Behöver USA en empatisk domare?

Jeremy Rifkin, i The Huffington Post, förundras över att Obama numera inte öppet talar om behovet av en ny domare med ”empati” i USA:s högsta domstol. Förra året fick Obama en massa uppmärksamhet när han sade att han ville se en sådan domare i samband med att han nominerade Sonia Sotomayor. Varför var det så många som reagerade mot tanken på en ”empatisk” domare? Rifkin identifierar problemet i en ”falsk” människosyn:

For the past two hundred years, we have lived with a rather skewed idea about human nature that took root at the very beginning of the market economy and nation-state era. The Enlightenment philosophers — John Locke, Adam Smith, Marquis de Condorcet, Benjamin Franklin, etc. — came to believe that human beings are rational and detached creatures, competitive in nature, self-interested to the core, utilitarian in spirit, and driven by the need to secure their own autonomy. Consequently, we have placed in high regard the qualities of being non-emotional, detached and objective in our social relations and embedded these notions in our educational system, business practices and governance.

Men denna syn på människan är, som sagt, fel enligt Rifkin: ”Evolutionary biologists, neuro-cognitive scientists and child development researchers are discovering that human beings are biologically predisposed to be empathic and that our core nature is not to be rational, detached and competitive, as many of the Enlightenment philosophers suggest, but affectionate, highly social, cooperative and interdependent. Homo sapien is giving way to homo empathicus”.

Lägg märke till den koppling Rikfin själv medger, om än bara implicit: vi har här en koppling mellan å ena sidan förnuft, egoism och kapitalism och å andra sidan känslor, altruism och…? Han säger inte det rakt ut. Det finns nog en anledning till det.

Upplysningens ideal gav oss USA. Revolten mot Upplysningens ideal gav oss Nazityskland och Sovjetunionen. Ändå är det Upplysningens ideal som Rifkin explicit revolterar emot.

Nästa steg i Rifkins analys är att ställa upp det ena falska alternativet efter det andra; syftet är att måla in oss i ett hörn. Upplysningsfilosoferna gjorde många fel och misstag. Många av dem trodde att tänkande och känslor i bästa fall inte hade med varandra att göra och i värsta fall stod i konflikt med varandra. Men eftersom vi bör gå efter förnuftet, enligt Upplysningsens ideal, känner sig Rifkin berättigad i att ge oss följande nidbild som representant för människan, ”det rationella djuret”:

The Enlightenment view of the ideal human being is characterized and satirized in the popular television series Star Trek. Mr. Spock, the rational being from the planet Vulcan, resembles human beings on Earth in physical appearance but is devoid of the capacity to express human feeling and emotions. His continuous interplay with the very emotional Captain Kirk is one of the main motifs of the show. In crisis situations, his judgments, although completely rational, often lack the empathy necessary to appropriately address the social reality at hand. His cool, detached, and disembodied persona fails to grasp the underlying emotional drama being played out and, as a result, his suggestions are often overruled. One suspects that many of the critics of the empathic litmus test for a Supreme Court nominee would prefer to nominate a Mr. Spock, as opposed to a Solomon, Jesus or Martin Luther King, to the highest court of the land.

Det blir lättare att förstå vad Rifkin försöker säga här om man känner till att många filosofer menar att moralen kommer från våra känslor. Så vad han presenterar här är egentligen två falska alternativ: Mr Spock vs människan och förnuft vs känslorna, dvs förnuft vs moralen. Mr Spock är inte bara omänsklig i sin oförmåga att ha känslor, han är också oförmögen att fullt ut förstå de moraliska implikationerna av situationen han står inför.

Men de falska alternativen tar inte slut där. Empati eller känslorna är inte bara grunden till moralen, de är också grunden för ett fungerande samhälle:

A heightened empathic sentiment is ”the invisible hand” that makes it possible for large numbers of people, unrelated by blood ties, to none-the-less create social bonds in more complex, interdependent and integrated societies. When we say to civilize, we mean to empathize.

Without empathy, it would be impossible to imagine a social life and the organization of society. Try to conjure up a society of detached rationalists or narcissists, sociopaths or autistically challenged individuals. Society requires being social and being social requires empathic extension.

Som sagt, det ena falska alternativet efter det andra: Vi har Mr Spock och Ted Bundy på samma sida som förnuftet och på andra sidan har vi sociala, empatiska, kännande människor. Vi har känslornas överhöghet och civilisation på ena sidan, förnuftets överhöghet och samhällets förfall på andra sidan.

Poängen med att måla upp dessa falska alternativ är att vi, vid det här laget, ska säga: ”Om det där är vad förnuft och rationalitet innebär, då är det klart att vi inte har råd med förnuft och rationalitet. Det är hög tid att ge våra irrationella känslor en chans!”

Så vad har allt detta att göra med vem som bör bli nästa domare i USA:s högsta domstol? Svaret är allt: ”We need to appreciate the inextricable connection between the core values that govern our society and legal system and empathic sensibility. Our nation is founded on the cardinal principles of freedom, equality and democracy. Our laws, at least in theory, are supposed to reflect the institutionalization of these basic values. All three of these values, however, flow directly from our ability to empathize”. Och: ”If the fundamental values that make up the heart of the American legal system are freedom, equality and democracy and those values, in turn, flourish or wither to the extent that empathy is nourished or thwarted by society, then doesn’t it stand to reason that the ultimate litmus test for a Supreme Court nominee ought to be the empathic maturity that he or she brings to the task of interpreting American laws?”

Ja, Rifkin säger här, rakt ut, att huruvida amerikanernas yttrandefrihet, religionsfrihet, rätt till abort, med mera, bör hänga på domarnas förmåga att tolka lagarna med deras känslor, inte deras förnuft!

Eftersom frihet, likhet inför lagen och demokrati vilar på våra känslor, inte förnuftet, vad säger man då om någon känner att frihet betyder ”frihet från fattigdom”? Vad händer då med vår frihet? Hur mycket likhet inför lagen kan vi förvänta oss när domarna går på deras empati med offret såväl som förövaren? Och vad händer när majoriteten känner att de har rätt att förslava minoriteten? Man kan inte försvara frihet på oförnuftiga grunder.

Nej, vi ska vara glada över att Obama inte längre öppet söker ”empatiska” domare. Om nu Obama bara kunde söka en frihetsvänlig, pro-amerikansk domare, istället för det etatistiska bottenskrap som går vid namnet Elena Kagan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.