En del av er gillar säkert att diskutera på Internet och med familj, vänner och bekanta. Därför vill jag dela med mig av ett mycket bra tips för hur man bör föra sådana diskussioner. (Detta tips gav Leonard Peikoff mig i hans kurs Objective Communication.) Idén är att försöka lista ut motståndarens filosofiska premisser och sedan bemöta den mest grundläggande av dessa. Gör man det kan man, ofta utan vidare diskussion, underminera hans övriga idéer och argument.
Rent praktiskt handlar det bara om att ni ställer en massa frågor och sedan låter ni er motståndare leda er in i hans tänkande. Säg att ni diskuterar kapitalism vs socialism. Så du frågar honom: Varför är du för socialism? ”Därför att det är rättvist, gott, moraliskt.” Vad är det moraliska? ”Att leva för andra, att tjäna andra, att offra sig.” Varför ska vi leva för andra? Om han nu säger något i stil med: ”Därför att Gud säger det”, då vet du att du kan göra slut på hans socialism och altruism genom att göra slut på hans Gud.
Sköter du dina kort rätt behöver du inte ens diskutera socialism eller altruism. Nej, du kan och bör koncentrera dig på hans Gud. Ty när Gud är borta kommer resten av systemet att kollapsa. Notera att filosofier har en struktur: politik vilar på etik som vilar på metafysik och epistemologi.
Nu är detta bara ett exempel, men det ger dig ändå en ledtråd till hur man kan handskas med många diskussioner. Här är några fler exempel.
Dödshjälp. Rätt eller fel? ”Det är fel”, konstaterar din granne kallt. Varför? ”Därför att det finns ingen rätt att begå självmord med andras hjälp.” Varför? ”Därför att det är själviskt att begå självmord.” Varför är det ett problem? ”Därför att vi ska leva för andra och för Gud.” Varför? ”För att Gud har sagt det.” Återigen, om vi kommer hit, vet vi vad vi måste göra: underminera Gud. Gör vi det, gör vi slut på den politiska och moraliska poängen på en och samma gång. (Notera här att Gud är en metafysisk idé.)
Abort. Rätt eller fel? ”Helt fel!”, säger din mamma något indignerat. Varför? ”Därför att det är fel att mörda!” Varför är det ”mord” att göra abort? ”Därför att embryot är en människa.” Kommer ni hit, kan diskussionen ta väldigt många vändningar. Men det mest troliga är att ni kommer att diskutera en metafysisk fråga, nämligen: Vad är en människa? När blir ett embryo eller foster till en människa?
Detta är den primära metafysiska frågan, men det är därmed inte sagt den avgörande. För att illustrera detta, ponera att ni här har att göra med en nominalist som säger att vad som är människa är bara en fråga om definitioner och att korrekta definitioner bestäms av gruppen, då vet ni att det är nominalismen som ni kommer att behöva diskutera. Och om ni väljer att diskutera nominalismens meriter, då kan du kanske redan nu förutse att ni kommer att diskutera ett problem som nominalister älskar att föra upp, nämligen det om var man ska dra gränser. Helt plötsligt gick ni från en metafysisk fråga till en epistemologisk fråga.
Bara för att en filosofi tenderar att ha en viss struktur, betyder det inte att man alltid i förväg kan veta hur den ser ut. Här är ytterligare ett exempel som illustrerar den saken.
”Det finns ingen objektiv moral”, säger din kusin vid en släktträff. Varför säger du det? ”Därför att vad som är rätt för dig är inte nödvändigtvis rätt för mig – och vem är jag eller du att bestämma vad som är rätt eller fel?” Så du förnekar att det finns objektiva sanningar som sådana eller bara en objektiv moral? Hur svarar han här? Låt oss anta att hans svar lyder så här: ”Visst det objektiva sanningar! T ex är matematiska eller geometriska eller andra så kallade logiska sanningar, objektiva sanningar. De är, så klart, sanna för alla och de är nödvändigt sanna.”
Om ni kommer så här långt, då vet ni förmodligen att ni har att göra med den analytisk-syntetiska dikotomin. (Och om ni orkar fortsätta diskussionen vet ni att ni också att ni har en mycket lång natt framför er.) Men han kunde likväl ha svarat helt annorlunda. Kanske så här: ”Alltså vad som är sant eller falskt, beror ju på vem du frågar och nu kan jag ju bara tala för mig själv, men personligen tror jag att Karl Marx hade en poäng när han sade: ‘Följ pengarna!'” Hur går man vidare härifrån, får ni själva försöka lista ut.
Alla dessa exempel illustrerar hur filosofiska frågor är närmast oundvikliga. De illustrerar också att alla filosofiska frågor är relaterade till varandra. De illustrerar därmed också att de mest grundläggande, abstrakta filosofiska idéerna är de mest avgörande för hur människor tycker och tänker. Det är därför de filosofiska idéerna som du måste bekämpa om du vill verka för att förändra kulturen till det bättre.
Nu är det förstås ofta mycket lättare sagt än gjort. Men tro mig, om ni lyckas föra över diskussionen till dessa frågor, blir resten av diskussionen ofta mycket enklare.
Tänk på saken. Det är ju trots allt mycket effektivare att ”bara” diskutera Guds påstådda existens, än att behöva gå igenom tusentals anti-kapitalistiska myter. (Myter som dessutom bara blir trovärdiga på grund av den kristna världsbilden.) Ni sparar mycket mer tid på att underminera nominalismen hos någon, istället för att spendera timmar åt att bara reda ut huruvida förekomsten av våldsmonopol under laissez-faire kapitalism är en ”semantisk fråga”. (En diskussion som ändå bara uppstod på grund av nominalisternas attityd till begrepp och definitioner.)
Jag hoppas att ni har nytta av detta tips i era diskussioner. Jag vet att jag har haft det. Lycka till!
PS: Om ni har några egna tips att dela med er av, tar jag mer än gärna emot dem.
Mycket bra att du tar upp argumentationsteknik och identifikation av motståndarens grundläggande idéer.
Tyvärr är det, som du säger, svårt i själva verket. Många debattörer förstår inte implikationerna av att man omintetgjort deras mest grundläggande premiss utan står redo att fly in i ett argument som ytterst bygger på en annan premiss för att en stund senare återkomma till den första premissen, etc. I vissa fall ger detta upphov till behov av pedagogik antingen för att förklara för motståndaren eller, om inte annat, för att förklara för en publik varför motståndarens hopp fram och tillbaka mellan de glödheta stenarna är ohållbart.
Det är svårt men man kan inte göra mer än att fortsätta att diskutera på och samtidigt observera sin egen och andras argumentationsstrukturer, filosofiska premisser och argument. Genom träning kan man nog också rå på de mer virriga fallen. Viktigt är alltså att man hur man diskuterar istället för enbart fokuserar på att vinna i det specifika fallet.
Tackar också för länkarna till hur man skriver en bra insändare.
Christian S: Var så god.
Ja, det kan vara svårt att praktisera detta, precis som det kan vara svårt att debattera eller diskutera med folk överhuvudtaget. Efter varje diskussion får man helt enkelt analysera situationen och fråga sig själv vad man kunde ha sagt annorlunda, hur man kunde ha lagt upp det annorlunda, hur man kunde betonat vissa saker annorlunda. Etc. Övning ger färdighet.
En annan bra grej med detta sätt att diskutera, om man lär sig att hålla tungan i styr, är att man måste lära sig att bli en uppmärksam och engagerad lyssnare. Något som för övrigt alltid uppskattas, oavsett sammanhanget, och om du verkligen lyssnar, kan de inte klandra dig för att inte ha lyssnat i alla fall. Och jag håller med dig om att man ska diskutera, inte primärt för att vinna, för det är ändå sällan som det sker på plats. Man bör diskutera – om man nu känner för det – för att få lite mer inre klarhet (samma klarhet som du också kan uppnå genom att spela djävulens advokat) och för att göra reklam för dina idéer.
[…] Detta för oss till Ekmans kritik mot “den renodlade egoismen”. Han skriver: “Så _ett av de främsta argumenten mot den renodlade egoismen_ (i t.ex. Ayn Rands tappning) är att människan inte en antingen-eller-varelse. Människan är inte enbart en egoist, och inte heller enbart en altruist. Hon är en komplex varelse med en blandning av lite av varje, mer eller mindre.” (Min betoning.) Om vi nu emellertid kan avfärda premissen att det finns en liten dos av psykologisk egoism och psykologisk altruism hos människan, och det kan vi definitivt, då faller förstås också ett av Ekmans “främsta argument” mot Ayn Rand, utan att vi behöver göra mer. Detta är ett mycket bra exempel på hur en falsk metafysik leder till en falsk etik. (Detta är också ett bra exempel på att filosofier har en struktur och därför kan du göra stor m…) […]
Och hur kan ni avfärda det? Vad har ni för forskning på att människan enbart är egoist, och att alla människor bara är egoister?
Hej Markus, jag tror inte att människan är en egoist. Människor BÖR vara egoister. Men jag kan förstå att detta är svårt att svälja, eftersom du och jag har olika syn på vad egoism innebär. För att hålla det hela kort, de allra flesta tror att egoism är motsatsen till att vara välvillig. Men jag delar inte den åsikten. Jag anser att egoism inte bara är förenligt med välvilja utan ofta KRÄVER det. Om du vill bättre förstå hur jag tänker här, rekommenderar jag dig att läsa Ayn Rands essäer om själviskhetens dygd. Många essäer finns numera tillgängliga på Internet. T ex:
https://campus.aynrand.org/works/1961/01/01/the-objectivist-ethics/page1
https://campus.aynrand.org/works/1966/01/01/the-conflicts-of-mens-interests