Ibland får man höra invändningar gentemot objektivismen av typen: ”Varför ska jag inte stjäla eller ljuga eller mörda, om jag kan komma undan med det?” Jag menar att det är fel att ställa den här sortens frågor. För att förstå varför måste vi förstå varför vi behöver moralprinciper. Det fundamentala alternativet till att leva efter moralprinciper är att inte leva efter några principer alls. Dvs det är att försöka leva utan att använda sig av begrepp. I praktiken är det som att försöka överleva som ett djur, dvs på en perceptuell nivå. Men detta vore inte bara väldigt ”svårt”, det vore faktiskt omöjligt. Ayn Rand observerar:
Man cannot survive, like an animal, by acting on the range of the moment. An animal’s life consists of a series of separate cycles, repeated over and over again, such as the cycle of breeding its young, or of storing food for the winter; an animal’s consciousness cannot integrate its entire lifespan; it can carry just so far, then the animal has to begin the cycle all over again, with no connection to the past. Man’s life is a continuous whole: for good or evil, every day, year and decade of his life holds the sum of all the days behind him. He can alter his choices, he is free to change the direction of his course, he is even free, in many cases, to atone for the consequences of his past – but he is not free to escape them, nor to live his life with impunity on the range of the moment, like an animal, or a playboy or a thug. If he is to succeed at the task of survival, if his actions are not to be aimed at his own destruction, man has to choose his course, his actions, his goals, his values in the context and terms of a lifetime (The Virtue of Selfishness, s 26).
För att överleva måste vi alltså tänka och handla långsiktigt. Detta är praktiskt taget omöjligt utan principer. Utan principer måste vi ta med i vårt beaktande massvis med faktorer som alla spelar roll. Vi måste först ta med i vårt beaktande det faktum att varje handling onekligen har konsekvenser och varje konsekvens har i sin tur sina konsekvenser. Konsekvenser har alltså inte bara direkta konsekvenser utan även indirekta konsekvenser. Det är ofta svårt att avgöra vad de indirekta och långsiktiga konsekvenserna blir. Samtidigt är världen onekligen komplicerad. Skulle vi givet allt detta ändå försöka avgöra huruvida varje handling har bra eller dåliga konsekvenser då skulle de hundratals eller tusentals val vi gör varje dag bli en outhärdlig börda. Vi skulle varken ha tid eller energi nog, för att kunna räkna ut om våra handlingars konsekvenser är bra eller dåliga. Vi får inte heller glömma bort att så länge vi vägrar tänka principiellt, måste vi hantera varje enskild situation eller val eller handling, som om den vore helt ny och unik och som därför måste prövas på sina ”egna meriter”. (Och bara för att det fungerade förr betyder ingenting för ett konkretbundet medvetande; ”det som var sant igår är inte nödvändigtvis sant idag”.) Utan vetskap om vad som är bra eller dåligt för oss, kan vi ju inte veta hur vi ska handla för att överleva.
Pragmatikerna har naturligtvis helt rätt i att världen är komplicerad, varför det inte är lätt att avgöra vad som är bra eller dåligt. Men det är bara ”komplicerat” eftersom de envisas med att inte använda sig av principer. Ändå är pragmatism det enda alternativet till att förlita sig på principer. Och pragmatism betyder i praktiken att man går på känslor, eller godtycke, eller stundens ingivelse eftersom det sägs ”fungera”. Men vad som ”fungerar” enligt pragmatismen betyder inte det som verkligen fungerar; att ”fungera” kan betyda alltifrån ”det känns bra” eller ”folket gillar det”. Men att gå på känslor för att avgöra vad som är bra eller dåligt är en väldigt dålig idé. Bara för att man känner något betyder för det första inte att det är rätt eller fel. Vidare är det ju så att känslorna inte kan säga vad ens handlande får för konsekvenser, varken på kort eller lång sikt. Så följaktligen rekommenderar pragmatikerna att man ska välja det som ”fungerar” för ögonblicket, bara för att det ”känns bra”, även om det på lång sikt inte fungerar alls. Pragmatism är i själva verket allt annat än praktiskt.
Samma problem lider i princip alla så kallade konsekvensialistiska moralfilosofier av. Låt oss ta utilitaralismen som ett exempel. Enligt utilitarismen bör man sitta och kalkylera fram konsekvenserna av varje handling var för sig. Men det är just detta man inte kan göra. Dels för att det ofta kan vara omöjligt att förutse alla konsekvenser, dels för att även om man kanske lyckas förutse och räkna ut konsekvenserna av en handling på kort sikt är det omöjligt att veta vad alla ens handlingar över en hel livslängd har för konsekvenser, och då inte bara de direkta utan även de indirekta konsekvenserna. Det går helt enkelt inte. Detta är också någonting som kritiker har noterat. Många utilitarister har själva medgett att just eftersom det sätter en sådan orimlig börda på individen bör vi inte ägna sig åt att försöka luska ut den fullständiga innebörden av alla handlingar och val.
Så hur ska vi då gå till väga för att överleva? Vad vi måste göra är att begreppsliga villkoren för vår överlevnad. Vi måste med andra ord upptäcka de riktiga moralprinciperna för mänsklig överlevnad. Leonard Peikoff förklarar:
An adult determines whether a previously unperceived object is a man, an animal, or an automobile by applying to the new experience his earlier formed concepts. The man who has conceptualized the requirements of survival decides by a similar epistemological method whether or not in any particular case to tell a lie – or to work for his keep – or to compromise his convictions – or to give to charity – or to fight an advancing dictatorship. He decides not by feeling or by polls and not by trying to assess each new situation without context, as though he were an infant, but by the application of his earlier formed moral concepts.
The common name of this latter form of cognition (which extends far beyond moral issues), is ”principle.” A ”principle” is a general truth on which other truths depend. Every science and every field of thought involves the discovery and application of principles. Leaving aside certain special cases, a principle may be described as a fundamental reached by induction. Such knowledge is necessary to a conceptual consciousness for the same reason that induction and the grasp of fundamentals are necessary (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, sidorna 217-218).
Objektivismens utmärkande sätt att se på det här med moralprinciper löser en massa problem. Inte bara bygger hela objektivismens moralfilosofi på insikten om att vi behöver principer för att veta vad som är bra eller dåligt på lång sikt. Hur objektivismen ser till att identifiera och bilda dessa principer gör också att vi slipper en massa andra problem. Vi upptäcker inte principer genom att göra en massa observationer av t ex vilka dåliga konsekvenser som följer av att ljuga. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar Ayn Rands metod:
[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances – past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality – a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)
Man kan och bör alltså inte försöka bilda moralprinciper genom att göra alla dessa observationer och sedan försöka klura ut de exakta konsekvenserna, för att slutligen se om det lönar sig eller inte. Det är ju detta som pragmatikerna och konsekvensetikerna försöker göra. Men det går som sagt inte. Detta visar att alternativet till principer är inga principer. Det är att försöka leva utan principer, utan att begreppsliga villkoren för vår överlevnad. Det är detsamma som att försöka överleva som ett djur, dvs hålla sitt medvetande på den perceptuella nivån och inte se bortom stunden, ögonblicket, nycken eller förnimmelsen. Att bara stirra sig blind på man ser rakt framför sig. Så kan vi inte överleva. Inte på lång sikt.
Inser man detta då inser man också att när man väl har etablerat en princip, i enlighet med denna metod, då behöver man inte vara orolig för att ens principer inte ska vara ”heltäckande”. Man kan säkert veta att det aldrig finns några fördelar med t ex oärlighet, varken förr, nu eller i framtiden. Detaljerna kan variera från lögn till lögn men alldeles oavsett vilken form oärligheten tar, så är det alltid lika olämpligt.* Det beror på att det väsentliga, essensen, med alla former av oärlighet är densamma och måste därför, i slutändan, leda till samma dåliga följder. Det är därför olämpligt att vara oärlig – av princip. Detsamma gäller naturligtvis för alla andra rationellt validerade moralprinciper såsom produktivitet, självständighet, rättvisa, integritet och stolthet. Moralprinciper är alltså inte några ”tumregler” som tycks fungerar ”för det allra mesta”. Moralprinciper förklarar varför det aldrig finns några fördelar med att t ex vara oärlig, som måste vägas mot några nackdelar.
Det är därför sådana frågor som ”Bör man inte stjäla om man kan komma undan med det?” är fel. Premissen är ju att man kan vinna någonting på att stjäla: men det är en premiss som faktiskt förutsätter vad som ska bevisas, nämligen att det ligger i ens egenintresse att stjäla från andra människor. Men vi kan som sagt inte veta om det ligger i en människas rationella och långsiktiga egenintresse utan att först sätta en handling i relation till en rationellt validerad moralprincip. Det är med hjälp av rationella moralprinciper som vi faktiskt avgör vad som ligger i vårt egenintresse.
Vad är essensen av att vara oärlig? Det är att försöka fejka verkligheten. I slutändan betyder detta att man förklarar krig mot verkligheten. Hur kan vi vara framgångsrika i livet om vi gör verkligheten och sanningen till vår fiende? Hur kan vi vara framgångsrika i livet om vi gör ärlighet och rationalitet till en last hos andra människor? Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.
Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.
Vad är essensen av att stjäla? Det är att ta en annan människas egendom. Människor måste skapa för att överleva. Men om hon inte har rätt till det hon själv skapar, då har hon inte någon möjlighet att överleva. Så när man förnekar en människas rätt till egendom, då förnekar man även dennes rätt till liv. I praktiken är stöld mycket riktigt någonting som skadar och i värsta fall dödar de som faller offer för det. Inser man detta, då inser man att essensen av att stjäla från andra människor, är att skada eller döda de som skapar alla de värden som våra liv hänger på. Att stjäla är därför, i principiella termer, självmord. Sedan spelar det ingen roll vem man stjäl ifrån, vad man stjäl, hur mycket eller lite man stjäl. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar.
Känner vi till essensen, då behöver vi inte sitta och kalkylera eller dividera fram och tillbaka, om huruvida det är rätt eller fel att stjäla. Peikoff förklarar:
Conventional moralists regard honesty as a trade-off. An object attained by fraud, they say, may be a real value to the defrauder, but he should weigh this value (e.g., a million-dollar payoff) against the disvalues attendant on fraud (retaliation by others, loss of reputation, etc.), and then decide which action in a particular case will probably yield the greater balance of good over evil. This kind of calculus rests on a nonobjective approach to evaluation; it assumes that the million dollars is a value either in itself (intrinsically) or because the con man wants it (subjectively). Such an approach ignores the role in evaluation of the facts of reality; it ignores man’s life and the rules it requires.
These moralists advise the impossible. They want one to weigh the long-range consequences of competing actions without reference to any objective ethical standard or principle. In practice, this theory amounts to pragmatism, i.e., emotionalism. Whatever one chooses by such means is wrong – and harmful.
Objectivism rejects the ”trade-off” viewpoint. Just as no statement can be declared a truth out of context, so no object – neither an A at school, a lover’s caress, a piece of cake, nor a million dollars – can be declared a value out of context. In evaluating an object or course of action, one must first define its relationship to the moral principles required by man’s life. If, holding the full context, one sees that it conforms to these principles, one may then proceed as necessary to weigh pros and cons. But if it violates rational principle – if, in any form, it involves a denial of reason and reality – that ends the matter. There is then no trade-off to consider, no calculus to perform, no value to gain; there is only destruction. Would anyone debate cutting off his head in order to acquire a million dollars? Would he weight the ”gain” against the loss? Or would he say: ”Nothing can be a ‘gain’ to me if its condition is that kind of ‘loss'”? The same applies to subverting one’s mind (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, sidorna 273-274).
Så varför behöver människan moralprinciper? Svaret på den frågan bör nu vara ganska uppenbar: för att veta vad som faktiskt ligger i vårt långsiktiga, rationella egenintresse. Det vill säga: för att vi ska kunna leva och bli lyckliga.
* = Det bör, för den som inte har läst min behandling av dygden ärlighet, poängteras att vad som är avgörande här är förstås kontexten. Det är inte fel att ljuga i självförsvar.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 