På sistone har jag läst många insändare där människor beklagar sig över reklamens existens. Dessa insändarförfattare tycks mena att reklamen utgör ett oacceptabelt ”övergrepp” på deras liv. De frågar sig med vilken ”rätt” företagen kan ”invadera” våra privatliv med denna reklam. Mitt svar? Med all rätt. Reklam är när allt kommer omkring inget annat än ett exempel på yttrandefrihet. Företag har precis som alla andra yttrandefrihet. Detta är något som reklamhatarna tycks ha glömt bort.

De som säger att de har rätt att slippa reklam, att det är en form av ”tvång” att utsättas för sådan eller annan reklam, de säger i princip att yttrandefrihet är en form av ”tvång”. Vilket betyder att yttrandefrihet som sådant skulle vara oförenligt med frihet. En sådan position är uppenbarligen ologisk och därför irrationell och felaktig.

De som ogillar reklam har rätt att minska sin exponering för den. Men de har ingen rätt att kränka andras rätt att göra eller att ta del av reklam. Ogillar du tvreklamen? Byt kanal eller stäng av. Ogillar du annonserna i tidningen? Bläddra vidare. Ogillar du reklampelarna på stan? Titta bort. Ogillar du reklam i brevlådan? Klistra då upp en lapp som säger: ”Ingen reklam, tack!” Svårare än så är det inte.

Reklam är inte bara ett uttryck för yttrandefrihet. Det är dessutom ett väldigt bra exempel på hur bra yttrandefrihet är. För tvärtemot vad många har fått för sig så gör reklamen väldigt mycket nytta. Reklam gör nämligen våra liv rikare än vad de annars skulle vara. Reklam upplyser oss om nya varor och tjänster som vi kanske aldrig hade känt till. De upplyser oss om hur varor och tjänster har blivit bättre eller billigare.

Reklam gör dessutom varor billigare, inte dyrare, än vad de annars skulle vara. För ju snabbare allmänheten blir bekanta med en ny vara, desto snabbare kommer den också att få många köpare. Ju snabbare den får många kunder, desto snabbare kommer investeringarna som krävdes för att skapa varan att betala sig. Ju snabbare detta sker, desto snabbare kommer man att massproducera varan, vilket gör den billigare och därmed tillgänglig för fler människor. Många underbara varor som många idag tar för givet, skulle inte massorna ha råd med, om det inte vore för all reklam.

En del säger dock att reklam är som ”propaganda”, att det handlar om att ”indoktrinera” kunderna till att köpa saker som de egentligen inte behöver eller vill ha. Detta är inget annat än en myt. Reklam kan inte få folk att köpa vad som helst oberoende av deras behov eller begär. Om det vore det minsta lilla sant, då skulle företagens framtid alltid stå och falla på reklamen. Men så är det ju inte.

Människor har en fri vilja och generell förmåga och benägenhet att välja det som objektivt sett, givet deras kunskap, tjänar deras behov eller begär. Ty annars hade vi förmodligen inte haft bilar idag utan fortsatt använda oss av häst och vagn, helt enkelt eftersom häst och vagn-industrin skulle kunna få oss att köpa detta koncept endast genom reklamens påstådda kraft att omkullkasta människors förmåga att tänka och sedan köpa saker som de inte behöver eller vill ha. Hur förklarar man bort det faktum att jag dagligen utsätts för en massa reklam för varor som jag aldrig har köpt och inte har några som helst planer på att köpa? Jag är knappast ensam om detta.

Det handlar inte alls om att ”pracka på” folk saker som de inte behöver eller vill ha. Det handlar om att upplysa människor om nya varor och tjänster eller också om att uppmuntra dem att pröva några av dessa nya varor och tjänster. Människor är inte allvetande. Så ju mer information vi får, desto lättare blir det för oss att ta bra beslut. Reklam hjälper oss genom att förse oss med denna information. Ju mer reklam, från olika alternativ, desto bättre för oss.

Ett förbud mot reklam vore inte bara en kränkning av yttrandefriheten, frågan är också vad alternativet skulle bestå av. Ska vi ha en statlig myndighet som studerar olika varor och tjänster – utan att göra reklam för sina slutsatser? Vad får oss förresten att tro att dessa myndigheter vet vad som är bäst för oss själva? Varför inte bara låta företagen försöka övertyga oss så bäst de kan?

Reklam är en bra sak som kommer med ett fritt samhälle. Har du problem med reklam bör du byta kanal eller också flytta härifrån. (I Nordkorea har de säkert ingen reklam.) Men varför ta ett så drastiskt beslut? Varför inte bara göra som jag och börja njuta av reklampauserna? Vem vet? Om du är tillräcklig uppmärksam kanske du upptäcker något som du behöver eller vill ha.

Robert Murphy:

It’s sad that this is the level of economic literacy among the media. If the press ignored advances in other scientific fields as much as they do in economics, we’d see weathermen advising readers to offer sacrifices to the rain gods.

Björn Lomborg, författaren till den förträffliga boken ”The Skeptical Environmentalist”, blev nyligen intervjuad i The New York Times med anledning av hans kommande bok, ”Cool It: The Skeptical Environmentalist’s Guide to Global Warming”. I denna intervju säger han en hel del smarta saker. Men det som jag nog tyckte var allra smartast var detta:

The lesson from our expedition is not that global warming is a trivial problem. Although Dr. Lomborg believes its dangers have been hyped, he agrees that global warming is real and will do more harm than good. He advocates a carbon tax and a treaty forcing nations to budget hefty increases for research into low-carbon energy technologies.

But the best strategy, he says, is to make the rest of the world as rich as New York, so that people elsewhere can afford to do things like shore up their coastlines and buy air conditioners. He calls Kyoto-style treaties to cut greenhouse-gas emissions a mistake because they cost too much and do too little too late. Even if the United States were to join in the Kyoto treaty, he notes, the cuts in emissions would merely postpone the projected rise in sea level by four years: from 2100 to 2104.

“We could spend all that money to cut emissions and end up with more land flooded next century because people would be poorer,” Dr. Lomborg said as we surveyed Manhattan’s expanded shoreline. “Wealth is a more important factor than sea-level rise in protecting you from the sea. You can draw maps showing 100 million people flooded out of their homes from global warming, but look at what’s happened here in New York. It’s the same story in Denmark and Holland — we’ve been gaining land as the sea rises.” (Min kursivering.)

Nu kanske inte Lomborg begriper att koldioxidskatter faktiskt kommer att göra oss fattigare, inte rikare, men det är inte viktigt här. Det viktiga är insikten att den mest rationella lösningen på klimatförändringarna, oavsett dess orsak, är inte att göra oss fattiga utan just rikare. Det är alltså mer kapitalism, frihet, teknik och ekonomiska framsteg vi behöver. Inte mer statliga interventioner.

Björn Lomborg är en av få miljöaktivister som jag kan ta på allvar. (Den andre är en av Greenpeaces grundare Patrick Moore.) Inte för att han alltid har rätt, utan för att han har en i grunden sund attityd till hela ämnet. Hans uppgörelse med miljörörelsen och dess lögner och överdrifter i ”The Skeptical Environmentalist” gör att jag ser fram emot att läsa ”Cool It”. Och om ni inte redan har läst ”The Skeptical Environmentalist”, eller ”Världens verkliga tillstånd” som den heter på svenska, rekommenderar jag den varmt.

Detta inlägg skrev jag egentligen för ett år sedan. Eftersom jag inte har ändrat uppfattning i frågan sedan dess, återpublicerar jag det med anledning av att det är den 11 september 2007 idag.

* * *

Den 11 september 2001 är, än så länge, den enskilt värsta dagen i mitt liv. Jag vaknade upp, som många amerikaner och andra oskyldiga västerlänningar gjorde den morgonen, och insåg, långsamt, att det faktiskt finns en hel röresle av religiösa fanatiker som omfattar miljoner och åter miljoner militanta muslimer, som vill förinta västvärlden.

Tyvärr kan jag bara konstatera att många amerikaner, och européer, återigen har börjat sova – trots alla terrorattacker sedan dess, inklusive den som man nyligen satte stopp för i Storbritannien. Folk verkar inte inse att detta är ett krig som islamisterna för, och att det enda som kan stoppa det är att väst svarar med ett krig. Frågan är om det beror på evasioner eller på en enorm okunskap.

En del kommentatorer har sagt att detta är tredje världskriget. Jag instämmer fullständigt. Eller det är i alla fall början på det. Men folk bara sover och lyder. Lyder under den rädsla som terroristerna har orsakat. De reagerar inte. De verkar tro att denna rädsla är den naturliga och bästa reaktionen på eländet. Men det är det inte.

Varför i helvete ska vi i väst behöva oroa oss för att sprängas ihjäl i flygplan? Varför i helvete ska vi vara rädda för att bli mördade? Varför ska vi behöva låta terrorism bestämma våra resmål? Varför ska vi acceptera detta när det kommer till islamisk terrorism men inte någon annan form av terrorism? Varför ska vi acceptera detta som om det vore ett naturfenomen som ingen kan göra något åt?

Hur kommer det sig att ingen är rädd för nazisterna längre? Därför att USA och britterna bombade dem tillbaka till stenåldern. Sedan dess har tyskarna varit fromma lamm. Ja, nästan lite för fromma om vi ser på hur de numera ställer sig till frågan om att krossa hotet från t ex Iran. Varför är det ingen som är orolig för att Japan ska börja härja i Asien igen? Samma svar.

Islamismen kan, precis som nazismen, fascismen och kommunismen, besegras – och det fullständigt. Islamisk terrorism är inget vi måste ”anpassa” oss till. Det är något vi kan krossa och göra slut på en gång för alla.

Lösningen är väldigt enkel. Faktum är att lösningen är på många enklare än vad andra världskriget var eftersom väst idag har ett totalt militärt överläge jämfört med vår primära fiende här: Iran. I alla fall i nuläget. Om vi väntar kommer övertaget att försvinna med tiden. Därför är det så angeläget att vi gör något åt saken nu. Inte imorgon. Då kan det nämligen vara för sent. Men det är inte västvärldens militära position som håller oss tillbaka. Det är vår bristande självaktning.

Vill väst överleva? Det är en absurd fråga, kan somliga tycka. Men viljan att leva är ingen medfödd sådan. Det är uppenbarligen en bedrift som människor måste kämpa sig till. Det är en medveten övertygelse. De som inte aktivt väljer att leva, kommer att på ett eller annat sätt, via implikation, att ge upp sitt liv. Det är idéerna i kulturen som leder in dem till dessa självdestruktiva tankarna. Jag tänker på idéer som kristendomen (som ju för med sig ”älska din fiende”-ismen, dvs altruismen) och multikulturalismen (som ju för med sig vanföreställningen att terroristerna är lika onda eller goda som oss och att vi därför inte har någon rätt att sätta ett större värde på väst än på Iran).

Det finns tyvärr tydliga tecken på att väst inte vill överleva. I USA och Europa bölar människor, framför allt vänstern, över fångarna på Guantanamo och kräver att man ska respektera deras ”rättigheter”. Men de har inga rättigheter: det finns ingen rätt att mörda människor och ägnar man sig åt ett terrorkrig mot väst, då säger man upp alla sina rättigheter.

De blundar också inför det faktum att USA har släppt ut, under den värdelösa världsopinionens påtryckningar, flera hundra av dessa fångar. Men inte i första hand för att de var oskyldiga. Detta vet vi eftersom många av dem snabbt återgick till sina gamla vanor av våld och terror. De har åter igen mördat oskyldiga människor. Detta tycks dock inte bekymra kritikerna till USA:s försvarskrig. Allt de bryr sig om är terroristernas påstådda ”rättigheter”, precis som de före Irakkriget bara brydde sig om ”folkrätten”, dvs Saddam Husseins påstådda ”rätt” att mörda och terrorisera.

Finns det trots allt detta fortfarande hopp? Det gör det. Men frågan är hur länge till. Det är det nog ingen som vet.

Det som ger skäl för hopp är vetskapen om att fienden än så länge är svag. Det enda som kan ge fienden en seger är västvärldens ovilja att försvara sig. Vi har nämligen förmågan att försvara oss och att en gång för alla göra oss kvitt detta gissel. Iran och Saudiarabien använder sig trots allt av terrorism eftersom de än så länge inte har den militära förmågan att utmana oss direkt. Det är alltså ett tecken på militär svaghet från deras sida. Och även om terrorism dödar många människor, kan det inte göra slut på hela nationer, än mindre en storslagen civilisation som vår.

Fienden behöver oss – de behöver västvärldens ovilja – för att överhuvudtaget ha en chans. Det visar, bara för att ta ett exempel, inte minst det faktum att palestinierna inte skulle kunna överleva utan biståndet från väst. Utan västvärldens tysta accepterande av rollen som offer, har de ingen chans i världen att komma undan med detta.

Det finns andra tecken på att vi har skäl att vara hoppfulla. En sådan indikator var det faktum att amerikanerna återvalde president Bush som president. Han blev återvald på grund av kriget mot Irak och hans löfte om att fortsätta kriga mot islamisterna. Vi alla vet att han inte har levererat vad han har lovat och att Irak på många sätt har utvecklats till allt annat än en framgång. Men detta visar ändå på att en stor del av amerikanerna, hösten 2004, ännu inte hade gett upp sin rätt till liv, sin självaktning. Detta är ju inte alltför länge sedan.

Somliga säger att förklaringen till att Bush har fått ett så lågt förtroende på sistone, beror just på att han inte har levererat vad han lovade.

Opinionsundersökningar har också visat att många amerikaner tycker att Iran utgör ett hot och att man bör göra något åt detta. Fler och fler röster höjs i de amerikanska mainstreammedierna som föreslår just att man måste militärt möta Iran.

När Israel i en militärt sett katastrofal insats bemötte attacker från Hizbollah i Libanon, var det oväntat många som inledningsvis visade dem deras stöd. En oväntat stor andel av västvärldens ledare kunde ställa sig bakom dem. Eftersom deras insats var hämmad och senare blev avbruten av en dödlig dos av altruism och en med tiden alltmer påtryckande världsopinion, blev den ett misslyckande. Men israelerna har inte gett upp. De accepterar inte utkomsten. De håller sin patetiska premiärminister ansvarig och kräver hans avgång. De vill av allt att döma se en ledare som är villig att slåss för att vinna. I nästa val kan det mycket väl bli så.

Allt detta är skäl för hopp. Men det räcker inte. Eftersom det är fel sorts idéer som har gjort västvärlden ovillig att stå upp för sig själv, att försvara sig, att fullständigt krossa fienden, är det också endast bättre idéer som kan få väst på bättre tankar, en rationellare inställning till problemet. I ljuset av denna insikt är det alltid bra att veta att bättre idéer får en allt större spridning. Tiden rinner långsamt ut. Låt oss därför hoppas på att det finns tillräckligt med tid för att dessa idéer ska få sitt genomslag.

Fråga:

Hej,

jag har ett problem. Jag kan inte riktigt acceptera att gå till doktorn, åka kommunalt, ta emot studiebidrag osv. och på så sätt upprätthålla ett system som tillåter stöld av andra människors pengar.

Hur skulle en objektivist resonera i detta fallet? Är det rationellt att utnyttja det staten erbjuder eller inte? Jag har ju själv blivit tvingad att bidra till systemet.

mvh
Christoffer

Svar:

Hej Christoffer,

Det är en bra fråga. Ayn Rand besvarade denna fråga ganska utförligt i en essä som heter ”The Question of Scholarships”:

Many students of Objectivism are troubled by a certain kind of moral dilemma confronting them in today’s society. We are frequently asked the questions: ”Is it morally proper to accept scholarships, privare or public?” and: ”Is it morally proper for an advocate of capitalism to accept a government research grant or a government job?”

I shall hasten to answer: ”Yes”…

The right to accept [public scholarships] rests on the right of the victims to the property (or some part of it) which was taken from them by force.

The recipient of a public scholarship is morally justified only so long as he regards it as restitution and opposes all forms of welfare statism. Those who advocate public scholarships, have no right to them; those who oppose them, have.

…

[T]he advocates and supporters of the welfare state are morally guilty of robbing their opponents… The victims do not have to add self-inflicted martyrdom to the injury done to them by others; they do not have to let the looters profit doubly, by letting them distribute the money exclusively to the parasites who clamored for it. Whenever the welfare-state laws offer some small restitution, the victims should take it… (Ayn Rand, The Voice of Reason: Essays in Objectivist Thought, (New York: Meridian, 1989), pp 40-42.)

Principen är förstås densamma för bidrag eller a-kassa eller liknande. Hoppas detta besvarade din fråga.

Mvh,
Carl Svanberg

Den 30 augusti 2007 kom Time Magazine med en artikelserie om hur amerikanerna offrar sig idag och bör offra sig mer imorgon för den amerikanska republikens bevarande. För Amerikas framtid.

A republic, if you can keep it. The founders were not at all optimistic about the future of the Republic. There had been only a handful of other republics in all of human history, and most were small and far away. The founders’ pessimism, though, came not from history but from their knowledge of human nature. A republic, to survive, needed not only the consent of the governed but also their active participation. It was not a machine that would go of itself; free societies do not stay free without the involvement of their citizens.

Today the two central acts of democratic citizenship are voting and paying taxes. That’s basically it. The last time we demanded anything else from people was when the draft ended in 1973. And yes, there are libertarians who believe that government asks too much of us — and that the principal right in a democracy is the right to be left alone — but most everyone else bemoans the fact that only about half of us vote and don’t do much more than send in our returns on April 15. The truth is, even the archetype of the model citizen is mostly a myth. Except for times of war and the colonial days, we haven’t been all that energetic about keeping the Republic.

Så för att rädda Amerika, republiken och friheten, måste man skapa en ny offeranda i USA. Nästa president måste, enligt Times, verka för att skapa en helt ny generation av offervilliga amerikaner. Det handlar om att skapa en ny känsla för ett kollektivt ”vi”:

[A]t this moment in our history, 220 years after the Constitutional Convention, the way to get citizens involved in civic life, the way to create a common culture that will make a virtue of our diversity, the way to give us that more capacious sense of ”we” — finally, the way to keep the Republic — is universal national service. No, not mandatory or compulsory service but service that is in our enlightened self-interest as a nation. We are at a historic junction; with the first open presidential election in more than a half-century, it is time for the next President to mine the desire that is out there for serving and create a program for universal national service that will be his — or her — legacy for decades to come.

Allt detta trots att amerikanerna verkligen går in för det här med att gladeligen offra sig för andra:

In 2006 more than 61 million Americans dedicated 8.1 billion hours to volunteerism. The nation’s volunteer rate has increased by more than 6 percentage points since 1989. Overall, 27% of Americans engage in civic life by volunteering. Dr. Franklin would be impressed. The service movement itself began to take off in the 1980s, and today there is a renaissance of dynamic altruistic organizations in the U.S., from Teach for America to City Year to Senior Corps, many of them under the umbrella of AmeriCorps. In a 2002 poll, 70% of Americans thought universal service was a good idea. And while it’s easy to sit back and say this to a pollster, the next President can harness the spirit of volunteerism that already exists and make it a permanent part of American culture.

Idag tycks Times se republiken som en enda gigantisk offeraltare. De tycks inte se det, historiskt och framför allt moraliskt sett, obscena i att en god amerikan numera är att betrakta som en offervillig amerikan. Detta trots att USA faktiskt grundades för att landets grundande fäder var övertygade (de höll det för att vara en självklarhet), att varje människa hade en rätt att sträva efter sin egna själviska lycka. Inte för att avla fram offerdjur åt republiken.

Har amerikanerna verkligen glömt att det som gjorde USA till världens första moraliska land var just det att det grundades på principen om individens rättigheter? Att det grundades på principen om varje individ som ett moraliskt självändamål? Att republiken fanns där för att skydda individens rättigheter? Sanningen är snarare den att principerna som USA grundades på aldrig hade ett moraliskt försvar att tala om. (Det kom faktiskt först 1957 i samband med att Ayn Rands roman Atlas Shrugged publicerades.) Amerikanernas ”sense of life”, livskänsla, räckte ett bra tag. Men uppenbarligen inte hela vägen fram. Inte om denna statistik är sann.

Denna statistik är kanske bara propaganda från Times, i vilket fall vi kanske kan dra oss en lättnandes suck. Men om det inte är det? Om siffrorna verkligen säger oss något om hur mycket amerikanerna faktiskt offrar sig och är villiga att offra sig, då säger detta oss något mycket oroväckande. (För en liten varning om vad detta kan komma att betyda läs The Ominous Parallels av Leonard Peikoff.) Och att Times ja, nästan dagdrömmer om att nästa president kan befästa denna offerviljan hos en hel generation, får håret att resa sig på mig.

”Nu är partiledarskapet inte vilket ledarjobb som helst. Många skulle beskriva det som det mest krävande jobbet i en demokratisk stat” — Jan Björklund, Folkpartiets nya partiordförande.

Till de som tror på teorin om psykologisk egoism har jag ett förslag: pröva er teori mot verkligheten. Hur? Det kanske enklaste sättet är att ni prövar på jobbet som försäljare för en dag. För om ni gör det då kommer ni snabbt att inse att folk inte alls vet vad som ligger i deras rationella egenintresse. Ni kommer snabbt att upptäcka att folk ibland kan vara mycket motvilliga när det kommer till att acceptera erbjudanden som bevisligen är i deras fördel. ;-)

De som har läst böcker som Stanton Samenows Inside the Criminal Mind och Theodores Dalrymple Life at the Bottom vet att det gemensamma temat för båda är att människors idéer och värderingar leder vissa till att leva kortsiktiga, oansvariga och självdestruktiva liv. Det är därför deras liv präglas av fattigdom, missbruk, ohälsa, brottslighet. Håll nu detta i huvudet.

Idag läste jag en intressant krönika av Elisabeth Braw i Helsingborgs Dagblad. Det handlade om äktenskapet i USA. Föga förvånande har medelklassen i USA råd med väldigt dyra äktenskap. Men det visar sig också att äktenskap inom medel- och överklassen varar längre. Färre inom amerikansk medel- och överklass skiljer sig. Braw skriver:

Enligt den nya rapporten ‘State of Our Unions’, från Rutgers University, tar bara 16,5 procent av alla högskoleutbildade amerikaner ut skilsmässa inom tio år. Motsvarande siffra bland personer utan studentexamen är 46 procent.

Äktenskapsklyftan täcker ungefär samma demografiska territorium som inkomstklyftan: fattig och ogift å ena sidan, rik och gift å andra.

Vidare: ”Är man inte gift i USA lever man med stor sannolikhet inte heller i något långvarigt samboförhållande. Man har helt enkelt inga ordnade familjeförhållanden. Hälften av alla barn vars föräldrar är ogifta lever inte med sina pappor”.

Enligt opinionsundersökningar ser fler amerikaner än européer äktenskapet som ett tecken på att man tar sin relation på allvar, att man har gjort ett långsiktigt och seriöst åtagande. De ser det som en viktig institution. ”10 procent av amerikanerna svarade ja på frågan om äktenskapet är en föråldrad institution, jämfört med 26 procent i Storbritannien och 36 procent i Frankrike”, skriver Braw.

Nu ville krönikören i HD analysera allt detta utifrån ett klassperspektiv. Rubriken löd trots allt ”Äktenskapet är fortfarande en klassfråga”. På sätt och vis har krönikören rätt. Men Braw börjar vid fel ände. Amerikanernas syn på äktenskapet ger en ledtråd om vad som är problemet: en kortsiktighet framkallad av dåliga värderingar. Ser ni kopplingen som antyds? Äktenskapet är en klassfråga: det är en fråga om de som har bra värderingar och de som inte har bra värderingar.

Kommer ni ihåg Charles Murray? Den ena författaren till den väldigt kontroversiella boken The Bell Curve? Idag läste jag en artikel av honom som var allt annat än kontroversiell. Det handlar om, som vanligt när Charles Murray skriver något, om intelligens och IQ. Det handlar om de mest intelligentas utbildning. Och denna artikel är ett exempel på precis allt som är fel med de konservativa: de köper fiendens samtliga premisser, propagerar för dem genom att acceptera och argumentera för deras implikationer – och undrar sedan förtvivlat varför etatismen och idéerna som när den aldrig riktigt försvinner.

Charles Murray skriver:

The problem with the education of the gifted involves not their professional training, but their training as citizens. We live in an age when it is unfashionable to talk about the special responsibility of being gifted, because to do so acknowledges inequality of ability, and this sounds elitist.

Because of this reluctance to acknowledge intellectual differences, no one tells high-IQ children explicitly, forcefully and repeatedly that their intellectual talent is a gift, and that they are not superior human beings but lucky ones. They are never told that their gift brings with it obligations, and that the most important and most difficult of these obligations is to aim not just at academic accomplishment, but at wisdom.

John Rawls resonerade exakt så här på 1970-talet. Han och hans anhängare visste precis vad som följde av detta. Socialdemokraterna visste det. ”Liberalerna” inom folkpartiet vet det. ”Libertarianen” Charles Murray säger inte vad det faktiskt betyder. Vet han inte – eller spelar han dum? Eller, vilket gör det hela värre, tar han slutsatserna för givna?

Vad exakt är det för skyldigheter Murray talar om? Gentemot vem eller vilka – och varför? Han säger inget explicit. Vi kan nog kallt räkna med att han inte menar något så trivialt som att erkänna och respektera andras rättigheter. Och vad är denna ”visdom” som han talar om? Vad består den av?

The encouragement of wisdom requires a special kind of education. It requires recognition of one’s own intellectual limits and fallibilities–in a word, humility. This is perhaps the most conspicuously missing part of education of the gifted. Many high-IQ students go from kindergarten through an advanced degree without ever taking a course that forces them to say to themselves, ”I can’t do this”.

Humility requires that the gifted learn what it feels like to hit an intellectual wall, just as their less talented peers do. That can come only from a curriculum and pedagogy designed especially for them. The gifted need to be educated with each other, not to be coddled but because that is the only setting in which their feet can be held to the fire.

Detta håller jag för att vara värre än vad egalitäristerna inom socialdemokraterna vill åstadkomma.

Socialdemokraterna vill låtsas som att intelligens inte har någon betydelse för produktivitet och därmed inkomstskillnaderna i samhället. De försöker skapa denna illusion genom att med skatter och annat otyg straffa de mest produktiva. De försöker skapa ett mer ”rättvist” samhälle genom att omfördela välståndet.

Detta är, så klart, omoraliskt. Men vad är då inte det Charles Murray vill åstadkomma? Här vill Charles Murray att utbildningen ska syfta till att de intelligenta mer eller mindre mobbar varandra, så att de blir ödmjuka nog att inse att de, i egenskap av att vara mer intelligenta, har plikter att uppfylla.

För att moraliskt oskyldiga människor ska gå med på att göra ”plikter” gentemot andra måste man börja med att förstöra människors självaktning. Människor måste sluta tro att de är ”speciella” eller ”märkvärdiga” – oavsett vilken definition vi använder. Att genom mobbning åstadkomma ödmjukhet är ett sätt att förstöra människors självaktning.

Är detta vad de mest intelligenta människorna verkligen behöver? Det räcker inte med att stora delar av samhället i övrigt redan mobbar dem på olika sätt? Tydligen inte, om vi ska tro Charles Murray. Först när de är ödmjuka kommer de att acceptera sitt ”ansvar” och sin lott här i livet.

”What I am calling for is a revival of the classical definition of a liberal education, serving its classic purpose: to prepare an elite to do its duty”. (Min kursivering.) Vad Charles Murray säger är alltså att utbildningen måste syfta till att få världens ”Atlas” att visst ge sina förslavare sitt medgivande. Inte ens socialdemokraterna hoppas på att världens ”Atlas” kommer att ge dem sitt medgivande.