I DN försöker Niklas Ekdal argumentera för att frihet inte är orsaken till miljöproblemen utan att det i själva verket är lösningen. Detta är ju en bra sak, kan man vid en första anblick tycka. Men när man sedan läser Ekdals artikel blir man bara besviken.

För det första kan man ifrågasätta problembeskrivningen som Ekdal ger: ”Förvirringen är stor om orsak och verkan kring globala miljöproblem. Det är inte liberalismen som har skapat pressen på jordens ekosystem och klimat, utan befolkningsexplosionen”. Befolkningsexplosionen är ett resultat av att livet på jorden har blivit möjligt för fler. Det är inte, som det ofta sägs, ett resultat av att vi förökar oss som kaniner. Nej, det är ett resultat av att vi har slutat dö som flugor. Att vi lever längre och friskare liv.

Detta är alltså, om något, ett uttryck för att livet på jorden är bättre för fler människor. Att människans miljö är bättre, inte sämre. Detta är inget miljöproblem – såvida man inte vill se människor som ett problem och massmord som lösningen.

Så här långt är faktiskt Ekdal med oss: ”Anledningen till att vi kunnat bli så många är framför allt jordbruket som i sin mekaniserade form, med turbo av fossila bränslen, skapar överskott av mat. Industrialismens ande är ute ur flaskan och kan inte stoppas tillbaka”. Men detta implicerar ju också hur oerhört viktigt det är att vi inte på något sätt stryper produktionen eller konsumtionen av energi. Tvärtom implicerar detta att vi bör verka för att befria energiproducenterna. Men befria dem är vad vi inte kan göra, säger miljörörelsen. Och Ekdal själv nämner ingenting om det i sin artikel.

Sedan radar Ekdal upp en del sanningar och halvsanningar. En sådan sanning är: ”Bara marknadsekonomin har visat sig kapabel att skapa ett välstånd som ger resurser och teknik att tackla miljöfrågorna”. Men om detta är sant – och det är det – då följer det ju att vi ska lämna marknaden så fri som möjligt. Fria från skatter, regleringar och subventioner. Men detta är inte den slutsats som ”liberalen” Ekdal drar: ”FRIHET ÄR INTE lösningen på allt, men utan frihet finns inga lösningar. Växthusgaserna är ett sällsynt elakartat problem som kräver handling på många plan”.

Han fortsätter: ”Den ekonomiska utmaningen är att den verkliga kostnaden för olja och kol inte syns i priset”. Vad är då den liberala lösningen? ”Liberalismens svar är teknikutveckling [Sant men statliga interventioner i ekonomin kan endast verka för att hämma den], klokare konsumtion [vad betyder det? Hur ska det uppnås? Med tvång?], demokratiska regleringar [Så majoriteten har enligt Ekdals ”liberalism” rätt att kränka individens rättigheter? Rätt att tvinga individen att minska sin bilkörning? Att minska sin energikonsumtion?] och internationella avtal [Globalt tvång?], till exempel om en global koldioxidskatt som skulle vara effektivare än systemet med utsläppsrätter [Ja, globalt tvång – global socialism för att vara mer exakt]”. Detta är ”liberalismens svar”, enligt Ekdal.

Tala om att göra liberalismen en björntjänst. Tala om att fullständigt kapitulera inför socialisterna. Den principiella frågan är: Frihet eller socialism? Genom att medge att vi måste lösa dessa ”problem” genom statliga interventioner i ekonomin, kränkningar av individens rättigheter, inskränkningar av vår frihet, då medger man för socialisterna att ”liberalismen”, såsom Ekdal har framställt den, inte har några riktiga lösningar. Att frihet inte är en lösning utan en del av problemet. Att lösningen är våld och tvång – i sann socialistisk anda.

Trots allt detta är titeln till Ekdals artikel ”Skyll inte på friheten”. När man väl har läst igenom den är det omöjligt att undra om han inte är ironisk. Med påstådda vänner som Niklas Ekdal behöver liberalismen inga fiender.