Fråga: ”Bör man förbjuda ägandet av pit bulls?”

Jag säger att om man kan bevisa att en särskild hundras är farlig eftersom man inte kan tämja dem ordentligt, då bör man förbjuda eller som ett absolut minimum hårt reglera ägandet av pit bulls.

Jag är ingen expert men statistiken talar för att pit bulls är ovanligt farliga.

En farlig, otämjd hund är värre än en pistol; den är snarare som en ”levande pistol” som kan gå av när som helst.

Fråga: ”Det jag undrar över är Kungafamiljens roll i Nattväktarstaten. Även om kungafamiljen naturligtvis inte ska få ett apanage eller juridiska förmåner (vilket de har idag), finns det ändå en idé att erkänna dem som ‘kungligheter’ enligt svensk tradition?”

Nej. Kungafamiljen en i grunden ondskefull institution. Det är historiskt sett en familj som härskar över folket med våld, förslavar det och startar en massa dyra och onödiga krig.

Idag är kungafamiljen helt maktlös, den bidrar inte ens till någon maktdelning. Den är därför helt meningslös. Jag kan därför inte se någon rationell anledning till att erkänna dem som kungligheter.

Vad som verkligen är intressant är inte vilken roll, om någon, kungafamiljen ska ha i ett fritt samhälle utan mentaliteten som ligger bakom denna kärlek till kungafamiljen som institution. Vad är detta för mentalitet? Låt oss göra lite filosofiskt detektivarbete.

De som säger att kungafamiljen är en värdefull institution säger det framför allt av två skäl. Den förser oss med en ”kontinuitet” och den kan ena nationen.

Vad menas med ”kontinuitet” här? Det är en mer eller mindre oföränderlig institution som har funnits med oss länge medan allt annat förändras. Detta är den första ledtråden.

Hur kan kungafamiljen ena nationen? Argumentet är att ideologi delar upp nationen. Det som enar folket är inte idéer eller värden utan människor. Detta är den andra ledtråden.

Så vad har vi här? En gammal, oföränderlig institution som är värdefull eftersom den är gammal och inte förändras. Det är också en ideologi- och värdebefriad institution. Kom också ihåg att idéer är abstrakta och att värden förutsätter en abstrakt standard.

Somligas varma känslor för kungafamiljen som institution är inget annat än en psyko-epistemologisk bekännelse. Vad är den essentiella idén som förenar och förklarar allt detta? Den konkretbundna mentaliteten.

Den konkretbundna mentaliteten är oviljan och/eller oförmågan att tänka begreppsligt bortom en viss nivå. Eftersom de inte vet hur de ska leva, bortom här och nu, har konkretbundna människor också en benägenhet att vända sig till traditioner och auktoriteter som talar om för dem hur de ska leva sina liv.

Det brukar vara en stamhövding som på lösa grunder visar att de är bra krigare, eller jägare, eller har ett bra förhållande med gudarna, eller besitter någon form av visdom. Se till exempel på faraons roll i Egypten.

I en konstitutionell republik som Sverige kan kungafamiljen inte ens tillfredsställa detta behov hos de flesta konkretbundna människor. Så de enda som kan tänkas sluta upp bakom kungen, i detta sammanhang, är de lägsta av de lägsta psyko-epistemologiskt sett; de mest konkretbundna av dem alla.

Allmänhetens attityd till en sådan sak som kungahuset är därför en kulturell indikator. Om en sådan här institution överlever på en fri marknad, då är det ett tecken på att allmänheten är väldigt konkretbunden. Och i det långa loppet har den fria marknaden ingen chans i en sådan kultur.

Låt oss integrera denna upptäckt med allt annat vi vet. Vem är den främsta filosofiske fadern till den konkretbundna mentaliteten? Några ledtrådar: Det är en filosof som mer eller mindre förnekar att vi kan tänka abstrakt, som säger att förnuftet endast bevisar att vi inte kan veta någonting med säkerhet, att det inte finns några rationella skäl att tro på sådana saker som kausalitet, att vi därför till vardags måste förlita oss på våra instinkter och vårt vanemässiga tänkande för att överleva.

Ja, David Hume är den moderna konservatismens filosofiske fader.

Idag (lördag) åker jag till Oslo. Ser fram emot det. Jag vet inte hur länge jag är där. I ”värsta” fall kan jag bli borta till på torsdag. Därför ”stänger jag butiken” under de kommande dagarna. Ha det bra!

Fråga: ”Jag [en kvinna] är [sexuellt] undergiven. Samtidigt skapar detta ett litet dilemma, jag är inte alltid bekväm med att säga vad jag tycker om att göra… Jag känner mig ofta sexuellt otillfredsställd… [Vad ska jag göra?]”

Eftersom du är kvinna kan jag förstå om du, under ideala omständigheter, får ut mest av sexet som undergiven. Men under mindre ideala omständigheter kan jag också se hur detta leder till ett dilemma.

Problemet är att kvinnor som undergivna är ofta inte obekväma med att ställa krav. Ett annat problem är att även om de inte känner sig obekväma med att säga vad de vill ha, så har kvinnor (och män) normalt sett ingen lust för att ge ”lektioner” mitt i allting.

Tyvärr finns det inget alternativ. Män kan inte läsa dina tankar, de kan inte veta vad du vill ha eller behöver sexuellt för att kunna bli tillfredsställd. Så du måste kanske ge dem ”lektioner”.

Du bör vara självisk när det kommer till sex. Du bör också vara rationell. En aspekt av rationalitet är att man respekterar kausalitetslagen; man kan inte förvänta sig bra sex utan att göra vad som krävs för att få det. Så om det kräver att du ger ett par lektioner, då är det vad som krävs.

Du ska naturligtvis inte behöva avbryta sexet, varje dag, för att ge lektioner. Det ska räcka med en eller två gånger. Sedan får du, bokstavligen, lämna det i hans händer. Om han bryr sig, då kommer han göra sitt bästa för att försöka tillfredsställa dig enligt dina önskningar. Om han inte bryr sig, då vet du att han ändå inte är värt ditt besvär, att han inte är något att ha.

Sex är ett alldeles för stort värde för att du ska osjälviskt ge upp det. Så säg vad du vill ha, vad du behöver och investera i att ge din älskare ett par lektioner. Det är en investering som, om han lyssnar och lär sig, kommer att betala tillbaka sig själv många gånger om!

Fråga: ”Vad tycker du om mångkulturen och (i relation till detta) invandring?”

Jag är INTE en anhängare av multikulturalism, det vill säga idén att alla kulturer är lika mycket värda. Den idén är FALSK och OND. Alla kulturer är INTE lika mycket värda. Därför ser jag inget särskilt värde i att så många olika kulturer som möjligt samlas och ”integreras” i Sverige eller i resten av västvärlden.

Det är naturligtvis bara bra när de bästa människorna från andra länder kommer hit och för med sig det bästa deras kultur har att erbjuda eller, ännu bättre, kan göra egna stora bidrag inom vetenskap, teknologi, industrin, näringsliv, konst, filosofi, etc. Ayn Rand är, i ordets sanna mening, ett riktigt bra exempel på en sådan ”kulturberikare”.

Om mänskligt liv och välbefinnande är din standard för gott och ont, då är – objektivt sett – den västerländska civilisationen av ett enormt objektivt värde; det är, trots alla sina fel och brister (t ex kristendom) den bästa civilisationen av dem alla.

Den är vida överlägsen alla andra kulturer eftersom den mer än alla andra kulturer erkänner och respekterar de sociala, politiska och ekonomiska förutsättningarna för att individen ska kunna göra det bästa av sitt liv här på jorden. Detta är en fråga om fakta, inte ”eurocentriskt” tyckande. Det faktum att de flesta som kan rösta med fötterna sticker ifrån delar av världen som Mellanöstern och Afrika så snabbt de bara kan för att ta sig till Nordamerika eller Europa talar för sig själv.

Det finns, för de av oss som vill leva ett mänskligt liv, ett uppenbart värde i att den västerländska civilisationen överlever. (Om död och lidande däremot är din standard för gott och ont, då är det naturligtvis strunt samma om den västerländska civilisationen överlever eller inte.)

Den västerländska civilisationen lär inte överleva om det kommer hit massor invandrare som, oavsett varför, vägrar att assimilera sig och som istället för med sig och envisas sina egna gamla, irrationella traditioner och värderingar. Jag pratar om sådant som rasistiska eller religiösa hedersmord, en kvinnosyn från medeltiden, arrangerade tvångsbröllop, kvinnor tvingas bära slöjor eller burka, kvinnlig och manlig omskärelse, deras antisemism, rasism och tribalism, etc. I den mån de för med sig sådana här traditioner eller värderingar, så berikar de inte den västerländska kulturen. Nej, de bara förstör den.

Som om det inte vore illa nog att de envisas med dessa barbariska traditioner, så kräver man att resten av samhället inte bara ska tolerera deras traditioner och värderingar, utan dessutom stöda dem med skattepengar och/eller erkänna dem i lagen på olika sätt. Jag tänker t ex på islamiska intressegrupper som vill att man ska erkänna sharialagar i Sverige. Tyvärr har man redan börjat tillämpa lite sharia i västvärlden.

Eftersom multikulturalismen är den FALSKA idé som motiverar intellektuella och politiker att långsamt låta den västerländska civilisationen förstöras, är det också en OND idé. Det finns ingen som helst anledning att vi ska tolerera, än mindre i lagen erkänna, sharia eller andra irrationella och ociviliserade avarter till traditioner och värderingar – det finns ingen anledning att vi ska tolerera västvärldens långsamma självmord!

Vad kan och ska man göra åt detta? Det är en annan fråga. Den som undrar vad man kan och ska göra åt islamiseringen av väst kan läsa min artikel ”Hur stoppa islamiseringen?”

Fråga: ”Vad tycker du om Robert Nozick?”

Jag tycker att Nozick är en mycket ointressant och mycket icke-originell filosof. Men mitt största problemet med Nozick är hans omfattande rationalism. Detta fullständigt underminerar allt han säger.

Som de flesta analytiska filosofer hade Nozick ingen förståelse för kunskapens kontextuella eller hierarkiska natur. Därför hade han inga problem med att utan hämningar bara deducera fram en massa slutsatser från ogrundade premisser.

Nozick säger att individen är ett självändamål. Vilka fakta ger upphov till denna idé? Nozick bara tar en formulering ifrån Kant (som inte härledde den från verklighetens fakta utan, på något mystiskt sätt, från det noumenala förnuftets vilja). Sedan härleder han, på något sätt, ”självägande”. På dessa två premisser deducerar han sedan fram resten av hans liberala samhällsfilosofi.

Men om premisserna inte har någon grund i verkligheten, då har inte heller slutsatserna någon grund i verkligheten. Så denna rationalism är helt hopplös.

Att försvara individens frihet på sådana här lösa, rationalistiska grunder, är att göra kampen för kapitalismen en björntjänst.

Jag skulle därför aldrig rekommendera någon att läsa Robert Nozick om de vill ha ett bra försvar av individens rättigheter, friheten eller kapitalismen.

För de som har grundligen läst min artikel ”Kausalitet inom humaniora” bjuder The Daily Mail på en intressant artikel som illustrerar min tes på ett tydligt sätt. Tidningen skriver om en studie som visar att religiösa människor har sämre sexliv än ateister:

Atheists have far better sex lives than religious people who are plagued with guilt during intercourse and for weeks afterwards, researchers have found.

A study discovered that non-believers are more willing to discuss sexual fantasies and are more satisfied with their experiences…

[D]evoutly religious people rated their sex lives far lower than atheists. They also admitted to strong feelings of guilt afterwards.

Vad är orsaken? Hur identifierar vi den? I min artikel beskrev jag i essentiella termer förutsättningen för att, på objektiva grunder, identifiera och bevisa kausala lagar inom humanvetenskaperna.

Uppenbarligen kan vi inte finna den genom att studera irrelevanta men mätbara saker som människors längd, kön, ålder, eller, för den delen, gener eller social grupp.

Nej, vill man finna orsaken måste man börja med att förstå människans natur. Man måste förstå att människan är en viljestyrd begreppslig varelse. Hennes motiv och handlande bestäms därför av hennes tänkande: hennes idéer och värderingar.

Så vad är orsaken? Vad är gemensamt för de som har (mest och värst) skuldkänslor? De är religiösa. Vad är gemensamt för de som har (mindre eller inga) skuldkänslor? De är icke-religiösa. Orsaken är alltså religion. Inte undra på, då religionerna säger att sex är syndigt.

Religiösa trosföreställningar är naturligtvis inte de enda idéerna som kan orsaka skuldkänslor efter sex. Detta förklarar varför även en del ateister får skuldkänslor efter att de har haft sex.

Ateism betyder bara att man inte tror på Gud. Det säger inget om vad man faktiskt tror på. Det säger därför inget om vilka sexfientliga föreställningar man kan ha accepterat. (T ex själviskhet är fel, sex är själviskt, därför är sex fel. Idén att själviskhet är fel är det nästan ingen som ifrågasätter.)

Jag säger också i min artikel att man inte behöver göra kontrollerade experiment för att finna orsaken. Man behöver bara tillämpa Mills metoder. Mycket riktigt. De implicita metoder som användes är Mills överensstämmelse- och differensmetod.

Det gjordes också en del ”mått” i undersökningen:

The study found that in individuals, the stronger their religious beliefs were the more powerful their feelings of sexual regret.

Of people raised in very religious homes, 22.5 per cent said they were shamed or ridiculed for masturbating compared with only 5.5 percent of people brought up in the least religious homes.

Some 79.9 per cent of people raised in very religious homes said they felt guilty about a specific sexual activity or desire while 26.3 per cent of those raised in secular homes did.

Och:

Strict religions such as Mormons ranked highest on the scale of sexual guilt. Their average score was 8.19 out of 10. They were followed closely behind by Jehovah’s Witness, Pentecostal, Seventh Day Adventist, and Baptist.

Catholics rated their levels of sexual guilt at 6.34 while Lutherans came slightly lower at 5.88 . In contrast, atheists and agnostics ranked at 4.71 and 4.81 respectively.

I den mån dessa ”mått” ger de oss någonting är det, framför allt, information som tillåter användandet av ännu en av Mills metoder nämligen variationsmetoden: ju mer du tar din religion (eller andra sexfientliga idéer) på allvar, desto värre skuldkänslor och vice versa.

Lägg slutligen märke till att alla dessa begreppsliggjorda observationer följer, av nödvändighet, när man motsägelsefritt integrerar alla observationer med allt vi vet om människan som just en viljestyrd begreppslig varelse.

Att identifiera och bevisa kausala samband är inte alltid lätt, varken inom human- eller naturvetenskaperna. Men det är som denna enkla nyhetsartikel illustrerar, betydligt lättare än vad många har fått för sig. En förutsättning är riktiga filosofiska premisser, inklusive en riktig förståelse för människans natur. (För detaljer se min artikel ”Kausalitet inom humaniora”.)

En läsare presenterade detta argument för att begränsa friheten att dricka alkohol: ”Alkoholkonsumtion påverkar andra än den som konsumerar. Antalet våldsbrott ökar med alkoholkonsumtionen. Om det är rätt så måste det också vara rätt att ha fri fart på vägarna. Hög hastighet ökar antalet olyckor. I båda fallen så skadas oskyldiga eller utsätts för risken att skadas”. Hur bemöter man det?

Man kan inte utan vidare förbjuda någonting med anledningen att det KAN vara farligt. Det inkluderar alkoholkonsumtion och att köra ”för fort” på en motorväg. För i så fall kan man förbjuda allting, då praktiskt taget allt KAN vara farligt om bara dosen är den rätta. (I ett helt fritt samhälle kommer förresten vägarna att ägas privat och då kommer ägarna att bestämma vad som gäller på dera vägar. Folk får då välja om utsätta sig för vägar där det är tillåtet att köra hur fort som helst.)

Jag tror inte att alkohol bestämmer hur folk beter sig. I den mån det är sant att man ”tappar kontrollen” under alkoholens inflytande, då är man ändå ansvarig eftersom man vet med sig detta och ändå valde att dricka. Det är därför inget argument för att stoppa eller begränsa alkoholkonsumtionen som sådan. Varför ska den överväldigande ansvarsfulla individer som inte misshandlar andra när de dricker straffas för vad andra oansvariga individer gör när de dricker? Det vore orättvist.

Nej, du har rätt att dricka vad som helst, hur mycket som helst, så länge du inte skadar andra, så länge du inte kränker andras rättigheter. Men det räcker inte med ett ”kan” eller *korrelationer*. Det duger inte. Bara om man kan bevisa ett *kausalt* samband mellan vad du stoppar i dig och andra som staten kan och bör sätta restriktioner på ditt beteende. Ett exempel på detta vore om du har en mycket farlig och mycket smittsam sjukdom, då bör staten sätta dig i karantän tills du inte längre utgör en fara. Men att man dricker alkohol går inte att jämföra med denna situation.

Fråga: ”På samma sätt som det finns en etisk egoism som du skriver kan det inte också finnas en etisk och oetisk altruism? Att handla i någon annans intresse för att man själv valde det? Är det människofientligt att hjälpa en vän att flytta?”

Det finns inget sådant som en ”etisk” altruism. Det är inget annat än en motsägelse. Och att man aktivt väljer att vara altruistisk gör inte saken bättre. Tvärtom gör det saken värre.

Altruism är idén att det moraliska målet med ditt liv är att offra dig – alla de värden som gör ditt liv och din lycka möjlig – för andras skull. Denna policy är inget annat än självmordsmässig och det finns *inga* rationella eller moraliska argument för denna policy. Ingenting som kan ursäkta eller motivera den faktamässigt eller logiskt.

Faktum är att det endast är på egoistiska grunder – att du vill leva – som man har rationella skäl att bry sig om värden eller moral. Moral är en uppsättning av värden och principer för att vägleda dig i dina val och handlingar.

Att vilja hjälpa sina kompisar att flytta är INTE ett dugg altruistiskt eller ”människofientligt”. Det är egoistiskt att hjälpa sina vänner flytta och göra andra tjänster för dem. Dina vänner är ett stort själviskt värde för dig: de gör ju ditt liv bättre, rikare och roligare.

Altruism kan och ska inte förväxlas med välvilja. Egoism kan och ska inte heller förväxlas eller klumpas ihop med illvilja gentemot andra människor. Att klumpa ihop altruism med välvilja eftersom båda låter sig uttryckas i att man gör någonting för andra, medan man ignorerar vad man gör eller varför (nämligen offrar sina värden för andra av osjälviska skäl vs vinner eller bevarar sina värden av själviska skäl), är ett perfekt exempel på vad Ayn Rand kallade för en begreppslig ”package-deal”. Det handlar om att klumpa ihop olika saker på grund av ytliga likheter samtidigt som man ignorerar väsentliga skillnader.

Att klumpa ihop altruism med välvilja är ekvivalent med att klumpa ihop hästar med katter eftersom de båda har en svans. Det kan lätt få katastrofala följder eftersom man inte kan mata en häst med kattmat och vice versa. Vad följer om man tror att valet, moraliskt sett, står mellan att vara välvillig eller illvillig, eller en masochist eller en sadist, eller offra sig själv för andra eller andra för sig själv?

Eftersom de flesta inte är sadister väljer de flesta altruism till priset av lidande. Att istället välja ”egoism”, dvs illvilja och sadism, kommer också att bringa inget annat än lidande; policyn att offra andra för sig själv är i strid med ditt rationella egenintresse och bör därför fördömas på strikt egoistiska grunder.

Kan man tro på Gud och samtidigt vara objektivist? Nej. Idén om Gud krockar med alla aspekter av objektivismen; dess metafysik, epistemologi, etik och politik.

Låt oss ta metafysik. Objektivismen står för existensens primat, dvs idén att verkligheten kommer före och är oberoende av medvetandet. Gud står för medvetandets primat, dvs idén att ett medvetande, Gud, kommer före och ger upphov till verkligheten.

Epistemologi? Objektivismen säger att vi når kunskap genom att använda oss av förnuftet. Mer konkret betyder det: göra observationer, bilda begrepp och generaliseringar och resonera logiskt. Gud som idé kan man inte bevisa med hjälp av fakta eller logik (alla Gudsargument har vederlagts tusentals gånger om). De flesta religiösa tror inte på Gud eftersom det finns några rationella skäl till det. De tror på Gud eftersom de *vill* det oberoende av vad fakta och logik säger. (De använder sig bara av Gudsargument för att *rationalisera* sin tro för sig själva eller andra.)

Etik? Objektivismen säger att det moraliska målet med ditt liv är att sträva efter din personliga lycka. Världsreligionerna säger att det högsta moraliska målet med ditt liv är att lyda Guds vilja. Om din lycka krockar med Guds vilja? Tråkigt. Objektivismen säger att moralen är en vetenskap, härledd från fakta med hjälp av logik. Religion säger att moralen är en serie obegripliga, kommandon från en entitet från en annan dimension, som man ursprungligen blev varse om genom en mystisk uppenbarelse. Nu för tiden läser man Bibeln och accepterar det genom blind tro, inte genom att motivera det på rationella grunder (det skulle ju göra etiken oberoende av Guds vilja).

Politik? Objektivismen säger att individen har rättigheter; rätt till liv, frihet och egendom. Dessa följer av hennes natur; hennes sociala behov av frihet för att kunna leva som en människa, dvs förnuftig varelse, i ett samhälle; hennes behov av att vara fri att kunna göra det bästa av sitt liv. Det goda samhället är således ett fritt samhälle, där det bland annat råder en total separation mellan stat och kyrka. Den religiösa världsbilden är, återigen, den raka motsatsen: Gud är din skapare, han äger dig, han har rätt att bestämma vad du ska göra med ditt liv, han har rätt att döda dig när helst han känner för det. Du har inga rättigheter; du existerar här bara för att han har gett dig ett tillstånd som kan dras in när som helst. Och det är bara om Gud är nådig som han låter dig hamna i paradiset eller helvetet efter han har bestämt sig för att dra in din licens att leva. Logiskt och historiskt sett implicerar denna världsbild att Guds representanter här på jorden ska härska över oss alla. Resultatet är inte ett fritt samhälle utan en teokrati. En religiös diktatur där alla aspekter av ditt liv regleras av religiösa påbud. I en teokrati är du bara fri att lyda Guds vilja; de som inte gör det – t ex homosexuella, eller vetenskapsmän, eller själviska kapitalister – måste stenas, fängslas eller tyglas.