Om man inte ser till sanningen utan istället anpassar sitt sätt att se på saker och ting efter ”verkligheten”, vilket av någon anledning ofta betyder ”hur folk i allmänhet tycker och tänker” (hur felaktigt det än är), då kommer man aldrig att åstadkomma någonting. Inte såvida man vill åstadkomma verkliga lösningar på de mycket verkliga problemen. Det finns nästan oändligt många exempel på detta eftersom det finns nästan oändligt många problem som var och en kräver sin lösning.

Ett mycket tydligt exempel är en sådan sak som inflationen. Med tanke på de senaste rapporterna om att inflationen är på väg ”tillbaka”, är detta ett bra aktuellt exempel på vad vad jag menar. Om man utgår ifrån den gängse men felaktiga definitionen av inflation, då kommer man att förstå problem på ett felaktigt sätt. Förstår man problemet på ett felaktigt sätt då kommer man också att förstå lösningarna på ett felaktigt sätt. Exempelvis lyder den gängse defintionen att inflation är det när priserna stiger. Men denna definition antyder att om priserna inte stiger, då råder det ingen inflation. Den antyder vidare att affärsmännen är ansvariga för inflationen eftersom de höjer priserna. Följaktligen antyder denna definition att lösningen på problemet är att man inför priskontroller eller också förtrycker affärsmännen.

Men i verkligheten utgör varken priskontroller eller ett förtryck av kapitalister en lösning på problemet eftersom inflation inte är detsamma som ”stigande priser”. Detta är anledningen till att så många politiker så länge kan diskutera ett problem (som de inte förstår), föreslå ”lösningar”, genomdriva dem, och ändå inte åstadkomma någonting alls.

”Lösningen” som de föreslår är att vi ska ha en statligt styrd bank som ska hålla prisutvecklingen under ”kontroll” genom att öka penningmängden på ett lugnt och sansat sätt. Men de som har studerat fenomenet inflation på riktigt vet att inflation är detsamma som en obefogad ökning av penningmängden och att ett av många symptom för en ökad penningmängd är just stigande priser. (Vilket i praktiken betyder: en ökning av penningmängden orsakad av staten.) ”Lösningen” till ett symptom av inflation, nämligen de stigande priserna, är alltså mer av orsaken till samma symptom. Man föreslår alltså på fullaste allvar att man ska släcka en eld genom att hälla bensin på den.

Så när priserna stiger igen, då står politikerna och allmänheten där och fattar ingenting. Vad ska politikerna göra? Föreslår mer av samma medicin? Vänta och se? Klandra folk som inte är ansvariga för problemet (fackföreningar, lönearbetare, direktörer)? Skylla på EU? Skylla på stigande energipriser (som om stigande priser var orsaken till stigande priser, vilket betyder att de har ingen förklaring)? Skylla på riksbanken? Ja, det senare vore på sin plats, men det kommer de inte att göra eftersom de alla tror att riksbanken vet vad den gör och att den gör vad den ska. Och de politiker som faktiskt skyller på riksbanken brukar bara göra det när de tycker att riksbanken inte inflaterar tillräckligt.

Jag har bara tagit inflation som ett exempel på en sak som jag vill illustrera och det är vikten av att se sanningen och att sätta verkligheten före allt annat. Det finns massvis med exempel på hur människors ovilja att tänka självständigt, att sätta verklighet, fakta och logik först – istället för andra människors tyckande och tänkande – gör folk oförmögna att faktiskt se verkligheten och därmed vad den faktiskt kräver av oss för att vi ska lösa våra högst verkliga problem i vardagen. Detta är andrahandsmänniskor (som Ayn Rand beskrev dem) och de tror att ”verkligheten” bestäms av andra människor. Det är därför många andrahandsmänniskor blir just politiker. De tror att om man ska få kontroll över verkligheten måste man bli en slav under ”verklighetens skapare”, dvs allmänheten. Men verkligheten bestäms inte av vad folket tycker och tänker. Så därför åstadkommer våra politiker sällan något annat annat än meningslösa ”kompromiser” och ett spel för gallerierna.

Allt detta illustrerar att det är en myt att man måste vara lite omoralisk då och då för att åstadkomma någonting inom politiken. Det är faktiskt inte ett dugg sant. Alla livets övriga dygder är precis lika nödvändiga för att man ska nå framgång i livet som politiker precis som de är nödvändiga för att man ska nå framgång i livet som människa överhuvudtaget.

Notera att många politiker som folk idag tittar tillbaka på och ser upp till som inspirerande föredömen var visserligen även för sin tid pragmatiska av sig, men det var inte det som inspirerade människor och som gör dem ihågkomna än idag. Det som inspirerar då som nu var när de öppet stod upp för riktiga principer, för sina förnuftiga övertygelser, sina motiverade åsikter och gjorde sitt yttersta för att försöka förverkliga utifrån den ofta implicita premissen att deras egen förståelse av verkligheten – och inte allmänhetens tyckande och tänkande – var det primära. De stod på sig, ofta trots motvind i opinionen, och genomdrev sin politik trots att de blev impopulära för stunden. Men i efterhand har många tackat dem och insett att de hade nog rätt hela tiden. Bra politiker är bra i den mån de sätter sin egen relation till verkligheten före sin relation till väljarna. De var och är alltså bra i den mån de är självständiga och i ordets riktiga mening verklighetsförankrade tänkare. Sådana ledare är handlingskraftiga just eftersom de är i grunden verklighetsorienterade och för att de går efter sitt förnuft, inte efter opinionsundersökningar.

Politiken är det yttersta steget i en lång filosofisk utveckling. De slutliga lösningarna på våra politiska problem är därför inte av en politisk natur. De är av en filosofisk natur. Men bra politiker kan ändå hjälpa oss på traven. De kan köpa oss tid. De kan inspirera. Och de kan även, då och då, göra riktig nytta. Vi kan nog inte förvänta oss några perfekta politiker, men vi kan och bör sträva efter så självständigt tänkande politiker som möjligt. Kort sagt, politiker som kan och vågar se sanningen för vad den är, säga sanningen som han ser den, stå för det och handla därefter. Det är den sortens politiker som jag vill se mer av.

Den dåliga nyheten är att det finns nästan inga sådana politiker idag. Den goda nyheten är att det finns ett fåtal. Det går också att skapa fler sådana politiker på lite längre sikt. Vad kan vi göra? Två saker. Om ni ser en sådan här politiker, se till att stöda honom eller henne, och vädja till andra att stöda honom eller henne av samma skäl. Dessa politiker är ofta motarbetade av allt och alla. Även om de inte viker sig lätt, kan de till slut tröttna på kampen och ge upp. Om ni ser partipolitiskt intresserade människor som ännu inte verkar fullständigt förstörda av kulturen eller skolan eller den anti-intellektuella stämning som ofta präglar partipolitiken, se då till att genast introducera honom till Ayn Rand. Rekommendera honom eller henne att läsa böcker som The Fountainhead eller Atlas Shrugged. Sedan en dag, när ni minst anar det, kommer ni att se trevliga effekter av ert opinionsarbete. Ni kommer också att se innebörden av filosofins kraft.