Finjusteringsargumentet

Låt mig nu gå över till det så kallade finjusteringsargumentet. Det säger att om någonting i universums lagar eller betingelser vore det minsta lilla annorlunda, då skulle allting vara helt annorlunda och då skulle, bland annat, liv vara omöjligt. Men nu är allting ”perfekt inställt” för att liv ska vara möjligt – vilket bevisas av att liv faktiskt finns – och därför måste det ha funnits någon som gav universum denna perfekta programmering och det är, naturligtvis, Gud.

Låt mig konkretisera vad det är dessa religionsfilosofer tänker på:

1. If the initial explosion of the big bang had differed in strength by as little as 1 part in 1060, the universe would have either quickly collapsed back on itself, or expanded too rapidly for stars to form. In either case, life would be impossible. [See Davies, 1982, pp. 90-91. (As John Jefferson Davis points out (p. 140), an accuracy of one part in 10^60 can be compared to firing a bullet at a one-inch target on the other side of the observable universe, twenty billion light years away, and hitting the target.)

2. Calculations indicate that if the strong nuclear force, the force that binds protons and neutrons together in an atom, had been stronger or weaker by as little as 5%, life would be impossible. (Leslie, 1989, pp. 4, 35; Barrow and Tipler, p. 322.)

3. Calculations by Brandon Carter show that if gravity had been stronger or weaker by 1 part in 10 to the 40th power, then life-sustaining stars like the sun could not exist. This would most likely make life impossible. (Davies, 1984, p. 242.)

4. If the neutron were not about 1.001 times the mass of the proton, all protons would have decayed into neutrons or all neutrons would have decayed into protons, and thus life would not be possible. (Leslie, 1989, pp. 39-40 )

5. If the electromagnetic force were slightly stronger or weaker, life would be impossible, for a variety of different reasons. (Leslie, 1988, p. 299.)

Detta låter inledningsvis nästan imponerade. Eller hur? Jag har visserligen ingen kompetens att bedöma dessa påståenden, men det spelar ingen roll om vartenda ett av dessa påståenden är riktiga, då ingen av dem gör varken till eller från när det kommer till att bevisa Guds existens. Låt mig citera Philosophy of Religion:

There are many ways that the universe might have been; the overwhelming majority of these would not have been such as to support the development of life. The expansion of matter after the Big Bang, for instance, had to occur at the right rate—fast enough to avoid a Big Crunch but slow enough to allow for the formation of planets—in order for life to arise; it did. The strengths of the physical constants (e.g. the strong force and the weak force) had to fall within certain bounds in order for life to arise; they do. The greater the number of conditions necessary for life, the less likely it is that the universe satisfies these conditions by chance. (Min kursivering.)

Detta stycke ger oss de två underliggande premisser som ligger till grund för finjusteringsargumentet.

Den första underliggande premissen är att det finns nästan oändligt många ”logiskt möjliga” alternativ som vi kan föreställa oss. Därför är det ytterst osannolikt att precis allting gick helt rätt till för att universum skulle vara perfekt inställt för att liv ska vara möjligt. Inte minst om det skedde av en ren slump. Det kan bara finnas en rimlig förklaring: en övernaturlig finjusterare ligger bakom allting; Gud. Men sanningen är att enligt samma premiss är allt som händer, även en sådan enkel sak som att gå ut med hunden, ett otroligt osannolikt sammanträffande med tanke på alla praktiskt taget oändliga alterantiva scenarion som man kan föreställa sig istället.

Fantasier är dock inget bevis eller argument; att man med fantasins hjälp kan föreställa sig någonting gör det inte logiskt möjligt. Den falska metafysiska premissen här är medvetandets primat. Den falska epistemologiska premissen här är den analytisk-syntetiska diktomin.

Den andra underliggande premissen är att alternativet till en gudomlig programmering av universum är ”slump”. Detta är ett falskt alternativ. Alternativet är inte design eller slump. Att världen uppvisar ordning, dvs regelbundenhet, är ingen slump. Världens ordning är ett uttryck för identitetslagen och dess korollarium: kausalitetslagen. Slump, mirakel och kaos existerar inte i universum eftersom motsägelser inte heller existerar. Saker är vad de är och agerar i enlighet med deras natur. De kan inte handla annorlunda.

Så det riktiga alternativet är mellan identitets- och kausalitetslagen å ena sidan och slump eller gudomlig design å andra sidan. (”Slump” är bara giltigt som ett epistemologiskt begrepp. ”Slump” är händelser som är oförutsägbara eller oplanerade, på grund av bristande kunskap.)

Finjusteringsargumentet mynnar ut i följande: eftersom världen är som den är, kan liv finnas, därför måste också Gud finnas. Vilket betyder: eftersom A är A måste Gud finnas. Det följer uppenbarligen inte. Anta, för att göra en jämförelse, att det finns värme och is och, på grund av att världen är som den är, måste isbiten, allt annat lika, smälta av värmen. Om allt vore helt annorlunda, då skulle den kanske inte smälta, men så vadå? Från det faktum att vi kan *föreställa* oss att om något vore annorlunda, då skulle förmodligen allt annat också vara annorlunda (t ex inget liv), följer det inte att det måste finnas en Gud.

Universum finns, det är vad det är, och måste vara så (det metafysiskt givna är absolut), och uppenbarligen är det möjligt för liv att uppstå i universum så som det är. Faktum är att givet verklighetens betingelser är det inte alls fantastiskt osannolikt att liv skulle uppstå i universum. Det är faktiskt, givet omständigheterna, nödvändigt.

Det kosmologiska kalamargumentet

En del påstår att det händer en massa saker inom religionsfilosofin och att objektivismen inte har hängt med. Det finns tydligen en hel hög med nya argument som ingen objektivist har bemödat sig med att bemöta. Hur kan objektivister, med hänsyn till denna utveckling, vara så säkra på att Gud inte finns, när de inte ens har bemödat sig med att bemöta de senaste argumenten?

Anledningen till att de flesta objektivister inte har bemödat sig med att bemöta de senaste argumenten är ganska uppenbar: dessa nya argument är egentligen inget annat än nya versioner av samma gamla gudsargument som har vederlagts tusentals gånger förut. Inget nytt under solen, med andra ord. Att en del verkligen tror att de nya argumenten tillför något nytt som man ”måste” bemöta, beror på att de inte kan tänka i essentiella termer.

Vad är dessa ”nya” argument? Vi har till exempel det kosmologiska kalamargumentet, finjusteringsargumentet, Alvin Platingas argument om gudstro som ”basic belief” och Platingas evolutionsbaserade argument mot naturalism.

Vad som slår mig är att de är så fantastiskt svaga. Ändå finns det folk som verkligen faller för dem. Vad är anledningen? Jag kan åtminstone komma på tre förklaringar: en vilja att tro på Gud som gör att man tar till vad som helst för att rationalisera detta irrationella begär; ofattbar godtrogenhet och, ja, låg intelligens. (Psyko-epistemologiskt sett är omfattande rationalism är det enda som gör att dessa argument verkar plausibla.)

Jag tänker systematiskt gå igenom det ena argumentet efter det andra. Jag tänker inleda med det kosmologiska kalamargumentet. Som alla andra kosmologiska gudsargument söker det bevisa att Gud måste finnas eftersom universum finns, eftersom allting har en orsak, och orsaken måste vara Gud.

Du kanske tror att universum är evigt, men universum kan inte vara evigt. Varför? Därför att det implicerar (matematiska) motsägelser. Varför? Därför att det förutsätter att en *faktisk* oändlighet finns, när i själva verket oändlighet endast existerar som en matematisk *potential*.

Detta ”problem” finns endast i huvudet på extremt rationalistiska filosofiprofessorer, och deras studenter, som behandlar tiden som en summa av odefinierade ”moment”. De vet inte vad tid är.

Tid är ett mått på rörelser. Tid förutsätter att det finns två eller fler rörelser och att du använder en av dem som en måttstock för att avgöra hur många rörelser det går per rörelse. Eller mer konkret: När du undrar hur lång tid det tar för dig att gå från Helsingborg till Lund och någon svara ”två dygn”, då säger man hur många dygn det går på en sådan promenad.

Därför kan man inte uppskatta, varken faktiskt eller potentiellt, ”åldern” på universum. För att göra det måste man nämligen relatera universum till någonting bortom eller utanför universum. Men det finns inget ”bortom” eller ”utanför” universum. Begreppet tid är därför inte tillämpbart på universum som sådant. Universum står utanför tiden; universum är evigt, utan början eller slut.

Egentligen är allt detta inget annat än ett enda gigantiskt sidospår, då den första premissen är falsk: universum har nämligen ingen orsak. Till att börja med kan inget komma ur intet.

Idén att ”universum har en orsak” förutsätter dessutom en begreppsstöld. Man kan inte tillämpa begreppet ”orsak” på universum som sådant. Att tillämpa begreppet på universum, dvs fråga vad som är orsaken till allt som finns, är därför att göra sig skyldig till en begreppsstöld. Detta i och med man då förnekar den kontext som gav upphov till begreppet till att börja med. Vi bildar inte begreppet genom att observera *inget göra ingenting*. Nej, vi bildar det genom att observera existerande entiteter som agerar och tillämpar det på ingenting.

Härnäst: ”finjusteringsargumentet”.

Vår nya gröna framtid

Det finns en fantastisk artikel i DN som handlar om en smått självmordsbenägen, asketisk ”klimatfamilj”:

Familjen Lindell i Hässelby i Stockholm har under sex månader kämpat för att skära ned sina koldioxidutsläpp till den nivå som troligen krävs för att förhindra svåra klimatförändringar…

– Vi tog bort kött, fisk, ägg, ost, alla mejeriprodukter. Vi kunde inte fika, inte gå på restaurang, kunde inte göra någonting. Då var det extremt för att verkligen komma lågt, säger pappa Nils Lindell, 53.

Familjen fick all möjlig teknisk hjälp av Vattenfall, Volvo, och A-hus för att leva så ”klimatsmart” som möjligt. Familjen tvingades minska boytan, snåla med vatten, ge upp fritidsaktiviteter, semesterresor, etc. Ändå misslyckades de med att nå målet att minska sina utsläpp från 7,3 ton koldioxid per år till 1 ton.

Trots allt detta, trots alla omfattande självuppoffringar, ser vår miljöminister detta som ett ”inspirerande” föredöme för oss alla:

– Här är en familj som har sprungit in i framtiden 40 år före oss andra. De har nått ned till en nivå av klimatutsläpp som ju jorden skulle klara och det är ett enormt gott budskap till alla som oroar sig för klimatet, säger han till TT.

Detta är alltså den gröna nya ”framtid” vi kan vänta oss om miljörörelsen får som den vill.

Är placebo moraliskt?

Fråga: ”Är det moraliskt för läkare att behandla patienter med placebopiller eller placebooperationer?”

Jag säger att det beror på.

Till att börja med ska man inte överskatta placeboeffektens omfattning. Det finns en del som talar för att de flesta studier som påvisar en sådan effekt har alla möjliga sorters brister. Så medan placeboeffekten förmodligen finns, ska man vara försiktig och inte överskatta dess effekt.

Om man istället för att handskas med riktiga problem bara ger patienterna sockerpiller som får patienten att tillfälligt känna sig bättre, men som inte botar deras underliggande sjukdomstillstånd, då anser jag att det är en form av bedrägeri och därför omoraliskt.

Det är en sak att man ger en hypokondriker några uppmuntrande ord och sockerpiller. Det är en helt annan sak att man, under falska förespeglingar, ger folk helt meningslösa låtsasoperationer. Operationen är inte bara onödig den medför också en risk för patienten; en risk som han förmodligen aldrig hade gått med på frivilligt om han visste att operationen bara var på låtsas.

Som patient betalar du för en riktig behandling, inte bara något som ska få dig att tillfälligt känna dig bättre. Så frågan är om det inte också bör, i detta sammanhang, vara olagligt.

Men om patientens problem faktiskt är psykologiskt (t ex hypokondri eller konversionssyndrom) eller om hans psykologiska tillstånd är avgörande för att man ska kunna bota honom, då kan jag se ett visst värde i placebobehandlingar. I synnerhet om det bara är en del av en större riktig behandling. Då anser jag varken att det är omoraliskt eller bedrägligt.

Bör man förbjuda pit bulls?

Fråga: ”Bör man förbjuda ägandet av pit bulls?”

Jag säger att om man kan bevisa att en särskild hundras är farlig eftersom man inte kan tämja dem ordentligt, då bör man förbjuda eller som ett absolut minimum hårt reglera ägandet av pit bulls.

Jag är ingen expert men statistiken talar för att pit bulls är ovanligt farliga.

En farlig, otämjd hund är värre än en pistol; den är snarare som en ”levande pistol” som kan gå av när som helst.

Vad är kungafamiljens roll i ett fritt samhälle?

Fråga: ”Det jag undrar över är Kungafamiljens roll i Nattväktarstaten. Även om kungafamiljen naturligtvis inte ska få ett apanage eller juridiska förmåner (vilket de har idag), finns det ändå en idé att erkänna dem som ‘kungligheter’ enligt svensk tradition?”

Nej. Kungafamiljen en i grunden ondskefull institution. Det är historiskt sett en familj som härskar över folket med våld, förslavar det och startar en massa dyra och onödiga krig.

Idag är kungafamiljen helt maktlös, den bidrar inte ens till någon maktdelning. Den är därför helt meningslös. Jag kan därför inte se någon rationell anledning till att erkänna dem som kungligheter.

Vad som verkligen är intressant är inte vilken roll, om någon, kungafamiljen ska ha i ett fritt samhälle utan mentaliteten som ligger bakom denna kärlek till kungafamiljen som institution. Vad är detta för mentalitet? Låt oss göra lite filosofiskt detektivarbete.

De som säger att kungafamiljen är en värdefull institution säger det framför allt av två skäl. Den förser oss med en ”kontinuitet” och den kan ena nationen.

Vad menas med ”kontinuitet” här? Det är en mer eller mindre oföränderlig institution som har funnits med oss länge medan allt annat förändras. Detta är den första ledtråden.

Hur kan kungafamiljen ena nationen? Argumentet är att ideologi delar upp nationen. Det som enar folket är inte idéer eller värden utan människor. Detta är den andra ledtråden.

Så vad har vi här? En gammal, oföränderlig institution som är värdefull eftersom den är gammal och inte förändras. Det är också en ideologi- och värdebefriad institution. Kom också ihåg att idéer är abstrakta och att värden förutsätter en abstrakt standard.

Somligas varma känslor för kungafamiljen som institution är inget annat än en psyko-epistemologisk bekännelse. Vad är den essentiella idén som förenar och förklarar allt detta? Den konkretbundna mentaliteten.

Den konkretbundna mentaliteten är oviljan och/eller oförmågan att tänka begreppsligt bortom en viss nivå. Eftersom de inte vet hur de ska leva, bortom här och nu, har konkretbundna människor också en benägenhet att vända sig till traditioner och auktoriteter som talar om för dem hur de ska leva sina liv.

Det brukar vara en stamhövding som på lösa grunder visar att de är bra krigare, eller jägare, eller har ett bra förhållande med gudarna, eller besitter någon form av visdom. Se till exempel på faraons roll i Egypten.

I en konstitutionell republik som Sverige kan kungafamiljen inte ens tillfredsställa detta behov hos de flesta konkretbundna människor. Så de enda som kan tänkas sluta upp bakom kungen, i detta sammanhang, är de lägsta av de lägsta psyko-epistemologiskt sett; de mest konkretbundna av dem alla.

Allmänhetens attityd till en sådan sak som kungahuset är därför en kulturell indikator. Om en sådan här institution överlever på en fri marknad, då är det ett tecken på att allmänheten är väldigt konkretbunden. Och i det långa loppet har den fria marknaden ingen chans i en sådan kultur.

Låt oss integrera denna upptäckt med allt annat vi vet. Vem är den främsta filosofiske fadern till den konkretbundna mentaliteten? Några ledtrådar: Det är en filosof som mer eller mindre förnekar att vi kan tänka abstrakt, som säger att förnuftet endast bevisar att vi inte kan veta någonting med säkerhet, att det inte finns några rationella skäl att tro på sådana saker som kausalitet, att vi därför till vardags måste förlita oss på våra instinkter och vårt vanemässiga tänkande för att överleva.

Ja, David Hume är den moderna konservatismens filosofiske fader.

Oslo

Idag (lördag) åker jag till Oslo. Ser fram emot det. Jag vet inte hur länge jag är där. I ”värsta” fall kan jag bli borta till på torsdag. Därför ”stänger jag butiken” under de kommande dagarna. Ha det bra!