Pär skrev: ”Vad skulle du göra om du vore en av fångarna i fångarnas dilemma? Och hur skulle du motivera det (vad du skulle göra)? Vad bör fångarna i fångarnas dilemma göra? (Detsamma som du skulle göra?)”
Allt beror på sammanhanget. Om fångarna är riktiga skurkar som förtjänar att sitta i fängelset, då tänker jag inte ge dem några råd. Jag hoppas bara på att de är så korkade som många kriminella oftast är och att de därför säger något dumt som gör att de verkligen får ett långt fängelsestraff. Om man däremot tillhör, säg, en grupp av frihetskämpar i en diktatur, då måste man i förväg ha kommit överens om vad man ska göra, i den mån några ”alternativ” faktiskt finns. Och då bör man givetvis ha kommit överens om att man ska göra allt man kan för att antingen slippa straff helt och hållet eller något i den stilen.
Inget utesluter ju att de som håller oss fängslade helt plötsligt ändrar sina villkor eller ljuger oss rätt upp i ansiktet om vad som gäller. Detta är mycket troligt i en diktatur. Och ju totalitärare desto större är sannolikheten för detta. I den mån det senare gäller, är det upp till var och en av oss som fånge att avgöra vad vi vill göra.
När man sitter oskyldigt fängslad på det här sättet, under hotet av GODTYCKLIGT våld, då finns det, i enlighet med omständigheternas natur, ingen riktig princip för hur man ska handla. När reglerna för t ex att slippa fängelse eller få ett så lågt straff som möjligt ändras hela tiden, då kan man inte rationellt motivera något man gör, eftersom man ändå aldrig vet vad som gäller och vad som kommer att hända. När våldet förs in i bilden då tar moralen slut. Förutsättningen för genuint moraliska överväganden är att man är fri att tänka och handla.
Det är förmodligen just eftersom våldet kan utövas när som helst och på vilka godtyckliga grunder som helst som gör att många kommer att bryta samman. Det blir en ren tortyr i sig, även om man aldrig har blivit utsatt för något direkt våld. Och om man då bryter samman till följd av detta, och under pressen avslöjar sin vän, då säger jag att du ändå inte kan moraliskt klandras för det just eftersom godtyckligheten i situationen gör att det ändå inte fanns några garantier, vad man än gjorde. Hela situationen är moraliskt hopplös, liksom hela situationen i en sådan där diktatur är ganska hopplös; varför man bör göra vad man kan för att krossa diktaturen eller också lämna landet.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Det är sant att de som håller fångarna fängslade kan ljuga om reglerna, om man tänker sig fångarnas dilemma bokstavligt. Jag tänkte rent allmänt situationer i vardagslivet där liknande premisser gäller, utan att det behöver vara just ett häkte/förhörsrum/fängelse.
Klimatproblemet är kanske ett bra exempel på ett fångarnas dilemma där ”fångarna” kan lita på att ”reglerna” kommer att gälla. Klimatet kommer garanterat att följa naturlagarna, det kan vi lita på. Släpper vi ut för mycket växthusgaser, får vi klimatkatastrofer.
Ändå tror man ju lätt vid första åtanken att ingen enskild människa kan ha något rationellt egoistiskt skäl att frivilligt uppoffra något av sin egen livskvalitet för miljöns/planetens skull. Detta eftersom effekten av en given persons handlingar späs ut så att just hans miljöbeteende får löjligt liten påverkan på just hans egen livskvalitet via den lilla miljöpåverkan som just hans miljöbeteende ger upphov till på jorden, i relation till den avsevärda mängd livskvalitet han kortsiktigt skulle behöva avstå från för att inte släppa ut mer växthusgaser än vad varje människa nu i genomsnitt skulle behöva hålla sig till för att ett framtida klimat-armageddon ska kunna avvärjas. Ungefär som att man gärna låter bli att betala skatt om man kan slippa, då man ju även om man inte betalar skatt fortfarande har tillgång till (nästan) samma sjukvård och andra skattefinansierade grejer som om man betalar skatt.
Det kan därmed spontant verka egoistiskt rationellt att strunta i miljön. Men om alla gör det, förlorar alla på att göra det, eftersom klimatkatastroferna, om vi inte lever klimatsunt, blir jobbigare än vad det vore att leva klimatsunt i god tid så att klimatkatastrofer undviks. Och även om vi vuxna som lever idag kanske hinner dö innan klimatet blir riktigt katastrofalt, påverkar vår klimatpåverkan idag i varje fall våra barnbarns framtida livskvalitet. Och viljan att kunna veta att ens barnbarn kommer att få det bra och att de kommer att föra ens släkt vidare är ju en egoistiskt rationell vilja, eftersom man mår bra av att kunna veta att de kommer att göra det.
Kan det alltså vara egoistiskt rationellt för varje enskild person idag att frivilligt leva ”så klimatvänligt som vi alla skulle behöva leva för att klimatet inte ska bli katastrofalt”, även om det innebär en långt mer klimatvänlig – och även mer besvärlig, tidskrävande och dyr – livsstil än vad lagen idag kräver? (Jag tänker på sådant som att åka tåg till andra länder fastän det tar längre tid och är dyrare än att flyga, äta linssoppa istället för oxfilé fastän det inte är lika gott, trängas på pendeln istället för att ta den bekväma bilen till jobbet, flytta ihop med andra människor/familjer i en mindre bostad för att minska bränsleåtgången för husuppvärmning räknat per person, etc.)
Pär: Frågan som du ställer dig har jag (och många andra), svarat på så många gånger att jag inte ens tänker försöka räkna antalet gånger. Svaret på din fråga är definitivt: NEJ. Jag tänker inte utveckla svaret ytterligare.
1. Om ”fångarnas dilemma” har jag skrivit här: http://www.nattvakt.com/nnv/020908dilemma.htm
Kort sammanfattning: man försöker bevisa att egoismen är något dåligt genom att koka ihop ett exempel där två brottslingar skyller på varandra, som om det vore det enda egoism går ut på. Som ”bevis” betraktat är det ett cirkelbevis, eftersom det bakas in som en premiss i exemplet att bara dåliga människor (brottslingar) kan vara egoister.
2. Den reella faran med ”växthuseffekten” är att de rekommendationer miljörörelsen ger och politikerna följer för att ”komma till rätta” med den kommer att leda till ett slut för industricivilisationen och en återgång, om inte till stenåldern så åtminstone till förindustriella förhållanden, sådana som rådde till fram på 1800-talet. Detta kommer att innebära svält, umbäranden och mängder av förkortade liv. Var och en som pläderar för något sådant kan betrakta sig själv som en potentiell *massmördare*. Och potentiella massmödare ska inte komma här och försöka undervisa oss om saker och ting. Framför allt då inte i ämnen som har med etik att göra.