Jag såg nyligen, på en väns rekommendation, ”Slaget om muslimerna” av Evin Rubar. Det var en intressant dokumentär av samma Evin Rubar som gjorde ”Män är djur”-dokumentären som handlade om feminismen.

Dokumentären handlade om islamismen i Sverige och hur islamisterna försöker ”ta över” muslimerna i Sverige. Det är alltid bra att man uppmärksammar problemet med islam och islamism. Så för detta ska Evin Rubar ha beröm.

Tyvärr fanns det ett genomgående problem i hela dokumentären och det var att man gjorde en distinkt skillnad på islam och islamism. Som Rubar framställde det i programmet så består distinktionen i att islam ”bara” handlar om din relation till Gud och inget annat, medan islamism handlar om islams relation till livets alla aspekter och är således en totalitär, politisk version av islam. Hela tiden antyddes det också att när man gick över till islamism, då lämnade man islam.

Jag fick också intrycket av att Rubar aldrig vågade säga detta rent ut, utan snuddade bara på det hela programmet igenom genom att säga att islamism innebär en ”total” syn på livets alla aspekter: klädsel, sex, könsroller, moral, politik, ekonomi, musik.

Anledningen till att jag inte går med på denna distinktion är för att denna totalitära implikation följer logiskt av islams fem grundpelare. Elan Journo förklarar detta i ”The Jihad on America”. Grundpelarna handlar alla om att fullständigt underkasta sig Gud som sin härskare här på jorden med allt vad det innebär.

Det enda sättet jag kan gå med på en sådan här distinktion det är om man ska tro att islam handlar om att bara tro på Gud och sedan inte integrera sin religion med sitt eget liv eller med samhället. Men i så fall handlar islam om att vara totalt inkonsekvent, att inte leva som man lär, att ha en väldigt ytlig relation till sin Gud. Och så vidare.

En religion handlar inte bara om att man bara konstaterar att Gud finns, bara för att sedan ignorera allt Gud säger att man ska göra. Gud har ofta en mycket bestämd åsikt om hur saker och ting bör vara – och om man inte gör som Gud säger, om man inte låter hans vilja ske här på jorden (såsom i Himlen), då är man illa ute.

De intervjuade även en socialantropog som sade att islamister anser att vanliga muslimer är bristfälliga i sin tro. Det har han, och islamisterna, helt rätt i. Och det är det som är problemet.

Det spelar ingen roll att majoriteten av alla muslimer, i västvärlden, bara har en relation till Gud och sedan inte integrerar sin tro med resten av sitt liv. Det är islamisternas agenda som spelar roll eftersom de tar islam på allvar. Det är de som för väsen, för det är dem som bryr sig mest om att lyda Allah. Det är därför det är islamisterna som våra politiska ledare söker sig till när de ska fjäska inför muslimerna. Det är, som programmet konstaterade, de som dömer ut majoriteten av muslimerna som dåliga muslimer, eftersom de inte tar islam på samma allvar och inte försöker integrera den fullt ut.

En rörelses natur bestäms inte av majoriteten, utan av rörelsens idéer. Av rörelsens essens. Och essensen av islamismen, som rörelse, är islam. Och essensen av islam är total underkastelse inför Allah. Det är vad islamisterna förstår – men inte Rubar eller, om vi ska tro henne, majoriteten av de ”vanliga” muslimerna i Sverige. Det är därför de sätter agendan, inte majoriteten.

Så min grundläggande kritik är att dokumentären blev en, trots allt, alldeles för politiskt korrekt behandling av ämnet. Rubar ville uppmärksamma oss om problemet med islamism, ”politisk islam”, men man gör inte problemet mindre genom att låtsas som att islamisterna inte är riktiga muslimer eller genom att konstatera att ”vanliga” muslimer som inte tar sin religion på något större allvar inte utgör ett hot för oss. Du bekämpar inte dåliga idéer, genom att vädja till de som inte bryr sig om idéer. Och du bekämpar inte totalitär islam, genom att vädja om de som inte riktigt bryr sig om islam.