Samuel Arbesman i Boston Globe Ideas:

When people think of knowledge, they generally think of two sorts of facts: facts that don’t change, like the height of Mount Everest or the capital of the United States, and facts that fluctuate constantly, like the temperature or the stock market close.

But in between there is a third kind: facts that change slowly. These are facts which we tend to view as fixed, but which shift over the course of a lifetime. For example: What is Earth’s population? I remember learning 6 billion, and some of you might even have learned 5 billion. Well, it turns out it’s about 6.8 billion.

Or, imagine you are considering relocating to another city. Not recognizing the slow change in the economic fortunes of various metropolitan areas, you immediately dismiss certain cities. For example, Pittsburgh, a city in the core of the historic Rust Belt of the United States, was for a long time considered to be something of a city to avoid. But recently, its economic fortunes have changed, swapping steel mills for technology, with its job growth ranked sixth in the entire United States.

These slow-changing facts are what I term “mesofacts.” Mesofacts are the facts that change neither too quickly nor too slowly, that lie in this difficult-to-comprehend middle, or meso-, scale.

Vad är det för epistemologisk princip som man bryter mot här? Och vad är problemet med att man bryter mot den?

Times Online:

A STARTLING report by the United Nations climate watchdog that global warming might wipe out 40% of the Amazon rainforest was based on an unsubstantiated claim by green campaigners who had little scientific expertise.

Läs hela artikeln här.

Den 19 januari 2010 läste jag en fascinerande artikel i Dagens Nyheter. Det avslöjades att IPCC baserade sina påståenden om att Himalayas glaciärer kan vara borta år 2035 var baserade på en rapport från miljöorganisationen Världsnaturfonden som i sin tur hämtade dem från en artikel i New Scientist, vars författare fick det från en intervju från en vetenskapsman som i sin tur bara ägnade sig åt att spekulera.

DN:

Upprinnelsen till de felaktiga uppgifterna kom redan 1999 då den indiske forskaren Syed Hasnain intervjuades av reportern Fred Pearce för den populärvetenskapliga tidskriften New Scientist. Pearce hade då läst om Hasnains arbete med att undersöka issmältningen i Himalaya i en indisk tidskrift.

Vid intervjun berättade Hasnain att han höll på att ta fram en rapport som verkade visa att glaciärerna i Himalayamassivet skulle komma ha smält år 2035 på grund av den globala uppvärmningen. Detta skrev Pearce i New Scientist men påpekade också att rapporten ännu inte var publicerad och därför heller inte kontrollerad av oberoende forskare.

När Hasnain väl publicerade sina uppgifter fanns inte årtalet 2035 med och Hasnain skrev också att endast en del av glaciärerna skulle riskera att smälta.

2005 upptäcktes dock Pearces artikel i New Scientist av Världsnaturfonden som citerade den i egen rapport om tillståndet hos glaciärerna i Himalayaområdet.

Jag tvivlar på att detta är första gången Världsnaturfonden okritiskt tar till sig sådan här dålig vetenskap för att backa upp sin skrämselpropaganda. Vem vet hur mycket skräpvetenskap som ligger till grund för deras olika kampanjer?

I slutändan spelar det dock ingen roll. Detta är bara det senaste exemplet på hur miljörörelsen använder påstådd vetenskap som en rationalisering. Miljörörelsens aktivism vilar inte på vetenskap. Studera t ex deras ovetenskapliga kampanj mot DDT, kärnkraft, genteknik och klor.

DN fortsätter: ”Trots att Världsnaturfondens rapport var ett inlägg i den pågående debatten om uppvärmningen och inte ett akademiskt arbete kom den att användas som källa när IPCC:s forskare skrev sin egen rapport om tillståndet i Himalaya.”

Ingen ”peer-review”, ingen kritisk granskning av alla dessa påstådda tusentals forskare från hela världen. Nej, Världsnaturfondens rapport och dess slutsatser accepterades, uppenbarligen, helt okritiskt.

Med sådana här uppgifter behöver vi inte ens Climategate för att veta hur dålig vetenskapen från IPCC och deras hantlangare vid University of East Anglia är. Hur många fler grundlösa påståenden har accepterats helt okritiskt av IPCC?

IPCC är ingen vetenskaplig institution. Dess syfte är inte att ta reda på sanningen om klimatet. Nej, dess syfte är att bevisa en på förhand bestämd slutsats, nämligen att människan är orsaken till (förödande) klimatförändringar. Det är inte så vetenskap fungerar, det är så religiös dogma fungerar. Det är därför ingen slump att vetenskapen och vetenskapsmännen blir därefter, nämligen politiserad och således värdelös.

En del vill säkert avfärda detta som en isolerad engångsföreteelse, precis som de bara avfärdade Climategate som en isolerad engångsföreteelser. Men igår, den 30 januari, skriver brittiska Telegraph om hur fler uppgifter om smältande isar står på lös grund.

Både tidningsartikeln och geografiavhandlingen var baserade på mycket svaga anekdotiska bevis:

In its most recent report, it stated that observed reductions in mountain ice in the Andes, Alps and Africa was being caused by global warming, citing two papers as the source of the information.

However, it can be revealed that one of the sources quoted was a feature article published in a popular magazine for climbers which was based on anecdotal evidence from mountaineers about the changes they were witnessing on the mountainsides around them.

The other was a dissertation written by a geography student, studying for the equivalent of a master’s degree, at the University of Berne in Switzerland that quoted interviews with mountain guides in the Alps.

The revelations, uncovered by The Sunday Telegraph, have raised fresh questions about the quality of the information contained in the report, which was published in 2007.

Och inga av källorna granskades kritiskt: ”[N]either the dissertation or the magazine article cited as sources for this information were ever subject to the rigorous scientific review process that research published in scientific journals must undergo.”

Tydligen har IPCC även använt sig av 16 rapporter från Världsnaturfonden, varav ingen genomgick någon peer-review:

The IPCC has faced growing criticism over the sources it used in its last report after it emerged the panel had used unsubstantiated figures on glacial melting in the Himalayas that were contained within a World Wildlife Fund (WWF) report.

It can be revealed that the IPCC report made use of 16 non-peer reviewed WWF reports.

Så mycket för att detta var en isolerad engångsföreteelse.

Jag har sett de första fyra delarna av Världens undergång. Det är en fantastiskt bra fransk dokumentärfilmsserie om andra världskriget. Den sänds på SVT och de beskriver den så här:

Vid fransmännens evakuering av Paris i juni 1940 dokumenterades uttåget av amatörfilmare. När britterna röjde i bråten under Blitzen åkte kamerorna fram för att fånga motståndet mot Hitler. Och när den tyska armén på sin väg mot Moskva kämpade i den sovjetryska leran och snön, använde soldaterna 8-millimeterskameror för att filma krigets vedermödor, så som de själva upplevde dem.

Det här var inte bilder folk vant sig vid att se och de var långt från det normala journal- eller propagandamaterial från andra världskriget som myndigheterna hade godkänt. Detta var provokativa bilder, tagna av de som var ögonvittnen till kriget, bilder som bedömdes olämpliga för civila ögon. Vid krigsslutet gömdes det topphemliga bildmaterialet undan – och glömdes bort.

Tack vare några få privata samlare och arkivarier har dessa bortglömda filmer återupptäckts, restaurerats och gjorts tillgängliga. Resultatet är den unika serien Världens undergång, gjord till 70-årsminnet av andra världskrigets utbrott. Filmerna har kolorerats och det fantastiska bildmaterialet ger serien oss en helt ny känsla av krigets verklighet, som inte svartvita bilder kan förmedla.

Ja, andra världskriget har aldrig känts så här verkligt för mig. När jag gick i skolan såg vi dokumentärfilmer om andra världskriget, men det enda vi fick se var svartvita och gryniga. Det var nästan bara snabba klipp av något flygplan som flög förbi någonstans, lite bomber som släpptes någonstans, några ljus i något mörker (som skulle föreställa något) och några soldater som bara hukade obekvämt mörkret någonstans. Och ovanpå detta var det ofta mycket opassande musik.

Om jag inte visste bättre skulle dessa filmsekvenser knappast övertygat mig om att kriget var en ”stor grej” eller att det ens var verkligt. I Världens undergång grips jag tag i materialet. Det är så här ett riktigt krig ser ut. Och det är hemskt.

En annan bra sak med denna dokumentärserie är att jag, än så länge, inte har noterat några försök att relativisera de olika parternas moraliska status. Tvärtom. Utan att anstränga sig, endast genom att presentera fakta, blir den moraliska slutsatsen given.

Man vet vilka som är de skyldiga, de onda och vilka som är de oskyldiga och goda. USA och Storbritannien är de goda. Tyskland, Italien och Japan är de onda. Sovjetunionen var onda hela tiden – och inget de gör i kriget förändrar den saken. I dagens korrupta kultur är detta berömvärt.

(Dock kan jag inte utesluta att materialet talar så starkt för sig själv att om filmmakarna hade försökt med något sådant, då skulle motsägelserna vara så många och så tydliga, att ingen tittare med allmänbildning eller normal intelligens kan undgå att se det.)

Det enda brist jag kan komma på är att dokumentären ibland är lite ytlig. Man redogör bara för de ytligaste faktorerna bakom kriget. Inte den djupare faktorn, den filosofiska faktorn. Detta är dock en liten brist i sammanhanget. Faktum är att i relation till produktionens värden, är detta definivit något jag kan ha överseende med. Och faktum är att en tillräckligt intelligent och uppmärksam tittare kan upptäcka den filosofiska faktorn på egen hand.

I vanliga fall hade jag inte brytt mig om att uppmärksamma er om någonting som går på SVT, men eftersom denna dokumentärserie är så bra och eftersom den bar finns tllgänglig på deras hemsida under en begränsad tid, vill jag rekommendera alla som är minsta lilla intresserade av andra världskriget att se den. Se den här. Nästa avsnitt, del 5, sänds förresten nu på måndag, kl 22, på SVT 1.

Som vanligt när MUF:s ordförande Niklas Wykman öppnar munnen blir man tvungen att ta sig för pannan, eftersom det är så dumt att det är svårt att tro. Och visst, vid det här laget borde jag inte vara förvånad, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera Wykmans senaste dumheter.

Wykman beklagar sig över att 10% av vargstammen sköts på en dag. Han säger att den borgerliga regeringen har blivit offer för ”jaktlobbyns” falska argument.

Jag har ingen aning om vilka argument jaktlobbyn har kommit med. Men jag vet att det spelar ingen roll eftersom Wykmans argument för att förbjuda vargjakten inte håller för fem öre.

Niklas Wykman är en ”grön liberal”. Detta är den senaste motsägelsen som har blivit mer populär på sistone.

Som ”grön liberal” anser han att det är statens jobb att skydda ”den biologiska mångfalden”. Enligt detta synsätt har alla levande varelser samma rätt att existera som människan. I praktiken betyder det att det är statens jobb att väga djurens och växternas ”rättigheter” och intressen mot människans. Människans rättigheter och intressen står inte överst för dessa ekologiska egalitarärer. Så då och då måste vi vara beredda att offra oss för naturen och den ”biologiska mångfaldens” skull.

I dag är det för vargen vi ska offra oss. I morgon ska vi ge upp tankarna på att expandera vattenkraften för att en del fiskar kanske dör. I övermorgon får vi kanske ge upp något läkemedel eftersom djurförsök inte längre är tillåtet.

För att verkligen gardera sig, eftersom det är långt ifrån alla som delar denna irrationella inställning, vänder han sig till ”folkets stöd” för att försvara sin anti-liberala, anti-mänskliga gröna position.

Men det spelar inte någon roll vad majoriteten tycker. Majoriteten har inte heller någon rätt att förbjuda vargjakt. Det vill säga, majoriteten har inte heller någon rätt att kränka rätten att jaga varg och andra djur.

Djur har inte rättigheter. Det har däremot människor. Så varför har politiker en säg i frågan överhuvudtaget?

Om vargar stör på min mark, då har jag rätt att skjuta ihjäl dem. Ja, varenda en av dem. Även om det resulterar i att hela stammen i Sverige dör. (Jag har även rätt att döda djur, även om det bara är för ”skojs skull”. Visst, det vore omoraliskt och irrationellt, men det är inte skäl nog för att förbjuda det.)

Nej, det som verkligen är en skandal är att folk måste vänta på statligt tillstånd för att få jaga bort vargen – eller andra djur – från sin privata egendom.

Statens ENDA legitima syfte i ett FRITT SAMHÄLLE är INTE att skydda vargarna, utan att skydda människornas rättigheter – inklusive rätten att döda vargar. Så om MUF vill stå för frihet, då är detta positionen MUF ska ta. Men MUF tar inte denna position. MUF tar ställning mot frihet.

Som jag önskar att Niklas Wykmans ideologiska gäng, de gröna, vore utrotningshotade.

Jag var ute och julhandlade i måndags, så jag besökte en bokaffär. Fann en hylla som sade: ”Natur & Vetenskap”. Där fanns flera miljönonsens böcker, inklusive propaganda av Al Gore. Sedan fanns det en hög med böcker om astrologi. Det fanns dock inga böcker om fysik, kemi, biologi, astronomi. Vad säger detta om vår kultur?

Nu kan du höra på smakprov från nya EP:n från The Fallen Empires. Jag och grabbarna i bandet är väldigt stolta över den!! Om du vill köpa en kopia, hör då av dig till mig via e-mail! Den är, enligt mig, mycket bättre än förra skivan. Lyssna här!!

Försiktighetsprincipen går ut på att vi ska stoppa alla aktiviteter som kanske potentiellt sett är farliga, även om faran inte är bevisad. De som hänvisar till försikighetsprincipen påstår att det bygger på ”sunt förnuft”. Det handlar bara om att ”ta det säkra före det osäkra”. Låt oss undersöka detta.

Försiktighetsprincipen innebär att man lägger bevisbördan där den inte hör hemma. Den som påstår att det inte finns några bevis för en aktivitet är farlig ska, enligt denna princip, bevisa den är ofarlig. Men det är omöjligt att bevisa, varför bevisbördan alltid bör ligga på den som kommer med det positiva påståendet, det vill säga de som påstår att en aktivitet är farlig.

Vad får det för konsekvenser att man vänder på bevisbördan? Ta debatten om genmanipulerade grödor. Det finns inga som helst bevis för att detta är skadligt för människor, än mindre dödligt. Men miljörörelsen vill ändå stoppa allt vad genmanipulering av grödor heter, eftersom ingen kan bevisa att det är ofarligt.

Men vad är värdet av att genmanipulera grödor? Jo, att vi kan föda fler människor än idag, människor som idag dör av svält. Så vad betyder försiktighetsprincipen i verkligheten? Det är många miljoner som årligen dör av svält och anti-vetenskapliga, irrationella miljöaktivister som i åratal har fört en omfattande kampanj mot genmanipulerade grödor bär en stor del av skulden.

Vad säger detta om miljörörelsen? Att de varken bryr sig om vetenskap eller människors välfärd. De vill bara stoppa människan från att förädla och exploatera naturen för hennes eget välbefinnandes skull.

Det är ingen slump att försiktighetsprincipen ligger bakom praktiskt taget alla kampanjer som miljörörelsen för, inklusive kampanjen mot klimatförändringarna. Observera att miljöaktivister om och om igen hänvisar till denna princip för att motivera nedmonteringen av industrisamhället. (Se t ex DN Debatt ”Så blir du säker i den osäkra klimatdebatten”.) Observera också hur samma ovetenskapliga, ologiska inställning återfinns bland vetenskapsmän inom Kungliga Vetenskapsakademien. (Se t ex DN Debatt ”Extrema oväder hänger inte ihop med ett varmare klimat”.)

Försiktighetsprincipen tjänar som en perfekt rationalisering för att stoppa alla mänskliga aktiviteter som miljörörelsen fördömer, det vill säga all form av exploatering av naturen. Det spelar ingen roll att människor måste exploatera naturen för att överleva.

Pascal är den filosofiske fadern till försiktighetsprincipen. Pascal föreslog att vi skulle ”ta det säkra före det osäkra” och välja att tro på Gud, eftersom det är onödigt att ta risken att hamna i helvetet, även om ingen kan bevisa helvetets eller Guds existens. Varför kan vi inte bara dra slutsatsen att Gud och helvetet inte finns? Det finns ju trots allt inga (hållbara) bevis för varken eller. Därför att förnuftet, förklarade Pascal och otaliga andra filosofer efter honom, inte riktigt går att lita på. Resultatet är emotionalism, dvs idén att känslorna ger oss kunskap.

Många lyssnade och tog till sig budskapet. När människor vädjar till sina känslor, istället för fakta och logik, då blir resultatet inte en rationell diskussion utan våldsamma ”demonstrationer”. Således ser vi vidskepliga, panikslagna miljöaktivister som istället för att vädja till förnuftet, använder sig av våld och tvång för att föra fram sina åsikter. (Se t ex deras ”aktiviteter” i Köpenhamn.) Och den enda metod som de kan komma på för att stoppa deras ovetenskapliga fantasier till hot från att förverkligas, är just mer våld och tvång i form av skatter och regleringar.

Försiktighetsprincipen är egentligen inget annat än en förening av två uråldriga logiska felslut: hänvisning till konsekvenser och hänvisning till okunskap. Det senare felslutet rationaliserar det förra.

Genmanipulera grödor ”måste” vara farliga eftersom somliga har en ”dålig känsla” för detta med genmanipulering. Det spelar ingen roll vad vetenskapen säger. Och eftersom ingen kan bevisa att de är ofarliga då känner sig somliga berättigade att tro att de kan vara farliga, allt bara för att de har dessa ”dåliga känlsor”. Allt mynnar ut i: ”Jag har en dålig känsla för genmanipulerade grödor. Och om du inte kan bevisa att de är ofarliga, att mina känslor har fel, då bör vi förbjuda dem!”

Så mycket för att försiktighetsprincipen bygger på sunt förnuft.

Observera att miljörörelsen aldrig tillämpar försiktighetsprincip på sina egna förslag. De känner inte att de behöver bevisa att det är ofarligt att offra vår kapitalism, vår moderna industri och vår höga levnadsstandard. Detta trots att kapitalismen har gjort livet möjligt för miljardtals människor som inte skulle ha en chans under förkapitalistisk tid. Ett av många bevis för detta är det faktum att Europas befolkning exploderade under industrialiseringen. Kapitalismen har också gjort det möjligt för oss att leva ett liv i fantastisk lyx och bekvämlighet. Bevisen för detta finns överallt runt omkring oss.

Så mycket för att ”ta det säkra före det osäkra”.

Miljörörelsen tar befolkningstillväxt och fantastisk lyx och bekvämlighet som ett bevis för att någonting måste vara fel på kapitalismen. Det är uppenbarligen inte fakta och logik som styr utan deras känslor. Vad är det för känslor? Här är en ledtråd: när deras känslor får dem att betrakta varje nytt liv som ett ”hot”, då vet man att det knappast är omsorg för människans välfärd som ligger bakom.

I grunden ligger alltså känslornas överhöghet, emotionalism, bakom miljörörelsens hysteriska kampanj mot kapitalism, teknologi och industri. Och känslorna som driver dem är inte en befogad rädsla för bevisade faror, utan ett hat för människans liv.

Jag såg nyligen, på en väns rekommendation, ”Slaget om muslimerna” av Evin Rubar. Det var en intressant dokumentär av samma Evin Rubar som gjorde ”Män är djur”-dokumentären som handlade om feminismen.

Dokumentären handlade om islamismen i Sverige och hur islamisterna försöker ”ta över” muslimerna i Sverige. Det är alltid bra att man uppmärksammar problemet med islam och islamism. Så för detta ska Evin Rubar ha beröm.

Tyvärr fanns det ett genomgående problem i hela dokumentären och det var att man gjorde en distinkt skillnad på islam och islamism. Som Rubar framställde det i programmet så består distinktionen i att islam ”bara” handlar om din relation till Gud och inget annat, medan islamism handlar om islams relation till livets alla aspekter och är således en totalitär, politisk version av islam. Hela tiden antyddes det också att när man gick över till islamism, då lämnade man islam.

Jag fick också intrycket av att Rubar aldrig vågade säga detta rent ut, utan snuddade bara på det hela programmet igenom genom att säga att islamism innebär en ”total” syn på livets alla aspekter: klädsel, sex, könsroller, moral, politik, ekonomi, musik.

Anledningen till att jag inte går med på denna distinktion är för att denna totalitära implikation följer logiskt av islams fem grundpelare. Elan Journo förklarar detta i ”The Jihad on America”. Grundpelarna handlar alla om att fullständigt underkasta sig Gud som sin härskare här på jorden med allt vad det innebär.

Det enda sättet jag kan gå med på en sådan här distinktion det är om man ska tro att islam handlar om att bara tro på Gud och sedan inte integrera sin religion med sitt eget liv eller med samhället. Men i så fall handlar islam om att vara totalt inkonsekvent, att inte leva som man lär, att ha en väldigt ytlig relation till sin Gud. Och så vidare.

En religion handlar inte bara om att man bara konstaterar att Gud finns, bara för att sedan ignorera allt Gud säger att man ska göra. Gud har ofta en mycket bestämd åsikt om hur saker och ting bör vara – och om man inte gör som Gud säger, om man inte låter hans vilja ske här på jorden (såsom i Himlen), då är man illa ute.

De intervjuade även en socialantropog som sade att islamister anser att vanliga muslimer är bristfälliga i sin tro. Det har han, och islamisterna, helt rätt i. Och det är det som är problemet.

Det spelar ingen roll att majoriteten av alla muslimer, i västvärlden, bara har en relation till Gud och sedan inte integrerar sin tro med resten av sitt liv. Det är islamisternas agenda som spelar roll eftersom de tar islam på allvar. Det är de som för väsen, för det är dem som bryr sig mest om att lyda Allah. Det är därför det är islamisterna som våra politiska ledare söker sig till när de ska fjäska inför muslimerna. Det är, som programmet konstaterade, de som dömer ut majoriteten av muslimerna som dåliga muslimer, eftersom de inte tar islam på samma allvar och inte försöker integrera den fullt ut.

En rörelses natur bestäms inte av majoriteten, utan av rörelsens idéer. Av rörelsens essens. Och essensen av islamismen, som rörelse, är islam. Och essensen av islam är total underkastelse inför Allah. Det är vad islamisterna förstår – men inte Rubar eller, om vi ska tro henne, majoriteten av de ”vanliga” muslimerna i Sverige. Det är därför de sätter agendan, inte majoriteten.

Så min grundläggande kritik är att dokumentären blev en, trots allt, alldeles för politiskt korrekt behandling av ämnet. Rubar ville uppmärksamma oss om problemet med islamism, ”politisk islam”, men man gör inte problemet mindre genom att låtsas som att islamisterna inte är riktiga muslimer eller genom att konstatera att ”vanliga” muslimer som inte tar sin religion på något större allvar inte utgör ett hot för oss. Du bekämpar inte dåliga idéer, genom att vädja till de som inte bryr sig om idéer. Och du bekämpar inte totalitär islam, genom att vädja om de som inte riktigt bryr sig om islam.

Jag har tidigare skrivit om vad reduktion är och varför det är bra. Jag har även gett några exempel på reduktioner. Den ena metoden är den som Leonard Peikoff går igenom i sin bok OPAR. Den andra metoden, ”genusmetoden”, går Leonard Peikoff igenom i sin kurs Objectivism Through Induction.

Här vill jag presentera en alternativ metod som jag tror kan vara till stor hjälp. Jag kallar den för ”premissmetoden”. Den vilar på insikten att alla deduktiva resonemang förutsätter premisser och att varje premiss måste, i slutändan, vara resultatet av ett induktivt resonemang. (Platon har fel. Premisserna kommer inte från någon mystisk insikt om Formernas relation till varandra i en annan dimension.)

Idén är att man behandlar varje proposition som en slutsats och sedan frågar man sig själv vilka premisser som slutsatsen förutsätter. Det handlar med andra ord om att rekonstruera ett (deduktivt) argument, genom att identifiera premisserna, och sedan göra detsamma för samtliga premisser, hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån.

Låt mig ta ett exempel. Ta propositionen: ”Sänkt skatt är bra”. Vilka premisser förutsätter denna slutsats? Identifiera premisserna och behandla sedan varje premiss som en slutsats. Ni kanske säger att en premiss är ”Äganderätt är bra”. Det är korrekt, men vad förutsätter den slutsatsen? Varför är äganderätt bra? Fortsätt till du kommer till en eller flera premisser som handlar om någonting som du ”direkt” kan observera. Då är du framme.

Utnyttja hela tiden er egen kunskap. Jag förutsätter att mina läsare vet att sänkt skatt är en bra sak. Men det var kanske länge sedan ni funderade på varför ni tycker att det är bra. Jag misstänker att de flesta av er tycker att det är självklart; men det är det inte. Identifiera vad är ni vet, idag, som fick er att dra denna slutsats en gång i tiden. Identifiera era premisser och vad de, i sin tur, förutsätter.

Jag tror att vad som gör denna metod snabbare är att man ger sig själv tydligare instruktioner. Jag har noterat att när jag ibland har svårigheter med att reducera någonting, då beror det ofta på att jag inte vet var jag ska börja. Ibland får jag alldeles för många idéer. Resultatet är att jag ofta bara går i cirklar. Allt känns ju så självklart. Så ibland tar jag bara någon idé på måfå men jag känner att jag kan inte motivera varför jag börja med denna idé istället för med någon annan idé. Det är precis som att söka på Internet med dåliga sökord; du får för många svar och många som kanske inte ens är relevanta. Men genom att använda sig av bättre sökord; då får du färre och bättre svar.

En sammanfattande observation som kanske kan hjälpa er att få ytterligare perspektiv på vad allt detta handlar om och hur allting hänger ihop.

Induktion är processen att sätta samman, att integrera, observationer till propositioner. Deduktion är processen att sätta samman propositioner, att integrera, till slutsatser. Reduktion är processen att identifiera vilka propositioner en slutsats förutsätter och vilka observationer propositionerna förutsätter. Reduktion är på sätt och vis också en form av integration. Att reducera är inte bara att identifiera vad vi måste veta. Att reducera handlar även om att identifiera i vilken ordning vi lär oss. Så att reducera är att koppla samman, att integrera, vår kunskap i den hierarkiska kedjan, dvs i dess rätta ordning, tillbaka till den varseblivbara verkligheten.