Vet inte varför men jag känner att jag bara vill slänga ut det. Jag har, i poäng räknat, fixat min fil. kand. i praktisk filosofi. Jobbar, som sagt, nu på min nästa examen. Om det blir en master eller magister har jag inte bestämt mig för ännu. I vilket fall som helst återupptar jag inte mina filosofistudier förrän i höst. Vi får se då. Ska ansöka om min examen nu i dagarna. Ett litet steg för Carl Svanberg, ett stort steg för…

Förresten. Jag skriver inte bara här på bloggen. Ibland skickar jag in insändare som blir publicerade. Vilket alltid är roligt. Men jag kan inte låta bli att nämna att jag, för ett tag sedan, också blev medförfattare till en miljörapport som MUF gav ut.

Detta var dock strax innan MUF, via framför allt Wykman, bestämde sig för att bli ”nya” MUF. Vänstertidningen ETC noterade dock rapporten och försökte så klart göra narr av rapportens innehåll. ETC:s ”sågning” är, trots allt, mycket underhållande läsning. Vad sägs om rubriker som: ”LITA INTE PÅ FN – LÄS RAND ISTÄLLET” ;-) Ja, jag kunde inte säga det bättre själv.

Rapporten har sina brister, men jag är i varje fall nöjd med min egen insats. Och det lär inte vara svårt att se vem som har skrivit vad. För de som har svårt att lista ut det kan jag avslöja att jag åtminstone är författaren till sidorna 9-15, fram tills avsnitt 3.6 börjar. Jag hade ingen del i något annat.

Nu för tiden tror jag att man försöker förtiga rapporten inom MUF eftersom Wykman m fl argumenterar emot rapportens slutsatser och argumenterar på premisser som är oförenliga med en stor del av den argumentation som jag förde i den. Inte för att någon har försökt bemöta de argument som jag kommer med. Man bara låtsas som att ingen har framfört dem. Det blir bekvämare så…

Och apropå detta. Min egen bok, där jag ska samla ”det bästa” av mina blogginlägg och essäer, inklusive kanske en och annan opublicerad essä, ligger helt på is. Det beror dels på att många äldre inlägg som jag tänkte ha med från början måste jag redigera. (Vilket inte kom som någon större överraskning.) Sedan har jag inte heller hunnit med att läsa igenom alla gamla texter. Jag har helt enkelt inte haft tid. Eller, för den delen, lust att göra det. Det finns annat som intresserar mig mer just nu i livet.

Nämnde jag det? Även jag jobbar på en rapport för Timbro. Men mer om detta senare…

Nya nätnattväktare. Först ut: ”Immanuel Kant och den mänskliga ondskan”. Den handlar om Kants version av den kristna arvsyndsläran. Den visar att det Kant ville rädda var en hatets moral. Sedan har vi en liten metaetisk redogörelse under titeln ”Kort om värden och värderingar”. Den påminde om en viktig distinktion på en punkt där jag själv ofta blir förvirrad. Så tack för den påminnelsen!

ARI på Youtube. För de som har missat det så har ARI lagt upp en massa videos från olika Q&A-sessions och liknande på Youtube. Det finns olika teman. Just nu finns det ”bara” videos om immigrationsfrågan och om konflikten mellan tro och förnuft.

Ny ARI-föreläsning. Keith Lockitch från ARI bjuder i sin föreläsning, ”Darwin and the Discovery of Evolution”, på en otroligt informativ och spännande föreläsning om hur Charles Darwins upptäckte och bevisade evolutionen. Med tanke på hur många som bara vill avfärda evolutionen som bara en ”teori”, ungefär som en hypotes bland många andra, utan ytterligare vetenskapliga bevis som grund, är det bra att veta hur mycket som faktiskt låg bakom denna ”teori” redan på 1800-talet. (Sedan dess har ju bevisen för evolutionen bara blivit fler.)

Björn Ulvaeus försvarar skivbolagen. Björn Ulvaeus från ABBA, dvs han som ser ut som Benny, är mycket intressant ur flera avseenden. Bland annat pga hans intellektuella kamp mot religionens inflytande över samhället. Nyligen skrev han en debattartikel om vikten av att värna om äganderätten. (Tack för tipset Per Nilsson.) Björn menar att det svenska musikundret står på spel när producenterna och låtskrivarna, de som ligger bakom artisterna, inte får så mycket betalt som de borde.

Rationella argument för fri invandring. Yaron Brook hade en debatt med Carl Braun om invandringsfrågan för ett tag sedan. Nu kan ni lyssna på den här i sin helhet. (Under Youtube-filmklippen.) Men när vi väl är inne på frågan kan jag även rekommendera Craig Biddles artikel ”Immigration and Individual Rights” från det nya numret av The Objective Standard.

The Myth of the ”Peace-Loving Muslims”. Walter Williams argumenterar för att det i slutändan är fullständigt irrelevant om den absoluta merparten av alla muslimer i Mellanöstern är ”fredälskande”. Det har nämligen ändå ingen som helst betydelse för hur vi ska föra kriget mot totalitär islam. Problemet är att dessa fredsälskande ändå låter skurkarna få handla och tala i deras namn, genom deras passivitet.

Massmedierna är knappast kända för att ge en rättvis eller objektiv beskrivning av kapitalismen eller liberala reformer. Ofta ska de försöka vinkla dem så att de framstår som en försämring av människors liv. Även om en del kanske får det sämre, på kort sikt, så borde ju journalisterna vara noga med att påpeka att alla får det bättre på åtminstone lite längre sikt och att det därför faktiskt ligger i allas intresse att genomföra reformerna. Men i kampen för socialismen, som många vänstersympatiserande journalister för, medvetet eller inte, är visst allt tillåtet.

Men igår kunde jag i Metro läsa ett TT-Reuters-telegram som hade en ovanligt sanningsenlig vinkling. Det rapporterades från Kuba att regimen numera kommer att tillåta kubanerna att köpa elektronik. ”Tv-apparater, tryckkokare, riskokare, elektriska cyklar, billarm och mikrovågsugnar tillhör de varor som blir tillåtna”, skriver TT-Reuters. Att detta tidigare var förbjudet säger ju en del om hur livet är för vanliga människor i det socialistiska Kuba.

Hur väljer TT-Reuters att vinkla detta då? Jo, som en ”marknadsliberalisering”. TT-Reuters skriver: ”Åtgärden är den första marknadsliberalisering som genomförts av den nytillträdde presidenten Raul Castro. Han lovade vid sitt tillträde i slutet av förra månaden att ta bort vissa restriktioner i kubanernas vardagsliv”. Det är verkligen inte varje dag som sådana här stora förbättringar i människors liv överhuvudtaget rapporteras i medierna. Det är ännu mer sällsynt att man beskriver dem för vad de är: en liberalisering av människan. Dvs en befrielse från kommunismen; från statens totalitära grepp över medborgarna. Ett litet steg mot mer kapitalism och frihet.

Det är inte kontroversiellt att påstå att kapitalismen är ett system som bygger på egoism. (Såvida du inte pratar med en företrädare för Svenskt näringsliv som i desperata och patetiska försök vill dölja detta faktum.) Vi ser det överallt: det är ekonomiskt egenintresse som driver folk till att handla med varandra, arbeta, spara, driva företag, och så vidare. De flesta tycker inte att det är kontroversiellt att man ska försöka tjäna så mycket pengar som möjligt och sedan försöka göra så bra affärer som möjligt med sina pengar. Detta beteende är ett strikt själviskt sådant.

Ändå kan en del inte låta bli att notera att kapitalism är ett system som tenderar att generera väldigt mycket välgörenhet. Amerikanerna ger årligen bort ca 250 miljarder dollar till välgörenhet. Detta tycker en del är paradoxalt. Hur kan ett system som bygger på egoism resultera i så mycket välgörenhet? Borde inte kapitalismen resultera i ett ”kallt” samhälle fyllt av ”likgiltiga” människor?

Det finns många olika orsaker till detta fenomen. Kristendom är en sådan orsak. Jag tänker inte ifrågasätta de andra orsakerna eller diskutera deras vikt. Istället vill jag bara uppmärksamma en aspekt som jag tycker att man har underskattat eller också helt förbisett. Vad? Just själva betydelsen av att leva i ett fritt kapitalistiskt samhälle.

Kapitalismen är ett system av frihet. Det är ekonomisk och politisk frihet, dvs handlingsfrihet, som utmärker kapitalismen som socialt system. Detta följer av att kapitalismen är ett system som bygger på principen om individens rättigheter. Principen om individens rättigheter är i förbigående sagt en ytterst egoistiskt princip eftersom de bygger på att individen är ett moraliskt självändamål som har rätt att leva och handla på ett själviskt sätt, så länge han erkänner alla andras rätt att handla lika själviskt och på samma grunder som han själv.

Eftersom kapitalism är ett fritt samhälle är det ett samhälle som bygger på närmast oändliga möjligheter för att sträva efter våra värden, uppnå våra drömmar, skapa oss ett bra och rikt liv åt oss själva. I princip är det bara vår ambition och förmåga som håller oss tillbaka. Eftersom de flesta för det allra mesta söker sin egen själviska lycka gör de sådana saker som att utbilda sig, skaffa sig ett jobb som ger de så bra inkomster som möjligt och som samtidigt är så givande som möjligt för dem. Som produktiva människor har de ett meningsfullt liv. De försörjer sig själv och de utövar dagligen sin förnuftsförmåga, vilket inger självkänsla och självaktning. Resultatet av allt detta är lycka.

Lycka tenderar att göra folk välvilliga. Likaså tenderar olycka att göra folk illvilliga. Detta är inte bara något som vi har kunnat notera hos andra, vi har nog också kunnat notera det hos oss själva. Vi vet, bara för att ta ett enkelt exempel, hur andra är när de har vaknat på fel sida. Vi vet hur vi själva är när vi har vaknat på fel sida. Men detta gäller ju inte bara när vi vaknar på rätt eller fel sida på morgonen. Vi kan även se samma sak hos andra och oss själva när det går bra respektive dåligt för oss.

Hur ser relationen mellan lycka och välvilja ut egentligen? När man har motgångar och man är olycklig, då är det ibland svårt att tro att lyckan är möjlig. Men om man lyckas uppnå de mål som lycka kräver, då blir man faktiskt övertygad om att lyckan är möjlig, inte bara i teorin utan även i praktiken. I den mån man nu värdesätter andra människor kommer man också att vilja se dem lyckas i livet. Man vill dem all välgång i livet just eftersom man värdesätter dem. Denna välvilja kan även sträcka sig till folk som man inte ens känner detta i kraft av deras faktiska eller potentiella dygder och värden. (Precis som vi rimligen anser att människor är oskyldiga till motsatsen är bevisad, anser vi att totala främlingar är av åtminstone ett potentiellt värde för oss tills motsatsen är bevisad.)

Som ett uttryck för denna välvilja är du villig att på olika sätt hjälpa andra på traven. Denna vilja är inte altruistisk. Den är inte av plikt. Den är en akt av kärlek – kärlek till dygder och värden hos andra. Men mer fundamentalt kan man säga att det är en akt av kärlek till livet och lyckan själv. Det är en kärlek som säger: ”Jag älskar livet när livet leker”. Det är den känslan som ni vill att andra människor, som ni värderar, ska kunna ta del av.

Observera att denna känsla bygger på den implicita metafysiska föreställningen att varje människa i grunden är ”sin egen lyckas smed”. Din lycka står aldrig i konflikt med en någon annans lycka. Lyckan är något som vi måste skapa själva. Det är inget som det finns en begränsad mängd utav och som vi därför måste ”slåss om”. Eftersom lyckan hänger på din egen insats följer det att du inte kan hjälpa andra genom att offra dig själv. Observera också att denna metafysiska föreställning blir nästan dagligen verifierad, även av de som inte delar den, i den mån vi faktiskt lever i ett kapitalistiskt samhälle.

Eftersom tvång är bannlyst i ett fritt och kapitalistiskt samhälle kan människor bara förverkliga sina drömmar genom att förlita sig på andras frivilliga samarbete. Dvs vi handlar bara med varandra, frivilligt, om vi båda är övertygade om att handeln är till bådas ömsesidiga vinning. Den enes framgång kommer därför av att hon har gjort livet bättre för andra. Det är på den vägen som kapitalismen verifierar att vi faktiskt lever i ett välvilligt universum där lyckan faktiskt är möjlig, helt utan självuppoffringar eller intressekonflikter.

Jämför nu detta med t ex blandekonomier där staten med olika skatter, subventioner, bidrag och regleringar främjar en del på andras bekostnad. Ett sådant samhälle stärker snarare den motsatta metafysiska föreställningen om ett illvilligt universum, som istället säger att din lycka och framgång är beroende av andras motgångar. Ett sådant system generar knappast någon genuin välvilja människor emellan. Tvärtom kommer det att generera konflikter, rädsla och hat mellan människor. Det är nog ingen slump att det inte finns lika mycket välgörenhet eller välvilja i stora ”generösa” välfärdsstater som Sverige.

Kapitalism gör lyckan möjlig och lycka tenderar att leda till välvilja. När allt kommer omkring är det inte alls konstigt att kapitalismen genererar så mycket välgörenhet. Alla de som säger att kapitalismen leder till ett ”kallt” samhälle, borde verkligen granska den premissen. Det är snarare så att kapitalismen kommer att leda till ett ”varmare” och vänligare samhälle.

Vad är värdet av att förlåta andra människor? Värdet ligger i att OM andra människor har gjort sig förtjänta av en förlåtelse, genom att i ord och handling visa att de verkligen ångrade sig, att de insåg att de gjorde fel och att de inte vill upprepa samma fel igen, så kan en för båda parterna fortsatt gynnsam relation återupptas eller upprätthållas.

Men på grund av den omfattande förvirring som framför allt kristendomen har skapat på moralens område, ser nu många förlåtelse som en stor dygd. Att förlåta betyder för många att man ska evadera det onda och sanktionera det och gå med på det. Kort sagt, man ska bara ”glömma det” och sedan, oavsett hur personen faktiskt beter sig hädanefter, ska man låtsas som att han nu är god och älskvärd igen.

Enligt en rationell egoistisk och livsbejakande etik är denna policy absolut omoralisk: det handlar om att evadera människors faktiska natur och det är i allra högsta grad irrationellt och självdestruktivt. Att låtsas att onda människor är goda, kommer inte att få ett lyckligt slut. Det är denna policy som gör att de onda kommer undan med sin ondska och kan fortsätta förstöra andras livs.

I SvD rapporteras det emellertid idag om en studie som sägs visa att män är mindre benägna till att förlåta. Det visade sig att om männen lär sig tänka mer ”empatiskt”, då kommer de också bli mer benägna att förlåta andra.

”När männen ombads att överväga om även de skulle vara kapabla att begå en oförrätt liknande den de själva utsatts för fick de lättare att förlåta andra”, skriver SvD. Men vad detta betyder är alltså att männen ser ett värde i förlåtandet först när de inser att de då kan själva komma undan med deras egen ondska. Dvs när de inser att de kanske inte lever som de lär då blir helt plötsligt förlåtandet av andras synder, vare sig de har förtjänat det eller inte, en mycket attraktiv policy.

Föga överraskande, eller hur? De onda inser att de behöver andras förlåtande för att själva komma undan med sina oförätter mot andra. De ser värdet av det kristna irrationella förlåtandet. De onda behöver de godas medgivande för att klara sig, ty det onda är väsentligen det irrationella och det irrationella kan inte överleva på egen hand.

De goda är villiga att förlåta de onda, eftersom de har fått lära sig att det är en stor moralisk dygd. Sedan tittar många sig omkring, förbluffade, och undrar varför världen sedan ser ut som den, trots allt förlåtande som sker överallt, trots alla förhandlingar med aggressiva diktatorer och terroristorganisationer, trots allt daltande med brottslingar, trots all omfördelningspolitik, trots all u-hjälp, trots alla eftergifter…

De borde inte vara förvånade. De borde veta bättre. Och för detta kommer jag inte att förlåta några.

Pär skrev: ”Vad skulle du göra om du vore en av fångarna i fångarnas dilemma? Och hur skulle du motivera det (vad du skulle göra)? Vad bör fångarna i fångarnas dilemma göra? (Detsamma som du skulle göra?)”

Allt beror på sammanhanget. Om fångarna är riktiga skurkar som förtjänar att sitta i fängelset, då tänker jag inte ge dem några råd. Jag hoppas bara på att de är så korkade som många kriminella oftast är och att de därför säger något dumt som gör att de verkligen får ett långt fängelsestraff. Om man däremot tillhör, säg, en grupp av frihetskämpar i en diktatur, då måste man i förväg ha kommit överens om vad man ska göra, i den mån några ”alternativ” faktiskt finns. Och då bör man givetvis ha kommit överens om att man ska göra allt man kan för att antingen slippa straff helt och hållet eller något i den stilen.

Inget utesluter ju att de som håller oss fängslade helt plötsligt ändrar sina villkor eller ljuger oss rätt upp i ansiktet om vad som gäller. Detta är mycket troligt i en diktatur. Och ju totalitärare desto större är sannolikheten för detta. I den mån det senare gäller, är det upp till var och en av oss som fånge att avgöra vad vi vill göra.

När man sitter oskyldigt fängslad på det här sättet, under hotet av GODTYCKLIGT våld, då finns det, i enlighet med omständigheternas natur, ingen riktig princip för hur man ska handla. När reglerna för t ex att slippa fängelse eller få ett så lågt straff som möjligt ändras hela tiden, då kan man inte rationellt motivera något man gör, eftersom man ändå aldrig vet vad som gäller och vad som kommer att hända. När våldet förs in i bilden då tar moralen slut. Förutsättningen för genuint moraliska överväganden är att man är fri att tänka och handla.

Det är förmodligen just eftersom våldet kan utövas när som helst och på vilka godtyckliga grunder som helst som gör att många kommer att bryta samman. Det blir en ren tortyr i sig, även om man aldrig har blivit utsatt för något direkt våld. Och om man då bryter samman till följd av detta, och under pressen avslöjar sin vän, då säger jag att du ändå inte kan moraliskt klandras för det just eftersom godtyckligheten i situationen gör att det ändå inte fanns några garantier, vad man än gjorde. Hela situationen är moraliskt hopplös, liksom hela situationen i en sådan där diktatur är ganska hopplös; varför man bör göra vad man kan för att krossa diktaturen eller också lämna landet.

Jag utger ju mig för att vara en filosof. Om så är fallet, hur kommer det sig då att jag nästan bara kommenterar saker jag läser eller saker som jag observerar i vardagen? Visserligen gör jag det hela tiden ur ett objektivistiskt perspektiv. Så jag, så att säga, tillämpar filosofiska idéer och principer hela tiden när jag skriver, även om det inte märks alltid. Förresten, varför ska filosofer inte tillämpa sin filosofi på verkligheten? Varför ska vi inte försöka förstå världen utifrån principer och idéer? Det är i slutändan inget annat än dålig filosofi som ligger bakom det antagandet.

Men för de som kanske undrar varför jag inte skriver så mycket teoretiska filosofiska essäer (nu för tiden), har det sina skäl. Det beror inte bara på att jag tycker mig ha ont om tid att skriva sådana essäer. (De kräver mycket mer seriöst tänkande för att komma på något vettigt att säga och sedan mer tid att faktiskt säga det när man väl har något att säga.) Det beror, framför allt, på att jag faktiskt spenderar merparten av min lediga tid åt att läsa och studera filosofi. Jag tar in så mycket just nu att jag inte riktigt har hunnit bearbeta allting ännu. Jag vill inte kommentera vad jag har läst förrän jag är någorlunda säker på att jag förstår det tillräckligt bra. Jag vill inte heller försöka argumentera kring det förrän jag förstår det tillräckligt bra.

En vän till mig har sagt och antytt att jag är lite för blyg ibland. Det är nog det som är fallet här. Jag kanske underskattar min egen förståelse. De som känner mig vet hur jag kan gå in för att studera ett ämne in på detaljerna och sedan analysera det väldigt noga. De som känner mig vet säkert vad jag går för. Men blyg eller inte, tänker jag inte kommentera eller skriva offentligt i ämnet förrän jag känner mig redo. Detta är faktiskt en anledning till varför det ibland är helt tyst på denna bloggen. Jag läser och tänker, men vill inte kommentera det offentligt. Jag för ju hela tiden anteckningar över det jag läser och tänker.

Erfarenhetsmässigt vet jag dessutom att det är ett helvete att skriva om sådant som jag bara har en ungefärlig förståelse för. Så fort något visar sig vara oklart för mig stannar hjärnan och jag kan inte fortsätta förrän jag har knäckt nöten. Det är ytterligare en faktor som spelar in; även om jag inte vore särskilt blyg vet jag att det finns oklarheter som jag måste reda ut först. (Jämför detta med objektivismen som jag har studerat så mycket längre och så mycket mer ingående. Där finns det inte något som är särskilt oklart för mig. Det är därför jag inte har några problem att skriva om det.)

Jag har, för de som kanske är intresserade, spenderat en hel del tid åt att studera Hegel och Marx på sistone. Jag har även studerat Herbert Spencer lite grann, men det var ett tag sedan. Men även lite generell ”modern filosofi” (analytisk filosofi). Just nu läser jag en väldigt bra bok av John Hospers som jag i framtiden lär recensera. Jag har också studerat filosofins historia (framför allt via W T Jones och Wilhelm Windelband).

Utöver detta försöker jag läsa lite metaetik för att färska upp minnet. Jag kommer ihåg kärnan, men inte detaljerna. I höst är det meningen att jag ska börja läsa praktisk filosofi D. Jag har redan lite idéer om vad jag vill skriva om i min D-uppsats. Det handlar om allt ifrån intrinsikalism och moralisk kunskap, internalism vs externalism, till en kritik mot idén om medfödda moraliska instinkter (som en produkt av evolutionen).

Så det så.

Göran Greider försöker inte ens ge en rationalisering för sin socialism. Ur Greiders Metro-kolumn från igår:

”Nej, mitt råd till oppositionen är: Sluta prata dagspolitik ett tag! Titta inte åt höger, men titta heller inte till vänster: Blicka nedåt istället. Försök att fylla era organisationer med nya människor. Jag vet, det är svårt. Men knacka dörr. Rör er på gatorna. Starta fria diskussioner om socialism, ekonomisk demokrati eller kring så här konkreta frågor: Kan vi sänka standarden för att rädda miljön?” (Min kursivering.)