut som ett vanligt uttryck för den svenska jantelagen.

I morse kunde jag se en ”ekonomijournalist” (vars namn jag inte minns) kommentera i SVT:s morgonsoffa hur dåligt det är med den här sortens optionsprogram. Jag minns inte ordagrant vad han sade men andemeningen i det han sade var att systemet är dåligt för det inte har något att göra med produktivitet. De som får pengarna är inte mer förtjänta av dem än andra på företaget. Implikationen? Carl Bildt är en sniken och girig en – som tydligen har blivit så omdömeslös i sin girighet att han säljer sin integritet för några miljoner.

Expressen fortsätter:

Under de två år som gått sedan Carl Bildt fick löftet om optionen har han, enligt Vostok Nafta, deltagit i fyra styrelsemöten, två per år. För det har han fått 56 000 kronor. Men Carl Bildt tyckte att han var värd mer än så, det klargjorde han när han intervjuades av TV4:s Nyheterna i går kväll.

Det tyckte uppenbarligen Vostok Nafta också, men eftersom företaget enligt Expressen gjorde ett undantag för Bildt efter det att han blev utrikesminister, kan det ses som en muta. (Nu hävdar visserligen Nafta Vostoks talesman att företaget inte har gjort något undantag för Carl Bildt.)

I en ”analys” med rubriken ”Mer affärsman än politiker?” skriver Göran Eriksson i SvD: ”[F]rågan är hur Carl Bildts år i näringslivet präglar hans insatser som kritiserad utrikesminister. En avgörande skillnad är ju att makthavare i näringslivet inte behöver underkasta sig lika intensiv granskning som statsråd. De förra har heller inte uppdraget att tjäna allmänna intressen”. Med denna syn på affärsmän är det inte konstigt att Bildts affärer måste misstänkliggöras. Affärsmän har ju inte uppdraget att tjäna ”allmänna intressen” utan sina egna intressen. De är ute efter profiter. De är själviska. Därför kan och bör man ifrågasätta dem och deras motiv – liksom alla som har med dem att göra.

Så när Carl Bildt tar emot pengar som han anser att han har förtjänat genom hårt arbete då fördöms det som ”omdömeslös” girighet. När han tar emot pengar från ett företag då fördöms det som en ”muta” eftersom det är ett företag som ger honom pengarna, och han anklagas för att arbeta för ”särintressen” som givetvis måste stå i konflikt med ”allmänintresset”.

När dammet har lagt sig efter mediernas drev, kan det mycket väl visa sig att det faktiskt var en muta. Min poäng är att fram tills nu ser det mest ut som det gamla vanliga svenska hatet mot framgång och förtjänta förmögenheter. Och i så fall är det inte Carl Bildt som det är något allvarligt fel på, utan hatarna.