Kategori: Politik

Rätten att diskriminera

Carl Svanberg5 kommentarer

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skrev i DN Debatt 20080128: ”Varje gång en människa diskrimineras är det ett övergrepp på de mänskliga rättigheter som ligger till grund för vårt demokratiska samhälle”.

Nyamko Sabuni har fel. Det är faktiskt principen om individens rättigheter som ger folk rätten att diskriminera vilka de vill och hur de vill. Det spelar ingen roll vilka de bojkottar eller varför, deras rätt att göra det är lika absolut för det. Allt detta är en aspekt av rätten till frihet: man har rätt att själv bestämma vem eller vilka man vill ha att göra med och på vilka grunder.

Rätten att diskriminera är inte bara en grundläggande aspekt av ett fritt samhälle, det är faktiskt en av de stora fördelarna med ett fritt samhälle. Så länge vi lever i ett fritt samhälle är fördomsfulla människor inget större problem för oss rationella människor. Inte så länge de respekterar våra rättigheter precis som vi måste respektera deras rättigheter. Och inte så länge vi är fria att slippa ha med dem att göra.

Rätten att diskriminera ger de rationella en rätt att skydda sig ifrån de irrationella; det är rätten att sluta sanktionera det onda. Så om en affär diskriminerar människor på irrationella grunder, till exempel med hänvisning till hudfärg, kön eller religion, då löser man det genom att svara med samma mynt: man börjar diskriminera affären. Rätten att bojkotta en kund ger också kunden rätt att bojkotta affärer.

Man kan också uppmuntra andra att göra detsamma. Man kan och bör utöva ostracism mot butiksägarna. Utöver detta kan och bör man opinionsbilda mot rasism eller sexism och offentligt fördöma det som något ont och irrationellt. Det är så här man löser problem av detta slag i ett fritt och civiliserat samhälle.

Normalt sett lär inget av detta vara nödvändigt, detta då de flesta affärsmän är rationella nog att inse att det inte ligger i deras intresse att behandla folk så här fördomsfullt och orättvist. De allra flesta affärsmän vet nämligen att det inte är bra för affärerna att välja bort kunder eller arbetare på grund av irrelevanta egenskaper såsom hudfärg eller kön.

Rätten att diskriminera handlar inte bara om att diskriminera rationellt, utan även om att diskriminera irrationellt. Frihet betyder inte att göra det som bara staten anser är rationellt. Om staten förbjuder folk att diskriminera folk på ”dåliga grunder” då har även staten fått makten att bestämma vad som är bra och dåliga grunder, och därmed börjar staten diktera vad som är bra eller dåliga idéer. Om och när staten börjar reglera vad som är bra eller dåliga idéer och på grundval av vissa idéer börja förbjuda vissa handlingar, då står all vår frihet på spel. Detta är den primära anledningen till att staten helt måste låta bli att ta ställning i vad som är bra respektive dålig diskriminering precis som staten överhuvudtaget måste lämna marknaden för idéer fri.

Vi bör stå upp för rätten att diskriminera. Rätten att diskriminera hör inte bara till ett fritt samhälle, det är faktiskt en av de stora fördelarna med ett fritt samhälle. Det innebär nämligen rätten att slippa ha med irrationella och fördomsfulla människor att göra. Om vi värnar om ett fritt samhälle, bör vi inte bara slå vakt om rätten att diskriminera på goda grunder, utan även om rätten att diskriminera på dåliga grunder.

Opinionsarbete för bättre politiker

Carl Svanberg3 kommentarer

Om man inte ser till sanningen utan istället anpassar sitt sätt att se på saker och ting efter ”verkligheten”, vilket av någon anledning ofta betyder ”hur folk i allmänhet tycker och tänker” (hur felaktigt det än är), då kommer man aldrig att åstadkomma någonting. Inte såvida man vill åstadkomma verkliga lösningar på de mycket verkliga problemen. Det finns nästan oändligt många exempel på detta eftersom det finns nästan oändligt många problem som var och en kräver sin lösning.

Ett mycket tydligt exempel är en sådan sak som inflationen. Med tanke på de senaste rapporterna om att inflationen är på väg ”tillbaka”, är detta ett bra aktuellt exempel på vad vad jag menar. Om man utgår ifrån den gängse men felaktiga definitionen av inflation, då kommer man att förstå problem på ett felaktigt sätt. Förstår man problemet på ett felaktigt sätt då kommer man också att förstå lösningarna på ett felaktigt sätt. Exempelvis lyder den gängse defintionen att inflation är det när priserna stiger. Men denna definition antyder att om priserna inte stiger, då råder det ingen inflation. Den antyder vidare att affärsmännen är ansvariga för inflationen eftersom de höjer priserna. Följaktligen antyder denna definition att lösningen på problemet är att man inför priskontroller eller också förtrycker affärsmännen.

Men i verkligheten utgör varken priskontroller eller ett förtryck av kapitalister en lösning på problemet eftersom inflation inte är detsamma som ”stigande priser”. Detta är anledningen till att så många politiker så länge kan diskutera ett problem (som de inte förstår), föreslå ”lösningar”, genomdriva dem, och ändå inte åstadkomma någonting alls.

”Lösningen” som de föreslår är att vi ska ha en statligt styrd bank som ska hålla prisutvecklingen under ”kontroll” genom att öka penningmängden på ett lugnt och sansat sätt. Men de som har studerat fenomenet inflation på riktigt vet att inflation är detsamma som en obefogad ökning av penningmängden och att ett av många symptom för en ökad penningmängd är just stigande priser. (Vilket i praktiken betyder: en ökning av penningmängden orsakad av staten.) ”Lösningen” till ett symptom av inflation, nämligen de stigande priserna, är alltså mer av orsaken till samma symptom. Man föreslår alltså på fullaste allvar att man ska släcka en eld genom att hälla bensin på den.

Så när priserna stiger igen, då står politikerna och allmänheten där och fattar ingenting. Vad ska politikerna göra? Föreslår mer av samma medicin? Vänta och se? Klandra folk som inte är ansvariga för problemet (fackföreningar, lönearbetare, direktörer)? Skylla på EU? Skylla på stigande energipriser (som om stigande priser var orsaken till stigande priser, vilket betyder att de har ingen förklaring)? Skylla på riksbanken? Ja, det senare vore på sin plats, men det kommer de inte att göra eftersom de alla tror att riksbanken vet vad den gör och att den gör vad den ska. Och de politiker som faktiskt skyller på riksbanken brukar bara göra det när de tycker att riksbanken inte inflaterar tillräckligt.

Jag har bara tagit inflation som ett exempel på en sak som jag vill illustrera och det är vikten av att se sanningen och att sätta verkligheten före allt annat. Det finns massvis med exempel på hur människors ovilja att tänka självständigt, att sätta verklighet, fakta och logik först – istället för andra människors tyckande och tänkande – gör folk oförmögna att faktiskt se verkligheten och därmed vad den faktiskt kräver av oss för att vi ska lösa våra högst verkliga problem i vardagen. Detta är andrahandsmänniskor (som Ayn Rand beskrev dem) och de tror att ”verkligheten” bestäms av andra människor. Det är därför många andrahandsmänniskor blir just politiker. De tror att om man ska få kontroll över verkligheten måste man bli en slav under ”verklighetens skapare”, dvs allmänheten. Men verkligheten bestäms inte av vad folket tycker och tänker. Så därför åstadkommer våra politiker sällan något annat annat än meningslösa ”kompromiser” och ett spel för gallerierna.

Allt detta illustrerar att det är en myt att man måste vara lite omoralisk då och då för att åstadkomma någonting inom politiken. Det är faktiskt inte ett dugg sant. Alla livets övriga dygder är precis lika nödvändiga för att man ska nå framgång i livet som politiker precis som de är nödvändiga för att man ska nå framgång i livet som människa överhuvudtaget.

Notera att många politiker som folk idag tittar tillbaka på och ser upp till som inspirerande föredömen var visserligen även för sin tid pragmatiska av sig, men det var inte det som inspirerade människor och som gör dem ihågkomna än idag. Det som inspirerar då som nu var när de öppet stod upp för riktiga principer, för sina förnuftiga övertygelser, sina motiverade åsikter och gjorde sitt yttersta för att försöka förverkliga utifrån den ofta implicita premissen att deras egen förståelse av verkligheten – och inte allmänhetens tyckande och tänkande – var det primära. De stod på sig, ofta trots motvind i opinionen, och genomdrev sin politik trots att de blev impopulära för stunden. Men i efterhand har många tackat dem och insett att de hade nog rätt hela tiden. Bra politiker är bra i den mån de sätter sin egen relation till verkligheten före sin relation till väljarna. De var och är alltså bra i den mån de är självständiga och i ordets riktiga mening verklighetsförankrade tänkare. Sådana ledare är handlingskraftiga just eftersom de är i grunden verklighetsorienterade och för att de går efter sitt förnuft, inte efter opinionsundersökningar.

Politiken är det yttersta steget i en lång filosofisk utveckling. De slutliga lösningarna på våra politiska problem är därför inte av en politisk natur. De är av en filosofisk natur. Men bra politiker kan ändå hjälpa oss på traven. De kan köpa oss tid. De kan inspirera. Och de kan även, då och då, göra riktig nytta. Vi kan nog inte förvänta oss några perfekta politiker, men vi kan och bör sträva efter så självständigt tänkande politiker som möjligt. Kort sagt, politiker som kan och vågar se sanningen för vad den är, säga sanningen som han ser den, stå för det och handla därefter. Det är den sortens politiker som jag vill se mer av.

Den dåliga nyheten är att det finns nästan inga sådana politiker idag. Den goda nyheten är att det finns ett fåtal. Det går också att skapa fler sådana politiker på lite längre sikt. Vad kan vi göra? Två saker. Om ni ser en sådan här politiker, se till att stöda honom eller henne, och vädja till andra att stöda honom eller henne av samma skäl. Dessa politiker är ofta motarbetade av allt och alla. Även om de inte viker sig lätt, kan de till slut tröttna på kampen och ge upp. Om ni ser partipolitiskt intresserade människor som ännu inte verkar fullständigt förstörda av kulturen eller skolan eller den anti-intellektuella stämning som ofta präglar partipolitiken, se då till att genast introducera honom till Ayn Rand. Rekommendera honom eller henne att läsa böcker som The Fountainhead eller Atlas Shrugged. Sedan en dag, när ni minst anar det, kommer ni att se trevliga effekter av ert opinionsarbete. Ni kommer också att se innebörden av filosofins kraft.

Lagstiftad moral

Carl Svanberg3 kommentarer

Det finns ett förslag till en lag som går ut på att man ska förbjuda ”sexistisk” reklam. Detta är ett förslag som borde få folk att reagera mycket häftigare än vad de har gjort. Lagförslaget utgör nämligen en klar inskränkning av yttrandefriheten. Men vi ser inte några större reaktioner. Kanske beror det på att det numera, tyvärr, inte är något unikt med lagar som denna?

Det är redan förbjudet att till exempel diskriminera på grund av ras, kön, religion eller sexuell läggning, detta eftersom många tycker att det är fel att diskriminera människor på sådana grunder. Det är redan förbjudet med reklam för tobak och alkohol eftersom man anser att det är fel att människor röker och dricker. Det är förbjudet med prostitution eftersom det anses vara fel. I en del länder är det förbjudet med homosexualitet eftersom det anses omoraliskt.

Allt detta är olika exempel på hur man försöker lagstifta moralen i samhället. För en del låter det som en närmast självklar sak att vi ska använda statens tvångsmakt för att göra detta, men är det verkligen en bra idé?

Ett argument för att vi bör göra detta är att vi redan gör det hela tiden i vår nuvarande lagstiftning och att detta är i princip oundvikligt. Det finns mycket riktigt en moralisk grund för alla lagar. Lagen som förbjuder mord är ju ett uttryck för en moral som säger att det är fel att mörda. Detsamma gäller om alla lagar som förbjuder bedrägeri, misshandel, våldtäkt, stöld, och så vidare. Så varför skulle det då vara fel att lagstifta bort sexistisk reklam om den är nu är omoralisk, precis som stöld och mord är omoraliskt?

Mitt svar är att vi inte ska göra detta om vi vill leva i ett fritt samhälle. I ett fritt samhälle är statens enda uppgift att skydda individens rättigheter: rätten till liv, frihet och egendom. Varken mer eller mindre. Ett fritt samhälle blir dock i slutändan helt omöjligt om staten ska börja reglera moralen i samhället. Det ingår i att vara fri att man har rätt att göra misstag eller att handla omoraliskt – så länge man inte kränker andras rättigheter. Om man bara skulle ha rätt att göra det som staten godkänner som moraliskt riktigt, då skulle man i princip inte ha någon frihet: att bara få tänka och handla på ett sätt som är tillåtet av staten är inte innebörden av ett fritt samhälle. Nej, om vi söker ett fritt samhälle då är alla lagar som syftar till att reglera moralen i samhället fel, dåliga, omoraliska. Ty de utgör alla inskränkningar av individens frihet.

Vi måste skilja på att ha rättigheten att göra någonting och att göra det rätta. Rättigheter förklarar vad du har rätt att göra i relation till andra människor; moralen förklarar vad du bör göra om du vill leva ett bra liv. Därför är det möjligt att säga att någon har en rätt att knarka eller ha sex med vilka de vill eller dricka alkohol eller begå självmord. Därmed inte sagt att detta är moraliskt rätt och riktigt.

Faktum är att det inte ens är möjligt för staten att reglera moralen. Höga skatter på alkohol och tobak är inga argument för att det är fel att dricka eller röka. Ett förbud mot prostitution är inget argument för att det är fel. Våld och tvång överhuvudtaget, statligt eller inte, utgör inga som helst argument. De sänder ut en signal, nämligen att du kommer att få problem med lagen. Men de bevisar inte att det är omoraliskt. Enligt vissa är det kanske en bra idé att knarka. Vi kan på goda grunder förstås tycka att de har helt fel, men vi kommer knappast att övertyga dem genom att ringa polisen och sätta dem i fängelse.

Om vi vill ha frihet, då är det alltså inte önskvärt att staten försöker lagstifta bort omoralen i samhället. Om vi vill ha moral, då är det alltså inte möjligt att uppnå det tvång och våld.

Att döda terrorister funkar

Carl Svanberg1 kommentar

Medierna har nästan helt slutat rapportera om Irak. Till en del beror det säkert på att det inte finns så mycket dåliga nyheter att rapportera om. Men varför rapporterar de då inte framstegen istället? Därför att vänstern inom medierna förmodligen inte vill tvingas medge denna utveckling. Men nu går det inte längre. Medierna har börjat rapportera om framstegen på marken. Till och med den amerikanska vänstern har nu tvingats erkänna att Bushadministrationens oväntade truppförstärkningar i Irak har gett en del önskvärda effekter. Våldet har minskat. Terrorismen har minskat. Stabiliteten har ökat.

Det var många som var skeptiska till detta. Även jag var skeptisk. Men medan min skepticism vilade på att jag inte kunde föreställa mig att de skulle göra ens så mycket som de faktiskt gjorde, vilade etablissemangets skepticism på helt andra grunder. Det vilade på den mycket falska föreställningen att om man använder sig av våld i självförsvar och dödar terrorister så kommer det att skapa mer terrorism. Det var därför många opponerade sig mot Irakkriget till att börja med. Och det var därför som de var skeptiska till varje annan lösning på debaclet i Irak än just att dra tillbaka trupperna. Nu när det är klart att truppförstärkningen fungerar då försöker de intellektuella förklara bort det.

General Charles J Dunlap Jr skriver i The New York Times (9 januari, 2008) noterar: ”[I]t would be a huge mistake to take it as proof — as some in the press, academia and independent policy organizations have — that victory over insurgents is achievable by anything other than traditional military force …[S]tarry-eyed enthusiasts have misread the [counterinsurgency] manual to say that defeating an insurgency is all about winning hearts and minds with teams of anthropologists, propagandists and civil-affairs officers armed with democracy-in-a-box kits and volleyball nets. They dismiss as passé killing or capturing insurgents”.

Orsaken till att truppförstärkningen fungerar är, som Dunlap förklarar, precis tvärtom. Anledningen är att man har förlitat sig på gamla beprövade metoder som fungerar: se till att man är tillräckligt många och se sedan till att döda och arrestera så många terrorister som möjligt och du får mindre terrorism. Krig i självförsvar är inte bara moraliskt det är också praktiskt. Det är sant att om man dödar dem som hatar oss lär man inte få dem till att börja älska oss. Men de behöver inte älska oss för att vi ska få fred. Det räcker med att de är rädda för oss och att de inser hur hopplös deras terrorism är. Att de inte har en chans.

Det var därför som Irak blev och var en röra så länge. (Det är fortfarande är en röra men inte lika stor som den var för bara ett år sedan.) Man försökte vinna över irakiernas hjärtan istället för att bara besegra dem. Detta fungerade inte. Det var först när man aktivt gick ut för att döda och arrestera så många terrorister som möjligt, som vi började se en lite lugnare utveckling.

Om USA:s militär kunde åstadkomma detta i Irak efter en truppförstärkning och lite friare händer, vad hade den då inte kunnat åstadkomma om man tog bort samtliga altruistiska restriktioner på militären? Om vi bara hade gjort detta vid invasionen då hade kriget varit över för länge sedan. De amerikanska trupperna hade återvänt hem tidigare. USA:s moraliska, politiska och militära anseende i världen hade varit bättre. De hade förmodligen avskräckt fler länder än Libyen till att sponsra terrorism och sträva efter massförstörelsevapen. Iran hade nog inte varit lika aggressivt som det är idag. USA och västvärldens bästa och enda riktiga vän i Mellanöstern, Israel, hade också varit i en säkrare position när de inte längre hade behövt konfronteras med hotet från samma aggressiva Iran.

Myten om Kubas sjukvård

Carl SvanbergLämna en kommentar

Sjukvården på Kuba är inget att ha. Vilket knappast borde komma som någon överraskning eftersom Kuba är en socialistisk diktatur med en socialistisk sjukvård. Socialism förstör alltid. Samma destruktiva socialism som har förstört hela den kubanska ekonomin lär knappast göra några underverk inom sjukvården.

Många har dock en helt felaktig och förvrängd uppfattning om hur bra den kubanska sjukvården är. De säger att på Kuba får folket ”gratis” sjukvård av bra kvalitet. Detta sägs bevisa att socialismen därför inte är ett fullständigt misslyckande. Inte på Kuba i varje fall. Men detta är alltså helt fel. Det är en myt.

Detta upptäckte antropologprofessorn Katherine Hirschfeld den hårda vägen när hon under sin två åriga vistelse i landet blev sjuk. Hirschfeld säger till tidningen Miami Herald (10 januari, 2008), föga förvånande, att nästan alla påståenden om att den kubanska sjukvården är något att ha, grundar sig på statistik som kommer från den kubanska regeringen eller på korta vistelser i utvalda statliga mönstersjukhus. Men detta är knappast den verklighet som de flesta kubaner lever under.

Hirschfeld berättar att före revolutionen var sjukvården faktiskt tillgänglig för de allra flesta, även de fattiga, i städerna. Det är alltså ännu en myt att socialismen på Kuba gjorde sjukvården tillgänglig för de fattiga. Troligen är det så att färre har tillgång till sjukvård, än mindre bra sjukvård, än före Castro tog över. Om du behöver sjukvård på Kuba då måste du vända dig bort från de offentliga sjukhusen och istället söka upp läkarna på en svart marknad för sjukvård. Om de blev tvungna att ändå söka upp ett sjukhus, då måste de ofta förbereda sig genom att på egen hand skaffa allt som kan tänkas behöva: läkemedel, bandage, bindor, tråd.

Att fixa allt detta kommer knappast utan ett högt pris som säkert är svårt att bära för många av de fattiga kubanerna. Var får de läkemedel ifrån? Det kapitalistiska USA så klart.

Den kubanska sjukvården lider nu inte bara på en brist av mediciner och alla möjliga tillbehör som behövs för att kunna ge folk sjukvård, den lider också av en alltmer akut brist på läkare.

Hirschfeld gjorde sin doktorsavhandling om det kubanska sjukvårdssystemet. Hirschfeld tror att hennes förödande kritik mot systemet, inte gjorde henne särskilt populär bland etablissemanget, vilket förmodligen gjorde att hennes doktorand blev ett år försenad. Jag skulle inte bli överraskad om hon fick motstånd för att det fanns många vänligt inställda till socialismen eller som bara var otroligt naiva att de blint köpte den statistik som den kubanska staten har producerat.

Hirschfeld är inget annat än en hjälte som har gjort så mycket arbete för att avslöja missförhållandena inom den socialistiska sjukvården på Kuba. Att hon dessutom fick kämpa sig emot pro-socialistiska kollegor gör henne till en moralisk inspiration för alla som någon dag kanske vill ta bladet från munnen och skriva en doktorsavhandling om något genuint kontroversiellt.

Katherine Hirschfeld har också kommit ut med en bok i ämnet, Health, Politics and Revolution in Cuba since 1898. Den ser jag fram emot att läsa någon dag.

Säg nej till McCain

Carl Svanberg12 kommentarer

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. (Och jag lär säga det fler gånger innan detta presidentval är över.) Jag förstår verkligen inte hur så många kan fatta tycke för John McCain. Jag tänker inte nu på hans exakta positioner, utan på den livskänsla som han avger. Här är ett citat från John McCains tal efter sin seger i New Hampshire: ”My friends, I didn’t go to Washington to go along, to get along or to play it safe to serve my own interests. I went there to serve my country.” McCain står för två saker framför allt: plikt och fosterland.

Nästan alla politiker kan slänga sig med en typisk ”offra dig för landet”-retorik. Men menar de det? Ibland. Ibland inte. Ibland säger de det bara för att det ”låter bra”. Folk har fått lära sig att det är moraliskt riktigt att tänka på sitt land före sitt eget bästa. Att offra sig för sin nästa. Att leva för andra. Att göra sin plikt. Etc. En sak är säker: John McCain menar det när han säger det. Men McCain menar inte att man ska bry sig om USA för att USA är världens bästa land, för USA bygger på principen om individens rättigheter – rätten att sträva efter sin egen lycka. Att älska sitt land för att det bygger på rationella principer och värden, är en sak. Att vara villig att ställa upp i dess försvar är uttryck för rationell egoism. Det är rationell patriotism, inte plikt och kollektivistisk nationalism.

Man hör på McCains röst att han menar det han säger. Han har dessutom sagt det i så många tal, i så många sammanhang, att det knappast är en olyckshändelse. I natt såg jag på John McCains tal efter sin seger i New Hampshire. Vad hörde jag? Jo, jag hörde en retorik som är ovanligt explicit på en punkt. (Inte ovanligt för att vara John McCain utan ovanligt för att vara en politiker.) McCain antyder klart och tydligt att en god amerikan är en amerikan som sätter landets bästa före sitt eget bästa. Han börjar med att tacka alla kandidater, från båda partier, och deras kampanjarbetare för deras insatser:

”The results of the other party’s primary is uncertain at this time, but I want to congratulate all the campaigns in both parties. I salute the supporters of all the candidates who worked so hard to achieve a success tonight and who believe so passionately in the promise of their candidate. And I want to assure them that though I did not have their support, and though we may disagree from time to time on how best to advance America’s interests and ideals, they have my genuine respect. For they have worked for a cause they believe is good for the country we all love, a cause greater than their self-interest.”

Alltså, McCain vill tacka sina meningsmotståndare för att även om de har fel i hur man bäst tjänar sitt land, har de i alla fall gjort något för att tjäna sitt land. Sedan blir han än mer explicit: ”I learned long ago that serving only oneself is a petty and unsatisfying ambition. But serve a cause greater than self-interest and you will know a happiness far more sublime than the fleeting pleasure of fame and fortune. For me that greater cause has always been my country, which I have served imperfectly for many years…” Och det är sitt land som han vill tjäna om han blir president. Inte av egoistisk kärlek, utan av plikt till nationen, förstås. Det är också nationen som han vill att du som god amerikan ska tjäna. Inte din egen strävan efter lycka. Eller rättare sagt: din egen strävan efter lycka – ”riktig lycka” – kräver av dig att du lever för ditt fosterland.

Denna ”offra dig för ditt land”-retorik är något av ett genomgående tema för John McCain. I sitt tal där han tillkännagav sin presidentkandidatur sade han: ”I don’t seek the office out of a sense of entitlement. I owe America more than she has ever owed me. Thirty-four years ago, I came home from an extended absence abroad. While I was away, I fell in love with my country. I learned that what’s good for America, is good enough for me.” I sitt tal till the Values Voter Summit sade han:

”Some people misunderstand voters who are concerned with something beyond their economic self interest and believe that the demands of self-interest are best served by the priorities of the Democratic Party.  I disagree.  I believe Republican economic policies, our respect for the dynamism and growth created by free markets, have proved the surest way to help people earn and maintain prosperity.  Voting for whomever you believe will bring home the most pork to your state or district is neither in your self-interest nor does it respect the faith we have in a nation that was founded on ideals and not tribal or geographic identities.”

Låter rätt bra, eller hur? Men kom ihåg att etik kommer före politik. Det är etiken som bestämmer politiken. Etiska ställningstaganden är därför viktigare. De säger ofta mer om deras framtida politik än deras sakpolitiska ställningstaganden. Vad är det för ”ideals” som USA bygger på? Mycket kortfattat: rätten att sträva efter lycka. Vad är det McCain kämpar för? ”That is why for my entire political career I have fought against wasteful spending so that American families would have the freedom and means to make their own choices, and to choose, as I hope most would, and as you have, to serve a cause greater than self-interest.” Med andra ord: Om du tvunget vill sträva efter välstånd, då är republikanernas ekonomiska politik det bästa alternativet. Men gör det helst till syften som är mer ”moraliska”. Dvs bortom ditt eget intresse.

Vad är det för filosofi som tycks ligga till grund för John McCains ”offra dig för ditt land”-retorik? Den primitiva filosofi som heter religion: kristendom närmare bestämt: ”When I was a young man I thought glory was the highest ambition and all glory was self-glory.  My parents and the Naval Academy tried to teach me otherwise but it wasn’t until I had to rely on others to an extent I never thought would be necessary that I understood the lesson.  I had to have faith in something greater than myself not only to survive but to survive with my self-respect intact: faith in my comrades; faith in my country; and faith in my God.”

Religion ska, lovar han de religiösa väljarna, inte bara prägla hans inrikespolitik: ”If America stands for anything, it stands for the freedom to follow our own hearts, to determine our own relationship with God … Judges should not legislate from the bench and actually restrict religious freedom by banning its expression in the public square … I have been pro-life my entire public career.”

Det ska förstås även prägla hans utrikespolitik. John McCain motsätter sig bland annat tortyr av terrorister eller att fängsla terrorister utan rättegång, för det bygger inte på ”amerikanska ideal”, säger han. Ska vi vinna kriget mot islamisk terror, kan och bör vi göra det genom att följa våra ”amerikanska ideal”. Annars är inte USA värt att försvara: ”We will not surrender to the terrorists, and we must not surrender to our fear.  We must resist at all costs the temptation to believe that we can protect America by sacrificing the values that make it worth protecting.” Men detta är inte alltid lätt, medger McCain.

”It’s not easy to preserve our ideals in the midst of a difficult struggle with those who despise every value we stand for.  It’s not easy to see the humanity of our enemies, who refuse to acknowledge our humanity, and whose cruelty is so wanton and sickening.  The Bible’s call to do just that reminds me of the saying that Christianity has not been tried and found wanting, so much as it has been found difficult, and not tried.  The consistent message of the Gospels calls us to recognize that all life is sacred because all human beings are created in the image of God…”

Med andra ord: Vi måste vara beredda att älska våra fiender och förlåta dem. Detta är utgångspunkten för en god utrikespolitik och för ett moraliskt krig mot terroristerna. Om ni inte tror mig när jag säger att det är detta McCain menar kom då ihåg att McCain blev torterad i flera år i Vietnam. Ändå säger han detta:

”I had to have faith in something greater than myself not only to survive but to survive with my self-respect intact: faith in my comrades; faith in my country; and faith in my God.  That faith helped me not only to endure but to understand and respect the values it encompassed.  And, thus, in a moment of unexpected compassion that God ordained, I could learn the most valuable lesson of all: how to forgive and to escape the bitterness that could have destroyed my life.”

Så därför följer ett kristet krig:

”We have gone to war to defend our security and our values, and that is an enterprise that always involves morally hazardous actions.  It is a just war and like all wars it requires the sacrifice and taking of human life.  But let us not abandon our humility in its prosecution. War is a terrible thing, not the worst thing, but a terrible thing nonetheless.  And our humility, commanded by our faith in our ideals and in a just and loving God, gives us the strength to resist the unnecessary sacrifice of our faith in the necessary cause of defeating our enemies.”

Översättning: se på de senaste årens altruistiska, medkännande, kristna och neokonservativa krig, så får ni er en uppfattning om vad vi talar om här.

Vad är det Bushadministrationen ska fördömas för kanske mest av allt? Det meningslösa uppoffrandet av tusentals amerikanska soldater för altruistiska kristna krig i Irak och Afghanistan. Låt er inte luras eller lockas av hans politiska retorik om krig mot islamisk terrorism. Även George Bush kom med en ”tuff” retorik om behovet av och rättfärdigheten i att ”försvara Amerika”. Men vi vet numera alla vad det egentligen betydde. Nej, när John McCain, med denna bakgrund, går till val med en ”offra dig för ditt land”-retorik och menar det, då vet vi precis var vi är på väg. Ni vet också varför jag inte vill se John McCain som en president för Amerika.

En moralisk retrogression

Carl SvanbergLämna en kommentar

Pär skrev bland annat: ”Att Greider och andra socialister försöker använda klimathotet som tillhygge för att göra rika fattigare behöver ju inte betyda att klimathotet är överdrivet. Jag tror på den majoritet av forskare som faktiskt säger att vår nuvarande livsstil inte håller och att vi måste minska utsläppen mer än vad som ser ut att komma att ske. Hur mycket man tror på forskarnas uttalanden får inte avgöras av vad man tycker om Greiders missbruk av dem. Vi ska inte göra oss skyldiga till guilt by association”.

Jag förstår det som att du inte har läst min blogg förut. Men jag resonerar inte på det sätt som du antyder att jag gör. Jag har tidigare angett varför jag inte tror på hypotesen om en global antropogen uppvärmning. (Se t ex här.) Jag säger alltså inte att för- och nackdelarna av klimatförändringarna (oavsett dess orsak) är icke-existerande eller överdrivna bara för att Greider och hans kollegor finner dessa teorier användbara.

Vad jag skrev var att det nog inte spelar någon roll vad vetenskapen än säger i denna fråga: sådana som Greider skulle nog attraherats av denna teori i vilket fall som helst, hur felaktig den än är, helt enkelt eftersom den inbjuder, i dessa kollektivisters ögon, till att göra anspråk på så mycket totalitär makt över människor. Lägg märke till att de i princip aldrig förespråkar frihet – friheten för förnuftiga människor att tänka och skapa lösningar eller att helt enkelt bara anpassa sig efter bästa förmåga till förändringarna – som en lösning på våra eventuella problem. Nej, de drar alltid och genast slutsatsen att vi måste överge inte bara vårt materiella välstånd, utan även dess orsak: industrisamhället och kapitalismen. Hur? Alltid och uteslutande genom tvång och våld.

Detta är ingen slump och det är det var en av mina poänger.

Du skriver sedan:

”Jag tycker det är säkrast att vi drar ned konsumtionen i tid, kanske även med smått totalitära metoder om nödvändigt. Att ta till tvång och våld är väl naturligt om det är nödvändigt för att förhindra brott – och om man först stiftar lagar som säger att det är brottsligt att förorena miljön så mycket som vi gör idag, är det väl inget som skiljer sådant tvång och våld, som måste användas mot sådana brott, från det tvång och våld polisen idag använder mot t.ex. organiserad brottslighet? Miljöförstöring kan få långt fler dödsoffer än vad organiserad brottslighet kan få – kan den då inte berättiga till minst lika mycket maktbruk från myndigheternas sida?”

Det korta svaret på detta är att endast individer är ansvariga för sina handlingar. Men inga enskilda individer är ju ansvariga för klimatförändringarna. Mänskligheten är det, enligt ”vetenskapen” från IPCC och miljöaktivisterna. Men mänskligheten är ingen person som kan hållas ansvarig. (Bara den mest verklighetsfrånvända hegelianska kollektivist skulle kunna argumentera för en sådan absurd sak.) Att därför med tvång stoppa eller straffa enskilda individer för saker som de inte är ansvariga är varken rättvist eller praktiskt. Det finns därför inget fog för att med tvång straffa enskilda individer genom att tvinga dem att skära ned på sin produktion eller konsumtion.

Det är inte förenligt med principen om individens rättigheter. Det är inte förenligt med principen om individualism. Det är inte förenligt med rättvisans princip. Det är inte förenligt med verkligheten eller förnuftet. Det är bara fel, dumt och dåligt från början till slut.

Även om den mycket tvivelaktiga vetenskapen från IPCC skulle vara sann, skulle tvång ändå inte vara någon ”lösning”. Om problemet är att folk lider och dör av klimatförändringarna, hur försvarar man då ”lösningar” som innebär att vi förstör det system som har gjort det möjligt för fler människor än någonsin att inte bara överleva, utan dessutom leva bättre än någonsin? Jag talar förstås om kapitalismen och den moderna industrin.

Sanningen är att endast mer kapitalism och mer industri kan utgöra lösningen på dessa problem. De fattiga länderna är fattiga – och fattigdomen orsakar död och lidande för miljoner om inte miljarder världen över – för att de har för lite kapitalism, energi och industri. Inte för mycket. Nu säger miljöaktivisterna att inte bara vi i det rika kapitalistiska och industrialiserade väst ska överge vårt välstånd; de fattiga ska aldrig få chansen att bli rika. Detta vet vi eftersom man nu även vill sätta press på att Kina ska sluta stoppa utbyggnaden av kolkraftverk, detta trots deras ekonomiska framsteg helt vilar på att de har tillgång till billig och effektiv energi. Detta är givetvis lika sant om alla andra länder som vill bli rika.

Som svar på frågan om vad vi ska göra om klimatförändringarna blir så omfattande att de till och med hotar vår moderna industri svarar jag att vi då måste komma på sätt att kyla ned jorden utan att det sker på bekostnad av just vår industri eller frihet. Det kan till exempel handla om att vi avsiktligen imiterar effekterna av vulkanutbrott och för upp stora mängder av partiklar i atmosfären. Detta har en nedkylande effekt. Det finns många andra rationella lösningar, detta var bara ett exempel för att illustrera att vi kan och bör tänka utanför detta ”konsensus” av skattehöjningar och andra tvångsmedel som råder för tillfället. Och som svar på frågan om vad som skulle hända med alla ”klimatflyktingar”, svarar jag: verka för att invandringen ska bli friare över hela världen. Då kan människor göra som människor alltid har gjort som svar på förändrat klimat, nämligen flytta.

På ett mer fundamentalt plan är det bara bisarrt att föreslå tvångsmedel som en lösning på teknologiska och vetenskapliga problem. Förnuftet fungerar inte under tvång. Människor kan bara tänka om de är fria att tänka. Våld och tvång har aldrig resulterat i några vetenskapliga eller teknologiska framsteg och kan enligt sakens natur inte resultera i några sådana framsteg. Knytnävsslag, piskor och fängelse har inte fått folk till att tänka och kan inte få folk till att tänka. Det kan bara få folk till att sluta tänka just eftersom våldet skapar en klyfta mellan deras tänkande och verkligheten; mellan tänkande och handlande. Det är detta samband mellan frihet och tänkande som förklarar varför mänsklighetens friare epoker har präglats av tekniska och vetenskapliga framsteg, medan de ofria epokerna har präglats av stagnation eller i vissa extrema fall även retrogression.

Vad föreslår förresten våra intellektuella idag? Vad föreslår världens politiker? Vi ska inte debattera för det finns inget att debattera. Vi ska inte låta vetenskapen få verka fritt, vi ska istället tvinga in alla till ett konsensus. De som inte sluter sig till ”konsensus” ska bli utan forskningsanslag, få sparken, bli hotade och trakasserade, förlöjligade och förtigas. Vilka konkreta förslag till ”lösningar” får vi ständigt höra: skatter, regleringar, förbud. Vad blir det oundvikliga resultatet? Retrogression. Retrogression i existentiella termer: sämre levnadsstandard för alla och, på längre sikt, mindre teknisk och vetenskaplig utveckling. Men även en retrogression i själsliga termer: ett totalt övergivande av förnuftet till förmån för en dogm subventionerad av statlig forskning som sedan sanktionerar att våldet och tvånget härskar över alla aspekter av vår vardag – som om initierandet av våld och tvång vore en legitim lösning. Den senare slutsatsen visar slutligen på den moraliska retrogression som mänskligheten har gått igenom om och när allt detta mardrömsscenario förverkligas fullt ut.

Ingen ironi här

Carl Svanberg2 kommentarer

En Sunandan Roy Chowdhury skriver i DN Kultur om ett ”historiskt skifte” i Indien. Sunandan Roy Chowdhury tycks vara vänster. Som så många andra vänsterintellektuella och produkter av universiteten är han varken särskilt ärlig av sig eller särskilt förmögen att tänka klart och tydligt. Det finns många bevis för detta, inte minst i Chowdhurys egen artikel. Analysen i sin helhet är närmast intetsägande. Men i den mån den överhuvudtaget säger något, säger den inte riktigt det som Chowdhury, förmodligen, ville ha sagt.

Chowdhury skriver:

Det är sällan som tidningarna i Delhi, Bombay eller Bangalore skriver om vad som händer i Calcutta eller den indiska delstaten Västbengalen över huvud taget. Men 2007 verkar bli ett undantag från den regeln.

DEN 14 MARS FICK Västbengalens polis order från delstatens ledande minister att ge sig av till en grupp mindre byar i provinsen Nandigram, ungefär 20 mil från Calcutta. Syftet var att avbryta de protester som byborna ägnat sig åt, och det hela slutade med att man öppnade eld och dödade fjorton obeväpnade demonstranter. Byborna protesterade mot att staten tänkte annektera deras land.

Delstatens regering, som beskrivs som ”vänsterfronten”, då den består av flera partier, styrs i praktiken av det största, CPI(M), vilket skall uttydas som Communist Party of India (Marxist) – Indiens marxistiska kommunistparti. CPI(M) har i praktiken styrt Calcutta och Västbengalen sedan 1977.

Under mycket lång tid var partiet och regeringen uttalade antikapitalister. Nu för tiden, efter ett antal förskjutningar i den globala världsordningen och efter ett generationsbyte i partitoppen, har man blivit ytterst prokapitalistisk, och lagt fram en plan på att inrätta ett antal ekonomiska frizoner i olika delar av delstaten, små fickor av tillväxt där man varken behöver betala skatt eller tull och där inga miljölagar ska gälla – bokstavligen en sorts transnationella enklaver på indisk mark.

Kommunisterna har alltså blivit prokapitalister. ”Beviset” för detta är att man nu med våld och tvång vill fösa bort bönder från deras privata mark. Men en är detta verkligen hur prokapitalister agerar? Nej.

Kapitalismen som system bygger på principen om individens rättigheter. Detta är ett faktum som Ayn Rand identifierade, men detta är inte en efterhandskonstruktion. Om ni tittar på varje tänkbar utmärkande egenskap av kapitalismen som system kommer ni att upptäcka att allting direkt följer av principen om individens rättigheter: frihet, privat egendom, profitintresset, konkurrens, arbetsdelning, kontrakt, handel, etc. (För en detaljerad utläggning av denna punkt läs framför allt George Reismans redogörelse i Capitalism: A Treatise on Economics, sidorna 19-28.)

Om man ska förespråka kapitalism då måste man också förespråka principen om individens rättigheter. Införandet av kapitalism, äkta kapitalism, förutsätter att man åtminstone implicit erkänner denna princip. Men detta är det inte många som vet. De flesta vet dock idag att socialismen har misslyckats fullständigt och att kapitalism definitivt fungerar. Åtminstone när det kommer till att skapa välstånd. De vet inte riktigt varför och de anser fortfarande att kapitalismen är ett i grunden omoraliskt och oförsvarbart system. Men i strävan efter välstånd, måste man ibland vara lite pragmatisk, även som socialist.

Det var pragmatism som drev Kina till att införa ekonomiska frizoner och genomföra en del liberala reformer de senaste decennierna åren. Inte ideologisk övertygelse. Likaledes är det förmodligen bara pragmatism hos kommunisterna som har drivit dem till att anamma en del ekonomiska liberaliseringar de senaste 20 åren och att här och var införa ekonomiska frizoner. Inte någon ideologisk övertygelse om kapitalismens moraliska förträfflighet.

Både i Kina och i Indien har vi sett hur människors rättigheter systematiskt har kränkts i den fria marknadens namn. Man har i båda länderna under tvång föst undan människor från deras privata egendom. Detta är det yttersta beviset för att man inte är för kapitalism och att man inte vet vad kapitalism är, utan att man endast tvingar fram ekonomiska frizonor, här och där, av pragmatiska överväganden och bara för att man vill ha kapitalismens frukter, nämligen välståndet. Detta bevisar också att ränderna inte har gått ur kommunisterna i Kina eller Indien. De är trots allt fortfarande regelrätta kollektivister som anser att individen är något som kan offras.

Väldigt länge har emellertid Chowdhury noterat att många har varit tysta anhängare av kommunistpartiet, trots förändringarna, dvs trots deras påstådda prokapitalistiska omsvängning. Men så är inte längre fallet. Denna gång gick ”Poeter, sångare, författare och filmmakare” ut för att protestera emot kommunistpartiet. Varför först nu? Chowdhury tvingas medge att det finns en djupare förklaring: ”På ytan handlade det om regeringens tvångsannektering av fattiga bönders jord, vilket man tänkte göra utan tanke på deras framtid. Och naturligtvis om polisens brutalitet”. Den djupare förklaringen som Chowdhury inte sätter fingret på är att de intellektuella är precis lika kollektivistiska som innan.

Men som jag ser saken fanns där ännu ett budskap. I tjugo års tid var partiet antikapitalistiskt och försökte vid åttiotalets mitt till och med hindra införandet av datorer i Västbengalen. Nu är de prokapitalister, vill köra över bönder och anlägga storskaliga industrier. Vad som inte förändrats är att partiet är och har varit antidemokratiskt och till och med stalinistiskt.

Under trettio år har Västbengalen funnit sig i att i praktiken vara en enpartistat. Händelserna i Nandigram öppnade en Pandoras ask full av undertryckta protester. Många övergrepp som begåtts i tysthet började nu diskuteras öppet. Protester mot partiet och regeringen hade tidigare varit en angelägenhet för en liten grupp av demokratiaktivister och medlemmar av oppositionspartierna.

Nandigram har ändrat allt det där, i bästa fall för alltid. Protesterna mot partiets sätt att manipulera staten har under de senaste månaderna blivit alltmer högljudda. Medan jag skriver detta kommer rapporter om fler sammanstötningar mellan partimedlemmar och oppositionsaktivister i Nandigram. Under flera decennier har partiet hävdat att lag och ordning härskat i Västbengalen. Efter ett år av oroligheter i byarna kring Nandigram har ministern hotat att kalla in federala poliser från New Delhi. Det har inte hänt under trettio år av vänsterstyre i Västbengalen.

De motsätter sig egentligen inte att man kränker människors rättigheter. De bryr sig egentligen inte om ”brutalitet” eller om våldet. De opponerar sig egentligen inte emot att staten stjäl privat mark och kör över bönder.

Nej, vad de opponerar sig emot är att man gör detta på ett ”odemokratiskt” vis. Om man hade gjort det på ett ”demokratiskt” vis då hade vi kanske fått se hur man istället körde över kapitalister. Lägg märke till att de intellektuella enligt Chowdhurys egen redogörelse inte protesterade mot övergrepp som genomfördes under tiden man var för kommunism, dvs under samma tid som man på en lika ”odemokratisk” väg körde över individens rättigheter. Det är först när, ur ett socialistiskt perspektiv, man kör över ”fel” samhällsklass, nämligen bönderna, som de vänsterintellektuella på allvar reagerar över det ”odemokratiska” i besluten.

Detta spektakel illustrerar på ett djupt plan varför ”demokratisk socialism”, som Chowdhury för övrigt är en anhängare av, i slutändan är precis lika hemskt och omoraliskt som en ”odemokratisk socialism”. Demokrati som sådant är i sin essens inget annat än majoritetens diktatur. Det spelar dock ingen roll om majoriteten är för socialism eller emot socialism; så länge man anser att majoriteten har rätt att köra över individen kommer man att få det som det vi ser i Indien eller Kina. Dvs individer som blir överkörda.

Hur försöker istället Chowdhury förstå situationen? Som den marxistiske tänkare han är försöker han istället läsa ut ett klasskrig ur fenomenet:

HÄR FINNS EN IRONI. Partiet kom till makten genom en historiskt unik seger i 1977 års val, då man lovade genomföra en landreform och dela ut jordlotter till småbrukare. Det gjorde man också, och att man uppfyllde det löftet var vad som gjorde att man fick behålla makten. När nu partiets ledarskikt ur medelklassen omvänt sig till nyliberal kapitalism och tänkte ta jorden från småbönderna visar det sig att Västbengalens fattiga jordbrukare är redo för nästa historiska skifte.

Tänkare som Chowdhury är oförmögna att se att det han kallar för ironi är ingen ironi alls. Det som händer är ingen riktig ”motsägelse”. Är man kollektivist är man för idén att individen ska offras, om det är vad gruppen kräver. Det är sedan bara en detaljfråga om det är kapitalister eller bönder som ska offras. Det är bara ytterligare en detalj om individen offras för att majoriteten har bestämt det demokratiskt eller om minoriteten har bestämt det odemokratiskt.

En bekännelse

Carl Svanberg2 kommentarer

SVT har sedan en tid tillbaka fört en lögnaktig kampanj som säger att SVT minsann är ”Fri television”. Ja helt lögnaktig är den förstås inte. SVT är i mina ögon fritt från kvalitet, fritt från underhållning, fritt från objektivitet.

Men det är inte riktigt så de menar på SVT. Nej, SVT:s lögnaktiga kampanj går ut på att SVT till skillnad från den television som inte tvångsfinansieras med ”tv-licenser” är ”fri” i en annan ”högre” mening. Vad menar de med att de är ”fri television”? SVT förklarar på sin hemsida: ”Oberoende tv som står fri från både politiska och ekonomiska intressen”.

Men i en intervju i DN är Eva Hamilton, SVT:s vd, mer ärlig av sig. DN:

Även om hon inte säger så, kan kampanjen Fri Television ses som en del av bolagets lobbying mot regering och riksdag. Kampanjen vill framställa SVT som oberoende också gentemot politiska krafter, men bolaget är beroende av just politiska beslut. Det är riksdagen som beslutar om licensen och hur den fördelas.

– Ja, det är ju så att vår yttersta uppdragsgivare är riksdagen, säger Hamilton.

– Och där ligger en inbyggd konflikt eftersom vi också ska granska makten, tillägger hon.

Hon understryker att det finns ett antal barriärer mellan den politiska makten och SVT; bland annat får inte styrelsen diskutera enskilda program.

Så mycket för allt pladder om ”Fri television”.

”Bredden är vår signum”, säger Eva Hamilton till DN. Men enligt SVT:s egen hemsida visar det sig att det är de fria privata tvbolagen som har ökat bredden och utbudet allra mest:

Under perioden 2002-2006 mer än fördubblade de fem stora mediehusen Bonniers, MTG, SBS, Schibsted och TV4 (som ingår i Bonnierkoncernen) sitt sammanlagda utbud: från 53 till 124 tv-kanaler, radiostationer och webbsajter … Investeringarna i program, i första hand sporträttigheter och import av utländska program, ökar med i genomsnitt 33 procent. För SVT och SR är ökningen, i huvudsak i svenskproducerade program, 9 procent under samma period.

Varför imponerar detta inte på SVT? ”Ingen ska förvänta sig att Stenbeck- eller Bonnierägda företag i en lågkonjunktur kommer att satsa pengar på program som inte är lönsamma. Granskande journalistiska program, kulturprogram och dramatik på svenska kommer alltid att kosta mer än vad de genererar i intäkter. Än mindre kommer tyska ProSiebens Sat1 som äger t ex Kanal 5, Canal+ och radiokanalen Mix Megapol att vilja ansvara för svenska kulturprogram – eller för publik som är äldre än 59 år och som inte genererar reklamintäkter”. Jag som trodde att man skulle göra tv och radio för publiken? Är det ändå inte detta som dessa tv- och radiobolag gör? Är det för detta som SVT avfärdar dem och deras bedrifter?

SVT själva tycks ju för övrigt glömma bort att hela anledningen till att de för denna löjliga kampanj just nu är för att de inte har råd – i en högkonjunktur – att göra TV som de själva vill. Om SVT fick en chans att försörja sig på den fria marknaden, och om de där kunde visa sig värdiga tittarnas frivilliga ekonomiska stöd, då kanske de skulle få de pengar som de behöver för att ge publiken vad den vill ha. Men istället fördömer de de privata tvbolagen för att de lyckas samla ihop det kapital som krävs för att ge svenskarna det största tvutbud de någonsin har haft.

Det verkar så. SVT fortsätter: ”Den kommersiella radion har ökat den kvantitativa mångfalden med många kanaler som spelar det mest populära av den bredaste populärmusiken, men knappast bidragit med substans i form av nyheter, samhälls- eller kulturprogram”.

Här förolämpar SVT en stor del av sina tittare. Eller i alla fall de någorlunda allmänbildade av SVT:s tittare. Det är inget annat än fullständigt grundlöst dravel från SVT:s sida eftersom det finns massor med helt kommersiella kanaler som ger oss ”substans”: nyheter, dokumentärer, samhälls- och ”kulturprogram”.

Om bara SVT lade ned mer tid åt att göra bra tv än att gnälla på sin publik och på politikerna, då kanske man slapp vara så förbannad över att den här smörjan – liksom deras opinionsbildning – finansieras med tvång av alla som har en tv.

Frihet för religion?

Carl Svanberg2 kommentarer

Werner G Jeanrond, professor i systematisk teologi i Lund, skrev för ett tag sedan i SvD en debattartikel med titeln ”Religion är ingen privatsak”. Han skrev att ”Religion är personlig, men inte privat. Den berör alla mänskliga relationer, även de politiska. Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen”. Hur kom han fram till det? Här är början till hans ”förklaring”:

Religion är intimt förbunden med vår mänskliga relationsförmåga. Religion organiserar vårt förhållande till allt och alla. Den rör alla våra relationer och inte bara min relation till mitt eget jag. Vi människor relaterar till andra människor, till naturen och universum, men även till oss själva och möjligen till Gud. Om man definierar religion som människans samlade relationalitet, kan man dra slutsatsen att alla människor kan sägas vara på ett eller annat sätt religiösa.

Det är uppenbarligen sant att om man bara omdefinierar ”religion” till att handla om en en samlad ”relationalitet”, då blir nog alla lite religiösa till slut. Vi är trots allt alla relaterade till allting. På något sätt. Men detta är ett, än så länge, intetsägande påstående och det är inte alls klart varför han vill göra denna omdefiniering.

Jeanrond fortsätter med att påpeka att en del religion är bra och annan är dålig:

Det går inte att förneka att religion kan vara farlig. Alltför ofta konfronteras vi med rapporter om religiöst argumenterande självmordsbombare, fundamentalistiska bibelförsvarare, islamistisk hatpolitik, slutna sektvärldar och så vidare. Men att dra slutsatsen att all religion därför borde avvecklas vore lika dumt som att säga att människan borde avskaffas för att hon är kapabel att göra det onda.

Detta argument vore legitimt om det inte vore för en sak, nämligen att det finns något essentiellt hos all religion som gör att detta potential till ondska är inneboende i dess natur, medan det inte är det på samma sätt hos människor som sådana. Med detta menar jag att det är mer än en fråga om potential när det kommer till religionens onda natur än när det kommer till människornas onda natur. Människor kan bara för att ta ett exempel bli onda om och när de väljer att ta religion på allvar. Människor har en fri vilja; de kan välja att bli religiösa eller inte och om de väljer att bli religiösa då kan de också välj att ta sin religion på allvar eller inte. Om de gör det, då kommer de i enlighet med sakens natur att bli onda. Varför? Därför att essensen av all religion är att överge denna världen, överge förnuftet, överge livet och lyckan.

En riktig religion är ett trossystem som inte tillåter några kompromisser: i princip alla aspekter av tillvaron bör kontrolleras av diktat från Gud eller hans ställföreträdare här på jorden. Att överge förnuftet är skadligt för den enskilde individen som sådan. Det går inte att bara överge förnuftet till förmån för mysticism i bara ett avseende; börjar man tro på Gud kan man likväl börja tro på vad som helst. Det finns ingen gräns du kan dra utan att den blir helt godtycklig. Därför går det generellt inte att som religiös hålla det inom ”rimliga tyglar”. När man väl har övergett förnuftet till förmån för mysticism, då öppnar man upp för mycket av den ondskan som följer när de troende vill sprida sin religion. Ayn Rand observerar:

I have said that faith and force are corollaries, and that mysticism will always lead to the rule of brutality. The cause of it is contained in the very nature of mysticism. Reason is the only objective means of communication and of understanding among men; when men deal with one another by means of reason, reality is their objective standard and frame of reference. But when men claim to possess supernatural means of knowledge, no persuasion, communication or understanding are possible. Why do we kill wild animals in the jungle? Because no other way of dealing with them is open to us. And that is the state to which mysticism reduces mankind—a state where, in case of disagreement, men have no recourse except to physical violence. And more: no man or mystical elite can hold a whole society subjugated to their arbitrary assertions, edicts and whims, without the use of force. Anyone who resorts to the formula: ”It’s so, because I say so,” will have to reach for a gun, sooner or later. Communists, like all materialists, are neo-mystics: it does not matter whether one rejects the mind in favor of revelations or in favor of conditioned reflexes. The basic premise and the results are the same. (”Faith and Force: The Destroyers of the Modern World”, Philosophy: Who Needs It, 70.)

Men herr Jeanrond vill inte diskutera religionens sanna destruktiva natur. Istället vill han diskutera religionens ”konstruktiva potential”. Vad består detta ”potential” i?

Religionernas potential till emancipation och till förtryck måste diskuteras lika offentligt som förnuftets potential till emancipation och till förtryck. I Sverige finns en utbredd och okritisk tro på det mänskliga förnuftet. Denna tro överraskar ofta invandrare som flytt hit från skoningslöst ideologiskt förtryck i förnuftets namn.

Religionen kan alltså verka till att emancipation, dvs befrielse, precis som förnuftet. Men religion och förnuft kan båda leda till emancipation och förtryck. Hur kom han fram till detta? Det närmsta vi får här är att en del har förtryckts i ”förnuftets namn”. Han bemödar sig inte med att studera detta vidare. När man säger att någonting sker i förnuftets namn bör man fråga sig vad som avses, samma sak när man säger att något sker i religionens namn. Han ger ingen förklaring till hur religionen kan bidra till emancipation. Jeanrond ger inga exempel, inga bevis, inga fakta, inga argument. Är detta vad man kan förvänta sig av professorer? Ska de ändå inte vara experter som snabbt och enkelt kan backa upp sina ståndpunkter?

Han säger att förnuftet kan användas för förtryck lika mycket som religionen och att mysticism därför inte är sämre eller bättre än förnuft, och att vi därför hyser en ”okritisk tro på förnuftet” i Sverige. Vad driver någon till att seriöst vilja propagera för den här perversa åsikten? Om man vet att människans grundläggande överlevnadsmedel är förnuftet, då vet man att om man försöker jämställa förnuftet med mystikerns irrationella känslor, då är man ute efter att underminera förnuftet med allt vad det innebär. När förnuftet är underminerat då blir det fritt fram för mystikerna. När det är fritt fram för mystikerna då är det fritt fram för en återkomst av den mörka medeltiden. När du börjar protestera och kräva att vi kanske borde ta förnuftet till fånga, då kan du lita på att dessa mystiker bara kommer att svara med att du bara lider av en ”okritisk tro på förnuftet”.

Överdriver jag? Låt oss se. Jeanrond lägger fram en teori där orsak och verkan helt omkullkastas. Hans teori är att religionsfrihet kan leda till farlig religiös fundamentalism. Jag antar att allt är möjligt när man väl har övergett sin tro på förnuftet. Sådan är, förmodar jag, religionens emanciperande ”potential”. Läs själva:

Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner och världsåskådningar möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skilts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression. De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda. (Min kursivering.)

Det är inte bara naivt och farligt att förespråka statens neutralitet i religiösa frågor eller att religion är och bör vara en privatsak. Religionens naturliga plats i samhället är faktiskt i politiken och de som hävdar annorlunda bidrar till farlig religiös fundamentalism!

Det tycks för övrigt inte ha slagit denna professor att religiös fundamentalism följer av religionernas innehåll och inte av religionsfrihetens existens. Ändå är det religionsfriheten som han ifrågasätter värdet av, inte religionernas destruktiva natur.

Så vad vill Jeanrond egentligen? Han säger det inte rakt ut, men antyder det klart och tydligt mellan raderna:

Frånvaron av diskussion om religionens politiska roll och betydelse gör den svenska kulturdebatten ensidig och torftig. Religionernas visionära kraft och sociala kompetens tas inte till vara. Religionerna förväntar något av denna värld. De vill upptäcka mer av livets mysterium och sammanhang. Deras långa minne och omfattande bidrag till förståelse av människans väsen och gudsrelation och deras protester mot all reduktion av människan till objekt inom olika samhällskalkyler utgör en kraft till förändring. Folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till religionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer. Men staten kan aldrig ersätta mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och deras gemenskapsbyggande energi. Tvärtom: ett samhälle där dessa dygder inte kultiveras, debatteras och uppmuntras saknar framtid. Kanske hänger den märkliga relationslöshet och ensamhet som många invandrare upptäcker i det svenska samhället ihop med den undertryckta roll som religionerna fått spela i detta land.

Således menar Jeanrond att staten kan inte ensam fungera som en kraft för förändring. Vad som behövs för att bevara samhället är att staten, genom att låta religionen få tillbaka sin ”naturliga plats” i politiken, får ”kultivera” dygderna. I vilken riktning bör vi gå, enligt Jeanrond? Notera att han tar reaktionen hos invandrare från bland annat teokratier som ett exempel på hur ineffektiv den svenska staten är på ett skapa relationer och gemenskaper – utan religionens inflytande.

Jeanrond menar att det nu pågår ett kulturkrig ”om människan och om konstruktiva sätt att gestalta mänsklig gemenskap”. Staten kan inte organisera de primära mellanmänskliga relationerna och religionerna får inte”. (Min kursivering.) Observera att när han skriver att religionerna ”får inte” organisera de primära ”mellanmänskliga relationerna” så syftar han på att religionerna idag inte får styra över dygden i samhället via staten. För det finns trots allt inget som idag hindrar religionen från att försöka påverka människor utan att använda sig av staten. Att han är ute efter att religionen ska få styra över moralfrågorna (”mellanmänskliga relationer”) i samhället följer av sakens natur. Hur människors relationer till varandra bör ”organiseras” är i allra högsta grad en moralfilosofisk fråga.

Det pågår sålunda ett kulturkrig. Vem är då Jeanronds fiende? Det är inte islamisk fundamentalism eller ens kristen fundamentalism. Hans uttryckta oro för religiös fundamentalism visar sig vara rätt genomskinlig när allt väl kommer omkring. Nej, hans fiende är de som söker göra samhället mer sekulärt. Det är dem som står på den andra sidan i detta kulturkrig:

[E]n sekulär enhetsmoral etablerats som har intagit den tidigare enhetskyrkans plats. Denna ideologi, som gärna presenterar sig som vetenskaplig, vill skapa ett enhetligt sekulariserat samhälle med en enhetlig värdekanon. Att utmana denna repressiva enhetsföreställning är en av religionernas viktigaste uppgifter i dagens Sverige.

Religionen utmanar alltså en odefinierad ”enhetsmoral”, som är uttryck för en ”vetenskaplig” ideologi som vill skapa ett sekulariserat samhälle. Detta är, antar jag, något dåligt i Jeanronds ögon.

Givet allt han har sagt fram tills nu verkar Jeanrond beklaga sig över att en sekulariserad världsbild och sekulariserad moral (om än bristfällig), håller på att konkurrera ut på en idéernas fria marknad, religionen som tidigare höll ett totalt tvångsmonopol på moralens frågor. Detta är vad han är motsätter sig, detta är vad han vill förstöra. Och kan han inte få en total återgång till ett statligt tvångsmonopol (genom att avskaffa religionsfriheten) då återstår bara att göra det nästbästa: subventionera religionens röst i debatten ekonomiskt. Det är detta som han vädjar till i slutet av sin artikel: ”Det är betryggande att det fortfarande finns teologiska resurser i Sverige som förmår utmana såväl gamla som nya former av förtryckande enhetlighet. Får och vill teologerna i Sverige ta sitt ansvar eller kommer de att försvinna i enhetlighetens träsk?”

Notera hur han försöker smuggla in premissen att ett sekulärt samhälle är ”förtryckande”, genom att påpeka att det leder till ”enhetlighet”, dvs att det är fråga om en slags värdemässig, åsiktsmässig och moralisk ”likriktning” som i diktaturstater, där bara vissa åsikter ”tillåts” i den offentliga debatten. Denna likriktning som ju är ett resultat av religionsfriheten leder till den bisarra slutsatsen att äkta religionsfrihet kräver att staten aktivt hjälper till att sprida religionens inflytande över samhället, helt i enlighet med hans vädjan till mer ekonomiskt stöd till de teologiska institutionerna. Han skriver: ”[S]tatens ansvar [växer] som beskyddare av den fria religionsutövningen. Staten måste garantera religionens frihet inte bara gentemot ett sekularistiskt religionsförtryck utan även gentemot olika försök från enskilda religiösa rörelsers håll”. Staten ska alltså skydda ”religionen” mot inte bara sekulära rörelser utan även mot enskilda små religiösa sekter. Inte ens de religiösa ska få ta del av denna religionsfrihet.

Vad Jeanrond på fullaste allvar försöker säga är att bara för att man inte (mer än vad man redan gör) låter, på skattebetalarnas bekostnad, finansiera ett religiöst perspektiv till politiska och moraliska frågor, så rör vi oss mot en mer ”repressiv ordning”. De sekulära ideologierna och filosofierna, som t ex objektivismen, utgör ett hot mot den ”fria religionsutövningen”. Därför måste religionen få en större röst i debatten och en ny röst i politiken – på inte bara objektivisternas bekostnad utan även på exempelvis mindre religiösa gruppers bekostnad. Och allt detta i den ”fria religionsutövningens” namn. Detta är bara löjligt. Jeanrond hade haft ett minimalt uns av trovärdighet om han i konsekvensens namn förespråkade att staten helt och hållet skulle lämna idéernas sfär. Men det gör han inte.

Det är inte varje dag man ser en professor, vid ett universitet, argumentera för att religionen inte är eller bör vara en privatsak, utan att fler protesterar. Herr Jeanrond fick såvitt jag vet inga protester. Istället kommer Jeanrond att belönas med ännu en professorsstol. ”Werner G Jeanrond, som vid årsskiftet tillträder den drygt 550-åriga professorsstolen Chair of Divinity vid University of Glasgow”, skrev SvD.