Ett lämmeltåg

DN Debatt:

”Vi ser en strävan att åstadkomma ideologiskifte i mediepolitiken. Utgångspukten är inte att värna yttrandefrihet och publicistiska värden. Utgångspunkten är i stället marknadens frihet som sådan. Detta är en syn som saknar förankring i public service-traditionen.”

”Tidningssverige har med rätta varit stolt över Tryckfrihetsförordningen och hävdat att den exklusivt bör utgöra regelram för det tryckta ordet. Tidningsutgivarna har traditionellt värjt sig mot att konkurrenslagstiftningen skulle vara överordnad Tryckfrihetsförordningen.

Det vore klädsamt om de stora tidningsutgivarna vore konsekventa och hävdade samma princip när det gäller radio och tv. Också vår publicistiska verksamhet bör värnas genom ett tydligt och stabilt regelverk som ger största möjliga publicistiska frihet och oberoende.”

Så skriver Mats Segfors och Cilla Benkö, cheferna för Sveriges Radio, i DN Debatt den 14 maj 2010.

DN ger oss lite mer bakgrund:

EU försvarar public service demokratiska värden, men månar samtidigt om öppen konkurrens och fri rörlighet. Medlemsstaternas stöd till public service-bolagen är därför känsligt, eftersom det gynnar vissa aktörer. Frågan ställs på sin spets när public service, som nu är fallet, storsatsar på webben. EU-kommissionen införde 2009 en ny regel om en särskild prövning innan public service-bolag får utveckla nya tjänster. Där ska samhällsvärdet vägas mot eventuella negativa effekter på marknaden. Kommer tjänsterna att försvåra för andra medier och försämra mångfalden?

Hur ska vi förstå dessa besynnerliga påståenden? Det är uppenbart att cheferna för Sveriges Radio, såväl som många andra, tror att det finns olika värden och principer, men det finns ingen nödvändig koppling mellan dem.

De tror att vi kan välja och vraka, hur som helst, efter vad som känns rätt eller har demokratiskt stöd eller verkar praktiskt för stunden. Vi kan ha lite yttrandefrihet, lite konkurrensfrihet, lite rörelsefrihet. Ibland är en del principer överordnade andra, ibland inte. I vilket fall som helst ska inga grundläggande principer bestämma förhållandet här. Ingen grundläggande idé ska vara avgörande. Inget är absolut, inget är bestämt. Allt är öppet för debatt, omröstningar och förhandlingar. Och detta är egentligen allt de begär, att vi ska diskutera fram en ny ordning mellan yttrandefrihet och konkurrensfrihet inom EU.

Vad är det för filosofi som ligger bakom denna mentalitet? Fundera på det medan du begrundar följande:

Detta är ett exempel på hur begreppslig förvirring i kombination med okunskap, angående rättigheter, gör vår frihet till en förhandlingsbar fråga. Man ser på rättigheter som privilegier som samhället ger och tar. Med denna syn på rättigheter, då är alla våra rättigheter och all vår frihet en fråga öppen för omröstning. För i praktiken betyder det att majoriteten ger och gruppen tar.

Detta är ett exempel på hur kollektivism, oavsett form, är fundamentalt oförenligt med all frihet, inte minst vår yttrandefrihet, eftersom om staten ska bestämma vem som får säga vad, vem som får bedriva TV eller radio eller tidningar, beroende på om det ”tjänar samhället” eller inte, som av nödvändighet byråkrater eller en demokratisk majoritet i något parlament, bestämmer på godtyckliga grunder, då har vi ingen riktig yttrandefrihet. Då kan nämligen staten, när den dömer det lämpligt, tysta en – med våld.

(Observera att socialister anser att staten bör stoppa alla nazister från att demonstrera på ”våra gator”. Gemensamt ägande, dvs socialism, må resultera i ”demokratisk socialism”, men som denna mentalitet tydligt visar betyder det också slutet på vår frihet. Så mycket för att demokratisk socialism skulle vara annorlunda än totalitär socialism.)

Folk i allmänhet vet inte vad rättigheter är eller, som följd, vad yttrandefrihet är eller vad konkurrensfrihet är. De vet inte att staten inte har en säg i frågan, moraliskt sett, och de vet inte att det är vansinnigt att staten ska väga värdet av yttrandefrihet för samhället mot värdet av konkurrensfrihet för samhället. Hur ska staten göra det? På vilka grunder? Hur mäter man det? Det går inte. I praktiken blir det bara intressegrupper, den med bäst kontakter, den som skriker högst, som bestämmer hur mycket vår frihet ska inskränkas.

Och eftersom folk i allmänhet inte heller känner till skillnaden mellan ekonomisk makt och politisk makt, dvs makten att producera och makten att tvinga, gör folk ingen skillnad på när staten tystar folk med våld och när marknadskrafterna får en radiostation att stängas till följd av för få lyssnare. När denna avgörande distinktion är borta då verkar det också rimligt att se de privata mediebolagens klagan över hur statliga medier, uppbackade med våld, hotar deras möjligheter att förtjäna en rättvis profit på en fri marknad, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Detta är ett exempel på hur konkurrenslagar kan användas, inte bara för att strya vår ekonomiska frihet och straffa de mest produktiva och framgångsrika aktörerna på marknaden, utan även för att strypa vår intellektuella frihet, yttrandefriheten. Och denna observation är avgörande för att förstå roten till alla sådana här förvirrade och farliga resonemang. Detta är nämligen ytterligare ett exempel på att det inte finns någon essentiell skillnad på ekonomisk frihet och intellektuell frihet. Du kan inte inskränka den ena utan att inskränka den andra.

Sanningen är att både yttrandefriheten, mötesfriheten, konkurrensfriheten, rörelsefriheten och många andra sådana här friheter är alla uttryck för en och samma princip: principen om individens rättigheter. Inte nödvändigtvis explicit, men implicit. Dessa fri- och rättigheter erkändes nämligen i lagen som en följd av Upplysningens liberala tänkare förde en lång intellektuell strid för dessa fri- och rättigheter. Och de gjorde det på ideologiska grunder. De gjorde det med hänvisning till principen om individens rättigheter. De lät sig också inspireras av USA:s grundande fäder som i sin tur fann sin inspiration från som naturrättsfilosofer som John Locke.

Det krävs en förmåga och vilja att tänka och förstå saker och ting i begreppsliga, principiella termer, för att se detta, för att dra korrekta slutsatser om vad som står på spel och vad som orsakar denna inskränkning av vår frihet. Det finns många samverkande idéer, idéer som alla förstärker varandra, som alla knuffar oss i en riktning: mot mindre frihet, mot mer statlig kontroll över våra liv.

Det finns dock en idé som är mer dominerande än de andra. Det är den anti-begreppsliga mentaliteten som ligger bakom alla resonemang om att allt är förhandlingsbart, inklusive verkligheten, och att vi ska behandla varje värde eller princip som en isolerad konkret, skilt från varandra och från den större bilden och, inte minst, framtiden. Jag tror att ni kan se att de formuleringar jag citerade ovan är ett uttryck för pragmatismen.

(Tragiskt nog är många, som en direkt följd av pragmatismens fördummande inverkan, helt oförmögna att se och förstå vad det är som händer i världen, eller hur de själva är orsaken till problemen som de brottas med. Observera hur politiker kan säga att de inte tänker rädda bilindustrin som efter finanskrisen har fått ekonomiska problem. Men de tänker däremot rädda bankerna och lägger således grunden för en ny finanskris längre in i framtiden. De reflekterar inte över de långsiktiga konsekvenserna för i deras medvetande är varje kris är en unik företeelse och imorgon är ju en ny dag.)

I sin essens är pragmatism inget annat än en strävan efter att sänka vår mentala fokus från den begreppsliga nivån till den varseblivningsmässiga. Det är således en strävan efter att sänka vår medvetandenivå till djurens nivå. Tänkandet blir därefter (eller snarare uteblir); resultaten likaså. Kortsiktigt, instinktivt, ologiskt, etc. Detta är, tro det eller ej, att vara ”praktisk”. Att konsekvent och på filosofiska grunder förespråka principen om individens rättigheter, det är, tro det eller ej, att vara ”opraktisk”.

Tänk på detta nästa gång du hör en mycket förvirrad moderat pladdra om hur nödvändigt det är att vara pragmatisk, allt för att vi ska ha en chans att kanske sluta upp med en liten gnutta mer frihet inom ett område idag (t ex yttrandefriheten) men som inte ser att det sker till priset av mindre frihet inom ett annat område imorgon (t ex konkurrensfriheten).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.