Diana Hsieh arrangerade för någon vecka sedan en mycket lyckad debatt mellan Onkar Ghate och Michael Huemer om själviskhet. Ni kan lyssna på den här.

Om ni finner Huemers argumentation fantastiskt svag, då ska ni veta att det är ungefär på denna nivå som argumentationen för det mesta ligger på bland akademiska filosofer. Det säger en del om den akademiska filosofin när man inleder en debatt med att stapla logiska felslut ovanpå varandra, gör klart att dessa felslut utgörs dina kriterier för sanning och sedan avfärdar Rand för att hon inte lever upp till dem.

Huemer är nog inte representativ för akademiska filosofer. Ni ska veta att detta är nog det absolut bästa man kan hitta när det kommer till filosofiprofessorer som försöker bemöta Ayn Rand. Det är detta som gör honom ganska ovanlig. För det vanligaste är förstås att man inte läser Rand alls och sedan konstruerar man medvetet det ena straw man-argumentet efter det andra. ”Välvillighetsprincipen” gäller bara irrationella filosofer.

Jag har till och med hört akademiska filosofer säga att Ayn Rand inte skriver klart och tydligt och sedan använt detta som en ursäkt för att inte ta henne på allvar. Men med tanke på hur de allra flesta akademiska filosofer skriver, misstänker jag att detta är projicering.

Det är med denna bakgrund som många objektivister hos Diana Hsieh blogg har sagt att de beundrar Huemer för att han kom med vad de ser som ärliga invändningar. Jag har viss förståelse för detta. Men till skillnad från vissa andra tänker jag inte tacka Huemer för sin insats. Att tacka en filosof för att han håller sig till ämnet, för att han undvek de värsta straw man-argumenten, och bemödade sig med att ytligt studera idéerna han försöker bemöta, ser jag ingen anledning för. Det är faktiskt det allra minsta man kan förvänta sig och kräva av en filosofiprofessor.

Avslutningsvis vill jag säga ett par ord om Onkar Ghates insats. Jag tycker att Ghate gjorde ett mycket bra jobb. Det är svårt att göra många sådana här saker klara på så här kort tid. En del har ändå beklagat sig över att Ghate inte behandlade varje enskild punkt Huemer kom med. Jag delar inte denna kritik.

Ja, Ghate skulle kunna systematiskt behandla så många punkter som det fanns tid till. Men vad skulle hända? Huemer sade flera hundra konstiga saker. Ghate skulle inte ha en chans att behandla dem alla och det ser inte bra ut att lämna så många obesvarade. Ghate skulle hamna i en oattraktiv försvarsposition.

Nej, Ghate gjorde något mycket mer effektivt. Ghate koncentrerade sig på de absolut viktigaste poängerna och bemötte, faktiskt, dem alla i termer av väsentligheter. När ingen mer tid fanns, hänvisade han till relevant litteratur. Detta gav honom tid att göra något mycket viktigt: att, i termer av väsentligehter, presentera objektivismen som ett positivt alternativ.

Att bara säga ”Du har fel och här är varför…” utan att komma med eget alternativ, är inte särskilt effektivt. De som till exempel undrar varför så många än idag tror på Gud bör observera hur den debatten har sett ut och ser ut än idag. Att säga: ”Det finns inga logiskt hållbara argument för Guds existens. Fast logik är bara en subjektiv social konvention; faktum är att alla begrepp är sociala konventioner; induktion är ogiltigt; kausalitet, yttervärld och entiteter är alltsammans inbillning; det finns ingen objektiv grund för moralen; vi kan inte veta någonting med säkerhet förutom analytiska satser som ändå inte har med verkligheten att göra…” Detta är uppenbarligen inte attraktivt. Det är därför, historiskt sett, nästan alla människor finner religion oändligt mer attraktivt än den hopplösa subjektivism-skepticism som är så vanlig bland ateister. Principen är densamma för alla debatter. Det är alltid viktigare att presentera och argumentera för ett positivt alternativ, än att bara bemöta invändningar hela tiden.

Nu har Diana Hsieh med all rätt förbjudet människor från att säga vad de egentligen tycker om Michael Huemer på sin blogg. Dels eftersom hon tycker om Huemer som person och dels för att hennes framtida akademiska karriär ligger i hans händer. Jag har full förståelse för henne. Men här kan vi alla säga precis vad vi tycker om Huemer. Och jag vill höra era åsikter. Så vad tyckte du om debatten?

Henrik Unné har publicerat två essäer ”The Causes of my Schizophrenia” och ”Objectivism and my Recovery From Schizophrenia” på sin blogg Radikalen. Temat för essäerna är betydelsen av filosofi för en människas mentala hälsa. De handlar om hur irrationell filosofi bidrog till Henriks schizofreni och hur rationell filosofi, Ayn Rands filosofi, hjälpte honom i återhämtningen från sin schizofreni.

Essäerna är upplysande, tragiska och inspirerande. De är upplysande eftersom de syftar till att illustrera sambandet mellan filosofi och psykologi. De är tragiska eftersom de visar hur illa det kan gå, om man tar irrationella filosofiska idéer på allvar och inte vet hur man ska se igenom dem. Och de är inspirerande eftersom de beskriver hur Henrik Unné har gått från att vara inlagd på ett mentalsjukhus, till att ha blivit en framgångsrik investerare och duktig objektivistisk debattör.

Henrik säger att han skrev sina essäer för att upplysa människor som jobbar med mental hälsa. Jag tror att Henrik har rätt. Din filosofi kan påverka din mentala hälsa, till det sämre eller bättre. Jag tror att Henriks observationer är av värde i detta avseende. Jag tror därför också att alla kan bli upplysta och inspirerade av att läsa dem.

I min artikel ”Filosofins primat” skrev jag att inga vetenskapliga observationer kan motbevisa filosofiska axiomer. Jag förklarade att viljefriheten är ett filosofiskt axiom. Som sådant utgör det en förutsättning för vetenskapen av samma anledning som det utgör en förutsättning för moralen. Precis som det är meningslöst att rekommendera människor vad de bör göra för att leva ett gott liv, om de ändå inte har någon kontroll över deras handlingar, är det meningslöst att rekommendera människor hur de bör tänka för att nå kunskap, om de ändå inte har någon kontroll över deras tänkande. Så de vetenskapsmän som säger sig ha motbevisat den fria viljan vet bokstavligt talat inte vad de pratar om. De vet inte att de sågar av den kunskapshierarkiska gren som de sitter på. De kunde lika gärna ha gjort observationer som ”bevisar” att sinnenas vittnesbörd inte är giltiga. Det är samma grundläggande och förödande motsägelse.

Trots denna motsägelse blir jag hänvisad till vetenskapliga experiment från neurovetenskapen som sägs bevisa att den fria viljan inte existerar. Vad går dessa experiment går ut på? Wikipedia:

Ett inflytelserikt experiment inom området utfördes av Benjamin Libet under 1980-talet. Libet bad försökspersonerna att välja ett slumpmässigt ögonblick då de skulle röra sin handled samtidigt som han mätte hjärnaktiviteten hos personen (i synnerhet uppbyggandet av elektriska signaler som han kallade ”beredskapspotential”). Även om det var välkänt att beredskapspotentialen föregick den fysiska handlingen så undrade Libet huruvida den korresponderade mot den upplevda avsikten att röra sig. För att avgöra när försökspersonen kände avsikten att röra sig bad han denne att observera en klockas sekundvisare och ange dess position när han eller hon hade en medveten vilja att röra sig. Libet fann att den omedvetna hjärnaktiviteten som leder till det medvetna beslutet hos försökspersonen att röra sin handled, påbörjades ungefär en halv sekund innan försökspersonen medvetet kände att han eller hon hade bestämt sig för att röra sig.

Sedan dess har man utfört fler experiment. Detaljerna har varierat, men en sak har de alla gemensamt, nämligen att de gör en poäng av att beredskapspotentialen byggs upp innan du blir medveten om en vilja att röra dig. ”Beredskapspotentialen” är namnet på en elektrisk signal som byggs upp i hjärnan inför varje handling.

Vad jag vet finns det ingen anledning att ifrågasätta dess existens. Därför har jag också viss sympati för de som undrar hur dessa observationer är förenliga med våra observationer av viljefrihet. För att se att dessa observationer inte på något sätt strider med våra observationer av viljefrihet måste jag göra någonting som moderna filosofer hatar att göra; att inducera och integrera.

Låt mig börja med att inducera. Jag måste börja observera relationen mellan vårt medvetande och undermedvetande. En sak jag kan observera är att jag vet mycket mer än vad vi samtidigt kan vara medvetna om. I mitt medvetande kan jag bara hålla ett begränsat antal enheter åt gången. Ayn Rand skriver:

In any given moment, concepts enable man to hold in the focus of his conscious awareness much more than his purely perceptual capacity would permit. The range of man’s perceptual awareness—the number of percepts he can deal with at any one time—is limited. He may be able to visualize four or five units—as, for instance, five trees. He cannot visualize a hundred trees or a distance of ten light-years. It is only his conceptual faculty that makes it possible for him to deal with knowledge of that kind. (The Romantic Manifesto.)

Man uppskattar att det mänskliga medvetandet bara kan behålla ungefär 5-9 saker åt gången i sitt medvetande. Detta fenomen benämner objektivismen som ”the crow epistemology”. Resten av vår kunskap har bara vårt undermedvetande tillgång till. Man kan därför, om det gör saken lättare, se på medvetandet som datorns RAM och vårt undermedvetande som datorns hårddisk. Och precis som en dator normalt sett inte kan hålla allt i sitt RAM samtidigt, kan inte en människa heller göra det.

Jag kan observera att processen att aktivt lagra data i vårt undermedvetande viljestyrt. Vad som också är viljestyrt är processen att aktivt hämta de data som jag tidigare har lagrat i vårt undermedvetande. Alla som någonsin pratar eller skriver kan observera detta genom lite introspektion. Jag kan till och med observera det hos andra genom extrospektion.

Observera att jag kan inte kommunicera vad jag inte begriper. Kommunikation förutsätter kunskap. Om någon bad mig hålla en föreläsning om Charles Darwins liv och gärning, då skulle jag inte kunna prata om det, eftersom jag vet inte så värst mycket om Darwins liv och gärning. Om någon däremot bad mig prata om Ayn Rands liv och gärning, då skulle jag utan problem kunna prata åtminstone någon timme om det, eftersom jag vet åtminstone vet något Rands liv och gärning.

Lägg märke till att när du pratar om sådant som du förstår dig på, då brukar du inte ha några svårigheter med få fram orden. De tycks bara komma av sig själv. Vad är det som händer? Man kan likna undermedvetandet med en arkiverare som bara plockar fram de mappar och dokument som du har skapat. Men om det inte finns en sådan mapp, då kommer det inga ord. Alla som någonsin har slarvat med läxläsningen vet vad jag pratar om.

Medvetandet är som alla kan se viljestyrt; det undermedvetna är indirekt viljestyrt. Det undermedvetna gör bara vad jag säger att det ska göra; det är en slav till medvetandet. Jag kan ge det instruktioner och det gör sitt bästa för att genomföra dem. Jag kan även delegera instruktioner som det upprepar utan att jag behöver ge det påminnelser. Många av dessa instruktioner är allt ifrån tankeprocesser till rörelser som jag har lärt mig och automatiserat.

Observera att när du pratar då behöver vi inte stanna upp och tänka på hur man rör tungan och munnen för att ljuda fram orden. Du behöver inte stanna upp för att tänka på hur du ska uttala eller bokstavera orden. Du behöver inte stanna upp och tänka på hur du ska röra din hand för att skriva på ett papper. Du behöver inte stanna upp och tänka på hur du ska röra dina fingrar om du väljer att skriva på en dator. Du bara pratar och skriver. Om du går ut på en promenad då behöver du inte instruera dig själv att ta ena benet framför det andra. Du bara går. Om du sätter dig på en cykel behöver du inte instruera dig att trampa på ena pedalen och sedan den andra. Du bara cyklar. Vi har alla tusentals sådana här automatiserade rörelser. Det kommer till synes av sig själv och kräver lite eller inget av dig på den medvetna nivån.

Nu är det inte bara rörelser som automatiseras. Även begreppsliga tankeprocesser och -metoder automatiseras. Som exempel automatiserar du de fyra räknesätten och multiplikationstabellen. Så när du hör ”8 x 8” behöver du inte genomgå någon större ansträngning. Svaret bara dyker upp: ”64”. När du ser ”3552/2” ser du inte ut som ett frågetecken. Du vet att det är fråga om division och börjar räkna fram svaret ”1776”. Men en gång i tiden behövde du lära dig allt detta. Exakt samma process av automatisering pågår livet ut. Det är detta som gör att du kan gå vidare och lära dig nya saker, istället för att hela tiden behöva påminna dig om sådant som du lärde dig för länge sedan. Medan du lärde dig dem var det det viljestyrda medvetandet som kontrollerade hela processen. Och innan du var redo att lära dig någonting behövde du utföra det primära valet att fokusera. Senare kom valet att tänka, valet att tänka på en sak framför något annat, valet att tänka på ett sätt istället för ett annat. Etc.

Eftersom man automatiserar så mycket och eftersom så många är dåliga på att introspektera, är det lätt för många att missförstå Libets observationer. De glömmer bort att allt det som de numera gör av vana behövde de en gång i tiden anstränga sig, på den viljestyrda medvetna nivån, för att lära sig. Men när du försöker lära dig något nytt – att prata ett nytt språk, att dansa, att spela ett instrument eller att flyga – som vuxen blir du ofta medvetna om processen igen. Du måste hela tiden utöva din viljefrihet. Att identifiera, inducera, integrera och memorera kommer, som alla kan observera hos sig själva och andra, definitivt inte automatiskt.

Nästan allt du lär dig automatiseras och delegeras vidare till det undermedvetna. Ditt undermedvetande föreslår rörelser, förbereder sig för att utföra dem och, såvida du inte plötsligt ändrar dig, utför dem sedan. Ofta behöver du inte ens vara (fullt) medveten om det. Allt ditt medvetande gör är att ha en överblick över vad som sker. När du pratar eller skriver bestämmer du ska prata eller skriva om. När du går bestämmer du var du ska gå. Hela tiden finns det ett samspel mellan vårt medvetande och undermedvetande som du kan observera: ditt viljestyrda medvetande bestämmer och har överblick; ditt undermedvetande utför automatiserade rörelser som du har delegerat.

Låt mig nu integrera. Att beredskapspotentialen byggs upp innan man blir medveten om en vilja att röra på handleden betyder, i ljuset av alla dessa observationer, absolut ingenting. Försökspersonerna i Libets experiment blev instruerade att röra på sin handled när de kände för det. Så vad hände? Försökspersonerna delegerar till sitt undermedvetande instruktionen att initiera en rörelse i handleden. Nu är det dock, sedan länge, vida känt att man lär sig rörelser och att man placerar dessa inlärda, automatiserade rörelser i en del av långtidsminnet som kallas för procedurminnet. Det är också vida känt att procedurminnet fungerar på den undermedvetna nivån. Att därför pröva viljefrihetens existens genom att be människor utföra automatiserade rörelser som kräver praktiskt taget inget av det viljestyrda medvetandet är av uppenbara skäl helt hopplöst. Inga experiment av denna natur kan ens antyda att man skulle sakna någon viljefrihet, helt enkelt eftersom man inte utövar någon viljefrihet på denna medvetandenivå annat än indirekt.

När jag genom direkta observationer har sett hur samspelet mellan medvetandet och undermedvetandet fungerar – att medvetandet är viljestyrt; att undermedvetandet är det viljestyrda medvetandets tjänare; att inlärningsprocessen väsentligen är en viljestyrd process; att det jag lär mig automatiseras och delegeras vidare till undermedvetandet – observerar jag också viljefrihetens primat. Jag kontrollerar direkt och indirekt allt jag gör. Inga observationer från neurovetenskapen eller någon annan vetenskap talar för motsatsen. Som vem som helst kan se är dessa observationer inte bara förenliga med varandra; när man integrerar dessa observationer med all vår övriga kunskap ser man snarare att de förstärker och upplyser varandra. Man ser att ny kunskap vilar på mer grundläggande kunskap, som de filosofiska axiomerna, inklusive viljefrihetens axiom.

”Hajjen” hade en del frågor som kom av att han hade svårt för att se hur man kunde integrera objektivitet med kapitalism. För att vara exakt kunde han inte se hur äganderätten är ett nödvändigt gott om människans liv är standarden. Jag gav ett långt svar på hans frågor, men här vill jag bara uppmärksamma en del av mitt svar. Här behandlar jag vad jag ser som orsaken till att Ayn Rand ibland missförstås när man talar om människans liv som standarden. Eftersom jag misstänker att fler än ”hajjen” har ungefär samma problem, publicerar jag också mitt svar här:

Eftersom du har uppvisat tecken på att vara ärlig, tar jag dina frågor på allvar [—] Som ett tecken på din ärlighet visar du att du har tänkt på frågan och du upptäcker att problemet tycks ligga i hur man definierar ”liv”. Du tycks vara medveten om att man måste ”expandera” definitionen av ”liv” för att man ska kunna säga att äganderätt är en sådan sak som ett objektivt behov för mänsklig överlevnad. Jag säger att du har delvis rätt här.

[—]

3. Vad är den primära orsaken till att så många missförstår Ayn Rand på denna punkt? Jag säger att detta kommer av en oförmåga att tänka bortom begreppens definitioner. Oförmågan är ett uttryck för dåliga rationalistiska tankevanor som kan vara svåra att bryta. Men det går. Det första steget är dock att bli medveten om dem.

En definition pekar ut de essentiella egenskaperna hos det som definieras. En definition säger inte allt som går att säga om det som definieras, den säger bara det viktigaste, det som förklarar allt eller det mesta av det som definieras. Ta begreppet ”människa” som exempel. ”Människan” definieras som ”rationellt djur”. Detta är en objektiv definition, men det finns ju betydligt mer att säga om människan. Det bara råkar vara så att människans förnuftsförmåga är den mest essentiella egenskapen givet vår totala kunskap om människan. Det är den mest essentiella egenskapen eftersom det är den som förklarar praktiskt taget allt som är utmärkande med människan: hennes förmåga att tänka, att använda sig av ett språk, att räkna, att identifiera fysikens lagar, att skicka människor till månen, att göra läkemedel, hennes konst, hennes förmåga att tänka logiskt, och miljontals andra sådana saker som bara människor gör. Att människan har fem lemmar eller hår på kroppen eller en tumme eller saknar vingar eller går på två ben, är definitivt sant om människan. Men det är också sant om en massa andra djur. De förklarar på inget sätt allt som är unikt för människan och är således inget som vi bör ta med i vår definition av människan.

Ett begrepp pekar inte ut sin definition. Nej, ett begrepp pekar ut sina referenter. Begreppet ”människa” pekar inte ut sin definition ”rationellt djur”, utan de miljardtals människor som faktiskt finns här på jorden. Det är till dessa entiteter som begreppet människa refererar till. Så om du hör ordet ”Människa” och det första du tänker på är ”rationellt djur” istället för faktiska människor, då är det nog ett tecken på att dina begrepp och därmed dina tankar inte helt kopplade till verkligheten. Om man direkt tänker på begreppens definition, istället för det som begreppen refererar till, och bara försöker relatera definitioner till varandra, istället för begreppen till verklighetens fakta, då är det lätt hänt att man kommer att missförstå väldigt många saker och dra många väldigt konstiga slutsatser.

Observera vad som händer. Säg att man läser Rand och håller med om att människans liv är standarden. Sedan väljer man, medvetet eller inte, att bara definiera ”liv” som motsatsen till ”död”. Det vill säga som ”fysisk överlevnad”. Sedan deducerar man fram att ett ”långt liv” är vad man bör sträva efter, om människans liv är standarden. Sedan tror man att varje gång man pekar ut någonting som inte finns med i definitionen, ”fysisk överlevnad”, är detsamma som att lägga till ett mer eller mindre godtyckligt, ”subjektivt” element. Men detta är ett mycket allvarligt misstag.

Att tänka i termer av begrepp och deras definitioner, istället för konkreterna som begreppen refererar till, är att tänka i termer av flytande abstraktioner. Att deducera från flytande abstraktioner är att deducera utan någon direkt koppling till verkligheten.

Detta misstag, som kommer av att ens tankar inte är direkt kopplade till verkligheten, mynnar ut i att man beskyller människor för ”subjektivism”, när de väljer att tänka bortom begreppens definitioner. Dvs när de går tillbaka till de faktiska konkreter som begreppen refererar till i verkligheten. I själva verket är det raka motsatsen till subjektivism: det är essensen av objektivitet att gå tillbaka till konkreterna som begreppen refererar till.

Nu säger jag att om du vill göra innebörden av liv och i synnerhet innebörden av ett mänskligt liv klart för dig, då måste du börja med att inse att ett begrepp inte refererar till sin definition, utan till saker i verkligheten. Och att en definition inte ger en uttömmande redogörelse av det som definieras, utan endast ger oss dess essentiella egenskaper.

Detta betyder att om du verkligen vill veta vad det innebär att leva, vad ett riktigt liv är för en människa, vad mänsklig överlevnad faktiskt kräver, då rekommenderar jag dig att sluta stirra dig blind på definitioner och börja studera verkliga människors verkliga liv och verkliga behov. Om du vill ha lite tips på vad du kan observera, rekommenderar jag dig att försöka studera följande saker, som en början, hos dig själv och hos andra:

1. Observera hos dig själv och hos andra människans objektiva själsliga behov av sådana saker som självkänsla, konst, filosofi, principer, kunskap, syfte, lycka, njutning, etc. En del av dessa är lite svårare än andra, så mitt tips är att du börjar med relativt enkla saker som: njutning, lycka, självkänsla, kunskap och senare undersöker varför vi behöver principer, konst och filosofi.

Om du har svårt att veta var du ska börja, då är det att rekommendera att du använder dig av kontraster: Vad händer med människor som saknar självkänsla? Hur hjälper konst oss att bli inspirerade? Vad händer med människor om de är deprimerade? Etc.

Vad du kommer att se är att mänsklig överlevnad faktiskt kräver att man tillfredsställer våra själsliga behov och att dessa behov är minst lika viktiga, om inte viktigare eftersom du inte kan tillfredsställa de fysiska, i längden, utan att också tillfredsställa de själsliga.

2. Observera lyckans objektiva villkor. Observera att vad som helst kan inte göra människor lyckliga. Att knarka ned sig själv gör dig inte lycklig. Att bara sitta hemma och titta på tv hela dagarna gör dig inte lycklig. Att svälta sig själv gör dig inte lycklig. Att mörda folk, att begå bankrån eller att ljuga och bedra människor, gör dig inte lycklig. Att vara diktator gör dig inte lycklig. Att alltid göra som alla andra vill att man ska göra, att aldrig vara sig själv, gör dig inte lycklig. Att kortsiktigt försöka maximera sin njutning gör dig inte lycklig; att hela tiden äta godis, dricka läsk, aldrig gå till tandläkaren, aldrig borsta tänderna eftersom man är lat, etc. Vill du ha hjälp här kan du läsa min artikelserie om Lyckans villkor: del 1, 2, 3 och 4.

Jag hoppas att detta hjälper dig lite och att detta gör det klart för dig vad som troligtvis har gått fel i ditt tänkande.

Principerna som skulle integreras var objektivitet och integritet. Jag har fått in följande bidrag.

Tomas:

Om ens tänkande ska ha integritet dvs man ska kunna vara stolt över sitt tänkande så måste det överensstämma med verkligheten, dvs vara objektivt.

FH:

Objektivitet är primärt ett epistemologiskt begrepp och att vara objektiv är att rätta sig efter verkligheten. Alltså att man inser att existensen har primat och att medvetandets innehåll måste rätta sig efter vad man varseblir och inte tvärt om.

Integritet är att _handla_ på basis av fakta, dvs med människans liv som standard.

Integritet är således för ens handlande vad objektivitet är för tänkande.

McVicar:

Integritet förknippar jag med dels självrespekt och dels att vara konsekvent. För att upprätthålla sin självrespekt och vara konsekvent, förutsätts att man inte ljuger för sig själv. Alltså uppriktighet; sanning; (strävan efter, och finnandet av) objektivitet.

hajjen:

Saxat från svenska wikipedia om (intellektuell) integritet: “när tankar och slutledningar hos en enskild person eller grupp är så logiskt sammanhängande och motsägelsefria att individen eller gruppen ifråga känner mod att stå för dem och följa dessa oavsett vilka logiska konsekvenser inom tankesystemet de än leder till”.

Om objektivitet handlar om att uppfatta världen som den är, som en helhet utan motsägelser, så kan man inte ha integritet utan att samtidigt vara objektiv. För tankar och slutledningar handlar ju alltid om något konkret, verklighetsbundet. Och om ens tankar/slutledningar inte är logisk sammanhängande så kommer man förmodligen att känna en osäkerhet var gång man ställs inför en situation där man ges möjlighet att försvara dessa/agera i enlighet med dessa, och därför inte våga stå för dem/agera i enlighet med dem. Och väljer man att göra det trots brist på logik så kommer man snart stöta på problem, i form av att verkligheten skriver en på näsan. Kände man sig inte osäker innan så kommer man definitivt att göra det då. Så objektivitet är en förutsättning för att kunna våga ha integritet.

Och en person som medvetet inte förhåller sig objektivt till verkligheten har ju svårt att stå för något konkret, för vad ska han stå för om världen enligt honom är obegriplig och osammanhängande?

Per-Olof Samuelsson:

Integritet betyder att följa sina egna övertygelser. Men förutsättningen för att göra det är att man har fasta och välgrundade övertygelser (övertygelser som inte är fasta och välgrundade är svåra, eller rentav omöjliga, att följa).

Men hur skaffar man sig välgrundade övertygelser? Genom att iaktta verkligheten. Att rätta sig efter verkligheten är objektivitetens essens.

Och mitt eget:

Integritet handlar, enligt objektivismen, om att vara lojal mot rationella principer. Objektivitet handlar, i korthet, om att knyta dina principer till verkligheten; det är vad som gör dina principer rationella. Du kan bara lojal mot objektiva, rationella principer. Du kan inte vara lojal mot irrationella, icke-objektiva principer. Objektivitet är alltså en förutsättning för (rationell) integritet. (Men man kan också se det som att objektivitet handlar om att vara lojal mot verklighetens fakta. Objektivitet kräver således integritet; att vi är lojala mot principen om objektivitet. Vi kan inte vara objektiva om vi kompromissar och är icke-objektiva i tid och otid.)

Jag vill först tacka alla som deltog. Det är roligt att fler än jag tyckte detta kunde vara en kul idé och jag hoppas att ni vill göra detta igen, för jag tänker i slutet av denna post föreslå nästa veckas integration. Jag vill dock börja med att kort kommentera förslagen som har kommit in.

Jag anser att längden på alla bidrag är lagom. Man måste inte skriva en lång uppsats för att redogöra förhållandet mellan två principer. Så till nästa gång hoppas jag att de som avstod från att kommentera eftersom de kanske fick för sig att en lång uppsats var nödvändig, inte ska behöva känna någon sådan press.

Vad gäller sjävla innehållet är jag ganska nöjd med min egen formulering. Men om jag ska påpeka någonting som jag tycker är lite dåligt i min egen formulering, så är det att jag kanske inte är tillräckligt klar på att integritet faktiskt handlar om att handla i enlighet med sina övertygelser. Vem som helst kan dogmatiskt tro på vad som helst, men det är faktiskt först när man försöker handla i enlighet med sina övertygelser som man försöker uppvisa någon form av integritet.

Jag tycker nog att Per-Olofs formulering är åtminstone i två avseenden bättre än min egen, eftersom han lyckades integrera med ännu färre ord. Att vara sparsam med orden ser jag generellt som en bra sak. Men sedan säger han också, explicit, att det handlar om att följa sina övertygelser. Därmed antyder han att integritet handlar om mer än att bara benhårt vara lojal mot sina övertygelser.

I ett annat avseende kan det vara en brist med att formulera sig sparsamt och det har att göra med vem det är du talar med. Jag och Per-Olof förstår varandra alldeles utmärkt, men därmed inte sagt att det är helt klart hur allt detta hänger ihop med varandra för alla andra. Hur klart och tydligt något är beror också på vem man pratar med. Därför måste jag säga att ”hajjen”, som orkade skriva en lite längre och lite mer detaljerad utläggning, gjorde ett, i detta avseende, väldigt bra jobb!

Det enda som var lite olämpligt var hans definition av integritet, som han hämtade från Wikipedia. Framför allt var det denna mening som var lite irriterande: ”och följa dessa [principer] oavsett vilka logiska konsekvenser inom tankesystemet de än leder till”. Denna formulering antyder att integritet ibland kan ha orimliga konsekvenser. Nu håller jag inte detta emot ”hajjen”. Faktum är att genom att förklara relationen mellan objektivitet och integration visade han faktiskt, via implikation, att dessa eventuellt orimliga konsekvenser bara följer om man söker vara lojal mot en irrationell princip eller övertygelse. ”Hajjen” förklarade till och med, via implikation, att om man försöker vara ”modig” och följa sina irrationella principer och övertygelser, då kommer det inte att fungera och man kommer inte längre våga stå för sina principer. Man kommer att känna sig tvungen att kompromissa bort dem.

Med anledning av detta vill jag säga att det är OK att ni använder er av Ayn Rands definitioner. Och ni kan hitta en hel del av dem via www.AynRandLexicon.com. Det räknas inte som ”fusk”.

Nu vill jag kommentera Tomas som skrev: ”Om ens tänkande ska ha integritet dvs man ska kunna vara stolt över sitt tänkande så måste det överensstämma med verkligheten, dvs vara objektivt”. När jag läste detta blev jag först ganska förvirrad. Varför? Därför att det verkar som att du definierar integritet som ”att vara stolt över sitt tänkande”. Är det meningen? Eller är det bara jag som blev förvirrad här? Eftersom jag inte skulle definiera integritet på detta vis, blev denna integration lite oklar för mig.

Men det finns inte desto mindre ett samband mellan stolthet, integritet och objektivitet. Men hur detta samband ser ut är inte riktigt klart för mig i det du skriver. Om jag skulle försöka klargöra det (för mig själv), skulle jag säga något i stil med följande: Om integritet handlar om att vara lojal mot rationella principer, dvs principer som är baserade på verklighetens fakta, då kommer du att handla i enlighet med dina rationella övertygelser och principer, och det kommer, allt annat lika, att ge dig långsiktig framgång. Detta kan och kommer, allt annat lika, också att göra dig stolt över dig själv och stolt över din förmåga att tänka. (Och vice versa: Om du försöker vara lojal mot irrationella principer, då kommer du på lång sikt att sluta upp i en ganska hopplös situation, och då kommer du varken att vara stolt över dig själv eller ditt tänkande som ju förde dig dit du är.) Om detta var vad du försökte säga, då har du faktiskt lyckats förenat integritet med stolthet och du har också indikerat att detta är bara möjligt om du är objektiv. Men om detta var vad du försökte säga, då var det alldeles för kondenserat för min del.

Nu över till FH:”[A]tt vara objektiv är att rätta sig efter verkligheten … Integritet är att _handla_ på basis av fakta, dvs med människans liv som standard. Integritet är således för ens handlande vad objektivitet är för tänkande”. Jag anser att detta är för en objektivistisk publik ett alldeles utmärkt svar. Kort och koncist. Om jag skulle vara petig och ändra någonting, då skulle jag bara lägga till att integritet handlar om att följa principer och övertygelser, som är baserad på fakta. Det är sant att integritet i praktiken betyder att man handlar i enlighet med fakta, eftersom sanna, rationella principer identifierar mycket riktigt fakta. Men det är inte detsamma som definitionen av integritet och kan därför missförstås i onödan. Trots denna detalj, gillar jag hur du knöt ihop allt i slutet: ”Integritet är således för ens handlande vad objektivitet är för tänkande”. Bra!

Och sist, men inte minst, McVicars trubbiga men uppriktiga bidrag: ”Integritet förknippar jag med dels självrespekt och dels att vara konsekvent. För att upprätthålla sin självrespekt och vara konsekvent, förutsätts att man inte ljuger för sig själv. Alltså uppriktighet; sanning; (strävan efter, och finnandet av) objektivitet”. (Här vill jag nämna att McVicar ville att jag skulle redigera hans svar, men jag blev faktiskt inte helt klok på hans instruktioner. Tyvärr.) Det är sant att det finns ett samband mellan allt du nämner: integritet, självrespekt, konsekvens och objektivitet. Du säger att man kan inte ha någon självrespekt om man ljuger för sig själv. Det är sant. Och det är också sant att alternativet till att ljuga för sig själv, och alla andra, är att hålla sig till sanningen. Dvs att se verkligheten för vad den är. Dvs att vara objektiv.

Det är bra att du, vare sig du tänkte på det eller inte, precis som Tomas lyckades se att självrespekt också hänger på objektivitet. Du lyckades alltså integrera en ytterligare faktor, även om det inte var en del av uppgiften. Så här långt förenar du allting och så här långt är din integration också riktig. Men det finns ett problem med din formulering.

Det är oklart vad du menar med ”konsekvent”. Konsekvent på vilket sätt? Om du bara hade klargjort detta, då hade ditt svar blivit betydligt mindre ”trubbigt”. Du begick alltså samma misstag som jag. Du förklarar inte att integritet handlar om att handla konsekvent i enlighet med sina principer. Dvs att vara konsekvent i ord och handling. Dvs att leva som man lär. Om man lever som man lär och det man lär är rationella idéer, dvs idéer baserade på verkligheten, då kan man faktiskt leva som man lär. Om man gör detta, då slipper man ljuga för sig själv, man slipper hyckla, och man kommer att vara framgångsrik i livet. Allt detta leder till självrespekt. Så jag tycker att även om ditt svar var trubbigt, var du ändå ganska nära. ”Pretty good!”

Jag hoppas ni får ut någonting av dessa kommentarer. Om någon tycker att de har blivit orättvist behandlade, får ni säga ifrån och förklara varför. Om ni har några kommentarer i största allmänhet, är det också fritt fram.

Jag vill avslutningsvis ge ett generellt tips till nästa gång. I den mån ett svar brister så kan det vara tecken på att det hela inte är helt klart för en själv. Men det kan också bara vara ett tecken på att man inte tänker på läsaren. Detta är mycket lätt hänt. Och då slutar det med att andra inte förstår vad det är man ville säga, utan måste gissa. För att undvika detta bör medvetet fråga er själva innan ni postar era förslag: ”Om jag inte var i närheten och kunde förklara mig, skulle de ändå förstå vad jag försöker säga?” För att uppnå en högre grad av objektivitet i er kommunikation, gäller det att ni faktiskt skriver ned det ni har i ert huvud på pappret. Låt er text försöka tala för sig själv.

Nästa veckas integrationspar kommer jag att publicera i ett separat inlägg på måndag.

Alla som läser Ayn Rands böcker och essäer slås av hennes förmåga att se en koppling mellan saker som vid en första anblick inte verkar ha något med varandra att göra. I Atlas Shrugged, för att ta ett exempel, visade Ayn Rand att det finns en koppling mellan somligas attityd till sex och somligas attityd till produktion:

The men who think that wealth comes from material resources and has no intellectual root or meaning, are the men who think—for the same reason—that sex is a physical capacity which functions independently of one’s mind, choice or code of values. They think that your body creates a desire and makes a choice for you just about in some such way as if iron ore transformed itself into railroad rails of its own volition.

Ayn Rands förmåga att se dessa kopplingar, berodde inte bara på hennes enorma intellekt och oerhörda förmåga att tänka i termer av abstrakta principer. Det berodde också på att hon medvetet såg till att koppla samman allt så mycket hon bara kunde. Hon visste nämligen att världen är ett och att all kunskap därför också måste hänga samman.

Objektivitet är inte bara att reducera, utan också att integrera. Om objektivitet kräver att man ser till att ens tankar stämmer överens med verkligheten, med hjälp av logik, då innebär detta att objektivitet kräver mer än motsägelsefrihet mellan godtyckliga premisser. Det betyder att man validerar premisserna dels genom att reducera dem tillbaka till varseblivning och sedan genom att integrera dem, och slutsatserna, med all din övriga kunskap.

Varför är detta önskvärt? Därför att du uppnår objektivitet i ditt tänkande och du blir en bättre tänkare. Du uppnår en bättre förståelse för de idéer du håller om du förstår hur de förhåller sig till allt annat du vet och kommer att lära dig under tiden. Du kommer att se att allt faktiskt hänger ihop.

Genom att reducera en idé kan du veta att idén är sann; att den stämmer överens med den varseblivbara verkligheten. Men detta räcker dock inte för att uppnå är fullständig säkerhet i din övertygelse. För att uppnå detta måste du också se hur din idé förhåller sig till all din övriga kunskap. Den enda boten här är att integrera.

I The Art of Thinking säger Leonard Peikoff att det inte finns någon teori för integration. Så det enda sätt man kan få en uppfattning om vad det handlar om är genom att ge ett exempel på det: ”Hur hänger egentligen fri vilja ihop med kausalitet?” Om du någonsin studerar filosofi lär du oundvikligen stöta på denna fråga. Faktum är att du inte ens behöver studera filosofi för att stöta på frågan vilket bara illustrerar att verkligheten faktiskt är en helhet som hänger ihop; eftersom allt faktiskt hänger ihop går det inte att komma ifrån den här sortens frågor.

Om fri vilja och kausalitet inte hänger ihop, måste någon av idéerna vara falska. De måste i så fall bort. De är inte förenliga med verkligheten eller med några av vår övriga kunskap. Att fortsätta tro på fri vilja och kausalitet vore att försöka upprätta en logisk självmotsägelse; att tro på något som inte är förenligt med verklighetens fakta. Det vill säga en icke-objektiv slutsats. Så vi vet redan det oerhörda värdet av att försöka integrera, i detta exempel. (Lägg märke till att en del tror att de måste avfärda kausalitet för att acceptera fri vilja. Detta är indeterministerna. Andra väljer istället bort den fria viljan. Detta är deterministerna. De som tar dessa positioner råkar ha fel, men de inser i varje fall att de måste ta ställning mellan vad de, felaktigt, tror är en motsättning mellan två idéer.)

Hur förhåller sig då fri vilja till kausalitet? Fri vilja är framför allt friheten att fokusera ditt medvetande eller inte; att tänka eller inte. Detta är det grundläggande valet vi kan göra. Alla andra senare högre val hänger på detta. Alla senare val handlar om att välja vad vi ska tänka på och vad vi ska göra – och när vi väljer vad vi ska göra och tänka, gör vi det med hänvisning till våra idéer och värderingar. Kausalitet är lagen om orsak och verkan. Denna lag säger inget om vilka sorters orsaker och verkan som finns. Lagen begränsar sig på inget sätt till mekaniska orsak/verkan-kedjor. Inser man detta då inser man också att fri vilja är fullt förenligt med kausalitet.

Kom ihåg att kausalitet är ett korollarium till identitetslagen: saker och ting handlar i enlighet med sin natur; bollen rullar därför att den är rund. Likaså är människan en varelse med en natur (orsak) och det hör till hennes natur att hon kan och måste göra fria val (verkan). Dessutom kan vi observera att de fria val som människor gör (orsak) har konsekvenser (verkan). Som vi kan se är lagen om orsak och verkan inte alls oförenlig med viljefrihetens faktum; viljefrihet är både en form av kausalitet.

”Hur vet vi allt detta?” Genom direkta observationer (introspektion räknas in här). ”Men tänk om allt är en illusion? Kan vi verkligen lita på våra sinnen?” Dessa naturliga följdfrågor illustrerar igen att allt ihop. En fråga leder snabbt till många nya frågor som måste besvaras, genom att integreras. Annars kommer du varken att uppnå sanning, kunskap, klarhet, objektivitet eller säkerhet i ditt tänkande. Och ju mer du lär dig, desto mindre förstår du.

Detta för mig till lek som Leonard Peikoff ofta nämner. När Ayn Rand, Leonard Peikoff och de andra i ”kollektivet” träffades brukade de ibland leka en lek som gick ut på att man lade lappar med objektivistiska principer i en hatt, sedan skulle man ta upp två ur på måfå och försöka integrera dem. Vad man lärde sig var inte bara att integrera, värdet av att integrera, utan också att objektivismen faktiskt är ett filosofiskt system där alla delarna hänger samman logiskt.

I syfte att uppmuntra människor till samma sak, vill jag inleda en ny tradition på denna blogg. Jag vill gärna leka denna lek med er. Så varje vecka kommer jag att publicera två principer som jag vill att ni ska integrera. Jag kommer senare att publicera svaren, som jag vill att ni skickar in via kommentarerna. Kommentarerna kommer att hållas dolda, så att ni inte ska kunna skriva av varandra. Jag kommer sedan att avslöja era svar i slutet av veckan.

Om ni upptäcker att ni inte kan integrera, då kan det vara ett tecken på att ni faktiskt inte fullt ut förstår idéerna eller hur de förhåller sig med varandra. I så fall får ni ändå ut något av denna lek, eftersom ni kan studera de andras svar. Och ni blir medvetna om problemet och kan för er egen skull börja jobba på det.

Jag vill helst inte att ni läser några böcker av Ayn Rand, Leonard Peikoff, eller någon annan objektivist. Jag vill att ni försöker skriva ned svaren så snabbt ni bara kan. Jag tror nämligen att ni får ut mycket mer av det genom att göra så. Det är ni som ska integrera, inte Ayn Rand eller Leonard Peikoff.

Det behöver inte vara några långa utläggningar eller resonemang, om ni inte tvunget vill det. Det räcker med att ni ganska kort och koncist gör klart hur principerna hänger samman överhuvudtaget. Det räcker att skriva ungefär så som jag gjorde ovan. (Vill ni ha ytterligare lite kött på benen eller bara färska upp minnet lite kan ni läsa om Peikoffs diskussion om integration i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, kapitel 4, under avsnittet som heter ”Knowledge as Contextual”.)

Det finns ingen vinnare i denna lek. Syftet är att vi ska ha roligt och lära oss något på en och samma gång. Jag kommer också att komma med mitt eget förslag och om någon tycker att mina förslag brister i något avseende hoppas jag att någon påpekar det för mig.

De första två principerna är ”Integritet” och ”Objektivitet”: Hur hänger integritet som en dygd ihop med objektivitet?