New York Post (via Stefan Karlsson):

If that wasn’t demoralizing enough, last Friday the Iranian Navy seized a patrol boat containing 15 British sailors and Marines, claiming they’d crossed into Iranian waters. They’re now hostages and may well go on trial as spies.

The latest report is that the Britons were ready to fight off their abductors. Certainly their escorting ship, HMS Cornwall, could have blown the Iranian naval vessel out of the water. However, at the last minute the British Ministry of Defense ordered the Cornwall not to fire, and her captain and crew were forced to watch their shipmates led away into captivity.

Detta är inget annat än en gigantisk skandal. Är Tony Blair en landsförädare?

USA:

The United States is ”very pleased by the strength of this resolution” after two years of diplomacy, said R. Nicholas Burns, undersecretary for political affairs at the State Department.

”It’s a significant international rebuke to Iran and it’s a significant tightening of international pressure on Iran,” Burns said. ”We do believe it’s going to leave Iran even more isolated than it has been.”

Iran:

Iranian Foreign Minister Manouchehr Mottaki rejected the sanctions and said Iran had no intention of suspending its enrichment program.

”The world must know — and it does — that even the harshest political and economic sanctions or other threats are far too weak to coerce the Iranian nation to retreat from their legal and legitimate demands,” Mottaki told the Security Council after the vote.

Varför? Därför att de nya sanktionerna är lika tandlösa som de gamla:

The new sanctions — already a compromise between the stronger measures favored by the United States and the Europeans and the softer approach advocated by Russian and China — are considered modest. The ban on exports is among the harshest measures, but many of Iran’s arms sales may not be affected because they are illicitly sent to militant groups like Lebanon’s Hezbollah and Shiite militias in Iraq.

…

The new resolution calls for voluntary restrictions on travel by the individuals subject to sanctions, on arms sales to Iran, and on new financial assistance or loans to the Iranian government.

It asks the International Atomic Energy Agency to report back in 60 days on whether Iran has suspended enrichment and warns Iran could face further measures if it does not. But it also says all sanctions will be suspended if Iran halts enrichment and makes clear that Tehran can still accept a package of economic incentives and political rewards offered last year if it complies with the council’s demands. (Min kursivering.)

Med andra ord står inget på spel för Iran. Är det verkligen undra på att Iran föraktfullt fortsätter som om inget har hänt? Är det verkligen undra på att de mer eller mindre skrattar åt omvärlden? Är det verkligen undra på att utan att oroa sig det minsta för konsekvenserna kidnappar brittiska soldater och mördar amerikanska soldater i Irak?

Jag vet inte hur många gånger det händer mig nästan dagligen, när jag fäller ett omdöme i en diskussion med vänner och bekanta, att jag får frågor som: ”Hur avgör du det?”. Ibland avfärdar de allt jag säger med konstateranden som: ”Ja, enligt dig”.

Den här sortens frågor får jag ofta i diskussioner om världspolitik, om Irakkriget, konflikten i Mellanöstern, Irans krig mot USA, osv. Och om och om igen dyker frågorna upp: ”Hur avgör du [Carl Svanberg] att Iran är onda och att USA är goda?” Premissen bakom alla dessa frågor och invändningar är att subjektivismen är sann – och att alla är subjektivister.

Det brukar snabbt lösa sig, för tillfället åtminstone, genom att jag mycket snabbt påpekar för dem att om de vill leva kan de inte vara neutrala – och om de vill leva då är det livets objektiva villkor som bestämmer hur de måste förhålla sig till verkligheten, andra människor och, för den delen, andra nationer. (Naturligtvis förväntar jag mig inte att min korta redogörelse ska förstås fullt ut; jag bevisar ingenting, jag bara redogör. Men de flesta verkar dock reagera genom att uppvisa att de har en intuitiv förståelse för vad det är jag säger och varför det är sant.)

Det är en fråga om fakta, påpekar jag för dem, att människor behöver frihet för att leva, varför fria samhällen som USA och Israel exempelvis är väsentligen goda länder medan ofria samhällen som Iran är ett väsentligen ont land. Därför måste vi värdesätta frihet och fria länder. Vi bör försvara de fria länderna – moraliskt och militärt – mot de ofria länderna som söker förinta dem. Man kan inte förhålla sig neutralt till dem lika lite som vi kan förhålla oss neutralt inställda till människorna vi stöter på i det dagliga livet.

De flesta vet att USA och Israel är någorlunda fria länder. De är tyvärr inte felfria men de är väsentligen fria och väsentligen goda. De erkänner och respekterar individens rättigheter, om än inte konsekvent. Länder som Iran däremot respekterar inte individens rättigheter alls. Och de har inga som helst intentioner att göra det heller, ty de erkänner överhuvudtaget inte individens rättigheter. Så det är inte en fråga om gradskillnader mellan länder som USA och Israel å ena sidan och länder som Iran å andra sidan.

Vetskapen om att Iran är en teokrati borde vara tillräckligt med information för att kunna ta ställning. Men för de som vill ha mer detaljer vill jag citera ur Stefania Lapennas senaste artikel ”The Human Cost of Iran’s Islamist Rule”:

As the Ayatollahs celebrated their anniversary this year, here is the human and social cost of 28 years of Islamist power on the Iranian nation and people:

• Public Executions, flogging, stoning, amputation of limbs in public, mutilation of hands and feet and gauging of the eye of the condemned;
• Mass killings of political prisoners;
• Assassination of dissidents outside of Iran (a sad example is the hunting and killing of Iranian dissidents in Europe in the late 1980s by the Islamic republic’s agents, who were later pardoned by complacent European governments);
• Construction of more prisons to hold thousands of political prisoners;
• Promotion of international and domestic terrorism;
• Violation of human, religious and women’s rights;
• Lack of civil and social liberties;
• Killing and imprisonment of dissident journalists;
• Censorship and closure of independent news publications;
• Stealing of the nation’s wealth and transfer of public funds to abroad-based terror groups;

…

• Malnutrition, retarded growth and increased rate of depression among the youth;
• The Iran-Iraq war of the 1980s, resulting in millions dead, wounded, handicapped and homeless;
• Building of nuclear weapons for aggressive aims;
• Trade of women as sex slaves in Persian Gulf countries;
• Mandatory veiling of all women, regardless of their religion or social status. Failing to wear it is enough to risk jail, flogging or heavy fines.

The above gives you just an idea of what life under the Mullahs has meant and still means for millions of Iranians, not just the international community faced by the threat of a nuclear Holocaust.

Ingen seriös människa kan alltså hävda att Iran går att moraliskt likställas med USA eller Israel. Och då ska vi komma ihåg att det finns mycket mer att säga om exempelvis Iran roll som den utan tvekan största källan till all internationell islamisk terrorism de senaste 28 åren.

Det finns otaliga exempel på hur moraliskt genomruttet FN är. Genom att förhålla sig neutralt inför diktaturer ser FN till att sanktionera dem moraliskt. Detta ser endast till att stärka dem. Bråket mellan Sverige och Kuba är det senaste exemplet på det.

SvD:

Bråket började när utrikesminister Carl Bildt höll ett anförande nyligen inför FN:s råd för mänskliga rättigheter, där han bland annat kritiserade Kuba för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den kubanske FN-ambassadören begärde då ordet och anklagade Sverige för att vara en blodig imperialistmakt, som ägnar sig åt etnisk rensning och förföljer och slänger ut alla som inte är av vikingablod.

…

Den kubanske FN-ambassadören anklagade Carl Bildt för hyckleri, eftersom han i sitt tal om mänskliga rättigheter inte nämnde USA:s Guantanamobas på Kuba eller USA:s krig i Irak. Han konstaterade också att Kuba är medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter medan Sverige inte förtjänat en plats i rådet. Han tycker, att det vore bättre om Carl Bildt stannade i Stockholm. (Min kursivering.)

Eller som Elan Journo uttryckte det: ”The UN’s policy of moral neutrality is precisely what evil desperately craves: a license to commit any depravity and escape with a reputation for being decent”.

Carl Bildt blir anklagad för ”hyckleri” bara för att han inte nämnde USA:s Guantanamobas på Kuba eller krig i Irak i sitt anförande. (Som om USA:s Guantanamobas på Kuba eller krig i Irak var brott mot individens rättigheter.) Denna anklagelse om ”hyckleri” kommer alltså ifrån en brutal kommunistdiktatur där i princip hela befolkningen kan sägas leva i ett enda gigantiskt fängelse. Låt mig citera ur Humberto Fontovas essä ”Monster”:

By 1992 two million Cubans had fled Cuba, most against staggering odds and with only the clothes on their back. By most estimates this is a tiny fraction of  those who desired to leave. A causeway from Havana to Key West in 1961 with the same free travel as existed in Cuba (indeed, in all civilized countries) in 1958 would have emptied the island in two months. According to Cuban-American scholar Dr Armando Lago, 83,000 Cubans have died at sea while attempting to leave Cuba.

Also revealing of the misery and desperation created by the Castro regime is Cuba’s suicide rate, which  reached 24 per thousand in 1986- making it double Latin America’s average, making it triple Cuba’s pre-Castro rate, making Cuban women the most suicidal in the world, and making death by suicide the primary cause of death for Cubans aged 15-48. At that point the Cuban government ceased publishing the statistics on the self-slaughter. The figures became state secrets. The implications seem to horrify even the government.

Enligt RJ Rummel har uppskattningsvis mördat 70 000 oskyldiga kubaner av Fidel Castros regim. Ja, hyckleri var ordet.

SvD berättar om en spansk domare som funderar på att dra USA:s president inför rätta för Irakkriget. Detta är inget annat än ett utslag för irrationell anti-amerikanism och det har inget annat syfte än att generera uppmärksamhet i medierna. Inget annat. Och som vanligt när det är fråga om anti-amerikanism är det ett verk av omfattande evasioner.

Beviset för detta är det faktum att den här domaren inte hade några planer på att ta itu med massmördaren Saddam Hussein före invasionen. Inte heller har han några planer på att ta uti med Usama bin Laden, Mahmoud Ahmadinejad eller, i förbigående sagt, de som trots allt är ansvariga för all död och allt lidande i Irak idag: de islamiska terroristerna. Terrorister som i varierande utsträckning får stöd ifrån Syrien och Iran, inte USA:s president George Bush. Ändå är det Bush som han vill sätta åt. Hur motiverar man sådan ologik? Svaret är att det gör man inte.

Samma sorts islamska terrorister som mördade 191 och skadade över 2000 i Madrid 2004. Terrorister som drevs av samma motiv som mördade 3000 amerikaner den 11 september 2001: hat mot väst; ett hat mot liv och ett hat mot frihet. Samma sorts terrorister bedriver sedan snart fyra år tillbaka ett krig i Irak. Merparten av allt blodbad vi har sett sedan invasionen 2003 är sunni- och shiamuslimer som för krig mot varandra på religiösa grunder och mot de amerikanska soldaterna på religiösa grunder. Men var är indignationen mot dessa monster? Nej, istället vänder han sig indignerat mot George Bush. Det finns många legitima skäl att hata och förakta George Bush. Men att muslimer i Irak envisas med att mörda varandra och amerikanska soldater är inget sådant skäl.

Han ignorerar, som kritiker brukar göra, hela kontexten till invasionen: Saddam Husseins intention att skaffa sig massförstörelsevapen, hans uppvisade benägenhet att använda sig av kemvapen mot oskyldiga, hans vilja att helt oprovocerat attackera västerländska oljeintressen i Mellanöstern, hans sponsring av internationell terrorism (inklusive al-Qaida), hans vägran att leva upp till vapenstilleståndets villkor, etc. Allt detta gjorde invasionen av Irak fullt ut legitim. Det gjorde kanske inte Irak till det största hotet. Det gjorde inte Irak viktigare än Iran. Och det var inte USA utan Irak som startade kriget; de startade genom sina handlingar, genom att inte leva upp till vapenstilleståndets villkor. Därför är det ytterst Saddam Hussein som borde hållas ansvarig för allt som har hänt sedan dess. Men Saddam Hussein har redan mött sin rättvisa; han har blivit avrättad. Men inte ser jag någon glädje över detta rättvisa resultat från domare Baltasar Garzon.

Domare Garzon borde bry sig om viktigare saker i livet och sluta förolämpa människors intelligens på det här viset.

Uppdatering: En läsare, som vill vara anonym, anklagar mig för att ljuga. Hans bevis? Tydligen har Baltasar Garzon åtalat Usama bin Laden och 34 andra män för deras inblandning i attackerna mot USA. Han jagar även männen bakom Madridbombningarna. Läsaren skriver även att Garzon har blivit anklagad för att ta till för hårda medel i sin kamp mot terroristerna. Allt detta kan mycket väl stämma. Jag har på rak arm ingen anledning att ifrågasätta det. Men det betyder ju inte att jag ljög. När jag skrev det jag skrev utgick jag utifrån den kunskap jag hade. (Av exakt samma anledning är förresten alla anklagelser mot Bush som lögnare felaktiga, även om det visade sig att Irak aldrig hade några WMD:s. Han utgick bara ifrån den underrättelseinformation han hade vid tidpunkten.) Jag fick den ifrån Wikipedia-artikeln om honom och där stod inget av det som läsaren ovan pratade om. Nu kan det mycket väl hända att någon tycker att jag borde gjort någon ytterligare research. Må så vara. Men en lögnare är jag inte.

I RP Martinsson senaste artikel där han argumenterar för att liberaler borde vara mot abort. RPM börjar med att presentera hur den typiske abortmotåndaren respektive typiske abortförespråkaren resonerar. Den typiske motstånaren brukar argumentera på religiösa skäl, konstaterar RPM och går raskt vidare med att presentera den typiske förespråkarens argumentation:

Den typiske abortförespråkaren väger i grund och botten människolivets värde mot vilka upplevelser, emotioner och tankar som medvetandet förmår uppbära. Det följer att ett foster i ett tidigt skede av graviditeten knappast kan kallas människa.

Det är dock två frågor här. Det första är människolivets värde. Det andra är om embryon eller foster har rätt till liv. Den senare frågan ignorerar man dock och antyder att svaret på den första frågan bestämmer svaret på den senare. Men det stämmer inte. Vilket värde man sätter på ett embryo bestämmer nämligen inte om ett embryo har några rättigheter eller inte. Människor som vill bli föräldrar sätter säkerligen ett enormt värde på embryot; människor som inte vill bli föräldrar sätter förmodligen inget värde på embryot. I vilket fall som helst är det inte denna utvärdering som bestämmer om embryon eller foster har några rättigheter. Om de utgör människor eller inte. Om abort är mord eller inte.

När vi har konstaterat detta kan vi gå vidare och påpeka ytterligare en sak, nämligen att eftersom det väsentliga här är om embryon/foster är människor. Om man studerar frågan objektivt inser man snabbt att så inte är fallet. Det krävs egentligen inga ingående studier för att konstatera detta, allt som räcker är att man studerar hur embryon och foster ser ut och fungerar. (De som tvunget vill konstatera samma sak på ett något omständigare sätt kan nog söka på bloggens äldre inlägg, detta då jag vill minnas att jag åtminstone ska ha tagit upp frågan en gång tidigare.) Det viktiga här är att om de inte är människor, då har de inga rättigheter, och då är det inte mord. När man har kommit så här långt blir det rationella förhållningssättet till frågan ganska uppenbart: abort är inte mord, utan en rättighet.

RPM:

Inom loppet av halvannat sekel har denna ideologi förmått utsträcka fundamentala rättigheter från att enbart gälla välbesuttna vuxna vita män till att omfatta också människor som tidigare hölls som slavar; egendomslösa män; kvinnor, som förnekades rösträtt och utvecklingsmöjligheter; barn, som under nästan hela mänsklighetens historia betraktats som frön till människor i stället för som individer av egen rätt; handikappade; och människor som avviker från den heterosexuella normen.

I samtliga har man som liberal sett på väsentligheter och insett att det gemensamma för alla människor är hennes förmåga att tänka och hennes behov av att göra så för att överleva. Följaktligen har man insett att hon behöver frihet – frihet från andra människor – för att kunna leva och fungera i ett samhälle. Rättigheterna har en objektiv grund i människans sociala överlevnadsvillkor.

I varje skede har liberalismens genombrott föregåtts av en hård idékamp där motståndarna känt sitt eget livsutrymme inskränkas till följd av att andra har givits ”deras” rättigheter.

Och:

Svaret är att den går att förstås alldeles utmärkt som ytterligare ett steg i liberalismens kamp för att utvidga den sfär av individer som omfattas av rätten till sitt liv. Inte minst innebär en sådan tolkning att abortmotståndare kan betrakta sina meningsmotståndare på ett betydligt välvilligare sätt än vad vi har vant oss vid.

Debattörer som kräver att vi inte problematiserar aborträtten är rädda för att de ofödda barnen ska skänkas rättigheter på kvinnornas bekostnad. Mot bakgrund av deras utgångspunkt, att människolivets värde bestäms av medvetandets kapacitet, är det en begriplig hållning. Vi har sett den flera gånger i historien i motsvarande skeden av liberalismens framväxt.

Och ytterligare lite längre fram:

Vi vet inte exakt var gränsen mellan subjekt och objekt bör dras, men de senaste decenniernas debatt och forskning visar att den ligger nära den kapacitet för emotioner som exempelvis högt stående djur och ofödda barn i ett relativt tidigt skede av graviditeten besitter.

RPM menar alltså att en anledning till att ”abortförespråkare” skulle vara emot att ”ge” embryon och foster rättigheter skulle vara att man har fått för sig att detta måste ske på andras bekostnad.

Men för att tro en sådan sak måste en liberal, enligt RPM, dela den felaktiga uppfattningen att alla människors nycker ger dem rätten att göra anspråk på andras liv och egendom, och att alla människors nycker är likvärdiga, varför konflikter mellan människor och deras ”rättigheter” är omöjliga att undgå.

Det förutsätter också att rättigheter inte är något annat än sociala konventioner formulerade och givna av ”samhället” eller gruppen, ofta i form av ett privilegie som självfallet måste existera på andras bekostnad, just eftersom man anser att folk har rätt till vad helst de behagar – endast för att de behagar det.

Men varför ska en liberal dela denna uppfattning? Denna ”fördom” från RPM:s sida antyder att detta förmodligen är hur han ser på en rättighetsfilosofi som inte har sina rötter i religiös dogma. Det enda alternativet till religiös dogma är tydligen (social) subjektivism.

(Att erkänna och respektera verklighetens fakta, inklusive det faktum att kvinnor – inte embryon/foster – har några rättigheter, gör en inte till en förespråkare av abort. Det gör en däremot till en försvarare av kvinnans rätt att göra en abort, om och när hon så önskar. Det är inte riktigt samma sak, vilket är viktigt att betona då det inte finns något som säger att man automatiskt tycker att det är en bra idé att göra en abort bara för att man erkänner folks rätt att göra det. De som erkänner individens rätt att köpa knark är ju trots allt ingen ”knarkförespråkare”. Man måste skilja på vad som är rätt och vad man har rätt till; moralen definierar och sanktionerar de moralprinciper som man bör leva efter om man vill bli lycklig, rättigheter är moralprinciper som definierar och sanktionerar den handlingsfrihet människor som rationella varelser behöver för att framgångsrikt kunna leva tillsammans i ett samhälle.)

De som däremot inser, säger RPM, att rättigheter inte måste stå i konflikt med varandra, att rättigheter inte är att betrakta som en ”bristvara” som vi måste slåss om, måste också inse att det inte heller råder en konflikt mellan kvinnans rättigheter och det ofödda barnets rättigheter varför man med gott samvete kan och bör erkänna och respektera det ofödda barnets rättigheter. Men detta följer inte på något sätt.

Det förutsätter vad som ska bevisas nämligen att det ofödda barnet är en människa och faktiskt har några rättigheter. Det förutsätter att rättigheter endast är en social konvention, precis som defintionen av ett embryo eller foster, och att vi visst bara kan tillskriva embryon/foster rättigheter om vi bara vill det. Det förutsätter alltså att rättigheter inte har en objektiv grund. Det förutsätter dessutom att man kan erkänna embryots/fostrets (påstådda) rättigheter utan att kränka kvinnans (faktiska) rättigheter, vilket man inte kan. Det förutsätter, avslutningsvis, att man kan komma undan med motsägelser: ofödda barn har rättigheter på grund av påstådda förmågor att vara medveten som ett ”högt stående djur” (som i vilket fall som helst inte har några rättigheter), men inte kvinnan trots att hon bevisligen har en förmåga att tänka som en människa, dvs som en rationell varelse.

Anledningen till varför rättigheter inte står i konflikt med varandra beror dels på verklighetens fakta, inte på människors ”generositet” att ”dela med sig” av sina rättigheter. Vilka fakta? Dels att det inte råder intressekonflikter mellan rationella människor, dels att det inte finns någon rätt att kränka andras rättigheter.

RPM:

Liberalismen har tvingat fram en syn på individen som innebär att alla bör försäkras lika rättigheter och möjligheter till meningsfulla liv, också när någon råkar befinna sig i underläge till följd av ungdom, ålder, handikapp eller avvikande preferenser – ”den starkes rätt” uppfattas som fel skäppa att mäta ut våra chanser till ett gott liv. Det är svårt att se varför den principen inte bör utsträckas till att gälla också för de ofödda barnen.

Av det faktum att fysisk styrka inte ger en rätten att härska över andra, att förslava andra, att kränka andras rättigheter, följer det inte att de fysiskt svaga och små (som embryon/foster) har rättigheter.

Notera hur han försöker blanda bort korten. Han talar här uppenbarligen om social”liberalism”. Enligt denna ideologi, som väsentligen är samma sak som socialdemokrati, dvs välfärdsétatism, har vi alla rätt till samma möjligheter för ett bra liv. Därför säger han att eftersom social”liberalismen” borde erkänna fostrets rätt till samma möjligheter att leva ett bra liv – även om det faktiskt sker på bekostnad av kvinnans rätt till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka – så borde äkta liberaler göra detsamma. Men den påstådda rätten till ”bra möjligheter för ett gott liv” leder ju till den påstådda rätten att förslava och en sådan rätt finns som sagt inte. Otroligt nog är det just den påstådda rätten som RPM anser att ”liberaler” bör ”utsträcka” till ofödda barn.

Är RPM själv medveten om att han inte utan vidare kan tillskriva liberaler åsikter som de inte har för att på den vägen tvinga in dem i ett hörn som gör dem tvungna att gå med på något som egentligen inte följer av deras ideologiska principer? Om han är det, varför gör han det då? Om han inte är det, hur lyckades han då med att undgå skillnaden mellan social”liberaler” och äkta klassiska liberaler?

I DN försöker Niklas Ekdal argumentera för att frihet inte är orsaken till miljöproblemen utan att det i själva verket är lösningen. Detta är ju en bra sak, kan man vid en första anblick tycka. Men när man sedan läser Ekdals artikel blir man bara besviken.

För det första kan man ifrågasätta problembeskrivningen som Ekdal ger: ”Förvirringen är stor om orsak och verkan kring globala miljöproblem. Det är inte liberalismen som har skapat pressen på jordens ekosystem och klimat, utan befolkningsexplosionen”. Befolkningsexplosionen är ett resultat av att livet på jorden har blivit möjligt för fler. Det är inte, som det ofta sägs, ett resultat av att vi förökar oss som kaniner. Nej, det är ett resultat av att vi har slutat dö som flugor. Att vi lever längre och friskare liv.

Detta är alltså, om något, ett uttryck för att livet på jorden är bättre för fler människor. Att människans miljö är bättre, inte sämre. Detta är inget miljöproblem – såvida man inte vill se människor som ett problem och massmord som lösningen.

Så här långt är faktiskt Ekdal med oss: ”Anledningen till att vi kunnat bli så många är framför allt jordbruket som i sin mekaniserade form, med turbo av fossila bränslen, skapar överskott av mat. Industrialismens ande är ute ur flaskan och kan inte stoppas tillbaka”. Men detta implicerar ju också hur oerhört viktigt det är att vi inte på något sätt stryper produktionen eller konsumtionen av energi. Tvärtom implicerar detta att vi bör verka för att befria energiproducenterna. Men befria dem är vad vi inte kan göra, säger miljörörelsen. Och Ekdal själv nämner ingenting om det i sin artikel.

Sedan radar Ekdal upp en del sanningar och halvsanningar. En sådan sanning är: ”Bara marknadsekonomin har visat sig kapabel att skapa ett välstånd som ger resurser och teknik att tackla miljöfrågorna”. Men om detta är sant – och det är det – då följer det ju att vi ska lämna marknaden så fri som möjligt. Fria från skatter, regleringar och subventioner. Men detta är inte den slutsats som ”liberalen” Ekdal drar: ”FRIHET ÄR INTE lösningen på allt, men utan frihet finns inga lösningar. Växthusgaserna är ett sällsynt elakartat problem som kräver handling på många plan”.

Han fortsätter: ”Den ekonomiska utmaningen är att den verkliga kostnaden för olja och kol inte syns i priset”. Vad är då den liberala lösningen? ”Liberalismens svar är teknikutveckling [Sant men statliga interventioner i ekonomin kan endast verka för att hämma den], klokare konsumtion [vad betyder det? Hur ska det uppnås? Med tvång?], demokratiska regleringar [Så majoriteten har enligt Ekdals ”liberalism” rätt att kränka individens rättigheter? Rätt att tvinga individen att minska sin bilkörning? Att minska sin energikonsumtion?] och internationella avtal [Globalt tvång?], till exempel om en global koldioxidskatt som skulle vara effektivare än systemet med utsläppsrätter [Ja, globalt tvång – global socialism för att vara mer exakt]”. Detta är ”liberalismens svar”, enligt Ekdal.

Tala om att göra liberalismen en björntjänst. Tala om att fullständigt kapitulera inför socialisterna. Den principiella frågan är: Frihet eller socialism? Genom att medge att vi måste lösa dessa ”problem” genom statliga interventioner i ekonomin, kränkningar av individens rättigheter, inskränkningar av vår frihet, då medger man för socialisterna att ”liberalismen”, såsom Ekdal har framställt den, inte har några riktiga lösningar. Att frihet inte är en lösning utan en del av problemet. Att lösningen är våld och tvång – i sann socialistisk anda.

Trots allt detta är titeln till Ekdals artikel ”Skyll inte på friheten”. När man väl har läst igenom den är det omöjligt att undra om han inte är ironisk. Med påstådda vänner som Niklas Ekdal behöver liberalismen inga fiender.