En del förvirrade libertarianer tror att barn inte har rätt att bli omhändertagna. De har fått för sig detta eftersom de har läst någonstans att rätten till liv inte implicerar att andra har några positiva skyldigheter. Det är sant. Rätten till liv är rätten att handla för att tjäna sin egen överlevnad, inte rätten till alla de saker som krävs för att överleva, eftersom det skulle implicera ett slaveri. Men det följer ändå inte att föräldrar skulle ha en rätt att försumma sina barn till döden.
Kom ihåg att alla rationella principer är kontextuella. Så normalt sett, i en vuxen kontext, betyder rätten till liv inte att man har rätt att kräva av andra att de ska ta hand om en. Barn har precis som alla andra människor rätt till liv, men deras rätt till liv måste tillämpas på ett annat sätt på grund av att kontexten är annorlunda. Barn har visst rätt att bli omhändertagna av sina föräldrar (eller någon annan laglig förmyndare) och den rätten följer av rätten till liv.
Man kan inte skapa små människor som är hjälplösa, och dessutom lagligen förbjudna från att ta hand om sig själva i den mån de kan, och sedan påstå att man inte har ett ansvar att ta hand om dem. Föräldrarna tar på sig det ansvaret när de väljer att bli föräldrar. (Det spelar ingen roll om man blir gravid och inte vet om det. Man har, som vuxen, ett ansvar att hålla koll på sådana här saker och att inte ha sex utan att veta vad man håller på med eller vad det kan ha för följder.)
Om det inte passar sig får mamman göra en abort eller, om det är för sent, får föräldrarna adoptera bort barnet till några som kan och vill ta hand om det istället. Om föräldrarna istället överger barnet eller på annat sätt försummar det, så att det dör, då är de skyldiga till mord och ska dömas till livstid (eller döden).
Situationen är direkt jämförbar med att jag tar dig ut på en båttur och kastar dig ut mitt i det iskalla havet, mitt i natten, och sedan lämnar dig där med ett rationalistiskt, kontextlöst argument som: ”Det är ju min båt och jag har rätt till egendom, därför har jag rätt att bestämma vem som får vara på min båt eller inte. Och nu bestämmer jag att du inte längre får vara på min båt. Och eftersom rätten till liv inte implicerar att jag har någon skyldighet att se efter din välfärd, är ditt öde inte mitt ansvar”. Om jag gör det och du dör i havet, då är jag en mördare.
Eftersom barn inte kan ta hand om sig själva och eftersom föräldrarna är ansvariga för att de finns och befinner sig i den här (tillfälliga) situationen måste föräldrarna, som barnens förmyndare, utöva deras rätt till liv åt dem. Vilket betyder att de måste ta hand om dem: ge dem mat, kläder, boende, utbildning, etc. Det är vad barnens rätt till liv faktiskt innebär.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Angående det sista stycket i texten,
Kan man använda ett liknande resonemang vad gäller abort? Det är föräldrarna som har skapat fostret och placerat det där, och borde därför vara ansvariga att ta hand om det. Att bara kasta ut det ur livmodern är ju lite som att slänga ut sitt barn i vattnet från ovan exempel med båten, eftersom att det kommer att dö.
Tacksam för svar!
Nej, det kan man inte. Det är nämligen inte samma situation. Ett embryo eller foster inte är en människa och har inte några rättigheter. Så även om fostret dör är det inte mord. Så en bättre jämförelse vore att kasta ombord en hund eller en växt. Visst, det vore ondskefullt att döda en hund på det sättet, men hundar har inte några rättigheter, så det är inte mord.
Hur definierar du då en människa? Vilken/vilka specifika skillnader mellan ett foster och en 6-åring gör 6-åringen men inte fostret till människa?
Och vad är det som gör att människor har rättigheter men inte hundar?
Mycket bra!
Jo det är väl sant, det vilar på fostrets eventuella rättighet till liv el. inte. Jag är tveksam till din inställning där men förmodar att du har rätt.
När blir fostret en människa?
Det finns en tidpunkt i graviditeten när man skulle få ett för tidigt fött barn istället för ett dött foster om man skulle göra abort efter det. När den gränsen går får du fråga en läkare. Det är en godtycklig gräns men jag tycker lagen som den är nu är bra.
Jag har funderat lite över detta och har ett etiskt problem med sena aborter. Läkarvetenskapen har idag gjort så stora framsteg att också barn som föds långt för tidigt kan räddas till livet. De barnen kan leva långa, rika och meningsfulla liv.
Idag har vi den situationen att lagen tillåter aborter i ett så sent skede av en graviditet att det foster som aborteras skulle kunna hållas vid liv i kuvös och med hjälp av annan medicinsk teknik. Jag har ett stort problem med att man på en avdelning på ett sjukhus sätter in alla tänkbara resurser för att rädda ett för tidigt fött barn medan man på en annan låter abortera ”foster” på en annan.
Är det inte moraliskt fel att det går till på det viset? Hur kan en läkare med gott samvete låta vissa barn dö medan man gör allt för att rädda livet på andra? Det som styr läkarnas och annan personals agerande är barnets föräldrars vilja.
Jag tycker, utan att vara någon skolad moralfilosof, att det borde vara förbjudet att genomföra aborter i ett skede av en graviditet där fostret, givet att man sätter in adekvata medicinska resurser, kan räddas till livet och leva ett fullvärdigt liv. Abort bör förbjudas när en graviditet är så långt gången att man med hjälp av medicinska insatser kan rädda fostrets liv. Vad tycker ni andra?
Ett embryo är en unik individ. Det finns inga skäl, annat än praktiska och känslomässiga, att inte ge det samma rättigheter som ett fullgånget barn.
Individen blir till i befruktningsögonblicket. Sätter vi gränsen utifrån överlevnadskriterier och dyligt är vi ute på hal is.
En persons rätt till liv kan inte hänga på intellektuella eller fysiska förmågor.
Hur bildar vi begreppet människor? Vi observerar människor och andra saker och djur. Vi ser likheter mellan människor och skillnader mellan människor och alla de andra sakerna och djuren. Begrepp är således inte en fråga om ”tycke och smak” eller ”semantik” eller någon mystisk ”intuition”. Det är en fråga om likheter och skillnader i verkligheten. Så vad är det vi ser och vad är det vi inte ser? En sak som vi inte ser är att människor sitter ihop med andra människor som om vi vore en del av deras kropp. Sådan är inte människan. Vi är, som alla andra levande varelser, självständiga varelser.
(Den som är intresserad av tekniska frågor om begreppsbildning hänvisar jag till Ayn Rands bok Introduction to Objectivist Epistemology. Så länge jag inte får betalt för detta, tänker jag utelämna alla tekniska komplikationer i denna diskussion och jag rekommenderar att ni gör detsamma, eftersom jag ändå inte kommer kommentera dem i utbyte mot inget. Så den som till exempel vill veta hur objektivismen löser det klassiska gränsdragningsproblemet hänvisar jag till Ayn Rands briljanta diskussion i ITOE.)
Ett embryo eller ett foster är däremot inte en självständig varelse. Det sitter ihop med mammans kropp. Det är en del av mammans kropp. Det är nästan som ett organ. Denna skillnad är uppenbar vid direkt varseblivning. Alla, till och med en sexåring, eller en treåring, kan se detta och förstå det. Så att vara en fysiologiskt självständig varelse är en del av att vara en människa eller en levande varelse överhuvudtaget.
(Är bebisar beroende av sina föräldrar för att överleva? Ja, socialt men inte fysiskt. Så att man är socialt beroende är inte relevant. Jag är beroende av min läkare för att få vård, men det gör oss inte till en och samma varelse. Sociala relationer är inte en del av varelsen som kan ingå i relationerna. Detta är alltså inte särskilt relevant när vi bildar begreppet människa. Människan kan förstås utan relationerna, men relationerna är inget utan människorna som ingår dem.)
Så när blir då fostret en människa? Man kan argumentera för att man blir det sent i graviditeten eftersom vid detta stadium är det bara en tidsfråga innan barnet kommer att födas och då bli till som en människa; en självständig levande varelse. Men jag är nog inte villig att köpa ett sådant argument. Ska man argumentera för att ett foster är en människa när barnet kan i teorin leva utanför mammans kropp då blir helt plötsligt hela frågan beroende av teknologiska och medicinska framsteg, vilket gör gränserna ännu mer godtyckliga. Kvinnans rätt till sin egen kropp skulle således krympa i takt med att läkekonsten gör framsteg. En farlig implikation, om man skulle gå efter den principen.
Så av praktiska skäl, dvs för att undvika godtycklighet i hur man ska bedöma enskilda fall, anser jag att man ska dra gränsen när barnet faktiskt föds, när det skiljs åt från mammans kropp. Annars uppstår oerhört problematiska gränsdragningsproblem. Ögonblicket då barnet faktiskt föds är inte ett dugg problematiskt. Det är glasklart.
Det individuella embryot blir till vid befruktningen, men ett embryo är ingen människa, så det är irrelevant. Man kan även argumentera för att det inte är en självständig levande varelse utan mer som ett organ. Och även om det vore liv, så betyder det inte att det har rätt till liv. Allt levande har inte rätt till liv. Djur och växter har till exempel inga rättigheter. Och att ett embryo eller foster en dag kan bli en människa förändrar inte det faktum att det just nu inte är en människa. En potentialitet är inte en aktualitet.
De som säger att vi avstår från att ge embryon och foster rättigheter av praktiska eller känslomässiga skäl, har fel. De som säger detta antyder att det inte finns rationella skäl att göra denna skillnad. Men det finns det visst. Det är en skillnad baserad på fakta. Embryon och foster har inga rättigheter eftersom de inte är människor.
Ett embryo är den unika individ som skapas i befruktningsögonblicket. Det är den enda gräns som inte är godtycklig. Den enda gräns som inte kan förändras med medicinska och teknologiska innovationer.
Dina förklaringar är just praktiska och känslomässiga.
Embryot är inte en del av kvinnans kropp. Den är en egen individ med alla sina funktioner skilda från kvinnan.
Du vet, bara för att du förnekar mina rationella argument, så förändrar det absolut ingenting. Dessutom ger du inga argument för dina egna påståenden. Det gör jag. Bättre lycka nästa gång!
Påstående nummer 1: ”Ett embryo är den unika individ som skapas i befruktningsögonblicket.”
Vad har du för rationella argument mot det?
Även med mina ganska ytliga kunskaper i biologi och genetik så vet jag att det påståendet är sant.
Påstående nummer 2: ”Embryot är inte en del av kvinnans kropp.” Embryot har ett eget separat cirkulationssystem och nervsystem, och sin egen ämnesomsättning. Det att embryot är beroende av mammans kropp för att överleva ändrar inte på det faktum att det är en separat individ. Beroende – fysiskt eller psykiskt – kan inte vara ett kriterium för om man är en individ eller ej.
Ett tillägg – till saken hör att jag inte är emot aborter. Där har jag en pragmatisk syn och vill eftersträva skadereducering. Min poäng är att jag vägrar att hyckla och försöka hitta definitioner av ”människa” och ”individ” som ger mig bättre samvete.
”Ett embryo är den unika individ som skapas i befruktningsögonblicket. Vad har du för rationella argument mot det?”
Jag har bara förnekat att det är *människor*. Inte att det finns embryon som är ”individer” (i motsats till en grupp av embryon som när man håller på att få tvillingar eller fler). Jag kan även titta på ett grodyngel och påstå att det är en individ, vilket är sant, men inte det gör det inte till en groda för det. Det kan bli en goda en dag, men det är ingen groda just nu. Jag kan även titta på ett frö och säga att här har vi ett individuellt frö. Men det gör inte fröet till en blomma. Det kan bli en blomma en dag, men det är ingen blomma idag. Så det är beroende på hur man ser det (se nedan) en sann men helt irrelevant distinktion. Det faktum att många inte skulle kunna se någon skillnad på många olika embryon från olika djurarter visar att man inte hade kunnat bilda begreppet människa genom att studera människoembryon och sedan jämför dem med andra djurembryon. Det är inte så begreppet människa bildas eller ens kan bildas. Det bildas genom att studera faktiska människor, födda människor, i kontrast till alla andra födda djur och växter. Skillnaderna mellan människor och embryon är direkt varseblivbar. Det är uppenbart att det inte är samma varelse i någon som helst relevant mening.
”Embryot har ett eget separat cirkulationssystem och nervsystem, och sin egen ämnesomsättning. Det att embryot är beroende av mammans kropp för att överleva ändrar inte på det faktum att det är en separat individ. Beroende – fysiskt eller psykiskt – kan inte vara ett kriterium för om man är en individ eller ej.”
Jag sade inte att det var *identiskt* med ett organ, bara att det var en del av kvinnans kropp i den meningen att det sitter ihop med kvinnans kropp via nagelsträngen och lever genom kvinnan. Om kvinnan slutar t ex slutar att äta kommer inte bara kvinnan att lida och dö utan även embryot/fostret. Ett helt okontroversiellt påstående.
”Min poäng är att jag vägrar att hyckla och försöka hitta definitioner av ”människa” och ”individ” som ger mig bättre samvete.”
Vad har detta med mig att göra? Jag hittar inte på mina definitioner för att ge mig ett bättre samvete. Jag började med definitionerna SEDAN undersökte jag abortfrågan och kom fram till vad jag tycker. Om du menar att denna kommentar är relevant för mig, då anklagar du mig för att hyckla och RATIONALISERA. En helt grundlös anklagelse eftersom ingenting jag har sagt kan ge dig skäl att ens för ett ögonblick anklaga mig för att ägna mig åt rationaliseringar av detta slag. Sluta upp med detta genast.
Det är fullkomligt orimligt att förmågan att varsebliva ska avgöra vad det observerade objektet är. Vems varseblivning? En biolog kan förmodligen avgöra om det är ett grodyngel eller en människa tidigare än vad jag kan göra det. Och om biologen studerar det befruktade ägget på cellnivå kan han/hon definitivt säga vad det är.
Ja, och om vi stänger av hjärtlungmaskinen… Beroende för sin överlevnad kan inte vara det som definierar om man är en människa eller ej. Det finns bara en skarp avgörande gräns – tillblivelsen.
Jag är så förmäten att jag tror att du och många med dig faktiskt är beredda att med näbbar och klok kämpa för åsikten att man blir en människa först när man föds just för att man vill ge moralisk legitimitet åt en liberal syn på aborter. Det blir så jäkla komplicerat annars.
”Det är fullkomligt orimligt att förmågan att varsebliva ska avgöra vad det observerade objektet är. Vems varseblivning? En biolog…”
Men det är ju inte en människa. Det är det som är poängen. Och vi vet det genom direkt varseblivning.
Ja, det är säkert sant att en biolog kan skilja ett människoembryo från ett grisembryo. Men det spelar ingen roll, eftersom ett människoembryo är inte en människa. Ett koembryo är inte en ko. Det finns ju inga som helst *relevanta* likheter mellan människor och embryon.
Att dra in biologer i sammanhanget hjälper faktiskt inte din position alls. Kunskap har en hierarki, en ordning. Och senare kunskap motsäger inte tidigare kunskap. Det faktum att vi börjar, korrekt, med att bilda begreppet människor genom att observera faktiska människor i kontrast till andra saker. Så även om vanliga människor dagligen exponeras för embryon så skulle folk aldrig förväxla dem med människor.
Att biologer långt senare kan identifiera olika typer av embryon är irrelevant eftersom inte utgör kunskap om människor, bara på sin höjd människoembryon.
”Ja, och om vi stänger av hjärtlungmaskinen… Beroende för sin överlevnad kan inte vara det som definierar om man är en människa eller ej. Det finns bara en skarp avgörande gräns – tillblivelsen.”
Vad är nästa steg? Ska du argumentera för att jag behöver andas och äta, därför är jag ”beroende” av någonting för att överleva, och därför är jag inte en människa? Poängen är att jag som en självständig varelse inte andas eller äter GENOM ANDRA MÄNNISKOR. Detta är uppenbart, återigen, vid direkt varseblivning.
Man definierar ingenting genom gränsfallen. Du måste börja med de vanliga fallen för att du ska veta vad du ska göra med gränsfallen. Om du ska bilda ett helt nytt begrepp eller skapa en ny underkategori. Men du kan bara avgöra vad som är lämpligast genom att se till kontexten av allt annat du vet. Och du kan inte ens veta om det är ett gränsfall om du, som sagt, inte känner till de vanliga fallen. Men här har vi inte ens ett gränsfall. Vad vi har här är bara vanligt rationalistiskt nonsens. Begrepp refererar till saker där ute i verkligheten, inte till definitioner.
Begreppet människa refererar alltså inte till definitionen av människa (ett rationellt djur), det refererar till alla faktiska människor där ute och *alla* deras kända (och okända) egenskaper. (För detaljer om allt detta läs Ayn Rands bok Introduction to Objectivist Epistemology.) Uppenbarligen är en människa som behöver en hjärtlungmaskin också en människa. Att påstå annat är ju bara trams. Att påstå annat strider inte bara med direkt varseblivning; det strider även med allt annat vi vet om människor. Det finns ju massor med *relevanta* likheter mellan honom och mig t ex men det finns fortfarande inga *relevanta* likheter mellan mig, honom och ett embryo.
Nu har jag tröttnat ordentligt på din ”förmätenhet”. Ta din attityd någon annanstans.
Objektivismens epistemologi med konsekvent användande av existens, identitet, percepts, reason och concepts visar sig här, som alltid, vara den bästa metoden att få klarhet i komplexa frågor. Alternativet är att, som många tyckare gör, välja att rida på egna eller andras dogmer, icke-synade premisser, haltande analogier, godtyckliga definitioner, känslor, mysticism eller vad man nu kan tillgripa. Tack Carl för ännu ett illustrativt exempel. Jag ser dock en hake i ditt svar; menar Du att kvinnan skall kunna göra abort en vecka innan beräknad förlossning? Sannolikheten är oerhört liten att någon kvinna skulle önska det och ingen läkare skulle ställa upp på något sådant. Nuvarande lagstiftning i Sverige ansluter till den medicinska professionens koncept.
Jag anser att så länge fostret är en del av kvinnans kropp har hon alltid sista ordet. Det är nästan alltid otroligt irrationellt av en kvinna att ångra sig en vecka innan förlossningen. Dels för att riskerna för en abort är mycket större. Dels för att det tyder på att man är en nyckfull person. Men det finns en anledning till: om man anser att fostret har rätt att leva, lika mycket som kvinnan, vid det här stadiumet, då har man inget bra svar på vad man ska göra i de situationer då mammans hälsa står på spel och en abort kanske blir nödvändig för att hon ska överleva. En läkare kan i en sådan situation kanske istället välja att låta mamman dö eftersom det är enklare att se till att fostret kommer ut levande och överlever än att rädda mamman. Då offrar man den enda faktiskt levande människan för den ofödda blivande människan. Jag kan inte komma på någon moralisk ursäkt för detta.
”Vilket betyder att de måste ta hand om dem: ge dem mat, kläder, boende, utbildning, etc. Det är vad barnens rätt till liv faktiskt innebär.”
Hur mycket mat och kläder ska anses tillfredsställa barns rätt till liv?
Vad är ett tillräckligt bra boende?
Vilken utbildning och i vilken omfattning har barn positiv rätt till?
Vad gör man med de barn som missköts av sina föräldrar?
Vad gäller dina första två frågor vill jag börja med att säga att jag inte vet exakt var man ska dra alla gränser. Men generellt sett bör man vara väldigt generös med gränserna, eftersom det finns så mycket att ta hänsyn till. Det är viktigt eftersom det är svårt att dra några objektiva gränser här. Jag misstänker att man får förhålla sig till detta på samma sätt som man t ex förhåller sig till åldersgränser. Inom ett visst intervall är ingen gränsdragning nödvändigtvis bättre eller sämre än någon annan. Men bara för att man skulle kunna dra gränsen för när man är myndig vid 18 eller 19 eller 20 eller 21, följer det inte att man likaväl kunde dra den vid 12 eller 35. Jag säger att det förmodligen är samma sak här. Det bör finnas ett visst intervall som man bör hålla sig inom, men exakt hur detta intervall ska se ut har jag ingen åsikt om. Jag är i första hand filosof, inte lagstiftare. Så jag kan alltså inte säga att ett barn måste få i sig si och så många hamburgare om året annars är det misshandel, eller att ett barn måste ha 25 kvadratmeter för sig själv annars är det misshandel, eller att ett barn måste ha tillgång till en utbildning på den bästa skolan annars är det misshandel. Det måste finnas några gränser, några generella riktlinjer. Men jag har ingen aning om exakt var man ska dra dessa gränser. Låt mig dock tillägga en sak redan på förhand. Det är, som alltid, en fråga om kontext. Om man har en låg inkomst men matar sina barn, då kan man inte anklagas för att misslyckas med att föda sina barn, bara för att man inte har råd med den allra finaste och dyraste maten. En rationell lag bör även ta hänsyn till detta.
Vad gäller din tredje fråga är det lättare att säga vad man bör lära sina barn. Vilken utbildning barn behöver beror även här på sammanhanget. Vi lever, än så länge, fortfarande i en modern industricivilisation. (Om vi levde på 1500-talet och man kunde överleva utan att t ex veta hur man läser, då vore situationen helt annorlunda.) Och för att klara sig i ett sådant samhälle behöver man en viss grundläggande utbildning. Ingenting säger att föräldrarna måste betala för en sådan utbildning, så länge de kan förse den på något annat sätt, t ex genom att hemskola barnen. Men eftersom förutsättningarna för att klara sig i ett sådant samhälle är enkla att identifiera objektivt, säger jag att som ett absolut minimum bör man lära sina barn att läsa, skriva och räkna (de fyra räknesätten hör här till ett absolut minimum). Om man bara lär barnen detta, så kan de lära sig resten själva om föräldrarna av någon anledning inte kan eller vill se till att de lär sig mer. Om man inte kan läsa, skriva eller räkna, då är ens förutsättningar för att klara sig i samhället otroligt små.
Jag vill betona att jag inte pratar om några ”positiva” rättigheter. Det är inte en ”positiv” rättighet. Jag förkastar hela denna uppdelningen. Det finns inga positiva rättigheter eftersom man har inte rätt till en massa saker. Barn har inte rätt till saker, det är bara det att eftersom de inte kan sörja för sig själva och eftersom de inte ens har en laglig makt att försöka sörja för sig själva om de så försökte, måste föräldrarna eller någon annan förmyndare agera i deras intressen tills de kan ta hand om sig själva. De utövar deras rättigheter åt dem. När jag säger att de har rätt till t ex mat menar jag bara att de har rätt att förvänta sig att de som ska verka i deras intressen ser till att verka i deras intressen. I detta fall att se till att de får i sig mat. Om du anlitar en advokat som ska verka i ditt intresse, då kan du säga att du har rätt att förvänta dig vissa saker av honom. Men det betyder inte att vi helt plötsligt pratar om några ”positiva” rättigheter som din advokat har en skyldighet att leva upp till. Det är nämligen inte fråga om slaveri, vilket idén om ”positiva” rättigheter implicerar, eftersom hela relationen är vald av föräldrarna eller förmyndarna. De tar frivilligt på sig ansvaret att verka för barnens välfärd med allt vad det innebär, genom att skaffa barn.
Vad gör man med barn som misshandlas? Utgångspunkten är att alla barn får vad de behöver för att de ska klara sig. Alla föräldrar är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Så tanken är inte att alla föräldrar, för jämnan, ska behöva bevisa att deras barn blir väl omhändertagna vid någon årlig inspektion. Bara om man har skäl att misstänka att barn far illa bör man anmäla föräldrarna. Men vad händer om man bevisar att barnen misshandlas eller försummas medvetet? Vad som bör hända är, i värsta fall, att föräldrarna blir av med barnen. Att de sätts på barnhem eller adopteras bort till andra som kan och vill ta hand om dem bättre. Det är vad som bör hända.
[…] som känner sig förvirrade av resonemanget här att alla principer är kontextuella. Ett exempel: barn har rätt till mat, kläder och andra grundläggande livsnödvändigheter. Föräldrarna har en skyldighet att förse barnen med detta och detta är en skyldighet som de har […]