Varför bry sig om definitioner? Det finns ju ordböcker. Problemet är att ordböcker inte alltid ger oss bra definitioner och även när de ger oss bra definitioner hjälper det inte om vi bara tar dem från andra utan att ha den kunskap som krävs för att kunna bilda dem och därmed förstå vad de betyder. Det vill säga begrepp som man inte riktigt vet vad de betyder eftersom man inte kan koppla dem till verkligheten. Detta är vad Ayn Rand kallade för ”flytande abstraktioner”.

Syftet med en definition är att peka ut vad som faller in under ett begrepp. När man definierar säger man ”Med ‘människa’ menar jag detta, men inte detta”. En definition bör därför fånga upp vad det är som gör människan till människa. Det vill säga vad som skiljer människan från allt annat. Det är också så man kopplar begreppen till konkreter i verkligheten. Om våra begrepp ska tjäna någon roll för vårt tänkande då är det avgörande att de är klart och tydligt förankrade i verkligheten. Ditt tänkande är nämligen inte bättre än dina definitioner. Om dina definitioner är oklara, då kommer också ditt tänkande att bli oklart.

En del begrepp refererar till saker vi kan direkt varsebli. Dessa kan vi definiera ostensivt, det vill säga genom att peka på det vi pratar om. Några exempel är begrepp som ”stol”, ”bord”, ”bokhylla”, etc. En del ”högre” begrepp, abstraktioner från abstraktioner, refererar inte direkt till saker vi kan varsebli. De måste därför definieras med hjälp av lägre begrepp, som i sin tur, direkt eller indirekt, måste referera till saker vi direkt kan varsebli. Ett enkelt exempel är begreppet ”möbel” som förutsätter att vi känner till sådana saker som stolar, bord, bokhyllor, etc. (Det är därför definitionsprocessen ofta måste fulländas genom en reduktionsprocess för att man ska vara säker på att man verkligen förstår vad ett begrepp betyder.)

Begrepp refererar INTE till definitioner utan, ytterst, till konkreter och ALLA deras egenskaper. Men det följer inte för den sakens skull att en bra definition ska rada upp precis allt vi vet om någonting. En sådan lång lista av egenskaper, skulle vi inte kunna hålla i huvudet och är därför oanvändbar. För när vi väl är färdiga med att definiera ett begrepp, då har vi sedan länge glömt vad det var vi pratade om. En sådan lång redogörelse av egenskaper skulle underminera vårt behov av att tänka abstrakt, nämligen vårt behov av enhetsekonomi. Alltså vårt behov av att hela tiden minimera antalet enheter vi tänker på. Detta för oss till kriteriet för en bra definition: den måste ge oss en KONDENSERAD beskrivning som talar om för oss vad som är UTMÄRKANDE, givet allt vi vet, och som KOPPLA SAMMAN alla andra utmärkande egenskaper.

Därför duger det inte att ta en icke-essentiell egenskap som definition. Definierar man i icke-essentiella termer, då kommer man att sluta upp med en katastrof.

För att se detta kan vi anta att vi definierar ”människan” som ”en varelse med tumme”. Denna definition hjälper oss inte med att skilja ut människan från andra varelser då människan, till att börja med, knappast är ensam med att ha en tumme. Människans tumme kan inte heller förklara allt annat som faktiskt är utmärkande för människan: humor, konst, filosofi, vetenskap, teknologi, lagar, språk, etc. (Inga andra varelser med tumme har ju dessa saker.) Denna definition utgör således ingen kondensering, i essentiella termer, av allt vi vet om människan.

Att ha en tumme låter oss varken logiskt eller kausalt koppla samman allt annat som är utmärkande för människan. Därför kommer den inte heller hjälpa oss att komma ihåg allt vi vet om människan. Därför blir det med tiden svårt eller omöjligt att behålla kopplingen mellan begreppet och konkreterna där ute, inklusive alla deras egenskaper. Till slut kommer begreppet bara att stå för en definition, i icke-essentiella termer, inte konkreterna där ute. Det är så man slutar upp med en ”flytande abstraktion”. Det är därför ett symptom för att man dras med ”flytande abstraktioner” är att man tror att begrepp refererar till definitioner istället för konkreter. Man slutar alltså upp med begrepp skilda från verkligheten. När våra begrepp skiljs från verkligheten då skiljs också vårt tänkande från verkligheten.

För många år sedan hade jag en diskussion med en mycket slarvig, och icke-originell, ”tänkare” som ville ge kapitalismen skulden för alla möjliga problem han kunde komma på. Jag vet inte om det var med flit, men av någon anledning definierade han ”kapitalism” som ”ett system där man handlar med pengar”. Detta är värdelös definition och man behöver inte vara en expert på kapitalism för att se det. Allt man behöver veta är att man använder sig av pengar i praktiskt taget alla ekonomiska system. Så detta är uppenbarligen inget som skiljer kapitalism från feudalism, socialism, fascism eller någon annan form av etatism. Vidare förklarar denna egenskap nästan inget annat som är utmärkande för kapitalismen: frihet, konkurrens, privat egendom, profitintresset, marknadspriser, avancerad arbetsdelning, etc.

Denna ”tänkares” kunskap om kapitalism och ekonomi var (och är misstänker jag), mycket begränsad, så det var nog aldrig naturligt för honom att försöka koppla samman alla dessa egenskaper med kapitalismen och försöka finna vad det är för egenskap som gör (nästan) alla andra möjliga. Men även om han kände till dessa egenskaper så skulle hans definition inte hjälpa honom att komma ihåg dem.

Varför känner sig ”tänkare” som denna berättigad att dra vilka absurda och löjliga slutsatser som helst om kapitalismen? Därför att för honom så refererar begreppet ”kapitalism” inte till någonting i verkligheten, utan till hans godtyckliga definition. Därför ser han ingen motsägelse i att klandra kapitalismen för ekonomiska problem orsakade av priskontroller. Det finns ingen motsägelse eftersom det finns inget i hans definition som hejdar hans fantasi från att föreställa sig kapitalism med priskontroller. Dina premisser är, som detta exempel visar, inte giltigare än dina definitioner.

Så, för att en definition ska tjäna sitt syfte då bör man definiera i essentiella termer. Det essentiella är en FUNDAMENTAL egenskap eller faktor som förklarar eller möjliggör (nästan) allt som är utmärkande i ett sammanhang. Detta är det som gör människan till människa. (Lägg märke till att en sådan essentiell egenskap tjänar som en integration som KONDENSERAR allt vi vet om människan.)

Vad är då människans essens? Och hur upptäcker vi denna essens? Vi tillämpar vad Ayn Rand kallade för ”the rule of fundamentality”. När det finns mer än en egenskap som är utmärkande för människan då identifierar man den som logiskt eller kausalt förklarar eller möjliggör (nästan) alla andra. Detta är den fundamentala, dvs essentiella, egenskapen. Är det hennes tumme? Nej. Är det hennes förmåga att skratta åt skämt? Nej. Är det hennes språk? Nej. Är det hennes användning av kläder? Nej. Är det konst? Nej. Är det hennes vetenskap och teknologi? Nej. Men det finns en egenskap som kan förklara och möljliggöra (nästan) alla dessa egenskaper? Det är människans förmåga att tänka begreppsligt: förnuftet. Detta, inte tummen, är vad som gör möjligt allt som verkligen är utmärkande för människan.

Så genom att definiera ”människan” som ”det rationella djuret” åstadkommer vi allt vi vill ha ut av en bra definition: en KONDENSERAD beskrivning som talar om för oss vad som är UTMÄRKANDE, givet allt vi vet, och som KOPPLAR SAMMAN alla andra utmärkande egenskaper. Vi vet vad som gör människan till människa. Vi vet vad begreppet betyder, vad det refererar till. Definitionen fyller således sitt syfte: att koppla begreppet till konkreterna där ute verkligheten. Endast en sådan definition kan tjäna en funktion i vårt tänkande.

Edward Rothstein recenserar utställningen ”1001 Inventions” i New York Times. Utställningen visar upp de vetenskapliga och teknologiska bedrifter som den islamiska världens guldålder lämnade efter sig, bedrifter som lär ha påverkat hela världen, inte minst västvärldens vetenskapsmän och uppfinnare. Men trots att männen bakom utställningen påstår att de inte har någon agenda är det inte svårt att se att utställningen åtminstone delvis utgör propaganda. Man förvränger fakta, utelämnar fakta, försöker etablera kopplingar utan bevis, etc. (Inte ens namnet på utställningen stämmer, då det inte finns 1001 uppfinningar.) Varför gör man på detta viset?

It is less a typical science exhibition than a typical “identity” exhibition. It was created by the Foundation for Science, Technology and Civilization in London, whose goal is “to popularize, spread and promote an accurate account of Muslim Heritage and its contribution.” The show also tries to “instill confidence” and provide positive “role models” for young Muslims, as Mr. Hassani puts it in the book. And it is part of a “global educational initiative” that includes extensive classroom materials.

The promotional goal is evident in every display. The repeated suggestion is that Muslim scientists made discoveries later attributed to Westerners and that many Western institutions were shaped by Muslim contributions.

Ett exempel:

Consider one label: “Setting the Story Straight.” We read: “For many centuries, English medic William Harvey took the prize as the first person to work out how our blood circulates.” But “what nobody knew” was that the “heart and lungs’ role in blood flow” was figured out by Ibn al-Nafis, the 13th-century physician. And yes, al-Nafis’s impressive work on pulmonary circulation apparently fell into oblivion until 1924. But Harvey’s 17th-century work was more complete; it was a theory of the entire circulatory system. So while neglect is clear, differences should be as well.

But the exhibition even seems to expand its claim. Historians, the label continues, have recently found evidence that Ibn al-Nafis’s Arabic text “may have been translated into Latin, paving the way to suppose that it might have indirectly influenced” Harvey’s work. The “may have,” the “suppose,” the “might have” and the “indirectly” reflect an overwhelming impulse to affirm what cannot be proved.

Rothstein gör en annan intressant observation:

What is peculiar too is that the current Hall of Science show presumes a long neglect of Muslim innovations, but try finding anything comparable about Western discoveries for American students. Where is a systematic historical survey of the West’s great ideas and inventions in contemporary science museums, many of which now seem to have very different preoccupations?

Mycket bra fråga. Jag rekommenderar att ni läser hela artikeln.

The Guardian:

In the end, Adam Wheeler, a 24-year-old who conned his way into Harvard and benefited from more than $40,000 (£26,000) in grants and prizes, flew too close to the sun. Not content with having bragged his way into one of the world’s most prestigious universities, he felt driven to apply – equally fraudulently – for Rhodes and Fulbright scholarships.

The application was a deception too far, and led to the discovery of a string of lies that this week earned Wheeler 10 years on probation and the order to repay Harvard $45,806. He pleaded guilty to all 20 counts against him, including larceny, identity fraud and pretending to hold a degree.

”I’m ashamed and embarrassed by what I’ve done,” he told a Massachusetts court in a voice so quiet it was barely above a whisper. ”As much as possible, I want to put this behind me and move forward.”

Wheeler’s impressive record of deceit began in 2007 when he was expelled from Bowdoin College in Maine for plagiarism. Instead of reflecting on the wrong he had done, he went the other direction, developing a whole new persona and turning lying into an art form.

Även när lögnarna försöker upphöja deras oärlighet till en konst misslyckas de, precis som de måste göra.

Det finns en vidare lärdom att dra av detta. Jag har hört folk, till och med objektivister, säga att om oärliga människor åtminstone till en början ”kommer undan” med sina lögner, då kommer de med viss rätt att dra slutsatsen att oärlighet fungerar. Men det är en förhastad generalisering som inte motiveras av vad de vet. Så länge de inte vet varför det ”fungerar”, har de ingen grund för sin generalisering. Deras slutsats är inte mer berättigad än spelare som tror att de har listat ut hur de ska satsa, bara för att bollen alltid har hamnat på rött i en runda roulette. Detta är känt som ”the gambler’s fallacy”:

The gambler’s fallacy is the fallacy of assuming that short-term deviations from probability will be corrected in the short-term. Faced with a series of events that are statistically unlikely, say, a serious of 9 coin tosses that have landed heads-up, it is very tempting to expect the next coin toss to land tails-up. The past series of results, though, has no effect on the probability of the various possible outcomes of the next coin toss.

Oärlighet lönar sig inte – inte i längden. Precis som spelare som faller för the gambler’s fallacy, lurar oärliga människor i slutändan bara sig själva.

Michael Moore gjorde ännu en anti-kapitalistisk, anti-amerikansk propagandafilm, denna gång om det amerikanska sjukvårdssystemet. Filmen, Sicko, skulle visa att socialistisk sjukvård är överlägsen den i Amerika. Så han använder sig av exempel från sjukhus i Kuba. Men det visar sig, inte ett dugg överraskande, att hans film inte representerar verkligheten. Faktum är att hans film är så pass ute och cyklar, att den blev förbjuden i Kuba:

Cuba banned Michael Moore’s 2007 documentary, Sicko, because it painted such a ”mythically” favourable picture of Cuba’s healthcare system that the authorities feared it could lead to a ”popular backlash”, according to US diplomats in Havana.

The revelation, contained in a confidential US embassy cable released by WikiLeaks , is surprising, given that the film attempted to discredit the US healthcare system by highlighting what it claimed was the excellence of the Cuban system.

But the memo reveals that when the film was shown to a group of Cuban doctors, some became so ”disturbed at the blatant misrepresentation of healthcare in Cuba that they left the room”.

Castro’s government apparently went on to ban the film because, the leaked cable claims, it ”knows the film is a myth and does not want to risk a popular backlash by showing to Cubans facilities that are clearly not available to the vast majority of them.”

viaWikiLeaks: Cuba banned Sicko for depicting ‘mythical’ healthcare system | World news | guardian.co.uk.

Rättvisa är något som många håller kärt. Jag vill därför inleda en diskussion om rättvisa med ett exempel:

Anta att du studerar vid Lunds universitet. Du ska skriva en uppsats. Du läser litteratur och gör noggranna anteckningar. Du spenderar veckor åt att skriva och redigera din uppsats. Efter veckor av hårt arbete är du nu äntligen färdig. Nu får du också uppsatsen som du ska opponera på.

Du ser ord, meningar och stycken, men inget som logiskt förenar dem. Språket är en katastrof. Referenserna är inte klart och tydligt utskrivna. Vilken ärlig bedömare som helst ser att detta är en usel uppsats. Det är nu du upptäcker att studenten har plagierat. Så studenten kommer i bästa fall kommer att bli underkänd och få en varning. I värsta kommer hon att bli avstängd.

Men ett par dagar efter opponeringen får du till din stora förvåning istället reda på att uppsatsen har blivit godkänd. Professorn som håller i kursen förklarar att man måste vara ”snäll” och ”tolerant”. Därmed gör man det till en implicit policy vid Lunds universitet att belöna elever som fuskar. Professorerna har nu bestämt sig för att hålla detta ”internt”. Dvs hemligt.

Men det blir bättre. Och med det menar jag, så klart, värre. Orsaken till att man måste vara ”snäll” och ”tolerant”, och varför man måste hålla allt detta hemligt, är för att studenten kommer från ett annat land. Många utländska studenter, förklarar man, har aldrig skrivit en uppsats förut. Och i deras hemländer ser man inte heller ned på plagiering lika mycket som man gör här i väst. Därför måste man vara tolerant.

Allt detta är så klart bara eufemismer för att se mellan fingrarna; vägra att fälla ett rationellt omdöme, vägra att erkänna verklighetens fakta, vägra att se sanningen, vägra att utöva rättvisa, vägra att vara objektiv. (I samma andetag implicerar man också att om du hade gjort samma sak, då hade man inte haft någon tolerans eller överseende. Utan krusiduller hade man bara stängt av dig. Man implicerar alltså att man har olika måttstockar för olika elever.)

Jag har ingen aning om det är sant att man i vissa länder inte har några problem med plagiering, men i detta fall spelar det ingen roll. Det har nämligen hållits ett seminarium där man gjorde det glasklart vad som räknas som plagiering och att man inte tolererar plagiering. Man har även fått chansen att ställa frågor, få hjälp med att skriva sin uppsats och hur man hänvisar till källor.

Vad är det för idé som ligger bakom denna ”tolerans”? Multikulturalismen. Det vill säga idén att alla kulturer är lika mycket värda och, som en implikation, att alla sätt att studera är lika legitima, och att ingen elev, därför, ska straffas när de fuskar. Vad kommer multikulturalismen göra för eleverna? Man är inte snäll när man godkänner studenter som fuskar. Man gör dem bara en björntjänst. Man låter inkompetenta komma undan med examens de inte förtjänar, som inte representerar någon faktisk kompetens och som därför varken kommer att vara till någon glädje för dem själva eller för någon annan som har med dem att göra.

Vad gör multikulturalismen med utbildningen? Värdet av utbildningen devalveras om vem som helst blir godkänd, hur usla uppsatser de än skriver (eller kopierar). Man sänder ut en klar och tydlig signal, nämligen att det är acceptabelt att fuska så länge man kommer från vissa länder. Så uppenbarligen bryr sig universitetet varken om rättvisa eller om ärlighet; de kan inte bry sig så länge de låter ”kulturella” överväganden avgöra hur man ska behandla sina elever. Vad kommer detta att uppmuntra till i framtiden? Vad kommer många elever, som har jobbat och slitit hårt, få för intryck?

Låt oss nu ta ett steg tillbaka. Jag började denna utläggning med att uppmana er att anta allt detta, som om allt vore påhittat bara för att väcka ert intresse. Men vad skulle ni säga om precis allt jag har berättat hände i verkligheten? Om ni har en susning om vad rättvisa är, då skulle ni betrakta det som en skandal av sällsynta proportioner. Genom sitt agerande gör dessa professorer det till en implicit policy vid Lunds universitet att inte bara tolerera plagiering utan att dessutom belöna elever som fuskar.

Jag har inte själv bevittnat allt detta, men jag har en mycket trovärdig förstahandskälla. Jag har uppmanat honom att anmäla eleven till disciplinnämnden. Och jag skriver detta, inte bara för att uppmärksamma allmänheten om vad det är som händer vid Lunds universitet, utan också för att jag vill uppmana alla elever som har bevittnat något liknande att anmäla det till disciplinnämnden.

Låt inte fuskarna vid Lunds universitet komma undan med det, och det inkluderar professorerna!

Jag vill bara uppmärksamma de som har missat det, att David Harriman, författaren till den fantastiska boken The Logical Leap har börjat blogga. Harriman pratar om vilka filosofiska lärdomar man kan dra från att studera vetenskapens historia. Harriman skriver i sitt första inlägg på The Logical Leap-bloggen:

The Logical Leap is written for anyone who wants a deeper understanding of how we discover generalizations. When we generalize from observed cases, how do we know that we’re right? My book tries to answer this question for the field of physical science, but the basic points of method can be applied to any field. It’s a “self-help” book (albeit on a more philosophic level).

I will use this blog to elaborate on interesting topics in epistemology and in history of science. Also, I may give some background on how the book developed and what I learned while writing it. And, occasionally, I’ll comment on reactions to the book (positive and negative).

So, if you found The Logical Leap interesting and valuable, I hope you will visit here from time to time. I plan to post something every week.

På sistone har Harriman även börjat besvara sina kritiker. Det mest anmärkningsvärda är att Harriman faktiskt har blivit attackerad för sina dygder. Ett exempel på detta är att man har attackerat Harriman för att ha presenterat en essentialiserad redogörelse av fysikens historia.

Harriman har även startat en blogg som handlar om principerna bakom The Falling Apple Institute. Där tar han alltså upp vad man bör lära ut, inom naturvetenskapen, och hur man bör lära ut det. Det vill säga, en blogg som behandlar de pedagogiska implikationerna av The Logical Leap.

Vad som kunde sluta i en massaker, slutade tack och lov i ett fiasko för mohammedanerna. Den enda som dog var terroristen själv. Vad är det driver den här mohammedanen till att vilja mörda oskyldiga människor? Hans religion, så klart. ”Fredens religion.” Hans handlingar talar för sig själva.

Men om man har bott i en grotta de senaste trettio åren, och därför känner att man behöver lite hjälp på traven för att förstå hans handlingar, då räcker det med att läsa vad han själv skrev i sitt brev till ”Sverige och det svenska folket”. Där gör han det alldeles glasklart att det är islam som drev honom. Han vill mörda oss som straff för att vi inte har underkastat oss islam.

En del lär dra den helt felaktiga slutsatsen att han drevs av hämnd, eftersom Sverige dödar oskyldiga muslimer i Afghanistan. Men om den här personen brydde sig om oskyldiga människor, då finns det en fundamental motsägelse i hans resonemang. Kriget i Afghanistan handlar om att al-Qaida och talibanerna, dvs islamiska fundamentalister, vill ta över landet med dödligt våld och införa en religiös diktatur där oskyldiga människor kommer att förtryckas och mördas som straff för deras brott mot Gud. NATO:s insats i Afghanistan är missriktad i många avseenden, men det råkar vara ett faktum att oskyldiga alltid kommer att dö i krig. Men en rationell person lägger skulden där de hör hemma, nämligen på al-Qaida och talibanerna som ju startade kriget, inte på NATO som bara försöker sätta stopp för dem. Så denna motsägelse i hans resonemang upphäver endast sig själv, om man inser att det är hans religiösa fundamentalism som motiverar honom, inte hämnd eller någon generell omsorg för de oskyldiga.

Islam sanktionerar religiöst krig mot de otrogna. Varför envisas då muslimska företrädare med att islam är ”fredens religion”? Därför att när ärliga muslimer säger att islam är ”fredens religion”, då menar de den ”fred” som uppstår när alla har underkastat sig islam, vare sig vi vill eller inte.

Oärliga muslimer påstår däremot att detta är ”totalt emot islam”. Samma oärliga muslimer förnekar alltså att Mohammed själv genomförde jag vet inte hur många militära kampanjer, som kostade livet på jag vet inte hur många oskyldiga, för att sprida islam. Och då ska man komma ihåg att Mohammed är en moralisk förebild för muslimer! Varför all denna oärlighet? Därför att precis som ett religiöst krig mot de otrogna inte är ”totalt emot islam”, så är det inte heller ”totalt emot islam” att ljuga sig blå för islams skull.

Så hur kommer då folk att reagera? Säpo började med att påstå att de har läget under kontroll och att det inte finns någon anledning att höja terrornivån i landet. Regeringen tiger. Journalisterna har redan gjort sin plikt att okritiskt ställa några frågor till företrädare för islam. Nu väntar jag bara på att våra ”intellektuella” ska börja svamla om att vi måste visa på besinning, att vi kanske ska låta talibanerna ta över Afghanistan, att vi kanske ska tysta sådana som Lars Vilks i framtiden, att vi kanske ska göra blasfemi till ett brott, att vi kanske ska visa lite mer tolerans, etc. Hur lågt de ”intellektuella” kan gå får framtiden utvisa. Men hur kommer den svenska allmänheten reagera?

Den enda reaktion jag har sett än så länge är en kombination av tystnad och förnekan. Förhoppningsvis finns det fler som har mer än tröttnat och som kommer, som jag, att öppna munnen de kommande dagarna. Jag hoppas dock att det inte bara blir rasister och xenofober som vågar öppna munnen de kommande dagarna.

En del lär reagera genom att evadera på rutin. En del vill intala sig själva att det är ”skönt” att detta bara var en ”enstöring” och ”vettvillig” person som agerade utan al-Qaidas hjälp och stöd. De som säger detta gör det nästan alltid eftersom de, precis som alla journalister, politiker och intellektuella som är hjärntvättade i mångkulturism.

De tror att världen blir tryggare om de lyckas intala sig själva att detta bara var en isolerad, engångsföreteelse utförd av någon galning på måfå, utan någon riktig agenda eller organisation bakom sig. Hur blir världen tryggare av att tro detta, när det visar sig att det finns rysligt många sådana här ”isolerade engångsföreteelser utförda av galningar på måfå”?

I vilket fall som helst spelar det ingen roll om galningen agerade på eget initiativ eller om han agerade med en organisation bakom sig. Jag kan inte se hur det skulle vara ”skönt” att veta att det finns religiösa galningar som agerar utan några ”mellanhänder”, dvs klartecken från al-Qaida, utan som nöjer sig med att få klartecken från Allah. Det väsentliga i sammanhanget är att det är deras religiösa övertygelser som styr dessa terrorister. Inte att de är med i samma terrorgrupp.

Vad skulle du säga om du fick reda på att universitetsutbildade intellektuella och professorer har spenderat decennier åt att klura ut vem och hur många människor man ska döda? Du skulle förmodligen tro att jag skämtar eller att det är fråga om någon bisarr science fiction-film som utspelar sig i ett alternativt universum. Men då har du fel. Dessa människor finns. Dessvärre är de, till ingens större förvåning, filosofer. Och de säger sig ägna sig åt moralfilosofi.

Jag citerar Prospect Magazines artikel ”Matters of life and death”:

Moral philosophers have long debated under what circumstances it is acceptable to kill and why, for example, we object to killing a patient for their organs, but not to a distribution of resources that funds some drugs rather than others. To understand the debate you need to understand the trolley problem. It was conceived decades ago by two grande dames of philosophy: Philippa Foot of Oxford University … and Judith Jarvis Thomson of MIT. The core problem involves two thought experiments—call the first ”Spur” and the second ”Fat Man”

In Spur … an out-of-control trolley—or train—is hurtling towards five people on the track, who face certain death. You are nearby and, by turning a switch, could send the trolley onto a spur and save their lives. But one man is chained to the spur and would be killed if the trolley is diverted. Should you flick the switch?

In Fat Man … the same trolley is about to kill five people. This time, you are on a footbridge overlooking the track, next to a fat man … If you were to push him off the bridge onto the track his bulk would stop the trolley and save the lives of those five people—but kill him. Do you push him?

Study after study has shown that people will sacrifice the spur man but not the fat man. Yet in both cases, one person is killed to save five others. What, then, is the relevant ethical distinction between them? This question has spawned a thriving academic mini-industry, called trolleyology.

Den första sunda reaktionen när man läser detta är: ”Vad är det för fel på dessa människor?”

Varför ägnar sig så många filosofer åt sådana här tankeexperiment? Anspråksfulla som de är har de inga problem med att låtsas som att de pratar för alla när de analyserar sina dödsbringande ”intuitioner”: ”Trolleyology encapsulates the deepest tensions in our moral outlook”. Om så, vad är då essensen av ”vårt” moraliska synsätt?

Lägg märke till att filosoferna inte har spenderat decennier åt att fundera på hur man ska göra det bästa av sitt liv, hur man ska leva ett lyckligt liv. Istället har de spenderat decennier åt död och lidande: ”Vem ska lida eller dö för andras skull?”

Vad som förbluffar dessa filosofer är alltså INTE att de faktiskt grubblar över att döda människor. Nej, att döda människor för andras skull är rätt och riktigt verkar snarare vara en självklarhet. Vad som istället förbluffar dessa filosofer är hur det kommer sig att folk har olika uppfattning om vem de ska döda under vissa situationer men inte andra. Snacka om att ha märkliga prioriteringar. Vad vi ser här är en fixering på död och lidande.

Hur kommer det sig att filosofer har en sådan fixering? Därför att ingen av dem har ifrågasatt den primitiva och barbariska moralfilosofi som praktiskt taget alla tar för givet: altruismen. Altruismen är idén att det moraliska är att offra sig för andra. Att offra sig själv innebär att man ger upp ett större värde till förmån för mindre eller inget värde. Ditt eget liv inkluderat.

Det är därför dessa filosofer inte ser något fel i att döda en del människor för att rädda andra. Att någon eller några ska offras för andra är självklart, frågan är bara vem. Och om det är rätt att offra sig för en människa, då är det bättre om man kan offra sig för fler människor. (Det är därför altruism tenderar att implicera kollektivism.) Behövs det fler bevis för att altruismen är dödens moral?

Altruismen göder, förresten, denna fixering på död och lidande på mer än ett sätt. Var altruisterna än vänder sig ser de nämligen situationer där de tycker att någon måste offras för andras skull: Amerikaner som behöver sjukvård, de svältande i Afrika, de ”underprivilegade” i förorterna, etc. Var de än vänder sig ser de ”legitima” skäl att offra sig för andra. Att ge upp sin egen lycka för andras skull. Att lida för andras skull. Att, i värsta fall, offra sitt liv för andras skull. Det är alltså inte särskilt konstigt att de till slut får vad Ayn Rand kallade för en ”illvillig” syn på universum. Det vill säga att se på universum som en plats där liv och lycka är, i princip, omöjligt. Vilket ju är sant, om man försöker leva som en altruist. Försöker man leva som en altruist blir livet ett helvete. (Det är inte heller särskilt konstigt att de till slut utvecklar ett hat mot andra människor. Istället för att se på andra människor som ett faktiskt eller potentiellt värde i kraft av deras dygder, ser de på andra människor som ett faktiskt eller potentiellt anspråk på deras liv och värden.)

Vad är förresten lösningen på dessa ”dilemman”? Om man överhuvudtaget kan ta dessa löjliga och bisarra tankeexperiment på allvar, då säger jag att vad du än gör så är det fel. Det finns två typer av situationer där man kan behöva välja att döda en annan människa. Nödsituationer och tvångssituationer.

En nödsituation är ”an unchosen, unexpected event, limited in time, that creates conditions under which human survival is impossible—such as a flood, an earthquake, a fire, a shipwreck” (”The Ethics of Emergencies”, The Virtue of Selfishness, Ayn Rand). I nödsituationer gäller samma standard och principer som i normala situationer. Men de måste tillämpas annorlunda eftersom situationen inte tillåter dig något annat.

En essentiell aspekt av nödsituationer är att du inte har tid att vänta. Du måste handla och du måste handla nu. Detta betyder att du kan inte, utan vidare, tillämpa principer som förutsätter att långsiktig mänsklig överlevnad är möjlig i situationer där den i själva verket är omöjlig. Så om du måste stjäla mat för att överleva i en nödsituation, då är det moraliskt rätt. (Den som invänder genom att säga att ”människan har rätt till egendom” varför man måste gå med på att svälta till döds i en nödsituation, gör sig skyldig till omfattande ”context-dropping”.)

En tvångssituation är en situation där du står under andras våld. I alla sådana situationer spelar det ingen roll vad du väljer. Du kan inte hållas moraliskt ansvarig för vad du gör. ”[M]orality ends where a gun begins”, skrev Ayn Rand. Det är ofta under sådana här situationer där det inte finns något rätt alternativ att välja mellan. Om någon säger: ”Döda dig själv eller döda ditt barn, annars dödar jag dig” då kan du välja, men vad du än väljer är det fel. Och vad du än väljer är du oskyldig eftersom du handlade under tvång.

Nu är det så att i dessa tankeexperiment så står du varken inför en nödsituation eller en tvångssituation. Så om du, i en sådan situation, aktivt handlar för att garantera att en dör för att rädda fem eller att fem dör för att rädda en, då gör du dig (med)skyldig till att döda oskyldiga människor. Så vad du än gör är det fel. Du har i en sådan här situation inget ansvar att handla. Det enda moraliska valet du har är att titta på eller blunda – eller, vilket dessa dödsdyrkande filosofer aldrig överväger, åtminstone försöka komma på ett sätt ska stoppa tåget utan att döda någon. (Men vad gör man om det visar sig att det är din käresta som ligger på det ena spåret? Då säger jag att om du inte kan leva utan henne, då ska du göra vad du kan för att rädda henne – även om det innebär att fem andra dör. Ja, du blir (med)skyldig till dödandet av oskyldiga människor. Detta måste du ta på dig och, om nödvändigt, betala för.)

Lyckligtvis är alla sådana här situationer inget som hör till vardagen. Det är just precis därför de intar, i en rationell moralfilsofi, en ytterst marginell position. ”The purpose of morality is to teach you, not to suffer and die, but to enjoy yourself and live”. (”This is John Galt Speaking”, For the New Intellectual, Ayn Rand.)

Verkligheten är fri från motsägelser. Därför måste våra tankar vara fria från motsägelser om de ska vara förenliga med verkligheten. Objektivitet handlar om att anpassa ens tankar till verkligheten genom att ägna sig åt en motsägelsefri identifikation och integration. Metoden för att uppnå objektivitet är logik; logik är motsägelsefri identifikation och integration.

Vår kunskap är hierarkisk och kontextuell; det är en kontext som har en hierarki. Således kräver objektivitet att vi reducerar och integrerar. Att reducera är att koppla ens idéer hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Att integrera är att koppla ihop allt vi vet med allt annat vi vet.

Nu kan man fråga sig själv: Varför räcker inte reduktion? Varför räcker det inte med att konstatera att ens idéer är kopplade till verkligheten? Att identifiera vilka fakta som ger upphov till ens idéer? Varför bör vi också integrera? Låt mig illustrera behovet genom tre exempel.

”Vilken färg har vatten?” Jag fick nyligen denna fråga och mitt första svar löd, tyvärr, så här: ”Var inte löjlig! Vatten har ju ingen färg. Det ser du ju själv när du häller upp lite vatten i ett glas”. Men jag det visade sig att jag har fel. Så skäms på mig. Vatten är faktiskt blått men det behövs stora mängder för att vi ska se det. Tidigare trodde jag att vattnet i havet bara verkade blått eftersom det reflekterade den blå himlen. Men det är inte sant. Och man kan själv upptäcka det genom att observera att vatten är blått även när det inte finns någon blå himmel som kan reflektera sig i vattnet. Vi kan även observera att vattnet blir blåare desto större volymen är. Se hur klart vattnet är vid stranden. Om du sedan tittar bortom stranden kommer du att se hur vattnet blir blåare och blåare ju längre ut du tittar. Det är därför vattnet i ett glas ser klart ut. Det är för lite vatten i glaset, precis som vid stranden, för att det ska se blått ut.

Det var denna lärorika erfarenhet som gjorde behovet av att komplettera reduktion med integration fullt verkligt för mig.

Låt oss ta ett annat exempel. ”Om jorden roterar kring sin egen axel, hur kommer det sig då att om du släpper en sten så kommer den inte att hamna en bit ifrån dig?” Galileo visade dock att det finns andra situationer där vi befinner oss i rörelse, nämligen på ett skepp ute till havs, och om du släpper en sten från mastens topp då kommer stenen att hamna vid masten och inte en bit ifrån. Detta illustrerar att bara för att jorden är i rörelse så betyder det inte att vi kommer att märka av det i våra observationer. (Om vi inte integrerar våra observationer av rörelser, som Galileo gjorde, med allt annat vi vet om liknande rörelser i andra sammanhang, då skulle vi sluta upp med förhastade generaliseringar, som skulle leda till framtida motsägelser, och vetenskapen skulle stagnera eller värre.)

Ett sista exempel, denna gång från ekonomins värld. ”Som butiksinnehavare ser jag konsumtion som den drivande faktorn i ekonomin. För om folk slutar handla i min butik, då kommer jag att gå i konkurs”. Detta är ju onekligen sant, men om man inte integrerar dessa enkla observationer med allt annat vi vet om ekonomin – att konsumtion av välstånd förutsätter produktion av välstånd, att konsumtion är förstörelsen och inte skapelsen av välstånd, att ökad produktion framför allt förutsätter ökat sparande och inte ökad konsumtion – då kommer man att sluta upp i en gigantisk härva av obegripligt, motsägelsefullt nonsens som går under benämningen Keynesianism. Tyvärr passerar denna härva som ”konventionell visdom” och en del keynesianer passerar, otroligt nog, också som nationalekonomer.

Vad alla dessa exempel illustrerar är att om jag försöker validera en idé genom att reducera den tillbaka till den varseblivbara verkligheten och inte integrerade det med allt annat vi vet, då finns risken att jag inte kommer att sluta upp med sanningen. Detta även om idén korresponderar med fakta. Ja, en idé är sann om den korresponderar med verklighetens fakta. Men den måste korrespondera med alla fakta – inte bara konkreterna jag har framför mig för ögonblicket. Så reduktion räcker inte. Vi behöver reduktion och integration. Hegel har rätt: ”Det sanna är det hela”.

Hur är livet under kommunism? Den som har läst Ayn Rand roman We the Living vet att hon inte överdrev eller förvrängde sanningen om ”livet” under kommunism det allra minsta. Den som tvivlar på den saken kan läsa böcker och nyhetsartiklar om livet under kommunism.

New York Times intervjuar folk som har flytt landet och bilden de ger av Nordkorea stämmer överens med allt annat vi vet om landet och livet under kommunism i allmänhet. Det är rent ut sagt ett helvete.

Ett citat som egentligen säger allt:

”We always wait for the invasion,” said one former primary school teacher. ”My son says he wishes the war would come because life is too hard, and we will probably die anyway from starvation.” (Min kursivering.)

Kommunism är inte bara en orsak till krig, slaveri och massmord. Det är också en orsak till något mycket värre: en total likgiltighet inför självaste livet.

Läs hela artikeln för att få en bra bild av vad som händer när man tar idén om ”allt åt alla” på allvar, när man sätter gruppen före individen och när man överger förnuftet till förmån för diktatorns nycker.

Nordkorea är ett land där man dagligen måste bryta mot lagen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva. Så går det när man kriminaliserar den själviska viljan att leva. Det är vad kommunism handlar om.