I min artikel ”Filosofins primat” skrev jag att inga vetenskapliga observationer kan motbevisa filosofiska axiomer. Jag förklarade att viljefriheten är ett filosofiskt axiom. Som sådant utgör det en förutsättning för vetenskapen av samma anledning som det utgör en förutsättning för moralen. Precis som det är meningslöst att rekommendera människor vad de bör göra för att leva ett gott liv, om de ändå inte har någon kontroll över deras handlingar, är det meningslöst att rekommendera människor hur de bör tänka för att nå kunskap, om de ändå inte har någon kontroll över deras tänkande. Så de vetenskapsmän som säger sig ha motbevisat den fria viljan vet bokstavligt talat inte vad de pratar om. De vet inte att de sågar av den kunskapshierarkiska gren som de sitter på. De kunde lika gärna ha gjort observationer som ”bevisar” att sinnenas vittnesbörd inte är giltiga. Det är samma grundläggande och förödande motsägelse.

Trots denna motsägelse blir jag hänvisad till vetenskapliga experiment från neurovetenskapen som sägs bevisa att den fria viljan inte existerar. Vad går dessa experiment går ut på? Wikipedia:

Ett inflytelserikt experiment inom området utfördes av Benjamin Libet under 1980-talet. Libet bad försökspersonerna att välja ett slumpmässigt ögonblick då de skulle röra sin handled samtidigt som han mätte hjärnaktiviteten hos personen (i synnerhet uppbyggandet av elektriska signaler som han kallade ”beredskapspotential”). Även om det var välkänt att beredskapspotentialen föregick den fysiska handlingen så undrade Libet huruvida den korresponderade mot den upplevda avsikten att röra sig. För att avgöra när försökspersonen kände avsikten att röra sig bad han denne att observera en klockas sekundvisare och ange dess position när han eller hon hade en medveten vilja att röra sig. Libet fann att den omedvetna hjärnaktiviteten som leder till det medvetna beslutet hos försökspersonen att röra sin handled, påbörjades ungefär en halv sekund innan försökspersonen medvetet kände att han eller hon hade bestämt sig för att röra sig.

Sedan dess har man utfört fler experiment. Detaljerna har varierat, men en sak har de alla gemensamt, nämligen att de gör en poäng av att beredskapspotentialen byggs upp innan du blir medveten om en vilja att röra dig. ”Beredskapspotentialen” är namnet på en elektrisk signal som byggs upp i hjärnan inför varje handling.

Vad jag vet finns det ingen anledning att ifrågasätta dess existens. Därför har jag också viss sympati för de som undrar hur dessa observationer är förenliga med våra observationer av viljefrihet. För att se att dessa observationer inte på något sätt strider med våra observationer av viljefrihet måste jag göra någonting som moderna filosofer hatar att göra; att inducera och integrera.

Låt mig börja med att inducera. Jag måste börja observera relationen mellan vårt medvetande och undermedvetande. En sak jag kan observera är att jag vet mycket mer än vad vi samtidigt kan vara medvetna om. I mitt medvetande kan jag bara hålla ett begränsat antal enheter åt gången. Ayn Rand skriver:

In any given moment, concepts enable man to hold in the focus of his conscious awareness much more than his purely perceptual capacity would permit. The range of man’s perceptual awareness—the number of percepts he can deal with at any one time—is limited. He may be able to visualize four or five units—as, for instance, five trees. He cannot visualize a hundred trees or a distance of ten light-years. It is only his conceptual faculty that makes it possible for him to deal with knowledge of that kind. (The Romantic Manifesto.)

Man uppskattar att det mänskliga medvetandet bara kan behålla ungefär 5-9 saker åt gången i sitt medvetande. Detta fenomen benämner objektivismen som ”the crow epistemology”. Resten av vår kunskap har bara vårt undermedvetande tillgång till. Man kan därför, om det gör saken lättare, se på medvetandet som datorns RAM och vårt undermedvetande som datorns hårddisk. Och precis som en dator normalt sett inte kan hålla allt i sitt RAM samtidigt, kan inte en människa heller göra det.

Jag kan observera att processen att aktivt lagra data i vårt undermedvetande viljestyrt. Vad som också är viljestyrt är processen att aktivt hämta de data som jag tidigare har lagrat i vårt undermedvetande. Alla som någonsin pratar eller skriver kan observera detta genom lite introspektion. Jag kan till och med observera det hos andra genom extrospektion.

Observera att jag kan inte kommunicera vad jag inte begriper. Kommunikation förutsätter kunskap. Om någon bad mig hålla en föreläsning om Charles Darwins liv och gärning, då skulle jag inte kunna prata om det, eftersom jag vet inte så värst mycket om Darwins liv och gärning. Om någon däremot bad mig prata om Ayn Rands liv och gärning, då skulle jag utan problem kunna prata åtminstone någon timme om det, eftersom jag vet åtminstone vet något Rands liv och gärning.

Lägg märke till att när du pratar om sådant som du förstår dig på, då brukar du inte ha några svårigheter med få fram orden. De tycks bara komma av sig själv. Vad är det som händer? Man kan likna undermedvetandet med en arkiverare som bara plockar fram de mappar och dokument som du har skapat. Men om det inte finns en sådan mapp, då kommer det inga ord. Alla som någonsin har slarvat med läxläsningen vet vad jag pratar om.

Medvetandet är som alla kan se viljestyrt; det undermedvetna är indirekt viljestyrt. Det undermedvetna gör bara vad jag säger att det ska göra; det är en slav till medvetandet. Jag kan ge det instruktioner och det gör sitt bästa för att genomföra dem. Jag kan även delegera instruktioner som det upprepar utan att jag behöver ge det påminnelser. Många av dessa instruktioner är allt ifrån tankeprocesser till rörelser som jag har lärt mig och automatiserat.

Observera att när du pratar då behöver vi inte stanna upp och tänka på hur man rör tungan och munnen för att ljuda fram orden. Du behöver inte stanna upp för att tänka på hur du ska uttala eller bokstavera orden. Du behöver inte stanna upp och tänka på hur du ska röra din hand för att skriva på ett papper. Du behöver inte stanna upp och tänka på hur du ska röra dina fingrar om du väljer att skriva på en dator. Du bara pratar och skriver. Om du går ut på en promenad då behöver du inte instruera dig själv att ta ena benet framför det andra. Du bara går. Om du sätter dig på en cykel behöver du inte instruera dig att trampa på ena pedalen och sedan den andra. Du bara cyklar. Vi har alla tusentals sådana här automatiserade rörelser. Det kommer till synes av sig själv och kräver lite eller inget av dig på den medvetna nivån.

Nu är det inte bara rörelser som automatiseras. Även begreppsliga tankeprocesser och -metoder automatiseras. Som exempel automatiserar du de fyra räknesätten och multiplikationstabellen. Så när du hör ”8 x 8” behöver du inte genomgå någon större ansträngning. Svaret bara dyker upp: ”64”. När du ser ”3552/2” ser du inte ut som ett frågetecken. Du vet att det är fråga om division och börjar räkna fram svaret ”1776”. Men en gång i tiden behövde du lära dig allt detta. Exakt samma process av automatisering pågår livet ut. Det är detta som gör att du kan gå vidare och lära dig nya saker, istället för att hela tiden behöva påminna dig om sådant som du lärde dig för länge sedan. Medan du lärde dig dem var det det viljestyrda medvetandet som kontrollerade hela processen. Och innan du var redo att lära dig någonting behövde du utföra det primära valet att fokusera. Senare kom valet att tänka, valet att tänka på en sak framför något annat, valet att tänka på ett sätt istället för ett annat. Etc.

Eftersom man automatiserar så mycket och eftersom så många är dåliga på att introspektera, är det lätt för många att missförstå Libets observationer. De glömmer bort att allt det som de numera gör av vana behövde de en gång i tiden anstränga sig, på den viljestyrda medvetna nivån, för att lära sig. Men när du försöker lära dig något nytt – att prata ett nytt språk, att dansa, att spela ett instrument eller att flyga – som vuxen blir du ofta medvetna om processen igen. Du måste hela tiden utöva din viljefrihet. Att identifiera, inducera, integrera och memorera kommer, som alla kan observera hos sig själva och andra, definitivt inte automatiskt.

Nästan allt du lär dig automatiseras och delegeras vidare till det undermedvetna. Ditt undermedvetande föreslår rörelser, förbereder sig för att utföra dem och, såvida du inte plötsligt ändrar dig, utför dem sedan. Ofta behöver du inte ens vara (fullt) medveten om det. Allt ditt medvetande gör är att ha en överblick över vad som sker. När du pratar eller skriver bestämmer du ska prata eller skriva om. När du går bestämmer du var du ska gå. Hela tiden finns det ett samspel mellan vårt medvetande och undermedvetande som du kan observera: ditt viljestyrda medvetande bestämmer och har överblick; ditt undermedvetande utför automatiserade rörelser som du har delegerat.

Låt mig nu integrera. Att beredskapspotentialen byggs upp innan man blir medveten om en vilja att röra på handleden betyder, i ljuset av alla dessa observationer, absolut ingenting. Försökspersonerna i Libets experiment blev instruerade att röra på sin handled när de kände för det. Så vad hände? Försökspersonerna delegerar till sitt undermedvetande instruktionen att initiera en rörelse i handleden. Nu är det dock, sedan länge, vida känt att man lär sig rörelser och att man placerar dessa inlärda, automatiserade rörelser i en del av långtidsminnet som kallas för procedurminnet. Det är också vida känt att procedurminnet fungerar på den undermedvetna nivån. Att därför pröva viljefrihetens existens genom att be människor utföra automatiserade rörelser som kräver praktiskt taget inget av det viljestyrda medvetandet är av uppenbara skäl helt hopplöst. Inga experiment av denna natur kan ens antyda att man skulle sakna någon viljefrihet, helt enkelt eftersom man inte utövar någon viljefrihet på denna medvetandenivå annat än indirekt.

När jag genom direkta observationer har sett hur samspelet mellan medvetandet och undermedvetandet fungerar – att medvetandet är viljestyrt; att undermedvetandet är det viljestyrda medvetandets tjänare; att inlärningsprocessen väsentligen är en viljestyrd process; att det jag lär mig automatiseras och delegeras vidare till undermedvetandet – observerar jag också viljefrihetens primat. Jag kontrollerar direkt och indirekt allt jag gör. Inga observationer från neurovetenskapen eller någon annan vetenskap talar för motsatsen. Som vem som helst kan se är dessa observationer inte bara förenliga med varandra; när man integrerar dessa observationer med all vår övriga kunskap ser man snarare att de förstärker och upplyser varandra. Man ser att ny kunskap vilar på mer grundläggande kunskap, som de filosofiska axiomerna, inklusive viljefrihetens axiom.