Kategori: Politik

Hur stoppa islamiseringen?

Carl Svanberg3 kommentarer

Vill du leva i ett land där blasfemi är förbjudet? Ett land där människor som överger sin religion islam döms till döden? Ett land där icke-muslimer är andra klassens medborgare? Ett land där kvinnor är andra klassens människor som inte får göra någonting utan mannens tillåtelse? Ett land där kvinnor inte är lika inför lagen? Ett land där våldtäktsoffer stenas till döds som straff för att ha varit ”otrogna”? Där män har rätt att slå sina kvinnor? Homosexuella hängs för deras ”brott mot Gud”? Ett land utan yttrandefrihet, religionsfrihet eller tankefrihet? Ett land som systematiskt förnekar och kränker mänskliga rättigheter av princip?

Jag talar om länder som Iran, Saudiarabien eller talibanernas Afghanistan. Detta är länder där Koranen är lag. Detta är religiösa diktaturer, islamiska teokratier. Detta är vad de radikala muslimerna slåss för i Mellanöstern såväl som i väst: en värld underkastat islam. Det är därför vi utsätts för den ena terrorattacken efter den andra. Men det är inte terrorism som utgör det långsiktiga hotet mot oss. Nej, det långsiktiga hotet utgörs av den smygande islamiseringen av väst. Att terrorisera oss till underkastelse är bara en metod bland andra. Den kanske mest effektiva metoden är att få oss att acceptera, steg för steg, en teokratisk ordning, genom att använda vår frihet emot oss.

De totalitära muslimerna har redan vunnit mark. Shariadomstolar, dvs domstolar baserade på islamisk lag, sanktionerade av samhället finns redan i Storbritannien. Sharialagar håller, överhuvudtaget, långsamt på att accepteras i västvärlden. Förra sommaren rapporterades det i USA om ett fall där en domstol lät en muslimsk man komma undan med våldtäkt av sin fru eftersom det är lagligt enligt islam. (Lyckligtvis vann kvinnan i rätten när hon överklagade domen, men exemplet utgör ändå ett mycket oroväckande omen.)

Om utvecklingen fortsätter, då är det bara en tidsfråga innan shariadomstolar också dyker upp här. Det är bara en tidsfråga innan dessa shariadomstolar kommer att, med samhällets tillåtelse, sanktionera fler och fler kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är, förmodligen, bara en tidsfråga innan samhället kommer att sanktionera en religiös polis som ser till att alla inom muslimska områden i samhället följer sharialagarna.

Islamisterna förstår sig på demokrati. Deras främsta medel är därför invandring. Genom att invandra och bli en större och större minoritet eller majoritet, kan de påverka samhället genom lagliga, demokratiska medel. De behöver inte terrorisera oss till underkastelse, de behöver bara gå och rösta. Ju större minoritet de utgör desto mer måste politikerna vädja till dem för att vinna val. När de utgör en majoritet är också politikerna praktiskt taget chanslösa utan deras stöd. Så är också vår frihet. Faktum är att multikulturalisterna gör att de totalitära muslimerna inte ens behöver föra särskilt mycket väsen av sig eller gå och rösta. Deras blotta existens räcker för att många politiker, hjärntvättade i multikulturell propaganda, ska känna sig moraliskt tvingade att ge efter för dem. (Det måste understrykas att detta inte är ett problem på något sätt unikt med islam. Om kristna fundamentalister utgör en stor minoritet eller en avgörande majoritet kan de också göra slut på vår frihet. Men problemet i Europa är inte kristen fundamentalism utan islamisk fundamentalism.)

De radikala muslimerna får all hjälp man kan tänka sig från våra intellektuella, multikulturalismens förkämpar, som istället för att stå upp för västvärldens moraliska överlägsenhet nedvärderar den genom att låtsas att Saudiarabien inte är sämre än västerländska liberala demokratier som Sverige eller USA. Därmed avväpnar de allmänheten som i avsaknad av rationella argument vänder sig, ofta av ren desperation, till den värsta sortens xenofober, rasister, nationalister och traditionalister, eftersom de säger sig stå upp för västerländska värden. (Sedan är de intellektuella fullständigt förbluffade över att sverigedemokraterna kunde få så många väljare.)

Detta gör det, naturligtvis, ännu lättare för multikulturalisterna att underminera idén att en del kulturer är bättre än andra, eftersom det blir mycket lättare att avfärda alla som värderar förnuft, frihet, liv och lycka, när man kan klumpa ihop dem med rasistiska, trångsynta och fördomsfulla traditionalister. (Observera hur en del faktiskt försöker, på de mest fantastiska sätt, koppla ihop humanisterna med främlingsfientlighet.) Nej, alla vänder sig inte till sverigedemokraterna eller andra liknande partier och rörelser. De allra flesta vet bättre. Istället håller tyst eftersom de inte vill bli kallade för ”rasister” eller ”islamofober” när de öppet kritiserar islam och islamiseringen av västvärlden.

Så det första steget för att stoppa islamiseringen av väst är att på intellektuella grunder göra upp med multikulturalismen, dvs idén att alla kulturer är lika mycket värda. Men detta räcker inte. På det politiska planet kan och bör vi göra mycket mer. Vad? Som ett absolut minimum måste man se till att kraftigt begränsa invandringen av muslimer.

Genom att göra det svårare för muslimerna att bli en stor minoritet eller en majoritet kan man kraftigt bromsa islamiseringen. Men på vilka grunder kan man begränsa invandringen av muslimer? I ett fritt samhälle råder fri invandring och staten ska inte lägga sig i vad människor tycker och tror. Statens uppgift är att skydda individens rättigheter, inte stå upp för västerländska värden och idéer. Detta får en del att uppgivet dra slutsatsen att vi måste tolerera att muslimer kommer hit och att västvärlden islamiseras som följd. Men detta är inte sant.

Rättigheter handlar INTE om att begå ett kollektivt självmord. Det är just eftersom statens uppgift är att skydda våra rättigheter som den har en skyldighet att begränsa invandringen av muslimer.

Islamiska teokratier, framför allt Iran och Saudiarabien, för ett religiöst krig mot väst. De sponsrar islamiska terroristorganisationer som har attackerat oss gång på gång. De försöker även sprida islam genom mer fredliga metoder. Därför sponsrar de byggandet av moskéer och islamiska skolor över hela världen. (De sponsrar även ”Mellanösternstudier” i västerländska universitet. Syftet med dessa ”studier” är ofta att vilseleda studenter genom att skönmåla islams natur och historia.) Jag menar att om man på något sätt är en del av detta maskineri då diskvalificeras man som potentiell invandrare.

Vad som genast gör situationen mycket svårare är att de allra flesta muslimer genom sin tystnad och passivitet, i Mellanöstern och västvärlden, ger dessa stater, terrorister och fundamentalister sitt moraliska samtycke. Så det faktum att nästan alla muslimer är ”laglydiga, fredliga medborgare”, betyder moraliskt sett ingenting. Observera att det finns ett olustigt mönster i deras tystnad.

Hur många gånger ser ni muslimer gå ut på gator och torg för att fördöma terrorism, när muslimer spränger ihjäl oskyldiga människor? Hur många gånger ser ni dem skriva insändare där de öppet tar avstånd från Hamas? Hur många gånger ser ni dem fördöma dem som på strikt religiösa grunder mordhotar Lars Vilks? Eller dem som försöker göra verklighet av hoten? Snarare handlar insändarna om att Lars Vilks har gått för långt, att vi behöver mer ”tolerans” för muslimernas känslor, att det måste finnas någon slags gräns för vår yttrandefrihet, etc. Om dessa muslimer någonsin får som de vill, då kommer blasfemi återigen att bli förbjudet i Sverige och tar därmed det första steget mot att bli en teokrati.

En annan sak som knappast gör saken enklare är att det dessutom finns en islamisk doktrin som säger att det är rätt för muslimer att ljuga om det tjänar islams sak. Så även när många av dem fördömer terrordåd, kan vi inte vara säkra på om de bara säger vad de tror att vi vill höra eller om de verkligen talar från hjärtat. Kom ihåg hur Yasir Arafat ofta sade en sak inför västerländsk media och sedan något helt annat inför sina egna.

Vi befinner oss i krig där vår civilisations långsiktiga överlevnad står på spel. Därför befinner vi oss också i en nödsituation. Det är en situation där vi måste handla nu, inte senare. I en sådan här situation kan och bör vi gå på statistiska sannolikheter. Vad betyder allt detta? Detta betyder att alla potentiella muslimska invandrare måste behandlas med stor misstänksamhet.

I detta fall är dessutom statistiken överväldigande. Alla muslimer är inte terrorister, men nästan alla terrorister är muslimer. Alla muslimer stöder inte islamisering (genom ”reformer” eller genom våld), men det är praktiskt taget omöjligt att veta vem som är vad. I vilket fall som helst måste det understrykas att det inte spelar någon roll hur totalitär, barbarisk och våldsam islam än är. Statens roll är nämligen inte att bekämpa falska och onda idéer. Folk får hålla vilka övertygelser som helst. Det är bara när de handlar på dem som staten bör agera.

Att gå på denna statistik när man försöker avgöra vilka muslimer som har rätt att flytta hit eller inte, betyder inte att man förbjuder folk från att komma hit på grund av deras åsikter. Det betyder däremot att alla muslimer som vill flytta hit måste genomgå en mycket grundlig bakgrundskontroll. Syftet är inte att etablera vad man tycker och tror. Syftet är att etablera någon som helst koppling till någon som helst kriminell aktivitet eller organisation eller stat. Finner man någon sådan koppling, då är man inte längre välkommen. Beroende på misstankarna ska de arresteras eller deporteras.

Fri invandring betyder inte att vem som helst får flytta hit. Kriminella har ingen rätt att flytta hit. Terrorister har ingen rätt att flytta hit. Men det har inte heller de som jobbar för staterna som för krig mot oss eller sponsrar terrorgrupperna attackerar oss eller organisationerna som lobbar för deras intressen. Detta är principen.

Kan man till exempel finna någon som helst koppling mellan dem som vill flytta hit och en terrororganisation eller en grupp som är associerad med terrororganisationer eller muslimska välgörenhetsorganisationer eller partier eller en moské med vissa terrorkopplingar, då ska de antingen arresteras eller deporteras. Varje muslim som har skänkt en endaste krona till en islamisk välgörenhetsorganisation, som i sin tur sponsrar terroristorganisationer, ska arresteras eller deporteras. Alla muslimska intressegrupper som har fått en endaste krona ifrån stater som för krig mot oss ska förklaras olagliga. Alla muslimska intressegrupper som själva har sponsrat terrorism ska förklaras olagliga. Deras medlemmar, och i synnerhet deras ledarskap, ska undersökas grundligen och om man kan bevisa att de jobbar för stater som Iran eller Saudiarabien, då ska man arrestera dem, döma dem för landsförräderi och/eller deportera dem. Alla moskéer, minareter och islamiska skolor som har betalats med hjälp av en endaste krona från stater som sponsrar islamisk terrorism ska stängas ned och rivas.

Säkerhetspolisen har till uppgift att eventuellt övervaka muslimer som bosätter sig i väst. Just precis eftersom de flesta muslimer, genom sin tystnad och passivitet, låter de fientliga och militanta fundamentalisterna förbereda och genomföra sina brott, får de skylla sig själva. Vi har, tyvärr, inte råd att förlita oss på att de kommer göra rätt för sig och rapportera vad de vet till polis och myndigheter. De genuint oskyldiga muslimer mer än gärna hör av sig till polis och myndigheter om de ser eller hör något misstänksamt, har ingen moralisk rätt att bli upprörda över att vi inte lämnas några alternativ. De vet vilka de ska klandra, nämligen de sämre ”moderata” muslimer som inte föregår med lika gott exempel. Överhuvudtaget måste muslimer acceptera så kallad ”profiling” när det kommer till flygplatssäkerheten och andra liknande situationer.

Det är inte tillräckligt att vi gör upp med multikulturalismen eller att vi slutar låtsas att islam är ”fredens religion”. Inte så länge vi inte är fria att handla i enlighet med vårt rationella omdöme. Så en sak som skulle kraftigt bromsa islamiseringen av väst vore avskaffandet av alla diskrimineringslagar.

En anledning till att islamiseringen kan pågå obehindrat är att man, med hjälp av diskrimineringslagar, tvingar folk att ha med muslimerna och deras värderingar att göra. För ett tag sedan rapporterades det som en muslimsk man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en kvinnlig företagsrepresentant vilket resulterade i att han inte fick en praktikplats på företaget, vilket i sin tur resulterade i att hans a-kassa drogs in av arbetsförmedlingen. Han stämde arbetsförmedlingen med hjälp av Diskrimineringsombudsmannen. Arbetsförmedlingen förlorade och blev tvungna att betala ett skadestånd till honom på 60 000 kr!

Om du vill leva i enlighet med irrationella religiösa riter och seder då är det ditt problem. Men du har ingen som helst rätt att tvinga mig att ha med dig och dina religiösa riter och seder att göra. Så genom att stoppa mig från att diskriminera tvingar staten mig att ha att göra med irrationella religiösa människor. Genom att tvinga mig att ha med irrationella religiösa människor att göra, kör staten de facto ned religion i halsen på mig. Rätten att diskriminera är därför en absolut förutsättning för min religions- och tankefrihet.

Den enda långsiktiga lösningen på islamiseringen är att föra ett riktigt krig mot de stater som sponsrar jihad mot väst. (Jag håller med Leonard Peikoff om att det, under de rätta förhållandena, skulle räcka med en attack på Iran.) Men idag finns det inga ledare som vet vad ett riktigt krig är eller ens vem fienden är. De som vet vem fienden är stoppar med en dåres envishet huvudet i sanden. Det finns bara ett fåtal intellektuella som kan ge västerlandet den filosofiska vägledning som behövs för att ta oss ur denna knipa: objektivisterna. Jag räknar mig till en av dem och jag gör vad jag kan. Men vi behöver mer tid. För att vinna tid måste vi på det intellektuella planet bekämpa multikulturalismen och sprida objektivismen. Men för att ha tid att göra detta måste vi på det politiska planet, som ett absolut minimum, börja argumentera för att kraftigt begränsa invandringen av muslimer och avskaffa diskrimineringslagarna.

Ja till genpatent

Carl SvanbergLämna en kommentar

I USA har man länge kunnat patentera gener. Läkemedelsindustrin har naturligtvis uppskattat detta då det ger dem ekonomiska skäl att forska fram framtidens läkemedel. Vad man strävar efter är inte bara nya botemedel mot alla möjliga hemska åkommer utan även läkemedel skräddasydda efter din personliga genetiska uppsättning. Men nyligen har USA:s justitiedepartement blivit skeptiska till idén. New York Times:

The new position was declared in a friend-of-the-court brief filed by the Department of Justice late Friday in a case involving two human genes linked to breast and ovarian cancer.

“We acknowledge that this conclusion is contrary to the longstanding practice of the Patent and Trademark Office, as well as the practice of the National Institutes of Health and other government agencies that have in the past sought and obtained patents for isolated genomic DNA,” the brief said.

Detta kan naturligtvis ha förödande konsekvenser för forskningen och därmed allas vår hälsa (oavsett statens försäkran om att så inte är fallet). Men vad är då deras argument för deras nya inställning?

The issue of gene patents has long been a controversial and emotional one. Opponents say that genes are products of nature, not inventions, and should be the common heritage of mankind. They say that locking up basic genetic information in patents actually impedes medical progress.

But in its brief, the government said it now believed that the mere isolation of a gene, without further alteration or manipulation, does not change its nature.

“The chemical structure of native human genes is a product of nature, and it is no less a product of nature when that structure is ‘isolated’ from its natural environment than are cotton fibers that have been separated from cotton seeds or coal that has been extracted from the earth,” the brief said.

Premissen för argumentet är att allt som är en produkt av naturen tillhör alla. Men detsamma kan man ju säga om allt som människan ”isolerar” från sin ursprungliga position i naturen: olja, mjölk, vatten, järn, etc. Ska detta också tillhöra alla? (Det sekundära argumentet är att patent hämmar medicinska framsteg. Men det kommer jag inte att kommentera här.)

Att amerikanska justitiedepartementet säger att genpatent inte har någon som helst inverkan på forskningen tror jag inte ett dugg på. Det finns en rationell anledning att läkemedelsindustrin, som till skillnad från statliga byråkrater faktiskt har producerat någonting av värde, säger att sådana här patent är avgörande för framtagandet av framtidens läkemedel. Och anledningen är framför allt pengar.

(Justitiedepartementets brukar annars ”bidra” till produktionen av värden i världen, genom att gå efter de mest framgångsrika företagen som måste straffas eftersom de är alldeles för bra på att producera värdefulla produkter som miljontals människor, helt frivilligt, väljer framför alla andra alternativ, som således blir utkonkurrerade. Se deras kampanj mot Microsoft, Intel och nu Apple. Justitiedepartementet bryr sig inte alls om framstegens förutsättningar. Och de har, i vilket fall som helst, ingen aning om vad framstegen förutsätter.)

Det finns inget som säger att bara för att det kommer från naturen så bör det tillhöra alla. I synnerhet inte om någon har gjort ansträngningen för att komma åt den, använda den, utnyttja den, etc i just ett ”isolerat” tillstånd.

De säger att man inte förändrar genens natur genom att isolera den. Det är sant, men man skapar ändå någonting som vanligtvis inte existerar i naturen om det inte vore för mänskligt tänkande och handlande: nämligen genen i sitt isolerade tillstånd. Detta är en ny skapelse, en uppfinning. Varför ska man inte kunna patentera den precis som man kan patentera många andra nya skapelser?

Det är också värt att påpeka att det är ofta, i detta isolerade tillstånd, som genen får ett värde som det inte hade tidigare. Många ämnen eller gener som alltid har existerat hade inte något särskilt värde, förrän något kreativt geni kom på hur man kunde isolera det. Jäst är ett exempel. Adrenalin ett annat.

Justitiedepartementet i USA gör inte rätt i att ändra sin inställning till genpatent. Jag hoppas därför att det amerikanska patent- och registreringsverket inte (tvingas) ta till sig samma inställning. Det vore nämligen förödande för medicinska framsteg.

Tänkande och tvång

Carl Svanberg1 kommentar

När man studerar människans historia då upptäcker man att i en del perioder så gjordes många och stora framsteg inom alla möjliga områden: konst, filosofi, vetenskap, teknologi, ekonomi, politik. I en del periodes gjordes däremot få och små framsteg. I en del gjordes inga framsteg alls. Tvärtom. Och vi kan se samma sak idag. I vissa delar av världen sker det enorma framsteg och i vissa delar sker det inga framsteg alls. Om man studerar alla dessa perioder och delar av världen ser man snabbt ett mönster: när människan är mer fri då görs fler framsteg när människan är mindre fri sker färre eller inga framsteg.

Detta bör leda en nyfiken och välvillig själ – en själ som värdesätter mänskligt liv och välbefinnande – att fråga sig: Varför blomstrar utvecklingen när människor är fria? Varför stagnerar utvecklingen när människor förtrycks? Förklaringen är att alla värden och framsteg kräver tänkande, men människan kan inte tänka under tvång.

Att tvång, initierandet av fysiskt våld eller hot om att initiera fysiskt våld, kan stoppa folk från att göra som de vill är ganska okontroversiellt. Vad som är mer kontroversiellt är den unika objektivistiska idén att tvång stoppar tänkande. Detta förhållande mellan tänkande och tvång är vad jag tänker klargöra i denna essä.

För att se hur tvång stoppar tänkandet är det bra om man först kan se kopplingen mellan vilja och tänkande. När man stoppar folk från att göra som de vill då stoppar man dem också från att handla i enlighet med deras tänkande. För vad beror våra begär på? De beror på vårt tänkande. Våra känslor är ett uttryck för våra värden, idéer och kunskap. Så när man stoppar folk från att handla som de vill stoppar man också från att handla i enlighet med deras tänkande. Men det går djupare än så. Man stoppar inte bara folk från att handla i enlighet med deras tänkande (vilket vore illa nog). Man stoppar också själva tänkandet.

Detta blir lättare att se om man har en klar uppfattning om vad vi gör när vi tänker. Att tänka är, i essentiella termer, att identifiera och integrera fakta. Detta är vad vi gör när vi tänker, söker kunskap, söker förståelse och söker lösa problem.

Ta Thomas Edison som genom att identifiera naturen hos olika material och sedan förena dem på rätt sätt kunde skapa den ena fantastiska uppfinningen efter den andra. Ta Galileo Galilei som genom att göra observationer och experiment kan koppla samman otaliga rörelser som vid en första anblick inte har någonting gemensamt. Ta Sherlock Holmes som avslöjar mördaren genom att göra observationer, samla in alla bevis och sedan ”lägger ihop ett och ett”. Ta Gregory House som genom att identifiera och koppla ihop patientens olika syndrom kan ge en diagnos.

När man vet vad det innebär att tänka, då blir det också lättare att se hur tvång gör det omöjligt att tänka om och när man lyder under tvång. För vad är det som händer om man lyder under tvång? I samma ögonblick som du underkastar dig tvång gör du fakta irrelevanta för ditt tänkande. Men du kan inte tänka om du gör fakta irrelevanta. Därför är det *omöjligt* att tänka under tvång.

Det måste understrykas att detta är *inte* en fråga om fri vilja. Och det är *inte* en fråga om motivation. Ja, fri vilja och motivation spelar roll. Om du inte känner för att tänka eftersom eftersom du bara ser en massa höga skatter och annat elände framför dig, då lär du inte heller tänka. Och detta vore då ett uttryck för din fria vilja. Men detta är inte vad jag pratar om här. Jag menar att även om du vill tänka så *kan* du ändå inte tänka under tvång. Det är en fråga om tänkandets natur och villkor.

Anta att du har en sadistisk matematiklärare som ger dig ett tal på måfå, t ex ”1 + 1”, och sedan säger han: ”Räkna. Men om du använder dig av något av de fyra räknesätten då blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Ingenting. Vad som händer är att du får två helt oförenliga och *paralyserande* instruktioner: ”Räkna – men räkna inte”.

Men det är inte bara när man tvingas ignorera vad man vet (vilket tvingar fram en olöslig och paralyserande konflikt i ens tänkande), som ens tänkande paralyseras. Ens tänkande kan även paralyseras om du tvingas ta hänsyn till det (såvitt du vet) irrelevanta och godtyckliga. För att se detta anta att din sadistiske matematiklärare istället säger: ”Räkna ut 1 + 1 + fdsfds. Du måste ta hänsyn till fdsfds. Annars blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Återigen ingenting.

Faktum är att ditt tänkande skulle paralyseras av det irrelevanta och/eller godtyckliga, även om du inte var placerad under någons tvång. Allt som krävs är att du själv låter det influera ditt tänkande. Detta beror på att det finns helt enkelt inget du kan göra med det irrelevanta eller godtyckliga när du tänker.

Kom ihåg att tänkande har två essentiella steg: identifikation och integration. Om du stoppar det ena, då blir också det andra omöjligt – och vice versa.

Låt oss anta att Sherlock Holmes ska utreda ett mord. Om Holmes är fri att tänka vore detta inget problem. Men hur ska han kunna göra sin utredning, om man förbjuder honom att intervjua vittnen, besöka brottsplatsen eller ta fingeravtryck? Då stoppar man honom från att tänka eftersom det inte finns något för honom att tänka på. Allt han kan göra är att ägna sig åt godtyckliga spekulationer, men det är inte tänkande.

Även om man låter honom intervjua vittnen, besöka brottsplatsen och ta fingeravtryck, så hjälper det inte om man samtidigt tvingar honom att i förväg, innan man har några bevis, utesluta vissa personer som misstänkta. Sherlock Holmes kan omöjligen veta vem som är mördaren innan han har samlat ihop och integrerat alla tillgängliga bevis. Så genom att i förväg utesluta vissa personer från utredningen blir han tvungen att göra bevisen och var de leder honom irrelevanta.

Som detta exempel illustrerar spelar det ingen roll om man å ena sidan lämnar dig fri att koppla samman fakta om du är förbjuden från att samla ihop fakta eller om du är fri att samla ihop fakta om du är förbjuden från att koppla samman dem. I båda fall stoppas ditt tänkande. Sherlock Holmes konfrontreras nämligen med följande oförenliga instruktioner: ”Identifiera och integrera fakta – men identifiera och integrera inte några fakta” eller: ”Tänk – men tänk inte”. Resultatet är att hans tänkande *paralyseras* fullständigt.

Låt mig nu klargöra ett och annat innan jag fortsätter.

Du kan *fantisera* om vad du skulle göra om du var fri. Men efter ett tag kan man nog inte ens göra det eftersom om man är rationell och inte har någon anledning att tro att man kommer att bli fri i framtiden, då blir det till slut svårt att hålla liv i fantasierna. Det är därför som folk som lever under diktaturer tenderar att vara kortsiktiga i sitt tänkande och sakna framtidstro.

Även under tvång kan du naturligtvis svara korrekt på många frågor. Så om din sadistiske matematiklärare ber dig att rabbla upp femmans tabell då kan du även göra det under pistolhot. Det är fråga om automatiserad kunskap. Och visst kan du under tvång gå med på att rabbla upp saker som du inte tror på eller förstår och som inte har någonting med verkligheten att göra. Men det är inte att tänka.

Förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader. Ju mer frihet, desto mer kan du tänka och vice versa. Du kan till exempel tänka på hur du ska undgå tvånget genom att utnyttja olika kryphål i lagen eller jobba svart eller smuggla in varor över gränserna eller genom att fly från arbetslägret eller landet eller göra en revolution. Även om du lever i en totalitär diktatur kan du fortsätta att tänka, i hemlighet, om du får vara ensam tillräckligt länge. (Det är bland annat därför totalitära diktaturer avlyssnar och spionerar på sin egen befolkning.)

Men trots att förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader är det svårt att ”isolera” tvångets inverkan över tänkandet. Detta har dels att göra med att allt i världen hänger samman (på grund av lagen om orsak och verkan) och dels att all kunskap hänger samman (eftersom det bara finns en värld). Det är därför ofta bara en tidsfråga innan tvång som stoppar dig att tänka på en sak också stoppar dig från att tänka på en annan sak.

Låt mig konkretisera hur det faktum att allt i världen hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man förbjuder honom från att använda sig av de material som den faktiskt består av? Hur ska Galileo Galilei kunna göra det tänkande som krävs för att upptäcka att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att använda sig av teleskopet? Hur ska Sherlock Holmes kunna göra det tänkande som krävs för att lösa brott – om han förbjuds från att använda sig av sitt förstorningsglas? Hur ska Gregory House kunna göra det tänkande som krävs för att göra en riktig diagnos – om han förbjuds från att använda sig av CAT scans? Hur kommer det sig förresten att du kan ta till dig det jag säger? Därför att du kan läsa. Hur långt skulle du komma i ditt tänkande om någon förbjöd dig från att lära dig att läsa?

Studerar man vetenskapens historia ser många exempel på hur vetenskapliga upptäckter gör teknologiska framsteg möjligt vilket i sin tur gör ytterligare vetenskapliga framsteg möjliga. Teleskopets roll är ett bra exempel på det. Det råder en växelverkan. Så stoppar man vetenskap då stoppar man även teknologiska framsteg som i sin tur stoppar framtida vetenskapsmän från att göra nya upptäckter, och vice versa.

Låt mig nu konkretisera hur det faktum att all vår kunskap hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man kriminaliserar allt tänkande kring elektricitet eller kemi? Hur ska Galileo kunna göra det tänkande som krävs för att komma fram till att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att komma fram till slutsatser som strider med kyrkans dogma om himlakropparnas perfektion? Hur ska Sherlock Holmes kunna lösa några brott – om han inte får koppla ihop bevisen med sina kunskaper om mänsklig psykologi? Hur ska Gregory House kunna göra en diagnos – om han inte får koppla ihop syndromen med sina kunskaper om mänsklig anatomi? (Låt mig då påminna läsaren om att det fram tills nyligen fanns en ”tankeförbudsparagraf” som kraftigt hämmade all kärnkraftsforskning i Sverige.)

Vi kan också se hur det faktum att allt i världen hänger samman, inklusive all kunskap, även gäller i ett större och längre perspektiv. Ta den industriella revolutionen. Vad, bland annat, gjorde den möjlig? Teknologiska framsteg. Vad gjorde dem möjliga? Den vetenskapliga revolutionen. Den industriella revolutionen förutsätte, i termer av orsak och verkan, en massa kunskap: fysik, kemi, elektricitet, magnetism, metallurgi, arkitektur, ingenjörskonst, etc. Hade man stoppat den vetenskapliga revolutionen, då skulle den industriella revolutionen varit omöjlig. Och om man studerar vetenskapens historia då ser man hur upptäckter inom ett område (t ex astronomi) leder till nya upptäckter inom andra områden (t ex fysik), och hur varje ny upptäckt inom ett område också förstärker och berikar slutsatserna inom andra områden (t ex att fysik förstärker och berikar slutsatserna inom kemi). Vad allt detta illustrerar är att om man hämmar eller stoppar tänkandet inom ett kunskapsområde, kommer det även att hämma eller stoppa tänkandet inom andra kunskapsområden. Så stoppar man människor från att tänka på en del saker, då tenderar man också att stoppa tänkandet på andra saker.

Observera vilka tänkare som hämmas först och mest: de som tänker bäst och mest; de mest rationella, långsiktiga och kreativa tänkarna. Detta bör inte komma som någon överraskning. Det är ju trots allt de mest kreativa tänkarna som före alla andra ser samband mellan olika saker, som ser möjligheterna, som ser längre. Det är just precis därför de, före alla andra, ser hur tvånget ”isolerat” till ett område kommer att hämma eller stoppa dem inom andra områden.

Därför är det inget mysterium att primitiva metoder för att producera kan gå i arv i generation efter generation, även i totalitära samhällen, medan nästan inga andra framsteg sker i övrigt. Det är nämligen inte de som tänker minst utan de som tänker mest som hämmas i första hand. Tänkarna, filosoferna, uppfinnarna, vetenskapsmännen, konstnärerna, etc. Det är därför de inte lämnar samma avtryck i de ofria perioderna av människans historia som under de fria perioderna. Det är också därför de blomstrar i de fria delarna av världen idag men inte i de ofria delarna.

Förhållandet mellan tänkande och tvång – varför tvång stoppar tänkande – bör vara klart nu. Således bör det vara klart *varför* människans liv och tillvaro blomstrar när hon är fri och varför hennes liv och tillvaro hämmas och förstörs när hon är ofri. Således bör det också vara klart *varför* frihet är människans grundläggande sociala behov.

*

Får du ut något av detta? Uppskattar du mitt skrivande? Vill du se mer av det i framtiden? Gör då gärna en donation via Paypal. (Om ni inte vill använda er av Paypal då kan ni kontakta mig via email: carl.svanberg@gmail.com så har jag ett alternativ.) Tack!

Ground Zero-moskén

Carl Svanberg6 kommentarer

Det finns ingen rätt att bygga någon moské vid Ground Zero. Varken religionsfrihet, yttrandefrihet eller egendomsrätten ger dig eller någon annan rätt att bygga denna moské.

Alla principer är kontextuella. Religionsfrihet betyder inte att du har rätt att göra vad som helst i din religions namn. Du har t ex inte rätt att låta dina barn dö eftersom du vägrar skicka dem till ett sjukhus av religiösa skäl. Yttrandefrihet betyder inte att du har rätt att göra vad som helst i yttrandefrihetens namn. Du har t ex inte rätt att mordhota människor. Egendomsrätten betyder inte att du har rätt att göra vad som helst med din egendom. Du har t ex inte rätt att skjuta andra människor med din pistol med motiveringen att det är din egendom.

Jihadister, och islamiska stater som backar upp dem, är i krig med väst. I ett krig så är landets stridsvilja avgörande för att man ska vinna kriget. Stridsmoralen är minst lika viktig (om inte viktigare), som landets materiella förmåga att föra krig. Om man inte gör slut på fiendens stridsvilja då kommer man bara tvingas konfrontera dem igen vid ett senare tillfälle. Jämför hur första världskriget slutade med hur andra världskriget slutade. Jämför hur andra världskriget slutade med hur Koreakriget slutade. (Se för fler exempel John Lewis bok Nothing Less Than Victory.)

Att jobba för att försvaga moralen i ditt eget land och/eller jobba för att stärka moralen hos fienden det är att jobba för fiendens sak. Det är landsförräderi och det finns inget sådant som en ”rätt till landsförräderi”. ”Tokyo Rose” dömdes till tio år i fängelse för att hon propagerade för Japan mot USA under andra världskriget. ”Lord Haw Haw” dömdes till döden för att han propagerade för Tyskland och mot Storbritannien under andra världskriget.

Hotet mot den västerländska civilisationen är existentiellt. Inte på grund av fiendens materiella förmåga att föra krig mot väst, utan på grund av västvärldens sviktande stridsvilja. Vågar vi verkligen föreställa oss vad som kommer att hända om västvärldens stridsvilja bryts ned fullständigt?

Den symboliska innebörden av en moské vid Ground Zero för västerlänningar och jihadisterna är uppenbar. Denna moské är, i denna kontext, därför inget annat än en gigantisk propagandaseger för jihadisterna. Den kommer att försvaga stridsviljan i väst och stärka stridsviljan hos jihadisterna. Därför utgör den ett hot. Därför finns inget sådant som en ”rätt att göra propaganda för fiendens sak”. Därför har imam Feisal Abdul Rauf ingen rätt att bygga denna moské vid Ground Zero.

Imam Raufs egna motiv för att bygga moskén spelar ingen roll. Ändå är hans påstådda motiv för att bygga moskén avslöjande. Officiellt var syftet att ”bygga broar” mellan islam och väst. Men om detta var syftet då borde det vara uppenbart redan från början att detta var dömt att misslyckas. Och om han inte kunde förstå hur allmänheten skulle reagera i förväg, vet han i alla fall nu vad allmänheten i Amerika tycker om detta projekt. Det är inte så här man ”bygger broar”. Det är snarare så här man ”bränner broar”. Men inte får detta Rauf att ändra sina planer. Detta är det första tecknet på att hans riktiga avsikt aldrig var att bygga några broar. Nyligen sade Rauf i en intervju att om han flyttar på moskén då kommer många muslimer i Mellanöstern att tolka det som en attack på islam, vilket kan få dem att, som vanligt, reagera våldsamt och ociviliserat. Alltså vad imam Rauf – företrädare för ”fredens religion” – nu ger oss är ett illa dolt hot: ”Låt mig bygga moskén, annars!”

Om detta inte är tillräckligt för att se igenom imam Rauf och hans rationaliseringar, då vill jag bara påminna er om att detta är samma person som vägrar fördöma Hamas som en terroristorganisation. Det finns dessutom saker som tyder på att han har vissa faktiska terrorkopplingar.

I en rationell kultur, med ett rationellt politiskt ledarskap, så skulle man naturligtvis stoppat byggandet för länge sedan. (Faktum är att det förmodligen aldrig hade varit någon diskussion om moskén eftersom man för länge sedan hade förklarat krig mot Iran och vunnit det.) Men nu lever vi inte i en rationell kultur och det finns absolut inget rationellt politiskt ledarskap. Så vad göra för att stoppa moskén?

Om man värdesätter den västerländska civilisationen, om man värdesätter sin frihet, då bör man göra allt man kan inom lagens ramverk för att stoppa moskén. Man bör inte bara bojkotta alla som är inblandade i projektet, man bör även ta till alla tänkbara lagar för att stoppa byggandet. Det spelar ingen roll om lagarna är illegitima. Om våra politiska ledare vägrar göra sina jobb, och man som medborgare inte lämnas några andra lagliga alternativ, då tar man vad man har. Om allt du har är illegitima plan- och bygglagar då är det vad du tar.

Om du kan bli friad från ett brott som du inte har begått med hjälp av en laglig teknikalitet som kanske inte hör hemma i ett fritt samhälle, då tar du naturligtvis den chansen utan att blunda. Om man på samma sätt kan stoppa denna moské med hjälp av en laglig teknikalitet som kanske inte hör hemma i ett fritt samhälle, för att på så sätt hejda jihadisterna från att döma västvärlden till döden, då bör man definitivt ta den chansen utan att blunda.

Principen här är densamma som när det kommer till att ta emot bidrag. Det är inte fel att ta emot bidrag om du på moraliska och principiella grunder argumenterar för att välfärdsstaten som sådan ska avskaffas. Du bör se det som ett sätt att få tillbaka lite av dina egna pengar som du har betalat in i skatt. Du ser det alltså som ett moraliskt sätt att undvika bli en martyr för välfärdsstaten. Om det är en skam och tragedi att låta sig själv bli en martyr för välfärdsstaten, då är det en oförlåtlig skam och tragedi att låta den västerländska civilisationen bli en martyr på grund av illegitima plan- och bygglagar. Så länge du på moraliska och principiella grunder argumenterar för att dessa illegitima lagar ska avskaffas, har du rätt att använda dig av dem för att säkra västvärldens överlevnad.

Barns rättigheter

Carl Svanberg22 kommentarer

En del förvirrade libertarianer tror att barn inte har rätt att bli omhändertagna. De har fått för sig detta eftersom de har läst någonstans att rätten till liv inte implicerar att andra har några positiva skyldigheter. Det är sant. Rätten till liv är rätten att handla för att tjäna sin egen överlevnad, inte rätten till alla de saker som krävs för att överleva, eftersom det skulle implicera ett slaveri. Men det följer ändå inte att föräldrar skulle ha en rätt att försumma sina barn till döden.

Kom ihåg att alla rationella principer är kontextuella. Så normalt sett, i en vuxen kontext, betyder rätten till liv inte att man har rätt att kräva av andra att de ska ta hand om en. Barn har precis som alla andra människor rätt till liv, men deras rätt till liv måste tillämpas på ett annat sätt på grund av att kontexten är annorlunda. Barn har visst rätt att bli omhändertagna av sina föräldrar (eller någon annan laglig förmyndare) och den rätten följer av rätten till liv.

Man kan inte skapa små människor som är hjälplösa, och dessutom lagligen förbjudna från att ta hand om sig själva i den mån de kan, och sedan påstå att man inte har ett ansvar att ta hand om dem. Föräldrarna tar på sig det ansvaret när de väljer att bli föräldrar. (Det spelar ingen roll om man blir gravid och inte vet om det. Man har, som vuxen, ett ansvar att hålla koll på sådana här saker och att inte ha sex utan att veta vad man håller på med eller vad det kan ha för följder.)

Om det inte passar sig får mamman göra en abort eller, om det är för sent, får föräldrarna adoptera bort barnet till några som kan och vill ta hand om det istället. Om föräldrarna istället överger barnet eller på annat sätt försummar det, så att det dör, då är de skyldiga till mord och ska dömas till livstid (eller döden).

Situationen är direkt jämförbar med att jag tar dig ut på en båttur och kastar dig ut mitt i det iskalla havet, mitt i natten, och sedan lämnar dig där med ett rationalistiskt, kontextlöst argument som: ”Det är ju min båt och jag har rätt till egendom, därför har jag rätt att bestämma vem som får vara på min båt eller inte. Och nu bestämmer jag att du inte längre får vara på min båt. Och eftersom rätten till liv inte implicerar att jag har någon skyldighet att se efter din välfärd, är ditt öde inte mitt ansvar”. Om jag gör det och du dör i havet, då är jag en mördare.

Eftersom barn inte kan ta hand om sig själva och eftersom föräldrarna är ansvariga för att de finns och befinner sig i den här (tillfälliga) situationen måste föräldrarna, som barnens förmyndare, utöva deras rätt till liv åt dem. Vilket betyder att de måste ta hand om dem: ge dem mat, kläder, boende, utbildning, etc. Det är vad barnens rätt till liv faktiskt innebär.

Behöver USA en empatisk domare?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jeremy Rifkin, i The Huffington Post, förundras över att Obama numera inte öppet talar om behovet av en ny domare med ”empati” i USA:s högsta domstol. Förra året fick Obama en massa uppmärksamhet när han sade att han ville se en sådan domare i samband med att han nominerade Sonia Sotomayor. Varför var det så många som reagerade mot tanken på en ”empatisk” domare? Rifkin identifierar problemet i en ”falsk” människosyn:

For the past two hundred years, we have lived with a rather skewed idea about human nature that took root at the very beginning of the market economy and nation-state era. The Enlightenment philosophers — John Locke, Adam Smith, Marquis de Condorcet, Benjamin Franklin, etc. — came to believe that human beings are rational and detached creatures, competitive in nature, self-interested to the core, utilitarian in spirit, and driven by the need to secure their own autonomy. Consequently, we have placed in high regard the qualities of being non-emotional, detached and objective in our social relations and embedded these notions in our educational system, business practices and governance.

Men denna syn på människan är, som sagt, fel enligt Rifkin: ”Evolutionary biologists, neuro-cognitive scientists and child development researchers are discovering that human beings are biologically predisposed to be empathic and that our core nature is not to be rational, detached and competitive, as many of the Enlightenment philosophers suggest, but affectionate, highly social, cooperative and interdependent. Homo sapien is giving way to homo empathicus”.

Lägg märke till den koppling Rikfin själv medger, om än bara implicit: vi har här en koppling mellan å ena sidan förnuft, egoism och kapitalism och å andra sidan känslor, altruism och…? Han säger inte det rakt ut. Det finns nog en anledning till det.

Upplysningens ideal gav oss USA. Revolten mot Upplysningens ideal gav oss Nazityskland och Sovjetunionen. Ändå är det Upplysningens ideal som Rifkin explicit revolterar emot.

Nästa steg i Rifkins analys är att ställa upp det ena falska alternativet efter det andra; syftet är att måla in oss i ett hörn. Upplysningsfilosoferna gjorde många fel och misstag. Många av dem trodde att tänkande och känslor i bästa fall inte hade med varandra att göra och i värsta fall stod i konflikt med varandra. Men eftersom vi bör gå efter förnuftet, enligt Upplysningsens ideal, känner sig Rifkin berättigad i att ge oss följande nidbild som representant för människan, ”det rationella djuret”:

The Enlightenment view of the ideal human being is characterized and satirized in the popular television series Star Trek. Mr. Spock, the rational being from the planet Vulcan, resembles human beings on Earth in physical appearance but is devoid of the capacity to express human feeling and emotions. His continuous interplay with the very emotional Captain Kirk is one of the main motifs of the show. In crisis situations, his judgments, although completely rational, often lack the empathy necessary to appropriately address the social reality at hand. His cool, detached, and disembodied persona fails to grasp the underlying emotional drama being played out and, as a result, his suggestions are often overruled. One suspects that many of the critics of the empathic litmus test for a Supreme Court nominee would prefer to nominate a Mr. Spock, as opposed to a Solomon, Jesus or Martin Luther King, to the highest court of the land.

Det blir lättare att förstå vad Rifkin försöker säga här om man känner till att många filosofer menar att moralen kommer från våra känslor. Så vad han presenterar här är egentligen två falska alternativ: Mr Spock vs människan och förnuft vs känslorna, dvs förnuft vs moralen. Mr Spock är inte bara omänsklig i sin oförmåga att ha känslor, han är också oförmögen att fullt ut förstå de moraliska implikationerna av situationen han står inför.

Men de falska alternativen tar inte slut där. Empati eller känslorna är inte bara grunden till moralen, de är också grunden för ett fungerande samhälle:

A heightened empathic sentiment is ”the invisible hand” that makes it possible for large numbers of people, unrelated by blood ties, to none-the-less create social bonds in more complex, interdependent and integrated societies. When we say to civilize, we mean to empathize.

Without empathy, it would be impossible to imagine a social life and the organization of society. Try to conjure up a society of detached rationalists or narcissists, sociopaths or autistically challenged individuals. Society requires being social and being social requires empathic extension.

Som sagt, det ena falska alternativet efter det andra: Vi har Mr Spock och Ted Bundy på samma sida som förnuftet och på andra sidan har vi sociala, empatiska, kännande människor. Vi har känslornas överhöghet och civilisation på ena sidan, förnuftets överhöghet och samhällets förfall på andra sidan.

Poängen med att måla upp dessa falska alternativ är att vi, vid det här laget, ska säga: ”Om det där är vad förnuft och rationalitet innebär, då är det klart att vi inte har råd med förnuft och rationalitet. Det är hög tid att ge våra irrationella känslor en chans!”

Så vad har allt detta att göra med vem som bör bli nästa domare i USA:s högsta domstol? Svaret är allt: ”We need to appreciate the inextricable connection between the core values that govern our society and legal system and empathic sensibility. Our nation is founded on the cardinal principles of freedom, equality and democracy. Our laws, at least in theory, are supposed to reflect the institutionalization of these basic values. All three of these values, however, flow directly from our ability to empathize”. Och: ”If the fundamental values that make up the heart of the American legal system are freedom, equality and democracy and those values, in turn, flourish or wither to the extent that empathy is nourished or thwarted by society, then doesn’t it stand to reason that the ultimate litmus test for a Supreme Court nominee ought to be the empathic maturity that he or she brings to the task of interpreting American laws?”

Ja, Rifkin säger här, rakt ut, att huruvida amerikanernas yttrandefrihet, religionsfrihet, rätt till abort, med mera, bör hänga på domarnas förmåga att tolka lagarna med deras känslor, inte deras förnuft!

Eftersom frihet, likhet inför lagen och demokrati vilar på våra känslor, inte förnuftet, vad säger man då om någon känner att frihet betyder ”frihet från fattigdom”? Vad händer då med vår frihet? Hur mycket likhet inför lagen kan vi förvänta oss när domarna går på deras empati med offret såväl som förövaren? Och vad händer när majoriteten känner att de har rätt att förslava minoriteten? Man kan inte försvara frihet på oförnuftiga grunder.

Nej, vi ska vara glada över att Obama inte längre öppet söker ”empatiska” domare. Om nu Obama bara kunde söka en frihetsvänlig, pro-amerikansk domare, istället för det etatistiska bottenskrap som går vid namnet Elena Kagan.

Privata skolor i slummen

Carl Svanberg1 kommentar

The Boston Globe skriver om hur fattiga människor, över hela världen, söker sig till privata skolor när de offentliga skolorna inte levererar. Ett exempel från Indien:

[T]he school [MA Ideal]–a private, small-scale venture–is not situated in a plush upper-middle-class neighborhood. Instead, it is tucked away in Kishanbagh, a sprawling slum of low-slung concrete huts, tin-roofed shanties, and bare-bellied children who gambol with skinny, underfed dogs. And the average fee at MA Ideal High School? About $3 per month–one-20th the cost of a typical private school in India.

MA Ideal is part of a grass-roots private school movement that has spread through India in the last two decades. Kishanbagh, a 5-square-kilometer patch of land, has 28 low-cost private schools, while India itself has some 300,000, each a buzzing hive of teaching, learning, and extracurricular activity. These schools offer poor residents across the country an alternative to the inefficient public school system. In Kishanbagh, for example, the local public school is a cavernous building where teachers rarely show up, toilets regularly overflow, and classes are almost never held. In the western world, private schools are associated with high fees and plentiful resources, but Hyderabad’s schools succeed by focusing on efficiency and accountability.

Principals like Mohammed Saleem of the nearby Adams High School say that fierce competition between schools forces institutes to strive toward providing the best education they can. ’’We have to listen to parents because otherwise they will admit their children to a different school. I have to constantly find new ways to keep parents interested in my school,” says Saleem.

Inte undra på att de fattiga söker sig till privata skolor så fort de får en möjlighet. Konkurrensen mellan privata skolor ger nämligen resultat: ”The results have been so impressive that some researchers are now suggesting that low-cost private schools might be the answer to educating the world’s poor”, skriver The Boston Globe.

Läs hela artikeln här.

Ett lämmeltåg

Carl SvanbergLämna en kommentar

DN Debatt:

”Vi ser en strävan att åstadkomma ideologiskifte i mediepolitiken. Utgångspukten är inte att värna yttrandefrihet och publicistiska värden. Utgångspunkten är i stället marknadens frihet som sådan. Detta är en syn som saknar förankring i public service-traditionen.”

”Tidningssverige har med rätta varit stolt över Tryckfrihetsförordningen och hävdat att den exklusivt bör utgöra regelram för det tryckta ordet. Tidningsutgivarna har traditionellt värjt sig mot att konkurrenslagstiftningen skulle vara överordnad Tryckfrihetsförordningen.

Det vore klädsamt om de stora tidningsutgivarna vore konsekventa och hävdade samma princip när det gäller radio och tv. Också vår publicistiska verksamhet bör värnas genom ett tydligt och stabilt regelverk som ger största möjliga publicistiska frihet och oberoende.”

Så skriver Mats Segfors och Cilla Benkö, cheferna för Sveriges Radio, i DN Debatt den 14 maj 2010.

DN ger oss lite mer bakgrund:

EU försvarar public service demokratiska värden, men månar samtidigt om öppen konkurrens och fri rörlighet. Medlemsstaternas stöd till public service-bolagen är därför känsligt, eftersom det gynnar vissa aktörer. Frågan ställs på sin spets när public service, som nu är fallet, storsatsar på webben. EU-kommissionen införde 2009 en ny regel om en särskild prövning innan public service-bolag får utveckla nya tjänster. Där ska samhällsvärdet vägas mot eventuella negativa effekter på marknaden. Kommer tjänsterna att försvåra för andra medier och försämra mångfalden?

Hur ska vi förstå dessa besynnerliga påståenden? Det är uppenbart att cheferna för Sveriges Radio, såväl som många andra, tror att det finns olika värden och principer, men det finns ingen nödvändig koppling mellan dem.

De tror att vi kan välja och vraka, hur som helst, efter vad som känns rätt eller har demokratiskt stöd eller verkar praktiskt för stunden. Vi kan ha lite yttrandefrihet, lite konkurrensfrihet, lite rörelsefrihet. Ibland är en del principer överordnade andra, ibland inte. I vilket fall som helst ska inga grundläggande principer bestämma förhållandet här. Ingen grundläggande idé ska vara avgörande. Inget är absolut, inget är bestämt. Allt är öppet för debatt, omröstningar och förhandlingar. Och detta är egentligen allt de begär, att vi ska diskutera fram en ny ordning mellan yttrandefrihet och konkurrensfrihet inom EU.

Vad är det för filosofi som ligger bakom denna mentalitet? Fundera på det medan du begrundar följande:

Detta är ett exempel på hur begreppslig förvirring i kombination med okunskap, angående rättigheter, gör vår frihet till en förhandlingsbar fråga. Man ser på rättigheter som privilegier som samhället ger och tar. Med denna syn på rättigheter, då är alla våra rättigheter och all vår frihet en fråga öppen för omröstning. För i praktiken betyder det att majoriteten ger och gruppen tar.

Detta är ett exempel på hur kollektivism, oavsett form, är fundamentalt oförenligt med all frihet, inte minst vår yttrandefrihet, eftersom om staten ska bestämma vem som får säga vad, vem som får bedriva TV eller radio eller tidningar, beroende på om det ”tjänar samhället” eller inte, som av nödvändighet byråkrater eller en demokratisk majoritet i något parlament, bestämmer på godtyckliga grunder, då har vi ingen riktig yttrandefrihet. Då kan nämligen staten, när den dömer det lämpligt, tysta en – med våld.

(Observera att socialister anser att staten bör stoppa alla nazister från att demonstrera på ”våra gator”. Gemensamt ägande, dvs socialism, må resultera i ”demokratisk socialism”, men som denna mentalitet tydligt visar betyder det också slutet på vår frihet. Så mycket för att demokratisk socialism skulle vara annorlunda än totalitär socialism.)

Folk i allmänhet vet inte vad rättigheter är eller, som följd, vad yttrandefrihet är eller vad konkurrensfrihet är. De vet inte att staten inte har en säg i frågan, moraliskt sett, och de vet inte att det är vansinnigt att staten ska väga värdet av yttrandefrihet för samhället mot värdet av konkurrensfrihet för samhället. Hur ska staten göra det? På vilka grunder? Hur mäter man det? Det går inte. I praktiken blir det bara intressegrupper, den med bäst kontakter, den som skriker högst, som bestämmer hur mycket vår frihet ska inskränkas.

Och eftersom folk i allmänhet inte heller känner till skillnaden mellan ekonomisk makt och politisk makt, dvs makten att producera och makten att tvinga, gör folk ingen skillnad på när staten tystar folk med våld och när marknadskrafterna får en radiostation att stängas till följd av för få lyssnare. När denna avgörande distinktion är borta då verkar det också rimligt att se de privata mediebolagens klagan över hur statliga medier, uppbackade med våld, hotar deras möjligheter att förtjäna en rättvis profit på en fri marknad, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Detta är ett exempel på hur konkurrenslagar kan användas, inte bara för att strya vår ekonomiska frihet och straffa de mest produktiva och framgångsrika aktörerna på marknaden, utan även för att strypa vår intellektuella frihet, yttrandefriheten. Och denna observation är avgörande för att förstå roten till alla sådana här förvirrade och farliga resonemang. Detta är nämligen ytterligare ett exempel på att det inte finns någon essentiell skillnad på ekonomisk frihet och intellektuell frihet. Du kan inte inskränka den ena utan att inskränka den andra.

Sanningen är att både yttrandefriheten, mötesfriheten, konkurrensfriheten, rörelsefriheten och många andra sådana här friheter är alla uttryck för en och samma princip: principen om individens rättigheter. Inte nödvändigtvis explicit, men implicit. Dessa fri- och rättigheter erkändes nämligen i lagen som en följd av Upplysningens liberala tänkare förde en lång intellektuell strid för dessa fri- och rättigheter. Och de gjorde det på ideologiska grunder. De gjorde det med hänvisning till principen om individens rättigheter. De lät sig också inspireras av USA:s grundande fäder som i sin tur fann sin inspiration från som naturrättsfilosofer som John Locke.

Det krävs en förmåga och vilja att tänka och förstå saker och ting i begreppsliga, principiella termer, för att se detta, för att dra korrekta slutsatser om vad som står på spel och vad som orsakar denna inskränkning av vår frihet. Det finns många samverkande idéer, idéer som alla förstärker varandra, som alla knuffar oss i en riktning: mot mindre frihet, mot mer statlig kontroll över våra liv.

Det finns dock en idé som är mer dominerande än de andra. Det är den anti-begreppsliga mentaliteten som ligger bakom alla resonemang om att allt är förhandlingsbart, inklusive verkligheten, och att vi ska behandla varje värde eller princip som en isolerad konkret, skilt från varandra och från den större bilden och, inte minst, framtiden. Jag tror att ni kan se att de formuleringar jag citerade ovan är ett uttryck för pragmatismen.

(Tragiskt nog är många, som en direkt följd av pragmatismens fördummande inverkan, helt oförmögna att se och förstå vad det är som händer i världen, eller hur de själva är orsaken till problemen som de brottas med. Observera hur politiker kan säga att de inte tänker rädda bilindustrin som efter finanskrisen har fått ekonomiska problem. Men de tänker däremot rädda bankerna och lägger således grunden för en ny finanskris längre in i framtiden. De reflekterar inte över de långsiktiga konsekvenserna för i deras medvetande är varje kris är en unik företeelse och imorgon är ju en ny dag.)

I sin essens är pragmatism inget annat än en strävan efter att sänka vår mentala fokus från den begreppsliga nivån till den varseblivningsmässiga. Det är således en strävan efter att sänka vår medvetandenivå till djurens nivå. Tänkandet blir därefter (eller snarare uteblir); resultaten likaså. Kortsiktigt, instinktivt, ologiskt, etc. Detta är, tro det eller ej, att vara ”praktisk”. Att konsekvent och på filosofiska grunder förespråka principen om individens rättigheter, det är, tro det eller ej, att vara ”opraktisk”.

Tänk på detta nästa gång du hör en mycket förvirrad moderat pladdra om hur nödvändigt det är att vara pragmatisk, allt för att vi ska ha en chans att kanske sluta upp med en liten gnutta mer frihet inom ett område idag (t ex yttrandefriheten) men som inte ser att det sker till priset av mindre frihet inom ett annat område imorgon (t ex konkurrensfriheten).

Öppna ögonen

Carl Svanberg2 kommentarer

Alla dessa fega agnostiker som vägrar studera fakta, vägra ta reda på vad det handlar om, vägrar tänka, vägra se sanningen – utan bara glömmer bort, låtsas som att de inte vet, inte kan veta, att det är omöjligt att veta – och sedan rationaliserar alltsammans med att säga att inget viktigt står på spel. Ni bör skämmas. Vilka talar jag om? De som vägrar ta ställning för Israel och mot hennes fiender: militanta islamister.

Detta trots att det numera är lättare än någonsin att ta reda på sanningen tack vare Internet. Detta trots att bevisen är överväldigande till fördel för den ena parten. (Israel om någon undrar.) Detta trots att man måste vara den värsta verklighetsfrånvända, nihilistiska postmodernisten för att intala sig själv att det inte finns en objektiv sanning i frågan.

Vad står på spel? Varför ska man bry sig? I grund och botten är det en fråga om rättvisa. Men i det vidare perspektivet är det fråga om självförsvar. Israel bekämpar en gemensam fiende till västvärlden, vår civilization och vår frihet: islamisk fundamentalism.

Den som vill fortsätta blunda, stoppa huvudet i sanden, och rationalisera kan sluta läsa nu. Ni har, trots er förbannade agnosticism, redan bestämt er. Jag riktar mig bara till er som inte har bestämt sig för om ni tänker använda er av ert förnuft eller inte.

Jag kommer att göra den här konflikten ännu klarare och tydligare än vad den redan är. Och som vanligt är det de islamiska fundamentalisterna som gör konfliktens natur kristallklart. Via Diana Hsieh upptäckte jag en vidrig kvinna som verkligen lägger korten på borden när hon öppet säger varför hon ger Hamas sitt moraliska stöd.

Se videon här.

Den som behöver ännu mer – i ljuset av det överflöd av fakta som finns tillgängligt för vem som helst – för att kunna ta ställning, har jag svårt att ta på allvar som människa. De bör genast placera sig själva på ett mentalt vårdhem eftersom de har förlorat all kontakt med verkligheten. Moraliskt sett måste man fördöma dem för eftersom de evasioner som krävs för att nå ett sådant tillstånd är så fantastiskt omfattande att det inte finns någon ursäkt för det.

Reflektioner om Berlinmurens fall

Carl Svanberg3 kommentarer

Igår var det 20 år sedan Berlinmuren föll. Jag var bara ett litet barn när detta hände men det är ändå en av de viktigaste händelserna i mitt liv eftersom den har format hela min världsbild. Den lade grunden till mina första ideologiska och filosofiska övertygelser. Murens fall gav upphov till så många frågor: Vad var Berlinmuren? Varför byggdes den? Vad fanns bakom den?

Det första jag lärde mig var att muren fanns; före murens fall var nog jag inte riktigt medveten om den. Sedan fick jag reda på att murens syfte var att stoppa folk från att ta sig till väst. Det var svårt för mig att förstå hur det kunde ha funnits en sådan sak som en mur som stoppade människor från att röra sig fritt. Att veta att människor blev ihjälskjutna, mördade, när de försökte ta sig över muren ledde mig till slutsatsen att muren och allt den representerar är ont.

Jag lärde mig snabbt att muren hade med kommunismen att göra och att kommunismen följaktligen är ond. Jag visste som barn inte riktigt vad kommunism är eller varför den är ond. Min kunskap om kommunismen var ungefär på denna nivå: ”Jag vet att det finns en sådan sak som gift och jag vet att gift är dödligt, men jag vet inte varför det är dödligt”.

Så redan som liten visste jag att kommunismen är ond, men det var först när jag som tonåring börja intressera mig av politik som jag började lägga ned tid och möda på att försöka förstå mig på kommunismen som ideologi. I samma veva publicerades Kommunismens svarta bok och andra böcker på samma tema. I skolan lärde jag mig om nazisternas brott, men vi lärde oss aldrig om kommunisternas brott. Det fick jag lära mig själv. Så jag läste böcker och förbluffades över att kommunismen hade mördat och förslavat miljontals och åter miljontals människor, över hela världen. Jag ville nu verkligen veta varför kommunismen är ond.

Det skulle ta många år innan jag förstod, fullt ut, i fundamentala filosofiska termer varför kommunismen är ond; varför kommunismen, världen över, utan undantag slutade på samma sätt när man omsatte den i praktiken. Det skulle, bland annat, kräva att jag upptäckte Ayn Rand. Men jag visste som 15-åring att det inte var en slump. Men det närmsta jag hade till förklaring var att nazisterna var ute efter att mörda raser de inte gillade, medan kommunisterna var ute efter att mörda klasser de inte gillade. Därmed kunde jag se att både nazismen och kommunismen, i någon mening, är samma sak.

Jag hade många diskussioner med mina vänner och det är framför allt en diskussion som jag inte glömmer. En vän till mig sade att det är inget fel på kommunismen. Det är en ”god tanke”, som ”fungerar i teorin”. Men den kan inte fungera i praktiken. Varför? Därför att människor är onda. Varför är de onda? Därför att de är egoister, förklarade han. Till saken hör det att jag hade precis berättat hur kommunisterna med flit svälte ut sina ”klassfiender”. Därför svarade jag instinktivt: ”Så människor är egoister eftersom de vill leva?”

Först när jag började läsa Ayn Rand skulle jag förstå innebörden av detta meningsutbyte.

När jag var liten gjorde jag en mycket viktig observation under Gulfkriget. Som liten visste jag bara två saker: Saddam Hussein är ond och USA slåss mot honom. Alltså tyckte jag, naturligtvis, att de var ”the good guys”.

Senare fick jag lära mig att USA representerade kapitalismen och att USA stod upp mot Sovjetunionen, som jag visste var ett ondskefullt imperium. Följaktligen drog jag slutsatsen att det som USA representerade, kapitalismen, är gott. Men återigen visste jag inte riktigt vad kapitalismen är eller varför den är god. Min kunskap här var ungefär på samma nivå som min kunskap om kommunismen.

I ett avseende hade jag ”tur”. Jag hade en klasskamrat i grundskolan vars föräldrar kom från Östtyskland. Och när vi skulle göra ett skolarbete om Östtyskland gav de oss massor med hemska berättelser om hur dåligt allting var. Jag visste alltså redan som tonåring att människorna var fattiga i Östtyskland. Jag hade en klasskamrat vars föräldrar kom från Polen och han berättade att de lämnade Polen, så snabbt de kunde, eftersom det var så fattigt och hemskt under kommunismen. Sedan hade jag familjemedlemmar som hade besökt Östtyskland strax efter murens fall och de har berättat hur otroligt fattigt det var. Jag lärde mig senare, genom att läsa böcker, att det var samma sak i alla kommunistländer, utan undantag.

Jag lärde mig alltså att vi var rika här i det kapitalistiska väst och att folk var fattiga i det kommunistiska öst. Jag upptäckte att kapitalism leder till rikedom och att kommunism leder till fattigdom. Jag visste inte exakt varför, men jag visste att det måste ha med kapitalismens respektive kommunismens natur. Resultaten var nämligen de samma världen över, utan undantag. Så för att förstå varför blev jag intresserad av att studera nationalekonomisk litteratur, vilket var precis vad jag gjorde.

Jag läste som tonåring lite Milton Friedman och Friedrich Hayek och fick en primitiv förståelse för varför kapitalism leder till rikedom och kommunism leder till fattigdom. Det skulle dock ta många år innan svaret blev helt klart för mig. Jag var således inte helt nöjd. Så jag fortsatte jag att läsa och tänka.

Jag började läsa artiklar på Internet. Jag upptäckte hemsidor som http://www.Marknadskraften.com, http://www.CapMag.com och http://www.Capitalism.org. Jag stötte också på namnet Ayn Rand, men jag visste inte vem det var eller ens att det var en kvinna. Men så en dag, våren 1999, besökte jag biblioteket i Ljungby för att låna några nya böcker om samhällsfilosofi och nationalekonomi, kom jag i kontakt med den svenska översättningen av Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal.

Jag reagerade häftigt på vad jag läste. I mina ögon framstod Ayn Rand som radikal, genial, skrämmande, glasklar och obegriplig. Allt på samma gång. Jag varken kunde eller ville tro på allt hon sade. Samtidigt fanns det något som gjorde att jag inte kunde titta bort och ta in det hon sade. Och även när jag kände mig lite ”obekväm” inför ett argument, hade jag inget att sätta emot.

Ayn Rand fördömde inte bara altruismen, hon förespråkade dessutom egoism. Hon sade att man måste förespråka egoism för att kunna förespråka kapitalismen. Jag läste inte ut boken, utan lade den åt sidan. Men jag skulle, så klart, inte glömma bort Ayn Rand.

På den här tiden läste jag fortfarande ledar- och insändarsidorna med stort intresse. Denna läsning blev inte densamma efter jag hade läst lite Ayn Rand. Det som gjorde denna läsning till en så upplysande upplevelse att den nästan kan beskrivas som traumatisk, var att jag med mina egna ögon kunde se att Ayn Rand hade rätt.

Jag såg att socialisterna argumenterade för socialismen och mot kapitalismen på altruistiska grunder. Jag såg att borgarna argumenterade för kapitalismen på altruistiska grunder och mot socialismen på praktiska grunder. Och jag förstod först nu varför jag alltid hade tyckt att socialdemokraterna hade mycket mer styrka och passion i deras argumentation, medan borgarna var mesiga och veka inför socialdemokraterna. Det var dessa observationer som fick mig att börja läsa allt av Ayn Rand som jag kunde komma över.

Hösten 1999 var det tio år sedan Berlinmuren föll och ungefär samtidigt läste jag Ayn Rands bok Anthem för första gången. Först nu började jag förstå varför kommunismen är ond, varför den i praktiken måste sluta som den gjorde, som en direkt logisk följd av ideologins grundläggande filosofiska premisser. Och jag började sakta lära mig varför kapitalismen verkligen är ett okänt moraliskt ideal. Ända sedan dess har jag studerat Ayn Rands filosofi, objektivismen, och än idag lär jag mig något nytt. Och allt började med Berlinmurens fall.