Varför bry sig om definitioner? Det finns ju ordböcker. Problemet är att ordböcker inte alltid ger oss bra definitioner och även när de ger oss bra definitioner hjälper det inte om vi bara tar dem från andra utan att ha den kunskap som krävs för att kunna bilda dem och därmed förstå vad de betyder. Det vill säga begrepp som man inte riktigt vet vad de betyder eftersom man inte kan koppla dem till verkligheten. Detta är vad Ayn Rand kallade för ”flytande abstraktioner”.

Syftet med en definition är att peka ut vad som faller in under ett begrepp. När man definierar säger man ”Med ‘människa’ menar jag detta, men inte detta”. En definition bör därför fånga upp vad det är som gör människan till människa. Det vill säga vad som skiljer människan från allt annat. Det är också så man kopplar begreppen till konkreter i verkligheten. Om våra begrepp ska tjäna någon roll för vårt tänkande då är det avgörande att de är klart och tydligt förankrade i verkligheten. Ditt tänkande är nämligen inte bättre än dina definitioner. Om dina definitioner är oklara, då kommer också ditt tänkande att bli oklart.

En del begrepp refererar till saker vi kan direkt varsebli. Dessa kan vi definiera ostensivt, det vill säga genom att peka på det vi pratar om. Några exempel är begrepp som ”stol”, ”bord”, ”bokhylla”, etc. En del ”högre” begrepp, abstraktioner från abstraktioner, refererar inte direkt till saker vi kan varsebli. De måste därför definieras med hjälp av lägre begrepp, som i sin tur, direkt eller indirekt, måste referera till saker vi direkt kan varsebli. Ett enkelt exempel är begreppet ”möbel” som förutsätter att vi känner till sådana saker som stolar, bord, bokhyllor, etc. (Det är därför definitionsprocessen ofta måste fulländas genom en reduktionsprocess för att man ska vara säker på att man verkligen förstår vad ett begrepp betyder.)

Begrepp refererar INTE till definitioner utan, ytterst, till konkreter och ALLA deras egenskaper. Men det följer inte för den sakens skull att en bra definition ska rada upp precis allt vi vet om någonting. En sådan lång lista av egenskaper, skulle vi inte kunna hålla i huvudet och är därför oanvändbar. För när vi väl är färdiga med att definiera ett begrepp, då har vi sedan länge glömt vad det var vi pratade om. En sådan lång redogörelse av egenskaper skulle underminera vårt behov av att tänka abstrakt, nämligen vårt behov av enhetsekonomi. Alltså vårt behov av att hela tiden minimera antalet enheter vi tänker på. Detta för oss till kriteriet för en bra definition: den måste ge oss en KONDENSERAD beskrivning som talar om för oss vad som är UTMÄRKANDE, givet allt vi vet, och som KOPPLA SAMMAN alla andra utmärkande egenskaper.

Därför duger det inte att ta en icke-essentiell egenskap som definition. Definierar man i icke-essentiella termer, då kommer man att sluta upp med en katastrof.

För att se detta kan vi anta att vi definierar ”människan” som ”en varelse med tumme”. Denna definition hjälper oss inte med att skilja ut människan från andra varelser då människan, till att börja med, knappast är ensam med att ha en tumme. Människans tumme kan inte heller förklara allt annat som faktiskt är utmärkande för människan: humor, konst, filosofi, vetenskap, teknologi, lagar, språk, etc. (Inga andra varelser med tumme har ju dessa saker.) Denna definition utgör således ingen kondensering, i essentiella termer, av allt vi vet om människan.

Att ha en tumme låter oss varken logiskt eller kausalt koppla samman allt annat som är utmärkande för människan. Därför kommer den inte heller hjälpa oss att komma ihåg allt vi vet om människan. Därför blir det med tiden svårt eller omöjligt att behålla kopplingen mellan begreppet och konkreterna där ute, inklusive alla deras egenskaper. Till slut kommer begreppet bara att stå för en definition, i icke-essentiella termer, inte konkreterna där ute. Det är så man slutar upp med en ”flytande abstraktion”. Det är därför ett symptom för att man dras med ”flytande abstraktioner” är att man tror att begrepp refererar till definitioner istället för konkreter. Man slutar alltså upp med begrepp skilda från verkligheten. När våra begrepp skiljs från verkligheten då skiljs också vårt tänkande från verkligheten.

För många år sedan hade jag en diskussion med en mycket slarvig, och icke-originell, ”tänkare” som ville ge kapitalismen skulden för alla möjliga problem han kunde komma på. Jag vet inte om det var med flit, men av någon anledning definierade han ”kapitalism” som ”ett system där man handlar med pengar”. Detta är värdelös definition och man behöver inte vara en expert på kapitalism för att se det. Allt man behöver veta är att man använder sig av pengar i praktiskt taget alla ekonomiska system. Så detta är uppenbarligen inget som skiljer kapitalism från feudalism, socialism, fascism eller någon annan form av etatism. Vidare förklarar denna egenskap nästan inget annat som är utmärkande för kapitalismen: frihet, konkurrens, privat egendom, profitintresset, marknadspriser, avancerad arbetsdelning, etc.

Denna ”tänkares” kunskap om kapitalism och ekonomi var (och är misstänker jag), mycket begränsad, så det var nog aldrig naturligt för honom att försöka koppla samman alla dessa egenskaper med kapitalismen och försöka finna vad det är för egenskap som gör (nästan) alla andra möjliga. Men även om han kände till dessa egenskaper så skulle hans definition inte hjälpa honom att komma ihåg dem.

Varför känner sig ”tänkare” som denna berättigad att dra vilka absurda och löjliga slutsatser som helst om kapitalismen? Därför att för honom så refererar begreppet ”kapitalism” inte till någonting i verkligheten, utan till hans godtyckliga definition. Därför ser han ingen motsägelse i att klandra kapitalismen för ekonomiska problem orsakade av priskontroller. Det finns ingen motsägelse eftersom det finns inget i hans definition som hejdar hans fantasi från att föreställa sig kapitalism med priskontroller. Dina premisser är, som detta exempel visar, inte giltigare än dina definitioner.

Så, för att en definition ska tjäna sitt syfte då bör man definiera i essentiella termer. Det essentiella är en FUNDAMENTAL egenskap eller faktor som förklarar eller möjliggör (nästan) allt som är utmärkande i ett sammanhang. Detta är det som gör människan till människa. (Lägg märke till att en sådan essentiell egenskap tjänar som en integration som KONDENSERAR allt vi vet om människan.)

Vad är då människans essens? Och hur upptäcker vi denna essens? Vi tillämpar vad Ayn Rand kallade för ”the rule of fundamentality”. När det finns mer än en egenskap som är utmärkande för människan då identifierar man den som logiskt eller kausalt förklarar eller möjliggör (nästan) alla andra. Detta är den fundamentala, dvs essentiella, egenskapen. Är det hennes tumme? Nej. Är det hennes förmåga att skratta åt skämt? Nej. Är det hennes språk? Nej. Är det hennes användning av kläder? Nej. Är det konst? Nej. Är det hennes vetenskap och teknologi? Nej. Men det finns en egenskap som kan förklara och möljliggöra (nästan) alla dessa egenskaper? Det är människans förmåga att tänka begreppsligt: förnuftet. Detta, inte tummen, är vad som gör möjligt allt som verkligen är utmärkande för människan.

Så genom att definiera ”människan” som ”det rationella djuret” åstadkommer vi allt vi vill ha ut av en bra definition: en KONDENSERAD beskrivning som talar om för oss vad som är UTMÄRKANDE, givet allt vi vet, och som KOPPLAR SAMMAN alla andra utmärkande egenskaper. Vi vet vad som gör människan till människa. Vi vet vad begreppet betyder, vad det refererar till. Definitionen fyller således sitt syfte: att koppla begreppet till konkreterna där ute verkligheten. Endast en sådan definition kan tjäna en funktion i vårt tänkande.