Medierna har nästan helt slutat rapportera om Irak. Till en del beror det säkert på att det inte finns så mycket dåliga nyheter att rapportera om. Men varför rapporterar de då inte framstegen istället? Därför att vänstern inom medierna förmodligen inte vill tvingas medge denna utveckling. Men nu går det inte längre. Medierna har börjat rapportera om framstegen på marken. Till och med den amerikanska vänstern har nu tvingats erkänna att Bushadministrationens oväntade truppförstärkningar i Irak har gett en del önskvärda effekter. Våldet har minskat. Terrorismen har minskat. Stabiliteten har ökat.

Det var många som var skeptiska till detta. Även jag var skeptisk. Men medan min skepticism vilade på att jag inte kunde föreställa mig att de skulle göra ens så mycket som de faktiskt gjorde, vilade etablissemangets skepticism på helt andra grunder. Det vilade på den mycket falska föreställningen att om man använder sig av våld i självförsvar och dödar terrorister så kommer det att skapa mer terrorism. Det var därför många opponerade sig mot Irakkriget till att börja med. Och det var därför som de var skeptiska till varje annan lösning på debaclet i Irak än just att dra tillbaka trupperna. Nu när det är klart att truppförstärkningen fungerar då försöker de intellektuella förklara bort det.

General Charles J Dunlap Jr skriver i The New York Times (9 januari, 2008) noterar: ”[I]t would be a huge mistake to take it as proof — as some in the press, academia and independent policy organizations have — that victory over insurgents is achievable by anything other than traditional military force …[S]tarry-eyed enthusiasts have misread the [counterinsurgency] manual to say that defeating an insurgency is all about winning hearts and minds with teams of anthropologists, propagandists and civil-affairs officers armed with democracy-in-a-box kits and volleyball nets. They dismiss as passé killing or capturing insurgents”.

Orsaken till att truppförstärkningen fungerar är, som Dunlap förklarar, precis tvärtom. Anledningen är att man har förlitat sig på gamla beprövade metoder som fungerar: se till att man är tillräckligt många och se sedan till att döda och arrestera så många terrorister som möjligt och du får mindre terrorism. Krig i självförsvar är inte bara moraliskt det är också praktiskt. Det är sant att om man dödar dem som hatar oss lär man inte få dem till att börja älska oss. Men de behöver inte älska oss för att vi ska få fred. Det räcker med att de är rädda för oss och att de inser hur hopplös deras terrorism är. Att de inte har en chans.

Det var därför som Irak blev och var en röra så länge. (Det är fortfarande är en röra men inte lika stor som den var för bara ett år sedan.) Man försökte vinna över irakiernas hjärtan istället för att bara besegra dem. Detta fungerade inte. Det var först när man aktivt gick ut för att döda och arrestera så många terrorister som möjligt, som vi började se en lite lugnare utveckling.

Om USA:s militär kunde åstadkomma detta i Irak efter en truppförstärkning och lite friare händer, vad hade den då inte kunnat åstadkomma om man tog bort samtliga altruistiska restriktioner på militären? Om vi bara hade gjort detta vid invasionen då hade kriget varit över för länge sedan. De amerikanska trupperna hade återvänt hem tidigare. USA:s moraliska, politiska och militära anseende i världen hade varit bättre. De hade förmodligen avskräckt fler länder än Libyen till att sponsra terrorism och sträva efter massförstörelsevapen. Iran hade nog inte varit lika aggressivt som det är idag. USA och västvärldens bästa och enda riktiga vän i Mellanöstern, Israel, hade också varit i en säkrare position när de inte längre hade behövt konfronteras med hotet från samma aggressiva Iran.