Fråga: ”Det jag undrar över är Kungafamiljens roll i Nattväktarstaten. Även om kungafamiljen naturligtvis inte ska få ett apanage eller juridiska förmåner (vilket de har idag), finns det ändå en idé att erkänna dem som ‘kungligheter’ enligt svensk tradition?”

Nej. Kungafamiljen en i grunden ondskefull institution. Det är historiskt sett en familj som härskar över folket med våld, förslavar det och startar en massa dyra och onödiga krig.

Idag är kungafamiljen helt maktlös, den bidrar inte ens till någon maktdelning. Den är därför helt meningslös. Jag kan därför inte se någon rationell anledning till att erkänna dem som kungligheter.

Vad som verkligen är intressant är inte vilken roll, om någon, kungafamiljen ska ha i ett fritt samhälle utan mentaliteten som ligger bakom denna kärlek till kungafamiljen som institution. Vad är detta för mentalitet? Låt oss göra lite filosofiskt detektivarbete.

De som säger att kungafamiljen är en värdefull institution säger det framför allt av två skäl. Den förser oss med en ”kontinuitet” och den kan ena nationen.

Vad menas med ”kontinuitet” här? Det är en mer eller mindre oföränderlig institution som har funnits med oss länge medan allt annat förändras. Detta är den första ledtråden.

Hur kan kungafamiljen ena nationen? Argumentet är att ideologi delar upp nationen. Det som enar folket är inte idéer eller värden utan människor. Detta är den andra ledtråden.

Så vad har vi här? En gammal, oföränderlig institution som är värdefull eftersom den är gammal och inte förändras. Det är också en ideologi- och värdebefriad institution. Kom också ihåg att idéer är abstrakta och att värden förutsätter en abstrakt standard.

Somligas varma känslor för kungafamiljen som institution är inget annat än en psyko-epistemologisk bekännelse. Vad är den essentiella idén som förenar och förklarar allt detta? Den konkretbundna mentaliteten.

Den konkretbundna mentaliteten är oviljan och/eller oförmågan att tänka begreppsligt bortom en viss nivå. Eftersom de inte vet hur de ska leva, bortom här och nu, har konkretbundna människor också en benägenhet att vända sig till traditioner och auktoriteter som talar om för dem hur de ska leva sina liv.

Det brukar vara en stamhövding som på lösa grunder visar att de är bra krigare, eller jägare, eller har ett bra förhållande med gudarna, eller besitter någon form av visdom. Se till exempel på faraons roll i Egypten.

I en konstitutionell republik som Sverige kan kungafamiljen inte ens tillfredsställa detta behov hos de flesta konkretbundna människor. Så de enda som kan tänkas sluta upp bakom kungen, i detta sammanhang, är de lägsta av de lägsta psyko-epistemologiskt sett; de mest konkretbundna av dem alla.

Allmänhetens attityd till en sådan sak som kungahuset är därför en kulturell indikator. Om en sådan här institution överlever på en fri marknad, då är det ett tecken på att allmänheten är väldigt konkretbunden. Och i det långa loppet har den fria marknaden ingen chans i en sådan kultur.

Låt oss integrera denna upptäckt med allt annat vi vet. Vem är den främsta filosofiske fadern till den konkretbundna mentaliteten? Några ledtrådar: Det är en filosof som mer eller mindre förnekar att vi kan tänka abstrakt, som säger att förnuftet endast bevisar att vi inte kan veta någonting med säkerhet, att det inte finns några rationella skäl att tro på sådana saker som kausalitet, att vi därför till vardags måste förlita oss på våra instinkter och vårt vanemässiga tänkande för att överleva.

Ja, David Hume är den moderna konservatismens filosofiske fader.